Väldigt bra skrivet. Just att texten inte ger trött men den ger förståelse.
8 november 2014 15:19
[Image]
Landön 6 november. Foto: Astrid Nydahl
En av flera fina böcker jag fått av författaren och
översättaren Peter Handberg är Paul Virilios Försvinnandets estetik (som i Handbergs
översättning utgavs av Bokförlaget Korpen 1996).
Jag hade den sedan tidigare och gav det andra
exemplaret till Tobbe. Osäker på om han skulle läsa den markerade jag dels det
första kapitlets inledning, dels en passage längre fram i kapitlet. Det handlar
där om absensen:
[Image]
Paul Virilio
”Absensen inträffar ofta vid frukost. Plötsligt
välts koppen omkull och innehållet rinner ut över bordet. Absensen varar några
sekunder och början och slut är abrupta. Sinnena förblir vakna men de är
oemottagliga för yttre intryck. Och lika hastigt som frånvaron plötsligt bara
fanns där återvänder medvetandet igen. Språk och gester fortsätter där de blev
avbrutna. Den medvetna tiden sammanfogas automatiskt och bildar en kontinuerlig
tid utan urskiljbara hack. Sådana absenser kan vara mycket vanliga, de kan
förekomma upp till hundra gånger per dag och för det mesta lägger omgivningen
inte ens märke till dem. Man talar här om pyknolepsi (av grekiskans pyknos,
tät, tjock rök). Men inte heller för pyknoleptikern har något hänt, den
frånvarande tiden har aldrig existerat.”
Detta kunde ha varit en beskrivning av min egen
erfarenhet och nu mitt minne av Tobbe. Det finns åtskilliga sådana situationer,
då han antingen försvann ut eller till toan när han märkte att något var på
gång. Han kunde också säga de mest märkliga saker som gjorde att vi förstod att
absensen kom. När vi skulle ut och resa hände det en gång på Hovedbanegården i Köpenhamn,
varifrån vi skulle ta tåget till Kastrup. Just som vi skulle gå på det sa
Tobias ”Jag kan inte, jag har ingen nyckel”. Vi föste honom försiktigt framför
oss och så fick han sätta sig. Sekunderna senare var allt som vanligt, och vi
talade aldrig om saken.
Men de stora krampanfallen var förstås något helt
annat. Då kunde han sparka sönder saker. Eller så skrämdes katten från vettet
och vägrade gå till honom flera dagar efteråt. Det var epilepsins verkligt
skrämmande territorium. Virilio:
”Krisen, blixten
från klar himmel, förebådas just av den vackra himlen. Epileptikern söker
inte nödvändigtvis krisen som ett lustmoment, dock får han kännedom om att den
är nära förestående genom ett alldeles speciellt lyckotillstånd, en ungdomlig
entusiasm som Dostojevskij kallar för ”upphöjd” och ”för detta enda ögonblick
skulle man kunna ge hela sitt liv.” Epileptikern är i ordets sannaste
bemärkelse ”hänryckt” innan han kommer till sans igen, innan han åter är där,
ofta märkt av mer eller mindre svåra skador som han åsamkade sig i fallet eller
av själva anfallets häftighet.”
Också hos en teknikfilosof som Virilio (fransman,
född 1932) känner jag igen min egen son. Orden är varken trösterika eller
lindrande, men de ger mig ett ögonblicks känsla av klarhet. När jag förstår
innebörden av just det faktum att tiden aldrig existerat i absenserna kan jag
också bättre förstå de dagliga problemen för Tobbe.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulär"Landön 6 november. Foto: Astrid Nydahl"
Underbar bild!
6 november 2014 20:20
Väldigt bra skrivet. Just att texten inte ger trött men den ger förståelse.
8 november 2014 15:19