Den här plattan (släppt i maj 1967) har hängt med länge nu. Jag köpte den när den var relativt ny, jag var ansvarslös tonåring och livet lekte. Jag tycker att Mothers of Invention var som bäst i början av deras historia. Detta är den platta som jag rankar som deras näst bästa - efter det sanslösa mästerverket "We're only in it for the money". Jag älskar det respektlösa och svårförutsägbara anslaget, de galna infallen och den hämningslösa spelglädjen. [Image]Ah, jag blir som ung på nytt när jag hör "Plastic people", "Son of Suzy Creamcheese", "Brown shoes don't make it" m.fl. De håller än! Men mest i gång går jag på den instrumentala låten "Invocation & ritual dance of the young pumpkin". Ett sådant gitarrspel har det bara funnits en enda person som kunnat leverera och det var Frank Zappa. Om man någonsin tvivlade på att han var en vass gitarrist redan i början av hans karriär, så räcker det att lyssna på den här låten för att skingra tvivlet. Tänk dig Miles Davis, Frank Zappa och Jimi Hendrix på scenen, jammande tillsammans. Det hade blivit en odödlig klassiker.