En period i min ungdom var jag anarkist. Då läste jag flera böcker om anarkismen - för att imponera på min omgivning. George Woodcocks bok "Anarkismen" (1964) var den bok i ämnet som jag tyckte bäst om. Jag strök under saker som jag tyckte var viktiga på snart sagt varenda sida. Jag hade boken med mig när jag förflyttade mig; den blev nästan som en snuttefilt. [Image]Den är indelad i två stora block - idén och rörelsen. Den första delen behandlar inspiratörerna och ideologerna, som exempelvis Jonathan Swift, Thomas Paine, Max Stirner, Pierre-Joseph Proudhon, Michail Bakunin, Peter Kropotkin och Leo Tolstoj. Den andra delen tar främst upp anarkismen i Frankrike, Italien, Spanien och Ryssland.

Redan i förordet klargör Woodcock en hel del.
"Det ursprungliga grekiska ordet anarchos betyder helt enkelt 'utan härskare'" (s. 8)
"(...) ett socialt tankesystem som syftar till genomgripande förändringar i samhällsstrukturen och framför allt (...) till att ersätta den autoritära staten med någon form av styrelsefritt samarbete mellan fria individer." (s. 10)
"Anarkisten tror på en moralisk drift, stark nog att överleva förstörelsen av makten och alltjämt hålla samhället samman inom broderskapets fria och naturliga gränser." (s. 12)
"Faktum är att anarkismens grundtankar med sin tonvikt på frihet och spontanitet utesluter möjligheten till sträng organisation och i synnerhet till allt i stil med ett parti, uppbyggt i syfte att bemäktiga sig och bevara makten." (s. 15)
"Jag tror att alla anarkister skulle godta satsen att människan av naturen bär inom sig alla de attribut som gör henne skickad att leva i frihet och social endräkt. De tror kanske inte att människan är god av naturen, men de tror mycket intensivt att människan av naturen är en samhällsvarelse." (s. 18)
"(...) upplösning av myndighet och regering, decentraliseringen av ansvaret, staters och liknande monolitiska organisationers ersättande med en federalism som återför suveräniteten till de intima primärenheterna i samhället - detta är vad alla anarkister önskat (...)" (s. 23)

Längre fram i boken finns bl.a. intressanta jämförelser mellan Marx och Bakunin:
"Marx var autoritärt inställd, Bakunin frihetligt, Marx var centralist, Bakunin federalist, Marx förordade politisk aktion för arbetarna och planerade att erövra staten, Bakunin motsatte sig politisk aktion och sökte förinta staten." (s. 141)
(Jag har en tanke om att Rysslands historia skulle sett annorlunda ut ifall folk hade litat mera på Bakunin än på Marx...)

Mot slutet av boken: "Det mest ambitiösa bidraget till den litterära anarkismen under 1890-talet var otvivelaktigt Oscar Wildes 'Människosjälen under socialismen'. (...) för Wilde är konsten det högsta målet, som i sig självt innebär upplysning och pånyttfödelse, vilka allt annat i samhället måste underordnas. Om Proudhon och Tolstoj representerar anarkisten som moralist, representerar Wilde anarkisten som estet." (s. 365f)

I min ungdom hade jag en väska med inskriften "Ni dieu, ni maître" (Varken gud eller härskare) - ett uttryck som sannolikt härstammar från Proudhon. Jag kunde flera år senare också ha en viss sympati med titeln på ett album av och med Van Morrison: "No guru, no method, no teacher". En gång på 80-talet vikarierade jag som chef på en arbetsplats. Då kom kommunalrådet in på arbetsplatsen och undrade vem som var vikarierande chef. Jag sade något i stil med "Nu är ingen chef. Vi bestämmer allting tillsammans." Kommunalrådet tappade fattningen och blev röd i ansiktet av irritation.

Det bor fortfarande en liten anarkist i mig. Jag är beredd till uppror mot auktoritär dumhet när som helst.