En märklig platta. Man kunde tycka, att det var en fullständigt orimlig kombination: Phil Spector (mannen med den kompakta ljudväggen) mötte Leonard Cohen (mannen med det minimalistiska uttrycket).[Image]Samarbetet lär inte ha gått helt hinderfritt fram. Myten säger, att Spector hotade Cohen med en revolver under inspelningen. Resultatet blev väl sisådär. Det här albumet lär inte hamna på en topp-100-lista över tidernas bästa album, men det är inte helt ointressant. En god vän till mig trodde mig inte, när jag påstod att Bob Dylan sjöng i bakgrunden till låten "Don't go home with your hard-on". Min vän trodde inte, att Bob kunde sjunka så lågt. Men det gjorde han (tillsammans med Alan Ginsberg och Bill Diez). Varken Spector eller Cohen presterade här sitt allra bästa, men det går inte att frånskriva skivan en viss charm. En sorts sura-och-gnälliga-gubbar-charm. Och förresten är inte texterna helt kassa. Det går inte att urskilja vem som har skrivit musik respektive text till någon av låtarna, men nog misstänker jag att Cohen var den viktigaste ordknåparen till den snygga låt som gett namn åt hela LP:n. Slutraderna är inte helt fel:
"So the great affair is over
but whoever would have guessed
it would leave us all so vacant
and so deeply unimpressed
It's like our visit to the moon
or to that other star
I guess you go for nothing
if you really want to go that far".