Jag måste rätta mig själv. När det gäller "A whiter shade of pale" och vilken bit som kan påstås vara den första psykedeliska biten, så måste vi kolla Beatles' låtlista. Frågan är om man inte med visst fog kan påstå, att "Tomorrow never knows" var den första. Den fanns med på LP:n "Revolver" som kom ut 1966 - alltså före Awsop och andra liknande låtar som t.ex. Traffics "Hole in my shoe" och Pink Floyds "See Emily play". Vi får aldrig glömma att The Beatles var först med mycket.
She Loves You ligger först på den första skivan jag köpte/fick med Beaggarna. Så den skulle nog hamna etta på min lista också, även om de gjort minst två handfulla låtar som är bättre.
Tack för din kommentar, Ola! Och visst har du rätt. "She loves you" är en ganska kass låt när man jämför med massor av andra Beatles-låtar. Men den kändes som en brytpunkt - sedan var världen inte längre sig lik.
Jag misstänker att du inte är född i början på sextiotalet, utan snarare nånstans kring 1952-53, kanske... kul att du hade med Ronettes, det ju inte direkt så att de här listorna är nerlusade med kvinnliga musiker.
Hej, sånger från nedre botten och välkommen hit igen! Du är rätt ute i båda fallen. Jag är en tidig femtitalist och jag tyckte Ronettes platsar in här.
Nu får jag rätta mig själv en gång till. Jag vet inte varför jag skrev att "Hole in my shoe" och "See Emily play" liknar "A whiter shade of pale". Det gör de inte. Det blev ett formuleringsfel där. Men när man talar om psykedelisk musik, så är väl alla tre låtarna exempel på det. Eller?
Uppenbarligen har Beatles She Loves You varit en speciell upplevelse för en och annan. Men jag tycker definitivt inte att den är dålig, det är en mycket finurligt konstruerad låt. På tal om tidig psykedelisk musik vill jag klämma in The Byrds Eight Miles High, som om jag inte har helt fel kom några dagar före Beatles Revolver (med Tomorrow Never Knows). Men jag märker att jag börjar låta nördig nu.
Poäng till dig, jah hollis! Jag glömde bort "Eight miles high" i upphetsningen. Nu uppstår ju frågan "Vilken var den första rock-/poplåten som på ett dolt sätt handlade om knark? Var det Dylans "Mr Tambourine Man"?
Jah Hollis: She Loves You är inte alls en dålig låt, men Beatles har gjort bättre. Att jag sedan får gåshud och börjar spela luftgitarr varje gång jag kastas in i introt är en annan sak. Missa förresten inte den tyska versionen... Finns på Past Masters, vol 1.
She loves you, yeah yeah yeah!
Poesi.
4:57:00 em
Med anknytning till kommentaren på förra posten skriver jag nu följande.
Uppgiften är nästan omöjlig, men just därför kände jag mig tvungen att försöka. Men den här listan skulle nog ha sett annorlunda ut för 10 år sedan och den kommer kanske att gestalta sig på ett annat sätt om en månad. Så är det med personliga listor. You never can tell...
1. The Beatles: "She loves you" Den ruskade om och man insåg plötsligt att ungdomen kunde ta sig ton. De hade långt hår med pannlugg! De skakade på huvudena och skrek "Yeah! Yeah! Yeah!" Oj, oj, oj - vart skulle detta leda?
2. The Ronettes: "Be my baby" Vilken låt! Hur kunde Ronnie Bennett låta så förförisk? Hon var ju sexigheten personifierad. Vem utrustad med en femte lem kunde motstå henne?
3. The Rolling Stones: "(I can't get no) Satisfaction" Killarna i klassen viskade, tisslade och tasslade på skolgården under rasten: "Den handlar om spermier". Otroligt snuskigt! Och Stones hade längre hår än Beatles och de struntade i kostym och slips. De klädde sig nästan som sluskar och rökte på gruppfoton. Föräldrar - lås in era tonårsflickor!
4. Bob Dylan: "Visions of Johanna" Magi. Här fattade jag att Dylan var mästaren framför andra att få ord och musik att vävas samman till en enhet. Texten gör sig inte lika bra ensam - inte heller musiken. Men tillsammans - sammansvetsade - gjorde de underverk. Låten är inte sensationellt lång, men texten är ovanligt lång. Det mystiska, det surrealistiska, det drömska ingår här i en fantastiskt skön och suggestiv förening med det poetiska och repetitiva. Jag fattade aldrig vad texten egentligen betydde, men jag tror att jag fattade precis hur han kände sig.
5. Mothers of Invention: "Plastic people" Första spåret på LP:n "Absolutely free" öppnade helt nya perspektiv för mig. Jag fattade plötsligt att rock och pop kunde vara roligt och att man kunde driva med allt och alla. Zappa och hans gäng drev inte bara med USA:s president, de drev med hela befolkningen. Dessutom såg de ut som hemlösa tiggare eller något liknande på gruppfotot. Makalöst coolt.
6. Procol Harum: "A whiter shade of pale" Åter igen förenas det mystiska och det sköna. Om någon bit kan påstås vara den första psykedeliska biten, så kanske det var denna. Vem kan påstå sig begripa hela texten? Inte ens själva upphovsmännen till låten, tror jag. Men det som mest fascinerade mig var inslaget av klassisk musik. Att Bach kunde gå hand i hand med pop & rock var något nytt.
7. Leonard Cohen: "Famous blue raincoat" Cohen fick mig att fatta, att stor konst kunde byggas med ganska enkla medel. Han var ingen stor kompositör, han var ingen virtuos på gitarren och inte heller var han någon Caruso. Men han kunde som en mästerlig novellist skapa en makalös stämning på blott några minuter. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här biten har använts till många förspel som sedan lett till en viss kroppslig förening.
9 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärJag måste rätta mig själv. När det gäller "A whiter shade of pale" och vilken bit som kan påstås vara den första psykedeliska biten, så måste vi kolla Beatles' låtlista. Frågan är om man inte med visst fog kan påstå, att "Tomorrow never knows" var den första. Den fanns med på LP:n "Revolver" som kom ut 1966 - alltså före Awsop och andra liknande låtar som t.ex. Traffics "Hole in my shoe" och Pink Floyds "See Emily play". Vi får aldrig glömma att The Beatles var först med mycket.
4:37:00 em
She Loves You ligger först på den första skivan jag köpte/fick med Beaggarna. Så den skulle nog hamna etta på min lista också, även om de gjort minst två handfulla låtar som är bättre.
Bra låtval även i övrigt!
4:54:00 em
Tack för din kommentar, Ola! Och visst har du rätt. "She loves you" är en ganska kass låt när man jämför med massor av andra Beatles-låtar. Men den kändes som en brytpunkt - sedan var världen inte längre sig lik.
4:57:00 em
Jag misstänker att du inte är född i början på sextiotalet, utan snarare nånstans kring 1952-53, kanske...
kul att du hade med Ronettes, det ju inte direkt så att de här listorna är nerlusade med kvinnliga musiker.
6:17:00 em
Hej, sånger från nedre botten och välkommen hit igen! Du är rätt ute i båda fallen. Jag är en tidig femtitalist och jag tyckte Ronettes platsar in här.
8:17:00 em
Nu får jag rätta mig själv en gång till. Jag vet inte varför jag skrev att "Hole in my shoe" och "See Emily play" liknar "A whiter shade of pale". Det gör de inte. Det blev ett formuleringsfel där. Men när man talar om psykedelisk musik, så är väl alla tre låtarna exempel på det. Eller?
10:21:00 em
Uppenbarligen har Beatles She Loves You varit en speciell upplevelse för en och annan. Men jag tycker definitivt inte att den är dålig, det är en mycket finurligt konstruerad låt.
På tal om tidig psykedelisk musik vill jag klämma in The Byrds Eight Miles High, som om jag inte har helt fel kom några dagar före Beatles Revolver (med Tomorrow Never Knows).
Men jag märker att jag börjar låta nördig nu.
2:31:00 fm
Poäng till dig, jah hollis! Jag glömde bort "Eight miles high" i upphetsningen. Nu uppstår ju frågan "Vilken var den första rock-/poplåten som på ett dolt sätt handlade om knark? Var det Dylans "Mr Tambourine Man"?
10:48:00 fm
Jah Hollis: She Loves You är inte alls en dålig låt, men Beatles har gjort bättre. Att jag sedan får gåshud och börjar spela luftgitarr varje gång jag kastas in i introt är en annan sak. Missa förresten inte den tyska versionen... Finns på Past Masters, vol 1.
She loves you, yeah yeah yeah!
Poesi.
4:57:00 em