A, vadå´beundrar diktaren,poeten som med ordens magi´ger fantasin vingar och gömmer gåtor att finna,åt läsaren.Förstår honom, kan vara svårt, omöjligt att härma, bravaden och den i sin tur kan bli den enda dikten som lämnat diktarens penna-bra så!MVH Gladiatan
Tack för kommentar! Det är ett fåtal dikter som har den där effekten på mig. Av 100 dikter går kanske 99 mig spårlöst förbi. Men den där hundrade etsar sig fast för resten av livet.
När jag ser den här bilden (som jag tog i dag) kommer jag att tänka på en dikt av Dylan Thomas. I original heter den "The force that through the green fuse drives the flower" och i svensk översättning - av Jan Berg - heter den "Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman". Var så goda - poesi på mycket hög nivå!
The force that through the green fuse drives the flower Drives my green age; that blasts the roots of trees Is my destroyer. And I am dumb to tell the crooked rose My youth is bent by the same wintry fever.
The force that drives the water through the rocks Drives my red blood; that dries the mouthing streams Turns mine to wax. And I am dumb to mouth unto my veins How at the mountain spring the same mouth sucks.
The hand that whirls the water in the pool Stirs the quicksand; that ropes the blowing wind Hauls my shroud sail. And I am dumb to tell the hanging man How of my clay is made the hangman's lime.
The lips of time leech to the fountain head; Love drips and gathers, but the fallen blood Shall calm her sores. And I am dumb to tell a weather's wind How time has ticked a heaven round the stars.
And I am dumb to tell the lover's tomb How at my sheet goes the same crooked worm.
- Och nu den svenska tolkningen:
Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman jagar min gröna ålder; som spränger trädens rötter är min förgörare. Och jag är utan röst att säga den slokande rosen hur min ungdom böjs av samma vintriga feber.
Den kraft som jagar vattnet genom klipporna jagar mitt röda blod; som torkar ut de mynnande floderna förvandlar mina till vax. Och jag är utan röst att förkunna mina ådror att samma mun diar vid jordens källsprång.
Den hand som virvlar upp vattnet i dammen styr all flygsand; som binder den flammande vinden halar min svepnings segel. Och jag är utan röst att säga den hängde i galgen att av mitt stoft beredes bödelns kalk.
Tidens läppar iglar vid flodens källa; kärleken droppar och samlas, men det sjunkna blodet skall lindra värken. Och jag är utan röst att säga en årstids vind att tiden tickat en himmel runt stjärnorna.
Och jag är utan röst att säga älskarens grav att mitt lakan gnags av samma slingrande mask.
****************
Ah, det kallar jag stor poesi. Jag fascinerades av denna dikt redan som tonåring - och på den vägen är det. Tänk om jag en enda gång i hela mitt liv kunde åstadkomma en dikt så vacker, så fantasieggande och så full av gåtor som denna. Då hade jag inte skrivit förgäves.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärA, vadå´beundrar diktaren,poeten som med ordens magi´ger fantasin vingar och gömmer gåtor att finna,åt läsaren.Förstår honom, kan vara svårt, omöjligt att härma, bravaden och den i sin tur kan bli den enda dikten som lämnat diktarens penna-bra så!MVH Gladiatan
1:03:00 em
Tack för kommentar! Det är ett fåtal dikter som har den där effekten på mig. Av 100 dikter går kanske 99 mig spårlöst förbi. Men den där hundrade etsar sig fast för resten av livet.
1:33:00 em