Det går inte att förneka: Bellman skrev en hel del bra dikter. Men han skrev också en väldig massa dynga. Jag läser några av de dikter som redaktionen bakom "Svensk lyrik : från medeltid till nutid" (Gleerup, 1967) valde. Jag undrar: var redaktionen nykter?

Fredmans sånger nr 6 och nr 10 är ju riktiga bottennapp. Visst, det är rim och rytm - men inget mer. Innehållet är maximalt ytligt. Bellman var förvisso ingen djuping. Det blev mest fyllesnack. 1700-talets svenska hip hop.

Likadant med Fredmans epistlar nr 9, nr 25 och nr 42 - de är bara ytterligare tre exempel på dikter som är bättre glömda. Det är nonsens om nonsens. Den totala likgiltigheten taktfast och rimmad.

Det ena ointressanta händelseförloppet efter det andra vändes ut och in. Bellman var åtminstone berusad av sitt eget skrivande. Han använde tusen ord för att beskriva något som kunde beskrivits tillräckligt uttömmande med hundra ord. Han borde ha lärt sig "Kill your darlings". Det är ett evigt kackalorum om allt och ingenting.

Man lär sig ingenting viktigt genom att läsa Bellmans sämsta dikter. Likväl höjs han till skyarna i alla möjliga sammanhang. Han är svensk lyriks mest överskattade poet.