Det uttrycket - Carpe diem (Fånga dagen) - ger mig ibland kalla rysningar. Jag kan tycka att det är ett väldigt förenklat och flummigt talesätt. Det kan invagga oss i en sorts falsk trygghet - som om alla hade lika stora chanser till att klara av allt möjligt om bara alla tog chansen när den dyker upp. Men det är givetvis ren bullshit. Alla har inte lika stora chanser till allt.

Men... när detta väl är sagt, så kan jag ändå tycka att man faktiskt bör ta en intressant chans om och när den dyker upp. Den där chansen kanske aldrig dyker upp igen under resten av ditt liv. Och jag kan ibland reta mig på mig själv för att jag missar chanser. Exempel? Jo, följande.

I går klev jag på ett tåg där det fanns gott om lediga platser. Det fanns bl.a. en ledig plats bredvid en vacker ung kvinna. Men det fanns två andra lediga platser bakom henne. Jag valde en av dem. Jag ville inte verka alltför intresserad. Det valet fick jag ångra senare.

Först satt hon och bara halvslumrade. Efter en stund tog hon fram diverse papper, ett kollegieblock och en penna. Så småningom började hon skriva. Och som hon skrev! Hon hade uppenbarligen lätt för att formulera sig i skrift. Jag började tänka, att hon kanske gick en skrivarkurs. Jag såg aldrig vad hon skrev, jag kunde bara konstatera att hon hade lätt för att skriva. Under tiden kom det andra resenärer ombord på tåget. En del unga män lade märke till hennes skönhet och en av dem satte sig bredvid henne. Katten också, tänkte jag. Jag, den världsvane och vise vuxne mannen, hade kunnat sitta där bredvid henne i stället för den där lille snorvalpen.

Nå, när hon hade skrivit färdigt svepte hon om sig ännu ett klädesplagg, lade upp fötterna på sätet bredvid (I det läget hade snorvalpen redan klivit av) och slumrade till. Och så förblev hon sittande tills det var dags för henne - och mig - att kliva av tåget. Det rörde sig kanske om en timme som hade kunnat gestalta sig helt annorlunda om jag från första början hade satt mig ned bredvid henne. Jag hade i så fall börjat prata med henne - om det hade varit OK. Jag hade då talat med henne om skrivarkurser och annat. Vi hade kunnat ha ett riktigt trevligt och stimulerande samtal. Därav blev nu intet. En missad chans som sannolikt aldrig dyker upp igen. Retfullt!

Å andra sidan: världen går inte under för det. Det var kanske bäst som skedde. Hon hade kanske börjat undra om jag hade snuskiga avsikter, om jag hade tilltalat henne. Hon hade kanske tänkt: "Åh, så patetiskt. Här kommer det en gråhårig medelålders man och försöker flirta med mej. Give me a break. Han kanske är en våldtäktsman? Bäst att passa sej. Bäst att snoppa av honom fort som bara den.".

Så...? Ibland är det kanske bäst att låta chansen gå förbi. Det är sådant vi inte vet.