[Image] Verket De fem sanser inleddes 2014 med Smagen af stål, forsattes med Lugten af sne 2016 och Synet af lys 2018, samt Lyden af skyer 2020.   Nu är det således dags för femte och avslutande Berøringen af hud.   Det första som slår mig är med vilken konsekvens och sammanhållen estetik och etik Tafdrup genomfört detta lyriska storverk. Hur håller hon tonen och attityden genom varje dikt och varje enskild del av diktverket? Kanske spårar jag där något väsentligt i hennes poetik och språkliga kvaliteter.   Med bokens titel är läsaren väl förberedd på vad slags tematik som upptar Tafdrup den här gången. Att beröra och att bli berörd. Huden som människans yttre gräns mot omvärlden, och huden som den mänskliga plats där känslorna transformeras och en lätt smekning kan betyda allt från omtanke till passionerad kärlek. Tafdrup öppnar boken med en sällsamt vacker dikt. Den heter Yndlingsord, och i den talar den älskade om att ordet hud är det vackraste han vet. Ordet låter precis som känslan vid beröringen! Ytterst handlar det om glädjen, om livsglädjen som manifesterar sig både i vardag och fest.   Huden är således också en gräns. Utanför huden kan du inte befinna dig:   ”jeg forbliver til min død/ inden for min huds grænse, først/ når kroppen begraves/opløses grænsen mellem/ ydre og indre.”   I omfamningen berör och berörs vi samtidigt. Redan i sömnen tycks omfamningarna, menar Tafdrup, vänta på att vi ska vakna. Det är en vitaliserad version av tvåsamheten, bortom det ingrodda och rutinmässiga.   Också den ungdomliga omfamningen – vem minns inte tonårens första tafatta kram? – skildras med största ömhet, den som är ett löfte om det eviga, men som försvinner med fruktan för frånvaron. Drömmarna går sönder, men livet måste fortsätta!   I dikten Min mors blinde kusin visar Tafdrup mycket konkret vad huden också för en människa som saknar synen, kan innebära. Moderns kusin ser ju barnet med sin beröring. Hennes fingrar känner bokstavligt talat igen. Huden är känsla, och samtidigt identifikation och erfaren kunskap.   Modern figurerar också i en av samlingens starkaste dikter, Kødets gåde, där hennes sjukdom skildras som en desperat, fysisk förändring av livsrummet, men också som det mirakel vilket ligger i att veta vad som sker den andra, även om avståndet är långt:   ”Usynligt forbinder vi os hen over kilometers afstand,/ selv fra ét kontinent til et andet taler/ vores sjæle sammen dét sekund,/ en ulykke sker, en iling af eld/ ned langs bagsiden af lår og lægge.”   Tafdrups insikt om att pandemin hör hemma i detta sammanhang blir tydligt i dikten Flagermuseffekten. Mot slutet av den långa dikten heter det:   ”når covid-19 en dag driver over/ med vished om, at der er nye veje/ at gå, foden er allerede løftet.”   Pia Tafdrups nya bok rymmer så många aspekter av det mänskliga, sådant det utgår från huden, tankarna och känslorna, att en recension aldrig kan göra den rättvisa. Jag kan endast ödmjukt säga att man bör läsa den, om man med poesin vill något annat än den banala eller språkligt experimentella.                                                     [Image]Här ligger alla fem böckerna på mitt skrivbord

                                               Om tidigare böcker i sviten har jag bland annat skrivit: ”Det ansigt, der ser på mig fra spejlets flade,/ forandres år efter år til ukendelighed og er/ alligevel genkendt.”   Så skriver Pia Tafdrup i dikten Tid og rum, som ingår i samlingen Smagen af stål. Här finns, som i raderna ovan, en iakttagande människa som samlar sina erfarenheter i poesins kärl, som är djupt medveten om sitt åldrande på jorden men som ändå vill hålla fast i hela den båge som beskriver ett människoliv.   *   Den danska poeten Pia Tafdrups diktsamling, Lugten af sne är den andra volymen i en serie verk som kretsar kring människans sinnen.   Tafdrup talar om den bortglömda doften i en dikt som utspelar sig på tåget över bron från Köpenhamn till Malmö. De hundar man får upp doftspåren med där är utbildade att hitta droger som någon försöker smuggla.   Samlingen rymmer också två dikter som berör de islamistiska terrorattentaten i Paris och Köpenhamn. Efter massakrerna mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris kan man bara instämma i den känsla hon vill förmedla:    ”Jeg skal igen forsøge at trække vejret roligt/  på et kontinent, hvor blod flyder/ efter byger af kugler, og psykiske sår/ har sat sig i sjælen, trække vejret/ i det frit bevægelige kaos, hvor had/ undertiden giver sig ud for at være en omfavnelse.”    Det är sannerligen inte lätt att andas lugnt i ett sådant Europa. Och det är samma tema som avrundar dikten om när Köpenhamn drabbades av terrorn, den som riktade sig mot Lars Vilks och seminariet om yttrandefriheten, och mot den judiska synagogan; det är svårt också att återfinna förtroendet för andra i den situationen och ändå, om vi andas lugnt, som fria människor kanske det kan gå. ”endnu er verden åben” skriver Tafdrup med ett uttryck av trotsigt hopp.   *   Den tredje i sviten har synen som sinnestema. Den heter Synet af lys. Nog tycker jag att läsningen av den bekräftar en stark samhörighet med de föregående. Tematiskt finns det allt fler spår som förbinder dem, och det är kanske just den som gör intryck. Konsekvens, helhetssyn och överblick är inte alltid ledord i samtida litteratur. 

I två dikter om föräldrarna grips jag av det enkla, till synes vardagliga men ändå starkt symbolladdade. Om modern skriver hon i en dikt om ett nattlinne som ska bäras av henne efter döden, ett nattlinne som lyfts fram i ljuset "som et spejl for døden/ jeg ikke kan se ind i,/ når du er hos mig." Om fadern skriver hon i dikten Gennemlyst: "Far, dit blik forbandt/ dit væsen med mit." Och så konkret ser ju generationskedjan ut, den som också i en en blick förbinder diktaren med såväl fadern som med de egna barnen, denna blick som "trænger igennem/ i andra liv, bæres vidare, lyser."  
*   I den fjärde volymen Lyden af skyer, ser jag såväl den för Tafdrup välbekanta sensualismen, som den kärvare och sakliga blicken på världen och människorna. Tillbakablickarna är alltid självklara, som i Fra de dødes rige, som inleds med orden:   "Ilden har tagit min far/ men jeg hører hans stemme i drømmen, / akkurat som da han levede/   I dikterna Din stemme och Min stemme blir jag berörd av den starka närvaro hennes älskade har i själva rösten, "Din stemme er en bro/ til mig, en passage/ for din sjæl." Och i den andra dikten skriver hon om sin egen röst, som i en radiosändning får hennes katt att springa runt, men som för henne själv är så starkt förknippad med moderns tonfall, "når jeg ringer hende op", en röst som hon känner bättre än någon annan.   @font-face {font-family:"Cambria Math"; panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:3 0 0 0 1 0;}@font-face {font-family:"Palatino Linotype"; panose-1:2 4 5 2 5 5 5 3 3 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536870265 1073741843 0 0 415 0;}p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-unhide:no; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; margin:0cm; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman",serif; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";}.MsoChpDefault {mso-style-type:export-only; mso-default-props:yes; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:Calibri; mso-fareast-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi; mso-fareast-language:EN-US;}div.WordSection1 {page:WordSection1;}