Nyhetsmorgon lördag på TV4 kan vara väldigt intressant. I dag var det så. Peter Asplund Quartet spelade så att Miles Davis verkade ha kommit tillbaka. Otroligt bra!

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det som jag tycker var extra intressant i programmet var intervjun eller snarare samtalet med Annika Borg. Hon är präst och teologie doktor. Den flitige läsaren med gott minne kommer ihåg att jag redan har skrivit något om henne. Här gjorde jag det. Jag var därför inställd på att hon skulle prata klokt och förståndigt. Och så blev det.

Lasse Bengtsson ställer nästan alltid väldigt bra frågor och är nästan utan undantag mycket väl förberedd. Han är - om ni frågar mig - kanske Sveriges bäste intervjuare över huvud taget. Vem är mera lämpad att fråga en präst om de senaste tragiska händelserna med Engla och Fritzl?

Annika Borg menade bl.a. att vi är lite för snabba med att tända ljus när något sådant traumatiskt händer. Hon tyckte, att vi först kunde låta ilskan och vreden få utlopp. Jag håller med henne. Jag tycker, att det borde finnas madrasserade skrikrum där man kunde skrika ut sin ilska utan att störa andra utanför rummet. I samma rum kunde det också finnas boxhandskar som man kan få låna och så sandsäckar att slå på.

Vidare ansåg Borg att det alldeles för snabbt och per automatik kommer fram någon/några som skall ställa diagnos på olika inblandade. Så är det. Lika säkert som att fredag följer på torsdag dyker det upp olika "experter" som skall sätta etiketter på allt möjligt. Annika Borg är mera försiktig och tänker ungefär att vi aldrig kan förstå en annan människa helt och fullt. Vi har t.ex. alla inom oss något drag av ondska. Vad de där symptombeskrivningarna och etikettklistrandena gör är att bagatellisera hela skeendet. Vi hittar någon sannolik förklaring, stoppar händelsen i en imaginär låda och föser undan samma låda in i något hörn för obehagliga sanningar. Vi inbillar oss att "Så'nt händer aldrig här" eller "Det händer aldrig mej".

Men det är just det som sker. Sådant händer här - i vår närhet. Det kan hända mig. Historien lär oss bl.a. denna bittra surdeg: ondskan finns dold inom oss alla, inom var och en. De vakter som i de tyska koncentrationslägren skickade in judar i gaskammare var inga fruktansvärda monster. De hade tidigare haft normala jobb och levt normala liv. Det, mina vänner, är en tuff och grym sanning som vi måste kunna hantera. Det hjälper inte ett skvatt och vi har inte lärt oss ett dyft om vi viftar undan alla dessa hemska händelser med en axelryckning: "Ja, ja, han var ju en galen djävul".