Det här inlägget är så vackert att det känns som om jag förstör det genom att kommentera. Men jag tar risken.

Livet utanför fortgår som vanligt, som om inget hade hänt. Det är smärtsamt. Havet är en tillflyktsort, så djupt och skrämmande, men ändå fridfullt. Gammalt, vist och till synes oändligt är det som en spegel av evigheten, som om det bar på svaren på våra gåtor.

Jag kommer att tänka på en dikt av Runeberg om livets och naturens förgänglighet och uppståndelse, och om naturen som fortsätter sitt lopp som om inget hade hänt:

"Lutad mot gärdet stod
gossen vid flickans arm,
såg över slagen äng:
»Sommarens tid har flytt,
blommorna vissnat re'n;
skön är din kind likväl,
rosor och liljor där

blomstra som förr ännu.»
Våren kom åter; då
stod han allena där!
Flickan var borta, -- låg
vissnad i jordens famn;
ängen var grön igen,
leende, blomsterrik."

10 november 2014 17:02