Nej, vi vänjer oss inte vid döden. Det uppstår dock en viss acceptans med åldern, många omkring en dör - vem näst. Jag? Ett barns död är annat. Har mött dem på sjukhuset. Nyss var man en mor och far, sedan ingenting. Tomrummet är totalt. Vad säger man då som professionell kurator? Finns inga ord oavsett profession, bara klyschor.
Livets största ansträngning är att försöka leva.
17 januari 2014 09:33
[Image]
"Livets största
ansträngning är att inte vänja sig vid döden"
skriver Elias Canetti. Trots
att vi alla känner vår dödlighet, några tydligare, några mera vagt, försöker vi
anstränga oss just så. I min egen ålder är det alldeles "normalt" att
ha tagit farväl av föräldrar, släktingar, vänner. Några av dem var alldeles för
unga, flera dog för egen hand, andra av missbruk och felaktiga val. Men när ett
barn dör för oss, hur mycket måste vi inte då anstränga oss?
Vi stod vid
mitt barnbarns grav där under de vackra tallarna. Himlen var blå, tallarna
nästan orörliga. Vi
tände vårt ljus och jag tänkte på den absurda situationen. Jag lever. Min
dotter lever. Men hennes son, min dotterson, är död. Jag måste återigen läsa
Canettis ord:
"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid
döden"
1 kommentar
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärNej, vi vänjer oss inte vid döden. Det uppstår dock en viss acceptans med åldern, många omkring en dör - vem näst. Jag? Ett barns död är annat. Har mött dem på sjukhuset. Nyss var man en mor och far, sedan ingenting. Tomrummet är totalt. Vad säger man då som professionell kurator? Finns inga ord oavsett profession, bara klyschor.
Livets största ansträngning är att försöka leva.
17 januari 2014 09:33