[Image] Det är med stor förväntan jag börjar läsa Tomas Löfströms 565 sidor tjocka (och tunga!) bok om föregångaren Torgny Sommelius. Löfström har jag läst sedan han gav ut sina allra första böcker, minns dem fortfarande: Vägen till Kathmandu (hans tredje bok efter debuten 1971 med Liftare), Minnet av en by (om Sturupbygget och skövlingen av de gamla bymiljön), Mellan Haväng och Himalaya. Efter dessa 1970-talsböcker har han utgivit en rad andra, och på senare år varit redaktör för fina antologier med indisk litteratur. Som skrivande resenär är han ytterst lämpad att ta sig an den legendariske Torgny Sommelius liv och gärning. Sommelius föddes 1928 i Helsingborg och dog redan 1963 när det lilla privatplan han skulle resa med från Port of Spain exploderade.

Ungefär som jag hade väntat mig närmar sig Löfström berättelsen med några egna cirklar, väldigt fint gestaltade, kring hur han försöker ringa in det väldiga arbete som väntar honom. Han filosoferar på tåg på väg till släktingar som bevarar Sommelius efterlämnade papper och dagböcker. Han tar vägen om andra – de allra största – reseskildrare som genom historien lärt oss att blicka ut i den värld som var så mycket större och otillgängligare före den era vi nu lever i, med turismens – såväl ekonomiska som miljömässiga och civilisatoriskt förtärande mekanismer - med internet och ett resande som påminner mer om shopping än om fysisk förflyttning driven av nyfikenhet och bildningstörst. Så pekar han på svenskar som uppehållit sig vid Sommelius livsverk, sådana som Anders Sundelin, Jan Myrdal och andra, liksom på de omedelbara föregångarna, som Sten Bergman, Rolf Blomberg, Artur Lundkvist. Jag skulle själv ha lagt till Göran Börge som gång på gång skildrat sina favoritmiljöer, oavsett om det handlat om libysk ökenkultur eller italienska och grekiska kulturhistorier alltid skrivna med stor kunskap och med den födde resenärens attityd.

Löfström berättar om sitt möte med Sommelius verk. Hans Jugoslavien u.p.a var en av de första böcker han lånade på bibliotek runt 1960.På 1970-talet läste han trilogin Bort genom Asien och tyckte sig se:
”… en frihet och oförutsägbarhet, en benägenhet att låta situationen bestämma handlandet, en egocentritet som egentligen var förbjuden redan då; den var än mer förbjuden när jag själv skrev mina reseböcker på 70-talet. Samtidigt: en verklighetsbetraktelse med skarpa konturer. Han skrev kritiskt om Jugoslavien, men med inlevelse, värme, vilja att förstå; han kunde rentav påstå att folk var friare där än i Sverige.”
Men fakta kvarstår. När Löfström påbörjar sitt författarskap är Sommelius bortglömd. Redan. Det är som om svenska kritiker är oförmögna att se kontinuiteten i den svenska litteraturen. Jag kan inte låta bli att le när Löfströms säger att han jämfördes med Hemingway. Rimligare hade varit att jämföra honom med – tja, Sommelius kanske?

Nu tänker jag inte yttra mig om de rätt så utförliga skildringarna av släkten Sommelius, vem som hör ihop med vem och sådant. Inte heller det jag hört i hela mitt skrivande liv, att fadern Ove Sommelius skulle ha varit nazist, och att han gjort Helsingborgs Dagblad till ett organ för Hitlerväldets Tyskland. Jag säger istället, att om man verkligen vill veta hur det förhöll sig med den saken ska man läsa Tomas Löfströms bok. Sanningen visar sig ju vara en annan. Trots att Löfström inte är den sorts författare som skildrar världen i svart eller vitt så belyser hans resonemang om tidningen under de svåra krigsåren saken betydligt mer nyanserat.

Nå, Torgny Sommelius alltså. Vem var han, vad var det han skrev och vad kan man minnas honom för? Jag går in på sidan 75 i Löfströms bok, som skildrar åren 1946-47, och läser mig framåt genom Sommelius skrivande liv.

Det första jag ser är hur hans far försökte dra in honom i journalistiken redan under gymnasietiden. Under värnplikten skriver han. Bevarat finns bland annat ett fragment till en blivande roman från 1947. Samma år blir han lokalreporter på HD och får bland annat till ett riktigt scoop då han intervjuar Sartre som försökt skaka av sig pressen genom att ta färjan till Helsingborg istället för till Malmö. Han framställer Sartre som ”tyst och försynt”. 1948, året då Sommelius fyller tjugo, ger han sig ut i världen. Han skriver artiklar från resan. Men till hösten samma år återvänder han för studier i Lund. 1949 bär det av mot Tanger och Marrakech. Det tidiga femtiotalet tillbringar han sedan i Paris och Lund, skrivande, älskande, levande. I oktober 1951 skickar han diktsamlingen Drömmen om himmel till Bonniers förlag. Den refuserades. Sommelius är vid denna tid chefredaktör för HD:s nya projekt Kvällsnytt – ett experiment som skulle avslutas 1954.

Det som verkligen är intressant är sedan Löfströms skildringar av Sommelius 50-talsreseskildringar från Jugoslavien. I den vänster som växte fram tycktes man överens om att Titos socialism var så pass olik sovjettidens och östblockets diktaturer, att den var värd både stöd och beundran. Den bilden har jag inte själv odlat. Tvärtom har mina mångåriga samtal med människor från de olika jugoslaviska delrepublikerna och provinserna övertygat mig om att Titos järnhand kunde vara lika skoningslös som de andras. Kanske var det också hans kommunistiska förbund som med denna hårda centralstyrda makt kunde hålla samman folken i en federation. Det finns lika många uppfattningar om det, som det finns ex-jugoslaver. Löfström säger dock att ”det fanns utrymme för viss frihet i Titos Jugoslavien”. Sommelius skriver från Rijeka 1953, från Zagreb där en man ifrågasätter hans projekt, med bland annat dessa ord:
”Jaså, ni tänker skriva om Jugoslavien. Ni är väl medveten om att det är en hopplös uppgift? För vad kan ni skriva om annat än era intryck? Och vad är intryck annat än intryck? Vad vet ni om oss?” De där orden borde man ha framför datorn varje dag. De kunde främja ödmjukhet i reseskrivandet. Löfström diskuterar också på ett förtjänstfullt sätt Sommelius antaganden om att människor i Jugoslavien var friare än de som lever i demokratier. Löfström:
”Jag vet inte riktigt vart hans resonemang leder, förmodligen in på tvivelaktiga och dunkla vägar. Jag förstår hur han menar, men man kan ju inte lufta fram människors andliga okuvlighet som försvar för kommunism och diktatur.” 1954 skildrar han Algeriet i reportagetexter. Han berättar om upproret. Men redan året därpå drar han längre bort, till Indien. Han reser i en Volkswagenbuss som han köpt i Västtyskland. Den ska komma att utsättas för stora prövningar. Den långa, svåra resan får mig att tänka på andra som kört bil på samma sätt, inte minst paret Myrdal-Kessle, som överallt i öknar och mellan heta berg stretade på i sin lilla Cittra. Vem skulle idag utsätta sig för sådana prövningar? Väldigt få förstås. Men de finns fortfarande, de som inte nöjer sig med charterflyg till en sandstrand.

[Image] Bild ur boken från en av Sommelius resor

Sommelius reser i Afghanistan. Han ”beskriver Kabul ingående, initierat, ironiskt. Det är en levande, bildmässig berättelse.” Han reser i Pakistan mest som en parentes. Det är i Indien den ska göras, VW-bussens färd in i det blå och hemlighetsfulla. I Delhi stannar han en hel månad. Om man vill komma nära en människa som söker på djupet i Indien är Löfströms berättelse föredömlig. Han citerar ut brev och dagböcker. Han citerar ur Sommelius egna texter. Löfström är lika intresserad av människor som finns runt Sommelius, och han berättar utförligt om hans olika kvinnor.

Biografin tar senare förstås fasta på Sommelius liv tillbaka i Sverige. Med bilder – fantastiska gamla svartvita interiörer från en arbetande intellektuell människas liv i folkhemmet – och med ord levandegör han denna människa för mig. Ett kapitel bär den underbara rubriken Vid skrivbordet: Hittarp 1957-1958.

Den allra sista delen av boken berättar om ”flykten söderut”, till Karibien i slutet av 1962. Det är på denna resa som katastrofen inträffar. Tillsammans med Erik Strandmark ska han flyga genom Petit Valley från Port of Spain ut till Piarco. En halvtimme tar det och planet återvänder. Just när det ska ta mark händer något. Planet exploderar. En livsgärning är avslutad för Sommelius del, liksom för Strandmarks.

Efter läsningen vill man förstås raskt gå vidare och försöka hitta Torgny Sommelius böcker. Jag vet inte om de ens går att finna antikvariskt, men ska förstås försöka. Tacksam slår jag samman Tomas Löfströms bok som tycks skriven med lika mycket beundran och respekt, som med känslor av samhörighet och ödmjukhet. Det är inte alldeles vanligt att man ser sådana biografier.