Tidningen Metro har i dag en artikel om "Typerna som är chefens skräck". De tio medarbetartyper som chefen blir irriterad på är: nejsägaren, bevararen, kvarsittaren, intrigmakaren, snackaren, paragrafryttaren, kortslutaren, tidstjuven, glidaren och barnet.

Ack ja, tänk om livet vore så enkelt - om man bara hittar rätt etikett att sätta på sin medmänniska, så vet man exakt hur den personen skall bemötas. Jag har ju varit med ett tag nu, så jag har råkat ut för en hel del konsulter och förståsigpåare som presenterat olika typologier. Jag lyckas alltid hitta undantag från deras mallar och själv passar jag inte riktigt in i någon enda enskild mall. Så tror jag, att det är för de allra flesta. Ingen är väl egentligen bara en typ. Dessutom: på måndag morgon kan jag påminna om en typ, mitt på måndagen kan jag likna en annan och på måndagkvällen verkar jag kanske vara en tredje typ. Vad har man då vunnit med en typbeskrivning?