Vilket väl med all tydlighet bevisas i Israel och Gaza just nu. För etthundrafemtielfte gången i ordningen. Det är lätt att känna att det vilar en stor hopplöshet över det hela.
Jah Hollis: Det känns onekligen hopplöst. Dess värre tror jag att Israel nu har öppnat helvetets portar. Det lär dröja innan - om det ens någonsin inträffar - det blir fred. Spectatia: Tack! Och just den boken av Amos Oz värderar jag väldigt högt. (http://imponera.blogspot.com/2007/03/hur-man-botar-en-fanatiker_10.html) Jag vet att jag borde läsa mera av honom.
12:13:00 em
Har ingen forskat i freds- och konfliktforskning angående humorns inflytande? Jag har en vild hypotes: Det uppstår inte krig eller allvarliga konflikter mellan två parter som båda har (helst samma sorts) humor. Risken för konflikt ökar när den ena parten totalt saknar humor.
Det samma kan sägas gälla sjävdistans. Två parter som båda har självdistans löper oerhört mycket mindre risk att hamna i konflikt med varandra - jämfört med två parter som båda har en oerhört överskattad uppfattning om sin egen betydelse.
Konflikter kommer alltid att pågå så länge den part som känner sig orättvist behandlad, förtryckt, skändad, förolämpad, kränkt etc. (förloraren, alltså) kräver hämnd. Hämnden är den enskilda drivkraft som mer än någon annan drivkraft håller en konflikt vid liv. Den näst starkaste drivkraften i sammanhanget är känslan av hot. Så länge part A känner sig hotad av part B kommer A att vara rustad för en konflikt med B.
Om båda parter hade kunnat strunta i hämnd- och hotkänslorna och i stället hade kunnat visa humor och självdistans, så hade konflikten kanske självdött. Om båda hade haft förmågan att lägga allt gammalt groll bakom sig, så hade bråket upphört.
Vad utmärker en hatfylld fanatiker? Jo, bl.a. den totala bristen på humor och självdistans. Hade Hitler humor och självdistans? Hade Stalin det? Hade Mao det? Hade Pol Pot det? Etc. Nej. Du finner inte en enda sådan genomond människa någonstans som samtidigt har humor och självdistans.
Visst, det är lätt för mig att säga detta - jag som (än så länge) bor och lever i en relativt sett skyddad del av världen. Jag lever inte bland ruiner utan tillgång till vatten och el. Jag har det tryggt och ombonat och kan lätt sitta här och tycka till om ditten och datten utan att behöva bli smutsig och blodig, utan att mista ett ben eller en arm. Visst, jag sitter här i min kammare och behöver inte vara med ute på slagfältet. Men skulle jag därmed ha förlorat min rätt att yttra mig? Har jag inte rätt till en åsikt även om jag står utanför och tittar på?
Detta är vad jag vill påstå: Hämndbegär och hat leder aldrig framåt.
3 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärVilket väl med all tydlighet bevisas i Israel och Gaza just nu. För etthundrafemtielfte gången i ordningen. Det är lätt att känna att det vilar en stor hopplöshet över det hela.
1:14:00 fm
Tror du är inne på något här, Thomas. Och du är som tur är inte helt ensam. Amos Oz är inne på detsamma i den här boken.
11:47:00 fm
Jah Hollis: Det känns onekligen hopplöst. Dess värre tror jag att Israel nu har öppnat helvetets portar. Det lär dröja innan - om det ens någonsin inträffar - det blir fred.
Spectatia: Tack! Och just den boken av Amos Oz värderar jag väldigt högt. (http://imponera.blogspot.com/2007/03/hur-man-botar-en-fanatiker_10.html) Jag vet att jag borde läsa mera av honom.
12:13:00 em