[Image]

Det här är världens fräckaste, tuffaste och coolaste självbiografi. Med en oefterhärmlig stil berättade Miles sitt livs historia för Quincy Troupe. Den enda andra självbiografi som kommer i närheten när det gäller attityd är Charles Mingus'. Jag bloggade en gång tidigare så här om ett avsnitt ur denna här avbildade bok.

Det finns en fortsättning på den storyn. Under den pinsamma tillställningen med presidenten och de andra högdjuren fick Miles "spader", för att formulera det milt.

"Då vi gick sa jag till Cicely, [Hans dåvarande fru - min anm.] 'Ta aldrig mer med mig på nån sån här skit i hela ditt jävla liv och få mig att tycka synd om vita. Jag vill hellre att hjärtat pajar när jag gör nåt annat än att det ska paja när jag gör nåt så här jävla trist. Låt mig köra in i en buss med min Ferrari eller nåt.' Hon sa ingenting. Men man, jag ska aldrig glömma synen av hur hon grät då Ray [Charles - min anm.] lyssnade på alla dom blinda och döva ungarna från Ray Charles School i Florida när dom sjöng, och hur dom vita tittade på Cicely och försökte bestämma sig för om dom borde gråta eller låtsas eller nåt. När jag hade sett det, viskade jag till Cicely, 'Vi sticker härifrån så fort den här skiten är över. Du klarar den här sortens skit, jag gör det inte'." (s. 424)

Det citatet, mina vänner, säger en hel del om vilken typ av bok detta är. Det är rakt på utan inställsamma försköningar. Att vara likgiltig inför denna bok är inte rimligt. I så fall har man ingen själ.