[Image] Foto: Astrid Nydahl En vecka in i konvalescensen konstaterar jag att allt - om än med stora sår och mycket smärta, en vass och skarp smärta - går en smula framåt. Jag har tagit mina första korta promenader med två kryckor. Jag avstod från nattens morfin och tänker mig en tisdagskväll med ett gott vitt vin och smärta på lägre nivå. Det är den ena sidan av saken. Den ska nog utvecklas positivt.

Men hur återhämtar man sig i ett Sverige djupt splittrat och skadeskjutet? Jag vet inte, jag kan egentligen bara konstatera att allt det jag skrivit de senaste fyra åren i dessa ämnen visat sig hålla. När media och annan offentlighet manifesterar sin "godhet" med att kalla nästan 800.000 sd-väljare för fascister uppstår två frågor: lever vi i en demokrati där valet är fritt? Och: vad vet dessa människor om fascismen? Det vore på sin plats med lite studier, om man tror att sd är ett fascistiskt parti, när det i själva verket programmatiskt bekänner sig till en nationalromantisk och konservativ filosofi? Varken nationalromantiken eller konservatismen kan i sig, med bästa i vilja i världen kallas fascistiska (och här försökte jag för mer än ett år sedan reda ut min syn på vad fascism och rasism är för något - bortom skällsorden och flosklerna). Jag betraktar det påståendet som en skymf mot alla fascismens offer, historiskt och samtida.

Om fyra år kommer människor att vara in i döden trötta på en s-ledd regering och önska sig en allians tillbaka. Det är så obildning och kortsynthet fungerar. Det är så undergångslandet Sverige fungerar. Se tillbaka några årtionden och studera fenomenet. Men om fyra år kommer också sd att ha vuxit ännu mer. Bara i en välriktad spark uppåt fungerar missnöjet som politisk kraft. Är det vad vi ser? Det är jag inte säker på. Men jag är säker på att den politiska klassen i Sverige gått så vilse den bara kan. Numera lyssnar den inte ens på sina välmenande kollegors goda råd om de kommer från andra länder. De kör på i full fart mot avgrunden, välbetalda, självbelåtna och mycket, mycket trångsynta. Människorna som befolkar den politiska klassen vet förbluffande lite om det kd en gång i tiden kallade "verklighetens folk" och dess livsvillkor. Det är klyftan mellan de olika verkligheterna som nu manifesteras i parlamentsvalen, den klyfta som skiljer fattig från rik, utstött från räkmackeglidare, utförsäkrad från välbetald, privatförsäkrad från fattigpensionär etc, etc.