Jag har alltid gillat Richard & Linda Thompson och hade väl i stort sett allt med dem på vinyl. Dessvärre har jag inte uppdaterat dom till cd, så när vinylspelaren gick i stå har även skivorna fått stå. Men du, visst är det ett sammanträffande som liknar en tanke, eller två: jahhollis.blogspot.com/2007/08/r-detta-den-mest-deprimerande-texten.html
Jag svär: jag knyckte inte från din blogg. Det är bara: Två själar, samma tanke. Richard & Linda Thompson var outstanding när de var som bäst tillsammans.
Visst är det så. Vi har båda den goda smaken att inse hur bra detta par var (och skivorna fortfarande är). Det är ett rätt kul sammanträffande tycker jag.
11:59:00 em
Oops, vad det var länge sedan jag lyssnade på det här albumet. Nu blev det dags igen.[Image]Det är inte möjligt att ge det här albumet något annat än full pott. Även om man inte håller med om allt i texterna. Albumet är ett mästerverk. Det känns banne mig som en befrielse med sådana här deppiga texter när danzbandzkampen håller på zom mezt.
Richard Thompson var en mästare i att måla svart med ord, Linda Thompson hade en gudomlig röst, musik och text var här i perfekt förening. Skickliga musiker, makalösa melodier, mästerliga texter och så en underbar sångerska - vad kan man mera begära? Här finns inte en enda dålig eller medelmåttig låt. Men om ni envisas... Mina tre främsta favoriter är titelspåret, "Withered and died" och "Has he got a friend for me" - alla med ljuvlig sång av Linda.
Men varför skall det ibland ta åratal innan jag fattar att något är bra? Den här plattan hörde jag första gången i början av 80-talet och glömde sedan bort den; det var först sisådär 1997 som jag begrep att den var grymt bra (Tack vare påminnelse från en god vän). Det är klart - om du är ute efter "feel good"-musik, så har du hamnat fel. Det här är snarare "sjunk djupare ner i deppigheten"-musik. Och den behövs också!
Ett slags rekord i deppighet slår Richard Thompson måhända i texten till "The end of the rainbow". Läs och begrunda.
3 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärJag har alltid gillat Richard & Linda Thompson och hade väl i stort sett allt med dem på vinyl. Dessvärre har jag inte uppdaterat dom till cd, så när vinylspelaren gick i stå har även skivorna fått stå.
Men du, visst är det ett sammanträffande som liknar en tanke, eller två:
jahhollis.blogspot.com/2007/08/r-detta-den-mest-deprimerande-texten.html
2:21:00 em
Jag svär: jag knyckte inte från din blogg. Det är bara: Två själar, samma tanke. Richard & Linda Thompson var outstanding när de var som bäst tillsammans.
5:15:00 em
Visst är det så. Vi har båda den goda smaken att inse hur bra detta par var (och skivorna fortfarande är). Det är ett rätt kul sammanträffande tycker jag.
11:59:00 em