Det är nog - skulle jag tippa - alltid intressant att läsa stora berömdheters självbiografier. Att Eric Clapton är en av vår tids största gitarrister kan väl ingen förneka. Att han var Gud - som en del väggklotter påstod - var dock fel. Av hans självbiografi får vi bl.a. veta en hel del om motgångar han har haft i livet. Han har sannerligen inte åkt på en räkmacka genom tillvaron. Men, visst... om han inte hade tjänat ihop så mycket pengar, så hade han nog inte levt i dag. Han var nära att ta livet av sig, han har varit nära att dö bl.a. till följd av fem samtidiga magsår, med mera.[Image] Det som griper mig mest med denna självutlämnande bok är hans beskrivningar av vilken oerhörd kamp han har haft mot sitt missbruk. Han har verkligen varit djupt nere i drogberoende. Om det inte var heroin, så var det starksprit och kokain. Det förefaller vara ett mirakel att han ö.h.t. kunde spela en ton under de förhållandena.

Det glädjer mig att EC särskilt lyfter fram ett par album som jag alltid har diggat ända sedan de kom ut: "Behind the sun" (som jag bloggade om här) och hans personliga favoritalbum "Journeyman". Lika fåfängt glad blir jag för att han nämner låten "Just like a prisoner" från "Behind the sun", eftersom den biten är min favoritlåt med EC. Du kan höra den här. Lägg särskilt märke till det gudomligt skickliga och känsliga gitarrspelet fr.o.m. 3 minuter och 20 sekunder in i låten. Efter att han har sjungit "That's why you never know how I feel", så ger han oss detta makalösa spel i mer än två minuter! Gåshud varenda gång...

Om nu EC inte var Gud - har han mött Gud? Jag tror det. Läs detta citat (som skildrar en händelse på Hazelden i slutet av år 1987), så kanske du håller med mig:
"I den stunden gav mina ben vika nästan som av sig själva och jag sjönk ner på knä. Ensam i mitt rum bad jag om hjälp. Jag hade ingen aning om vem jag vände mig till, jag visste bara att jag inte orkade kämpa längre, att jag inte hade någon kraft kvar. Sedan mindes jag vad jag hade hört om att överlämna sig, något jag hade trott att jag aldrig skulle kunna göra på grund av min stolthet, men jag visste att jag inte skulle lyckas på egen hand, så jag bad om hjälp, och där, liggande på knä, överlämnade jag mig.
Jag kände snart att något hade hänt inom mig. En ateist skulle förmodligen säga att det bara rörde sig om en förändrad inställning hos mig, och på sätt och vis är det sant, men det handlade om mycket mer än det. Jag hade hittat en plats att vända mig till, en plats jag alltid vetat existerade men som jag aldrig riktigt velat eller behövt tro på. Ända sedan den dagen har jag knäböjt varje dag, på morgonen för att be om hjälp, och på kvällen för att tacka för mitt liv och, framförallt, för min nykterhet. Jag väljer att knäböja därför att jag vill ödmjuka mig när jag ber, och för mig, med mitt uppblåsta ego, är det det bästa jag kan göra." (s. 243)

Jag kan inte låta bli att ta ett knippe citat till. Denna gång från bokens epilog:
"De sista tio åren har varit de bästa i mitt liv. (...)
När jag skriver detta är jag sextiotvå år, jag har varit vit i tjugo år och mitt liv är rikare än någonsin tidigare. (...)
att stiga upp på scenen och inte kunna göra mitt bästa är det värsta jag kan tänka mig. Därför tror jag inte att det blir några fler stora turnéer för min del, hur mycket jag än älskar att spela. (...)
Jag lärde aldrig känna Stevie Ray Vaughan närmare. Vi spelade bara tillsammans några gånger, men det räckte för att jag skulle förstå att han var jämbördig med Jimi Hendrix när det gällde inlevelse. (...)
Musiken kommer alltid att hitta fram till oss (...) och liksom Gud är den alltid närvarande." (s. 332ff)