Jag har varit (bland annat) på Irland på egen hand ett antal gånger och jag kände aldrig att jag skulle behövt någon att dela mina upplevelser med. I stället kan jag terrorisera mina vänner och bekanta med att berätta om allt de gått miste om. :-)
Tidigare i dag hamnade jag i en diskussion där vi inte kunde komma överens. Vi förstod nog inte varandra. En annan person X hävdade, att det vore väl trist om man inte kunde dela vissa minnen med en annan person - som t.ex. en resa till Rom och promenader till Fontana di Trevi, Spanska trappan o.s.v. Det vore väl trist om man inte kunde prata om sina minnen med någon annan som hade varit med om exakt samma saker? Jag hade en avvikande åsikt.
X påstod att det är mycket trevligare om man kan dela vissa oförglömliga upplevelser med någon annan, t.ex. sin livspartner. Jag skulle å andra sidan kunna hävda, att några av de mest makalösa upplevelser jag har varit med om upplevde jag helt allena. Jag tänker t.ex. på några joggingrundor som jag har gjort tidiga morgnar på Bibiones strand, på Isle of Skye, på Islay, på Irland och på skotska fastlandet. De är ensamupplevelser som jag aldrig skulle vilja vara utan. Att jag inte kan dela de minnena med någon annan människa rör mig inte i ryggen.
4 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärJa, jag förstår precis. Fast där tror jag människor är väldigt olika.
Lyssnade nyligen på ett program av P1:s Radiopsykologen som hette Finns jag när jag är ensam? och som belyste detta på ett bra sätt.
11:37:00 em
Tack för förståelsen - och tack för tipset om radioprogrammet!
1:09:00 em
Jag har varit (bland annat) på Irland på egen hand ett antal gånger och jag kände aldrig att jag skulle behövt någon att dela mina upplevelser med. I stället kan jag terrorisera mina vänner och bekanta med att berätta om allt de gått miste om. :-)
10:31:00 em
God poäng!
6:21:00 em