Tomas Lappalainen skrev om honom i Aftonbladet i november 2005. Mycket läsvärt och så pass omfattande, att det fick delas upp i två delar: 1 och 2. Det går inte att komma runt Pasolini om man på ett seriöst sätt skall skriva 1900-talets europeiska filmhistoria. Mest känd är han förmodligen för filmatiseringarna av tre klassiska litterära mästerverk: "Tusen och en natt", "Decamerone" och "Canterbury Tales". [Image] Man får inte vara pryd om man skall se dessa filmer. Här förekommer både det ena och det andra inom erotik. Dock skildras det oftast med ett gott humör och det skulle - respektlöst - kunna beskrivas som italiensk gladporr. "Alla får pippa", som Åsa Linderborg skrev om den danska gladporren. Sex kan vara himla kul, tycktes Pasolini mena.Men samtidigt kunde han dela ut den ena rallarsvingen efter den andra mot företeelser han inte gillade. Han kunde reta sina motståndare så till den oerhörda grad att det förmodligen ledde till hans död. Det var "den nykapitalistiska konsumtionskulturen" (Lappalainen) som mer än något annat fick hans förakt.Han tog "(...) det heliga på största allvar och liksom hos Tarkovskij får man intrycket att han ser den digraste innebörden och den djupaste skönheten hos människan i den förmoderna värld som ännu inte sekulariserats." (Ibid.) Lappalainens essä var mästerlig. Läs den!Pasolinis sista film blev "Salo - eller Sodoms 120 dagar" . Jag har inte sett den, men jag är inte heller säker på att jag vill göra det. Många svimmade eller gick ut från biografen och spydde, när filmen hade premiär. Så chockerande äckliga och motbjudande var flera av scenerna. Samhällskritik som framkallar rent kroppsliga symptom - det är vi inte vana vid.