Jag är marxist. Det betyder: jag gillar filmerna med bröderna Marx. Den här boken (1972) har jag haft roligt åt många gånger. [Image]Så småningom skall jag köpa några av deras filmer på DVD. Enligt min ringa mening tillhör bröderna Marx-filmerna det yppersta toppskiktet i de roliga filmernas historia. Ibland kan jag undra om Tex Avery och bröderna kände varandra, ty de hade ofta samma sorts skämt. Fullständigt absurt/surrealistiskt/planlöst: en figur i en Tex Avery-film kunde springa så fort att han höll på att springa ut ur filmrullen! Det hade kunnat vara ett skämt signerat Harpo Marx. Marxbröderna lyckades förena det bästa av två världar: utsökta verbalskämt med sanslösa dialoger - och mästerliga bildmässiga skämt. Exempel? Tag nästan vilken dialog som helst där Groucho var inblandad! Tag spegelscenen där Groucho stod i nattskjorta och blev härmad av någon som försökte låtsas vara hans spegelbild! Eller tag scenen i "En galakväll på Operan" där ett litet rum snabbt fylls av städerskor, rörmokare m.fl. Mina favoriter bland deras verbalskämt är många, men låt mig hävda detta: Margaret Dumont måste haft en ängels tålamod när Groucho gav henne sina verbala loskor. För övrigt gillar jag respektlösheten i deras filmer. Här kryper vi inte för någon överhet - what so ever. "Objekten för bröderna Marx angrepp är parasitära snobbar", skrev Gunnar Wall i Filmhäftet nr 1973:1 i en essä om "Världsbilden i bröderna Marx' filmer". Så sant. Ack, vem kan axla deras fallna mantlar? Monty Python gjorde det på sitt sätt och "Pang i bygget" var något i samma stil - men i dag? Säg vem!