Jag håller med dig. Det verkar onekligen konstigt: att leva i leda, men inte lida. Om jag lever i leda, så måste jag rimligtvis i någon mening lida. Vad består annars ledan i? Och omvänt: om jag inte alls på något sätt lider, så kan jag rimligtvis inte heller känna leda. Så tänker jag.
8:01:00 em
Anonym sa...
Mycket intressant läsning. Jag har också ofta funderat på den – eventuella – kopplingen mellan leda och kreativitet. Tror att Dylan också sa att han aldrig accepterat att vara uttråkad.
Har någon doktorerat på leda? Det borde vara fullt möjligt. Tänk efter. Det har skrivits massor om leda. Det bästa i genren är förmodligen skrivet av skönlitterära författare, alltså av singers/songwriters, poeter, novellister och romanförfattare - och inte av psykologer eller filosofer (Med undantag då för Søren Kierkegaard, t.ex. i "Antingen - eller"). Men så finns det förstås en och annan essä i ämnet. Peter Englund hade med en mycket läsvärd sådan i "Tystnadens historia och andra essäer": "Om ledans historia". Den essän slutar i en anda av pessimism - det verkar som att vi har allt lättare för att känna leda trots alla nya påhitt som görs i syfte att fördriva tiden.
Milan Kundera hade i "Skrattets och glömskans bok" en lång utläggning om "litost" som väl kan kallas en sorts leda. Läsvärt även det - men bland det mest intressanta om leda, i skönlitterär väg, är denna bok:[Image]Jag tror, att Moravia är en orättvist förbigången författare. Här skrev han: "de dåliga betyg som man öste över mig vid varje skolårs slut berodde på en enda orsak: ledan (...) Alltså, i begynnelsen var ledan, vulgärt kallad kaos. Gud som pinades av ledan skapade jorden, himlen, vattnet, djuren och växterna, Adam och Eva. Dessa båda som i sin tur kände leda i Paradiset åt av den förbjudna frukten. (...) Gud Fader som på nytt var utled på människorna förintade världen genom syndafloden." (s. 9)
"Det som i själva verket kom mig att lida var inte så mycket själva ledan, det var snarare tanken på att jag inte skulle kunna eller inte borde känna leda. (...) Men kunde man leva uppfylld av leda, det vill säga utan samband med någonting verkligt, och inte lida?" (s. 62)
"I've always been very easily bored", lär Bob Dylan ha sagt i en intervju. Kreativitet som en följd av leda? Kanske. Bloggare är utleda? Kanske. Men man kan ju kokettera med leda. Jag menar: det kan uppfattas som häftigt och världsvant att visa leda. Det betraktas som tuffare och mera erfaret att göra ett uttråkat intryck än att vara glad och käck och positiv. Är du alltid glad, käck och "klämmig" börjar man tro, att du är mentalt retarderad. Så: vi trivs med ledan?
5 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärHm - att leda men inte lida? Går det? Är inte ledan en särskilt raffinerad form av lidande? Måste nog läsa Moravia.
7:37:00 em
hm igen- att leva i leda men inte lida... så skulle det stå
7:38:00 em
Jag håller med dig. Det verkar onekligen konstigt: att leva i leda, men inte lida. Om jag lever i leda, så måste jag rimligtvis i någon mening lida. Vad består annars ledan i? Och omvänt: om jag inte alls på något sätt lider, så kan jag rimligtvis inte heller känna leda. Så tänker jag.
8:01:00 em
Mycket intressant läsning. Jag har också ofta funderat på den – eventuella – kopplingen mellan leda och kreativitet. Tror att Dylan också sa att han aldrig accepterat att vara uttråkad.
9:28:00 em
Tack! Och du har nog rätt om Dylan.
9:57:00 em