Kinky afro

Ny adress

2007-01-21T17:54:00.000+01:00

Innehållet är samma gamla skräp, men numera återfinns det här:

http://www.kinkyafro.se/

White rapper show, andra avsnittet

2007-01-18T18:22:00.000+01:00

Den här veckan har känts tom och meningslös. Humöret har gått från alla tiders i måndags till miserabelt så sent som i går kväll. Skälet är förstås att det var oväntat krångligt att hitta det andra avsnittet av The white rapper show. Timme efter tröstlös timme sökte jag på torrentsidor utan att hitta episoden och det fungerade inte heller att registrera sig på gayporrsajter (de brukar av någon anledning alltid ha ett stort sortiment, men vaniljrappare gillar de uppenbarligen inte).

Men i går kväll dök det så äntligen upp och nu allt är peachy i det Donutska residenset.

Veckans avsnitt började med lite spekulationer om varför kostym-Dasit oväntat vägrade att spotta i förra utslagningen. De andra kom efter lite diskuterande fram till att det berodde på att Dasit inte var true. John Brown (King of the burbs-killen) fick också lite förvånade props från de andra deltagarna som hade blivit positivt överraskade av hans rim förra veckan. Sullee odlade sin K-Fed-image genom att dela säng med Misfit, sedan var det dags för hela gänget att åka på rundtur i Bronx.

Efter att ha tittat på några breakare blev supernollan Jus Rhyme inspirerad och försökte representera sin hemstad Los Angeles genom att crumpa. Det var tragiskt att se. Därefter var det frågesport där fyllepunkaren 100 Proof bland annat plockade enkla poäng genom att känna till alla hardcoretomtars favoritband Onyx. Därmed fick han ett ”ghetto pass” och immunitet.

Väl tillbaka i the white house drack deltagarna varsin öl och det var förutsägbart nog för att göra dvärgen G-Child full. Hon började skrika om hur hon skulle bli utröstad tidigt eftersom hon var den enda som var true mot underjorden. ”Jag hatar 50 Cent, jag hatar Dipset” skrek hon samtidigt som hon sparkade på ett uppstoppat djur.

I den avslutande utslagningen deltog Sullee, Persia, Burbs-killen och Misfit. Alla var usla utom Sullee, och Misfit blev till sist den som fick åka.

Favoriter hittills: Sullee, 100 Proof.

White trash

2007-01-17T12:28:00.000+01:00

Utanför min port här i Malmö står det en trasig tv och ett kasserat kylskåp. På den lilla gräsplätten intill huset har det tidigare funnits en s k hundlatrintunna, den är borttagen nu men det hindrar inte hundägare från att dumpa sina svarta snaskpåsar på marken i stället. Berget av skitpåsar börjar anta en form som påminner lite om Cheopspyramiden.

Allt det här är förstås påfrestande för en känslig estetsjäl, men samtidigt paradoxalt hoppingivande då det får en att tro att Malmö är en internationell metropol som London, New York, Calcutta eller någon annan storstad där folk helt osentimentalt dumpar sin bråte på gatan.

I Stockholm däremot, där blir folk fortfarande förbannade om det ligger en fimp i rännstenen. DN tar som vanligt stockholmarnas vrede på allvar och kör i dag ett uppslag om gatustädningen. De har dessutom en enkät där åtta personer får svara på frågorna Är Stockholm en skräpig stad? och Vad skulle du vilja göra åt det?

Den här tanten briljerar:

Det känns preliminärt som en klassiker i nivå med den där kvinnan som ogillade barnarbete eftersom ungarna saknade känsla för kvalitet.

Urban anime

2007-01-13T16:57:00.000+01:00

Jag brukar normalt inte bry mig om anime, eftersom jag är av den uppfattningen att animerade serier ska vara roliga och inget annat (tecknad porr till exempel, vad är poängen med det?) Men jag måste ändå tippa hatten efter första avsnittet av den här hypade Afro Samurai-serien.

Huvudpersonen är en afroburrig och kedjerökande svärdmästare som ska hämnas sin farsas död genom att återta ett magiskt pannband (väldigt Björn Borg) från en skurk som har tre armar och är badass på alla sätt och vis. Under resans gång dräper afrosamurajen sina talrika utmanare med snabba svärdhugg och kopplar av med att dricka lemonad.

Samuel L Jackson gör rösten till såväl samurajen själv som till hans sidekick, en gatusmart homeboy som känns aningen malplacerad i samurajland men ändå bidrar med lite lättsam komik. Men det allra finaste med serien är förstås att musiken är gjord av The RZA. Ibland låter det lite som introt till ”Liquid swords” och det är inte det sämsta.

White rapper show, första avsnittet

2007-01-11T18:09:00.000+01:00

Nu har jag också sett den första delen och jag måste säga att det på det stora hela levde upp till mina förväntningar. Det var snärtigt klippt och det märks att det är teamet bakom Americas next top model som ligger bakom.

Först blev jag lite besviken över att två av de bästa karaktärerna, den ko-älskande Miss CKC och MC Mighty Stefan, åkte ut redan i uttagningsfasen (hur kunde den sistnämnde få åka hem efter genidraget att rimma ”jiddish” med ”Glenfiddich”?), men det finns ju många intressanta playas kvar.

De två mest irriterande karaktärerna hittills, Persia och King of The 'Burbs-killen, rök ihop direkt och där har vi förmodligen fler intressanta uppgörelser att hämta när Persia insisterar på att de ska battla och 'Burbs-killen bara går undan och mumlar om att han inte är en rappare utan en ”entity” som ska frälsa ghettot. Den här Sullee har också potential att få skaka galler innan serien är över om man ska gå efter hans utbrott i köket. Frågan är om någon av deltagarna kommer att kasta in handduken och lämna serien frivilligt, och om det i så fall blir 'Burbs eller Jus Rhyme, som lyckades bli ledsen över att någon hade mage att använda nigga-ordet.

En fin liten touch när lagen var ute för att presentera sig i kvarteret var att de skulle dela ut crackers, det var roligt. Den som visade mest skills därute på fältet var kontorsråttan Dasit och jag är genuint överraskad över att han plötsligt tappade spelkulorna och vägrade skriva något till eliminationsscenen.

Mina vinnartips hittills: Sullee eller Misfit.

Bio är mossigare än trattgrammofon

2007-01-11T13:53:00.000+01:00

”Film är bäst på video”. Det dödsföraktande plakatet lät den mustaschprydde innehavaren av hyrbutiken Video Nord på Hornsgatan stå i skyltfönstret under flera år. Med facit i hand kan man konstatera att han var lite tidigt ute, och dessutom alldeles för fäst vid sina dammiga vhs-kassetter för att omfamna dvd-mediet, så butiken är numera nedlagd. Men grundtanken i hans devis är sannare än någonsin: film är bäst var som helst utom på bio.

DN skriver i dag om en utställning på Tekniska museet där en biosalong har försetts med rörliga stolar, som dessutom kan spruta ut rök, vatten, vind och dofter. ”4D” kallar de det. Biografens nära förestående död kan inte demonstreras tydligare än så, som en freakshow där elvaåringarna är den enda återstående målgruppen.

Den minskande tillströmningen till biograferna har förstås flera orsaker där möjligheten att ladda ned film är en, biljettpriserna en annan och den växande penetrationen av vulgära hemmabioanläggningar en tredje. Men den viktigaste orsaken tror jag ändå är att folk, när de väl har lagt ned rutinen med att gå på bio och i stället vant sig vid att se film hemma, insett vilket lyft det är att slippa se filmen tillsammmans med andra människor.

Förr i tiden var det ju annars just det som lyftes fram som en fördel med biografen: att man fick trängas med andra i någon sorts artificiell gemenskap. Det där går ingen på i dag. Hela det moderna samhället bygger ju på att slippa andra människor så långt det är möjligt. I stället för att gå till biblioteket och läsa tidningen i gemenskap med andra skaffar man en egen prenumeration. För att slippa åka buss köper man en SUV, och i stället för att hänga på internetkafé har man sin egen uppkoppling. När det går upp för folk att filmtittande inte måste innebära två timmar i ett förpubertalt popcorn-armageddon är det klart att bion dör.

De enda som har en verklig anledning att gråta över biograferans död är väl landets alla K-spanare, eftersom många av de salonger som fortfarande finns är byggda i en ornamenterad och pampig stil som är som gjord för att locka fram den blöthjärtade nostalgikern inom oss. Men det behovet kan säkert Expressens Sten Berglind stilla med något sistasidesreportage då och då.

VH1 tar wigger-tv till nya höjder

2007-01-10T16:35:00.000+01:00

Och apropå vita rappare: i går startade den nya dokuserien The white rapper show på VH1 i USA. Tyvärr har jag ännu inte lyckats lägga vantarna på premiäravsnittet, men av det jag läst att döma verkar det kunna bli rätt hård lyteskomik.

Upplägget är hur som helst att elva vita rappare tävlar om 100 000 dollar. De ska bo tillsammans i ett råttbo i South Bronx som går under det putslustiga namnet ”The White House”, och i olika tävlingsmoment visa att de har mer skills och är mer äkta än de övriga medtävlarna:
”From spitting fresh rhymes in Harlem's Rucker Park to breaking bread with some of hip hop's hottest icons, our Caucasian contestants will be immersed in the culture they claim to love.”

En av deltagarna, Persia, tycks redan ha hamnat i onåd på grund av hennes förkärlek för att använda ordet ”nigga” i tid och otid, och hon har straffats med att tvingas ha en gigantisk silvermedaljong med ordet ifråga runt halsen i ett dygn. Ska det föreställa ett straff för en rättrogen wigger? Jag måste ha missat något här.

Roligaste citatet kommer i alla fall från en deltagare som annars bor i den norra delen av delstaten New York: ”Cows are great to rap about. It's that whole black and white thing.”

Brother Ali: ”The undisputed truth”

2007-01-10T15:00:00.000+01:00

Han är nästan i klass med Sammy Davis Jr när det gäller lyten, Brother Ali: en vit, tjock, albinomuslim. Men hans utseende spelar mindre roll eftersom han aldrig syns på MTV – detta är som bekant rap för politiskt medvetna indiekillar som vill ha åtminstone 10 procent hiphop i iPoden för att demonstrera sin vidsynthet. The undisputed truth är hans andra skiva och vet ni vad, texterna handlar inte om kokain och rumpor den här gången heller.

Flera av låtarna har den där indiekorrekta lilla otajtheten som effektivt stoppar möjligheterna att gunga ett huvud eller ett par skinkor i takt till musiken: här ska det lyssnas koncentrerat eller inte alls. Men även om det inte är min favoritgenre finns det emellertid ljuspunkter på skivan. Singeln Truth is är schysst, liksom reggaedoftande Freedom ain't free och Take me home, som nästan kvalar in som feelgood-musik. Lite bättre än jag trodde, faktiskt. Betyget blir fem huvuden av tio möjliga.

BETYG:

.

Donnie, härskare över internet

2007-01-06T15:13:00.000+01:00

Jo, Kinky Afro vann alltså det där Nöjesguidenpriset i klassen ”media”. Eftersom mina nominerade konkurrenter var en SVT-talkshow och en SR-radiokanal blev det alltså en story där den enskilde lille mannen välter de statliga kolosserna – när Hakelius får höra om den här skiten kommer han att gå ned i spagat och spräcka tweedbrallorna.

Några tack är väl på sin plats. Jag vill tacka mina kära läsare, Teliasonera för en dyr adsl-koppling, Biggie Smalls, Fox Boogie Brown, Wyclef, Elton John, Karolina Ramqvist, Gycklargrvppen, Isobel, Esgieqroue, Ye Olde Marie, Therese Bohman, Nick Shay, Kritan med många flera för inspiration, Onkel Zusman för moraliskt ledarskap, mamma och pappa för att de skilde sig när jag var i en känslig ålder och därmed gav värdefulla trauman, bankdirektörsonen Baka Yoko i Nigeria för att han alltid skickar mig uppmuntrande mejl, samt till sist Bloggers tveksamma driftsäkerhet, Möllevången och Jet Set Junta för adrenalinet. Varmt tack.

Bakterier, Rocky, Bengt Ohlsson & Elin Alvemark

2007-01-05T22:09:00.000+01:00

Eftersom jag indirekt blev kallad ”gubbslem” i en kommentarstråd nyss och dessutom ligger hemma och har förbannat tråkigt, härjad av kräkbakterier, tänkte jag passa på att skriva lite om grejer jag sällan annars skriver om. Närmare bestämt serien Rocky och Elin Alvemark.

Såg ni Rocky i DN i morse? Klart ni gjorde. Tänkte ni då precis som jag, att Martin Kellerman i praktiken hade gjort en remix av den där Bengt Ohlsson-krönikan om jobbiga tjejer som inte tar skit? (Om man klickar upp bilden blir den nog läsbar.)

Jag gillar förstås Rocky jag också – fattas bara annat när den handlar om mig. Men det är ändå lite intressant att Kellerman verkar komma undan med det som Ohlsson får smisk för. Beror det på att folk tycker att serier till skillnad från krönikor är befriade från värderingar, eller på att Kellerman är yngre och åtminstone lite fräschare än Ohlsson?

Så till Elin Alvemark. Hon och jag verkar vara överens om att klubbar är tråkigt 2007 (hennes argument är visserligen att det är jobbigt med folk som är fulla och struntar i musiken medan mitt argument är att folk är jobbiga, punkt slut). Men hon skriver också om hur hon blir intervjuad hela tiden och hur mycket hon älskar det, och det kan jag verkligen inte relatera till.

Jag har intervjuat folk massor av gånger men de enstaka gånger jag hamnat på andra sidan har varit rent traumatiska. Först kommer man inte på någonting att säga, sedan säger man något i alla fall och så får man äta upp det efteråt. Om någon skulle få för sig att försöka intervjua mig i framtiden kommer jag från och med nu bara att skicka dem vidare till Elin Alvemark.

Just det ja, jag skulle ju bara skriva om musik. Ladda ned 7L & Esoterics skandalöst ignorerade skiva från i somras då, den är kalas. Rap över snabba electrobeats borde vara det naturligaste i världen så det är konstigt att det ändå känns såpass revolutionerande.

Estetik: Hummer-limousinen

2007-01-04T12:53:00.000+01:00

Alla vet väl vid det här laget hur en Hummer ser ut: en stor, obekväm monsterjeep som ibland har Schwarzenegger bakom ratten, ibland Suge Knight. Och man vet också hur en stretchad limousin ser ut – den brukar vara vit och lång som en Willy Chin-singel.

Men en stretchad Hummer-limousin? Jag är möjligen efterbliven men hörde först talas om denna typ av fordon häromdagen när NFL-spelaren Darrent Williams blev nedmejad i en driveby-shooting i Denver och rapporterna berättade att han hade färdats i en sådan. Även om det förstås är dumt att skjuta folk förstår jag på något sätt ändå att skytten blev provocerad. Själv vet jag inte vad fordonet påminner mest om, en lowridersänkt skolbuss eller en terränggående likbil för jättar.

Inredningen är också rolig. Passagerarna sitter uppradade längs långsidorna som i ett stridsflygplan och det är tv-skärmar och subwoofers på varenda ledigt utrymme.

Jag ser fram emot att Petter importerar ett exemplar som han använder när han glider mellan fjällstugan och ICA däruppe i Åre.

Rädda de stora storlekarna

2007-01-03T13:59:00.000+01:00

Mitt lebensraum krymper för var dag som går. Ni har sett tecknen ni också: i senaste Spyutskicket skriver Carl M Sundevall ännu en gång att länets alla gymnastikskor bör läggas under Svampen och eldas upp. På MTV flinar en rapclown vid namn Jim Jones mot oss tittare i en musikvideo som kallas We fly high fast egentligen bara är en förtäckt reklamkampanj för ett mer kroppsnära klädmode. ”Folk” är trötta på oformliga hoodies och skor med sviktande gummisula. ”Folk” är snudd på desperata i sin paniska strävan att förvandlas från P3 till P2.

Det är som vanligt här jag kommer in i bilden för att skapa opinion, när alla redan har bestämt sig. För att skapa en liten men fredad zon för hoodies, enorma jeans och sneakers med luftkuddar.

Vi backar tillbaka till Jim Jones. Hösten 2005 ondgjorde han sig i en brittisk tidning över Kanye West, som just hade chockat musikvärlden med tajta rosa tenniströjor och en gul, ful läderjacka som satt som klistrad över torson.
JJ: ”That shit ain't right what he be wearing. That shit be borderline homo. I can still fit 20/30 thou[sand] in one jean pocket, he can’t fit two singles in his.”

Homo? Jojo. Det går hursomhelst två månader och Jones intervjuas igen, denna gång av DJ Ayres i Hip-hop Connection. Och nu har han svängt 180 grader.
JJ: ”I never bought that [oversized] shit. I used to buy Polo, Nautica, all that type shit. I was into the couture type clothing and the preppy type clothing and I put the hood twist on it, yanahmean? I'm my own little thug. The black James Dean.”

Att jag tjatar om Jim Jones beror på att han frivilligt axlat rollen som fanbärare för hiphopens nya svennelook. För vad är det egentligen han har på sig? Se på bilden här uppe till höger. Tajt v-ringad tröja, tajta bootcutjeans och plånbokskedja – det vill säga exakt det paket Big Brother-Steffe rockade 2002. Vad han har på fötterna ser man inte riktigt men antagligen är det såna där långa, vita, bananformade loafers som han köpt på USA:s motsvarighet till Nilson.

Hans omgivning verkar inte inse hur genant det hela är eftersom han får allt fler efterföljare. Även bland Jones fiender som Jay-Z, som i en intervju i XXL försvarar att han blev fotograferad i flip-flops på en yacht i St Tropez: ”I'm not gonna wear a long t-shirt down to my knees and walk around the beach.”

Själv minns jag med värme ett längre New York-besök kring millennieskiftet, när XXX-largefetischismen peakade. Mina generösa jeans i storlek 36/36 kändes tajtare för var dag, när jag såg de riktiga killarna hasa förbi på gatan med byxor så osannolikt vida att de rimligen måste ha stagats upp med invändig ståltråd.

Det är så det ska vara. Om USA-thugs börjar klä sig som europeiska dokukillar rubbas hela balansen. Det skulle vara som om dödsmetallarna plötsligt fick för sig att vitt var årets grej, eller om Kraftwerk gjorde en spelning i jeans, eller om tidningen XXL bytte namn till M.

Lil'a årskrönikan

2007-01-02T15:18:00.000+01:00

A: Lil' Kim released from prison
B: Lil' Kim sports prison suit at MTV awards show

Normalt sett brukar en googletrendning av ordet ”Lil” ge en bra beskrivning av hur musikåret varit, men för 2006 är utslagen rätt magra. Troligen på grund av att Lil Jon legat lågt och Lil Bow Wow förvandlats till vuxne Bow Wow. Vi ser i alla fall att Lil Kims muck från fängelset nyhetsmässigt slog ut hennes fångkostym på MTV-galan.

Här nedan är en bonustrend som egentligen inte behöver kommenteras, men den gläder mig:

Prince blir murvel

2007-01-02T14:30:00.000+01:00

Mellandagarna bjuder ofta på fina nyheter i kuriosagenren, som att Lasse Berghagen eventuellt har inhandlat porr på en bensinmack. Men den bästa från den här säsongen var ändå att Prince ska starta ett eget magasin med titeln 3121.

”The glossy would feature interviews with musicians, album reviews and photographs that Prince himself has taken. In some instances, Prince may even interview other musicians himself and collaborate on articles/features”.

Det låter nästan lika matigt och navelskådande som ett Kinky Afro i magasinsform. Jag hälsar i alla fall Prince välkommen i brödskrivarnas skara, även om jag samtidigt tycker att en blogg kanske hade kunnat räcka.

KA dör, och återuppstår som en tjatig jävel

2006-12-31T14:35:00.000+01:00

Jag vill önska alla KA-läsare ett gott nytt år och även passa på att informera om lite stundande förändringar.

Det kommande året blir det färre inlägg om ångest, diarréer, Bionda och andra djupt allmänmänskliga ämnen, och desto fler om musik. Och när jag skriver musik menar jag inte klubbar och sån skit utan riktig musik, som man laddar ned och avnjuter i sin fåtölj framför datorhögtalarna. Mitt nyårslöfte blir att lämna den här stolen så sällan som möjligt – det finns ju pizzabud.

Med anledning av den här högkulturchocken vill jag avtacka de läsare som nu tröttnar för gott, och till den skara som eventuellt återstår säger jag: vi har en fin tid framför oss.

Ingen vit jul men ett vitt år

2006-12-27T20:38:00.000+01:00

2006 har i ovanligt hög grad präglats av kokain, en drog som visserligen var populär redan på Ronny Jönssons tid men som i år tog fart och slutligen passerade Echinagard i kategorin överprissatta måbra-kurer. Hel- och halvkändisar haffades i princip varje vecka på Spy Bar med nypudrade näshår, och som om inte det vore nog greps som bekant också några före detta Göteborgsidrottare med näsorna i gottepåsen under friidrotts-EM.

Sverige är ingen isolerad ö och det här fenomenet har naturligtvis också varit extremt tydligt inom musikvärlden. Där rappare under 80- och en stor del av 90-talet talade om kokain ur ett tredjepersonsperspektiv (White lines, don't do it, och så vidare) gick man i mitten av 90-talet över till att behandla ämnet ur ett självupplevt förstapersonsperspektiv. Jay-Z och Biggie rappade om kokainförsäljning, men det framgick samtidigt att det var något de sysslade med förr, när de var unga, dumma och blev rika.

Det där är gammalt nu, som till exempel Sasha Frere-Jones konstaterar, och sedan en tid är det mest förstaperson presens som gäller. När cd-försäljningen sjunker jobbar rapparna extra som kockar och/eller budpojkar. Året började starkt med Ghostfaces Fishscale, som levde upp till namnet och visade sig vara en briljant temaplatta om kokain, och sedan fortsatte det liksom bara på den vägen. Årets mest använda ord i hiphoptexter är förutom ”snow” och ”blow” antagligen olika synonymer för vikter, som ”bricks”, ”weight” och det ständigt närvarande ”keys”.

Rick Ross skiva var en riktig pulverorgie som nötte in hans smeknamn ”Brick” Ross. 50 ville koka medan spisen var varm och gav ut självbiografin med 2006-typiska titeln From pieces to weight. Jeezy hävdade att han sålde mer än någon annan, medan Birdman och Lil Wayne gjorde en funkig kärlekssång där Baby berättar att han köpte sitt första kilo från sin exfrus bror. Project Pat använde i Cocaine ett emfatiskt sniffljud som percussion på refrängen. Och så kom till sist nya skivan från Clipse, där bröderna handlar, kokar, väger, säljer och berättar om det med en sån omsorg om hantverkets detaljer att det verkar gränsa till ren kärlek: ”Bitch never cook my coke! Why? Never trust a ho with your child”.

Det jag undrar lite är hur de här killarna hinner spela in skivor. Lägger de 16 bars, kollar långkoket på spisen, en vers till och sedan ut på en snabb leverans medan Nate Dogg ylar refrängen?

I Sverige slutade nyhetsåret stilenligt med att polisen i Göteborg gjorde ett kokainbeslag på 1,1 ton. Jag tycker det låter rätt mycket, men å andra sidan är det väl ungefär vad Jeezy avyttrar på en bra långhelg om man ska tro honom själv.

.

Donnie kryper till korset: låtarna

2006-12-21T20:43:00.000+01:00

Jag har flera gånger gjort narr av bloggare som känt sig kallade att köra den där gamla trötta kvällstidningsgrejen om ”årets” det ena och det andra.

Men nu råkade jag besöka min gamla hometurf på dagensskiva och fick liksom en urge. Jag ville ge er det här. Och, här är det nu, med nedladdningslänkar och det hela.

Sånger att sjunga vid socialkontorets brinnande soptunnor, sånger att älska till:

1. Rich Boy: "Throw some D's"
Den handlar inte om att kasta dollarsedlar på horor, som någon underbegåvad person trodde, utan om att kasta på guldfälgar på sin nyinköpta Cadillac. Alla kan relatera till den här skiten, om inte annat så för det underbara breaket "I never slip, I never fall..." o s v, som förmodligen är pophimlen 2006. Jupp.

2. Snook: "Älskling jag är hemma nu"
Som Danne själv sa: "det handlar om en sån där konstig känsla som man aldrig annars får i en studio". Allvarligt talat så är den här låten så fin att ni som inte ens lyssnar på den, bara för att den är svensk, dessvärre kommer att rostas i helvetet.

3. Black Chiney Presents: Willy Chin Again
Den här "låten" är 60 minuter och 20 sekunder lång, och spöar därmed skiten ur LCD Soundsystems rätt långa singel. Willy Chin är med i matchen, han är med i Black Chiney-gänget och det räcker egentligen. Genial reggaetoast över ett ständigt skiftande låtunderlag. Ett tag är det till och med Nirvana han toastar över. Han dödar det, givetvis.

4. Beyonce - Check on it (Maurice nu soul mix)
Jag är inte helt säker på att den gjordes innan årsskiftet, men det spelar ingen roll. Några har säkert missat den och den är fantastiskt, nästan obehagligt bra.

5. Beyonce - Irreplacable
Beyonce, igen. Den här låten har hyllats framlänges och baklänges, vilket trots allt ger mig hopp om framtiden. Jag är inte ensam. Tillsammans är vi starka. Tillsammans är vi svarta. Tillsammans är vi svarta kvinnor. To the left, to the left.

6. Yung Joc - It's goin down
Tre toner på en keyboard, en ointresserad och i sanningens namn förmodligen också obegåvad rappare. Vad ger det? En fantastisk danslåt, till och med för de som sittdansar.

7. Young Jeezy - Go getta
Jeezy får sitt knarkiga gangstahjärta skuret i strimlor av R Kelly, som bara flippar loss och gör skiten till en R Kelly-låt.

8. Mos Def - Lifetime
En skitlång låt som officiellt ges ut först nästa år, men så vad. Den är finfin och oslagbart ryggsäcksblödig. Poor Mos, om två år spelar han i Berlin för 50 personer och pimpar sina hembrända cd-r till de "äkta skallarna".

9. Snoop Dogg - Vato
Ingen annan verkade gilla den, men jag gjorde det desto mer. Snoop kör Väsby-latino-grejen och tar hiphopen tillbaka till det det egentligen handlar om: gängkrig och skjutvapen.

10. K-Os - Flypaper
Genialt och extremt ogangsta. Han är till och med från Kanada. Och det är om vi ska vara kinkiga inte ett skit hiphop, utan ren rå soul. Frågan är väl vad Lennart skulle säga och när han ger ut en Feber-cd på temat.

Nyhetschock: Donnie på bild

2006-12-21T17:15:00.000+01:00

Här blir jag och några andra plåtade av Sydsvenskan. Om jag inte är en sartoriell kille så vet jag inte vad ordet betyder. Nyss fick jag lite följdfrågor av Sydis också, och jag reagerade förutsägbart som den keyboardjockey jag är: med akut minnesförlust. Vad var bäst 2006? Vad var sämst? Hur fan ska jag komma ihåg det, bara sådär? Tror jag lyckades få in en Gnarls Barkley-diss, och det är ju alltid något. Tyvärr var jag inte vaken nog att få in ordkombinationen ”Calle Schulman” och ”dvärg”. Det hade annars varit fint och, på många nivåer, roligt.

Rap sartorialist: Biopalatset Malmö, onsdag

2006-12-21T15:53:00.000+01:00

Det enklaste som finns är att köpa "instant rapper"-kitet med glitter i polypropenplast, komplettera med en träningsjacka och tro att man är thug. Denne gentleman faller dock inte i den fällan. Handsken! Jackohandsken lyfter hans ensemble skyhögt över FFL och de andra iceade göteborgarna. Man väntar bara på att han ska dra fram en 75:a jesusjuice ur ryggsäcken och börja freestyla över Billie Jean-beatet. Handsken är ett statement över hans vilja att kliva ut från den grå massan och säga: Jag Är En Individ.

Rap sartorialist: Kroksbäck, fredag

2006-12-21T15:51:00.000+01:00

Vad jag gillade mest här var färgkoordinationen mellan kostymen och hatten. Möjligen kunde zebraslagen på kavajen ha varit lite bredare, men färgmatchningen förlåter allt. Notera hur den gröna fjädern på hattbrättet går ton i ton med skjortan.

Någon kanske tycker att dollarsmycket är i största laget, men om någon kan bära upp en sådan pjäs är det den här mannen, som utstrålar livserfarenhet och så uppenbart trivs med sig själv.

Rap sartorialist: Bologna, tisdag

2006-12-21T15:49:00.000+01:00

Det hade varit så enkelt att bara slänga på sig den där pälsen och tro att man har sitt game locked down. Men stil handlar som bekant om att gå den där extra milen, att inte nöja sig med mindre än fullständig harmoni. Smokingen, den perfekta sidenflugan (Phat Farm?) – på den här mannen dryper det flair ur porerna.

Nästan som riktig rock

2006-12-19T15:00:00.000+01:00

Många av er har säkert redan sett den: The Games lilla studiokonsert hos AOL, där han framför några låtar från nya skivan kompad av en dj samt av en enarmad punktrummis som påminner om Animal i Mupparna.

De här inspelningarna verkar verkligen ha gått hem bland folket. Det är så jävla bra, så jävla hårt, och så vidare, och folk som inte brytt sig om rap sedan Apocalypse 91... The enemy strikes black får än en gång anledning att ta upp det finaste omdöme de kan ge, nämligen att det är nästan lika tufft som The Clash. Allt som krävs för att hiphop ska bli angeläget på allvar tycks vara en enarmad punktrummis.

Själv anar jag förstås smart marknadstänk bakom det här framträdandet. Med alla högprofilerade hiphopartister som gett ut nya skivor under november och december gäller det att differentiera sig för att inte drunkna i flödet. Jay-Z och Nas är som Coke och Pepsi, de säljer på sina väl inarbetade varumärken. Clipse säljer till musikjournalisterna och Jeezy till tolvåringarna, medan artister som Project Pat och Lil Scrappy har regionala fanskaror.

För Game blir det bästa budet att sikta på en crossover till rockfolket. Han har redan den raspiga rösten och han har tatueringarna. Alla som såg honom på Roskilde för ett par år sedan vet att han krökar som Shane MacGowan på scen. Och sist men inte minst, med en image som är soptunnor och undertryckt våld snarare än juveler och booty har han också tillräcklig social cred för att kunna platsa i rocktidningarna.

Ju mer man tänker på det, desto tydligare framstår framträdandet ihop med Animaltrummisen som ett helt logiskt led i arbetet med att positionera Game som den själfulle mannens egen Fred Durst.

En afton på hiphopens bakgård

2006-12-17T16:44:00.000+01:00

Jag passade på att göra något rätt otippat i Berlin: gick på hiphopkonsert. I en stad som egentligen består av lika delar techno och umpa är det en sällsam upplevelse att se några dussin tyskar i säckiga cargobyxor och regnvåta sneakers tränga ihop sig i en klubblokal, göra W-tecknet (som jag antar står för ”wurst”) och, naturligtvis, dricka en hel massa öl.

Kvällens begivenhet var Afu-Ra, en astmatisk Brooklyndude med jazzskägg, polotröja och vaga revolutionsdrömmar. Alldeles för snäll för att gå hem hos den breda gangstapubliken, men samtidigt aningen för funky för att passa de allra mest rättrådiga indiekillarna som gillar Sage Francis. Min gissning är att Afu-Ra är van vid att jobba i motvind, vilket i så fall förklarar att han innan spelningen cirkulerade runt i lokalen och skakade hand med alla närvarande. ”Hello, my name is Afu-Ra. I want to thank you so much for coming to my show”. Det var ett varmt, fast och förtroendeingivande handslag.

Spelningen var väl sådär: ganska sympatisk, av naturliga skäl befriad från hits eftersom han aldrig har haft några. All the fellas in the house say yeah – några tyskar brölar, all the ladies in the house say oh yeah – tyst som i graven. Mot slutet frågar han vilken musik folk brukar köpa, Red Hot Chili Peppers, Gwen Stefani, The Roots? ”Cause you sure as hell ain't buying my albums”.

Som helhet var kvällen absolut inte obehaglig eller dålig, men det var ändå svårt att skaka av sig känslan av tragik. Jag fick inte direkt lust att köpa hans plattor och har för övrigt redan några av hans äldre låtar på någon minidisc i någon kartong på någon vind någonstans. Men jag kände mig nästan skyldig att klappa honom på axeln, ge honom en eurosedel och säga ”förlåt”. Även om jag inte vet exakt för vad.

Grejer som är turk, del 3: Turka-colan

2006-12-15T17:00:00.000+01:00

Är det inte ett upprörande slött bloggande när folk bara lägger upp bilder pü utländska matvaror med vagt etniska förtecken? Nü, men turka-colan var ütminstone god...

Guck mal!

Driftstörning p g a Berlintripp

2006-12-11T10:38:00.000+01:00

Ja, det har blivit dags att åka till Berlin igen. Som trogna Kinky Afro-läsare vet innebär det här med största sannolikhet att det först blir ett par dagar utan bloggpostningar, och sedan kommer det några obegripliga haranger som handlar om grafitti, currywurst och Hükan Steen.

Mot slutet av veckan lär allt vara tillbaka till det normala här igen. Fast man vet aldrig säkert med Berlin: det verkar förutsägbart technogrått på ytan, men rätt som det är dyker det upp oväntade grejor. Senast jag var där var till exempel Tommy the Clown på besök i stan.