Ständigt och jämt återkommer jag till detta: "Action speaks louder than words". Ni må kalla mig antiintellektuell eller ickeintellektuell eller något annat med -ell. Jag får knottror och vill bara avlägsna mig så fort jag kan om jag fastnar i ett möte som inte leder någonstans. Jag får spader när jag märker att jag hamnat i en typisk "Mycket snack och lite verkstad"-situation. Jag anser, att långt fler än hälften av alla möten är helt fruktlösa. Om folk bara kunde lära sig att tänka själva, att fatta egna ansvarsfulla och etiskt oantastliga beslut och skrida till verket utan att vänta på OK från höger och vänster, så skulle mycket vara vunnet. Är man rutinerad i sitt yrke, så vet man "med ryggmärgen" vad som bör eller skall eller måste göras. Då finns ingen anledning att vänta för att konferera med alla andra om vad som bör/skall/måste göras. Är det självklart, så är det självklart. Jag är van att arbeta ensam, att tänka själv och själv agera. Det brukar gå bra. Jag är övertygad om att de flesta möten bara finns till för sin egen skull. De fyller egentligen inget annat syfte än att få tiden att gå.

Men tiden hade ju kunnat användas så mycket bättre!

För att återgå till en tidigare post: En f.d. kriminell gav inte ett ruttet lingon för alla "utvecklande" samtal han hade haft med en psykolog. Han önskade, att han hade fått göra något vettigt med sina händer i stället. Just det.