Jag har läst den mycket sakta, Carson McCullers debutroman Hjärtat jagar allena (Norstedts, översättning av Nils Jacobsson). Hon var väldigt ung när hon skrev den, bara 23 år. Och nog är det som litteraturhistorikerna säger, man förbluffas över att en så ung människa kan fylla en debutroman med så mycket mänsklig vishet och kunskap.

[Image] Jag ska inte ens försöka referera romanens innehåll, än mindre recensera den. Men jag vill peka på några tunga inslag som fått mig att kväll efter kväll gå till den för att läsa ett eller två kapitel.

Centralgestalten är den dövstumme John Singer. Runt honom spinns flera berättelser. Gripande människoöden. Pregnanta miljöbilder. Singer skiljs ifrån sin grekiskättade vän Spiris Antonapoulos, också han dövstum och hans liv blir förstås fattigare. Men han överger inte vännen utan besöker honom där han finns. Med en ung flickas blick följs och kommenteras skeendet av Mick Kelly (som också har betraktats som alter ego för McCullers). Från oskuld till drickande melankoliker går hon.

Men den man som jag tagit störst intryck av är utan tvekan doktor Copeland, traktens svarte läkare och människovän. Kring honom spinns dessutom berättelserna om den svarta befolkningens umbäranden. Det är 1930-tal, man är högst medveten om att Hitler gripit makten någonstans i Europa och den revolutionsromantiske agitatorn Jack Blount gör vad han kan för att förändra världen. Men de som tvingas lyssna - han är en verklig pratkvarn - reagerar som jag själv, med trötthet och en gäspning.

Vill man läsa en amerikansk klassiker så finns den här. Jag ska inte säga något förnumstigt om den utan bara rekommendera den som ett stycke historia i litterär form. Jag hade inte läst en rad av McCullers. Nu ska jag läsa fler, för Hjärtat jagar allena ger verkligen mersmak.