Skenet bedrar. Man kan tro, att detta är en urbota tråkig bok:
[Image] Då har man fel. Ty innanför pärmen gömmer sig detta titelblad - och då vet den någorlunda beläste att detta icke är en tråkig bok. Snarare är det en sällsynt läsvärd och inspirerande bok:


[Image] (Jag har täckt över min namnteckning. Så roligt skall vi inte ha det.)
Michel de Montaigne tillhör litteraturhistoriens största stilister. Hans essäer är några av de bästa essäer som har skrivits. Många är de som försökt skriva lika bra, men få har lyckats. Nordisk familjeboks andra upplaga skrev så här och så här om honom.

Den här boken kom ut på bokförlaget Natur och Kultur 1962. Urvalet bygger på det franska original som gavs ut 1588. Förutom själva titelessän finns här "Diktaren i tornet", "Kring några verser av Vergilius", "Om konsten att samtala" och "Om erfarenheten". Det låter väl varken häftigt eller upphetsande, men jag kan lova att det är väl använd tid att läsa dessa essäer. Det är dock de tre om-essäerna som är mina favoriter. Låt mig citera.

"Jag umgås faktiskt hellre med människor som behandlar mig respektlöst än med dem som fruktar mig. Det är både skadligt och ledsamt att omges av beundrare som fjäsar för en." (s. 97 - ur "Om konsten att samtala")

"Det som retar mig mest hos dumheten är för övrigt det faktum att de dumma är mer belåtna med sig själva än de visa någonsin kan bli. (...) Det är de dummastes privilegium att se alla andra människor över axeln och alltid återvända från slagfältet höljda med ära och strålande av glädje. Och i de flesta fall hemför de segern i allmänhetens ögon, tack vare sitt förmätna språk och sina glada miner, eftersom allmänheten vanligen är okunnig och oförmögen att fälla ett rättvist omdöme och inse var den verkliga styrkan låg. Halsstarrighet och brinnande övertygelse är det säkraste tecknet på stupiditet." (s. 115 - ur "Om konsten att samtala")

"Jag omhuldar uppfattningen att vår mest ärofulla mänskliga verksamhet är att tjäna allmänintresset och vara mången till gagn." (s. 132 - ur "Om fåfänglighet")

"Vilken dum och tarvlig sysselsättning är inte knåpandet med pengar, att med välbehag hantera och väga och räkna dem om och om igen! Det är på den vägen girigheten får makt över människan." (s. 134 - ur "Om fåfänglighet")

Montaignes essäer är odödliga små mästerverk. De har något att säga oss på 2000-talet trots att de skrevs för c:a 420 år sedan.