Ibland måste jag bara höra "fin" musik. Jag blir galen annars av all dynga och allt skräp som vi bombarderas med i etern. Det här omslaget har jag själv fixat till väldigt enkelt:[Image] På albumet finns två Haydn-symfonier. De kallas något speciellt och bilden symboliserar båda namnen samtidigt. Vad är det jag yrar om? Jo: Haydns symfonier nr 101 och 104 kallas "The Clock" och "London". Snyggt, va?

När jag hör så här storslagen musik tänker jag ungefär: "Det var detta vi människor var ägnade till. Så här borde livet vara." Och jag känner mig raffinerad, förfinad, förädlad. När jag kör omkring och lyssnar på denna musik i bilstereon känner jag mig högtstående och oantastlig. Jag sträcker på mig lite extra och sätter näsan i vädret. Alltid retar det någon.

Det är nog enda tillfället då jag kan känna mig så "förmer" än vissa andra. I alla andra sammanhang - i umgänge med andra människor - blir man snabbt nedplockad på markplanet. Man får icke tro sig vara "finare" eller ha "bättre" smak än någon annan. Man får icke "göra sig märkvärdig". Man måste vara "main stream" och tycka om allting som alla andra gillar. Annars är man suspekt, en "störd" figur, en konstig typ.

- Gilla Haydns symfonier? Så mossigt! Hur gammal är han egentligen, den där tradige bloggaren? Var han med när de uppfann hjulet, eller?