Självklart såg jag och lyssnade på Miles Davis-programmet på TV i går kväll. Han var, är och förblir i evighet en av musikhistoriens största giganter. Till min lycka såg jag att hela konserten på Isle of Wight 1970 ligger ute på You tube, uppdelad i fyra bitar. Vilken makalös konsert! Magi! Snillen spekulerar!

Det är nog som Keith Jarrett sade i intervjun som finns med här: dessa 37 minuter sammanfattar hela jazzhistorien. Om du har tid att lyssna på hela konserten, så gör det! Något som slog mig när jag kollade den på TV, var att basisten Dave Holland och trummisen Jack De Johnette gjorde veritabla hästjobb båda två. Det var, kan man påstå, de som höll skeppet flytande. De skapade pulsen kring vilket allting kretsade.

Och Miles klev fram och "levererade" det ena geniala infallet efter det andra. Hur han lyckades leda bandet och få medlemmarna att spela som han ville är för mig en gåta. Han verkade ju knappt leda dem över huvud taget. Kanske var det hemligheten med den kreativa miljön han skapade: han lät dem själva komma på vad som skulle låta bäst. Han kunde t.ex. ingripa när något riskerade att låta ankskit - då blåste han en ton som gjorde att det i alla fall lät rätt! Hur som helst, jag vill sammanfatta hans sätt att spela med ett ord: Oemotståndligt!