Klimakterie häxan ®

Tisdagstema: VÄGG

2009-12-08T20:51:00.004+01:00

Att stirra in i en vägg brukar beteckna att ha riktigt tråkigt. Fast jag håller inte med. Jag älskar att titta på vad folk har på sina väggar. Och jag själv hänger bara upp saker jag gillar på de väggar jag ständigt omges av - utan hänsyn till "kvalitet" eller, hemska ord, "verkshöjd" eller "värde". Men jag har någon sorts relation till varje pryl, det kan vara av de mest skilda slag.

Så när nu veckans tisdagstema är "VÄGG" slår jag till med en från vårt vardagsrum. Men inte som det ser ut nu, utan som det tedde sig för ett drygt år sedan, innan vi målade och tapetserade om. De flesta av våra tavlor befinner sig fortfarande i travar på golvet, men vem vet: endera dagen kanske de hoppar upp på krokar igen.

Just den här väggen visar, från vänster till höger, en teckning från London inköpt för ett pund, en peruansk spegel, en mola (textil) från Panamas kuna-indianer, en liten brasiliansk oljemålning som föreställer bomullsskörd, en naivistisk liten sak från Mexico, en cortesa från Guatemala (cortesa är en teknik som betyder att motiver är utskuret i en sorts papyrusliknande bark, och motivet är en traditionell dans som heter Los Venados), en teckning av Nitka och en liten akvarell från Svalbard.

Så kan det se ut på en vägg i ett svenskt vardagsrum vilken tisdag som helst.
För fler väggar klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Julstämning ur min mailbox

2009-12-07T20:49:00.002+01:00

En kvinna står i baren med ett glas vin. Fram kommer fram en sån där kladdig karl och stöter, en sån som inte vill ge sig.
Hon ser honom rakt i ögonen och säger lugnt:
-Du, jag tycker du ska flytta till Gävle!
-Varför det? frågar han förvånat.
-För där behöver dom en bock som ingen tänder på!

Den stora julbocken i Gävle har haft svårt att överleva - här ser du hur det gått.
Och om du nu vill kolla läget med årets upplaga av den berömda bocken så behöver du bara klicka här.

Oppåner amaryllis

2009-12-06T13:34:00.004+01:00

Opp amaryllis, vakna du lilla – ja så här års skulle man mycket väl kunna sjunga den stumpen med salig Bellman.
Men vi som varit lite sena i starten och nyss fått jullökarna i jorden, vi lär få vänta en stund, även om vi sjunger för att få fart på tillväxten.

Fast den som varit ute i god tid, eller som rent av köpt sina amaryllisar i redan långt framskridet skick, skulle kunna byta opp mot ner. I alla fall om det hänt som inträffar ganska ofta: vi är för frikostiga med vattningen och stjälken blir så lång att hela härligheten tippar över. Bara att ta fram kniven och skilja blomma från lök.

Faktum är att blomman håller riktigt bra som snittblomma, inte minst om den hängs uppochner som här, på Gubbhyllan på Skansen i december i fjol. Man vattnar i (det ihåliga) skaftet! Och visst ser det rätt kul ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Tuppfäktning - och pippi på fåglar 23

2009-12-05T11:02:00.001+01:00

Det pågår en tuppfäktning hemma hos oss.
Nej, det är inte Sonen och Maken som går en omgång. Inte heller är det någon sorts ordkrig som utspelar sig.
Mina stridstuppar är i keramik, gjorda i Lettland och inköpta i Riga. Tanken är att de ska användas som äggkoppar, men det har än så länge inte hänt. De stirrar bara varandra stint i ögonen där de står på en fönsterbräda.

Att riktiga tuppar verkligen kan slåss så fjädrarna ryker och blodet stänker, det har jag sett med egna ögon. Den dramatiska kampen utspelade sig i en liten by i El Salvador. Jag hade hamnat där i tjänsten, så att säga. Det var lördag eftermiddag, stekande sol, obehagligt många plusgrader och mycket folk. Alla som hade stridstuppar trängde ihop sig under ett tak av korrugerad plåt, under vilket det visserligen var skugga, men ännu varmare. Jag var dessutom enda kvinnan på plats.

Hur man avgjorde vilka tuppar som skulle mötas förstod jag aldrig, men rätt som det var höll två karlar upp var sin stor och ganska praktfull fågel. De blåste dem på näbben, de viskade några ord som kanske var magiska för tuppar, de strök över och klämde dem på vingarna, de kollade metallsporrarna som förstärkte fågelns egna, medfödda kampvapen. Så släpptes tupparna ner i sanden inför domarens ögon, och publiken satsade i stor hast sina surt förvärvade slantar på en tippad segrare.

Tupparna gjorde ett par inledande turer, tog några steg åt sidan. Det ogillade hela församlingen, ägarna fick gripa in och se till att det blev ögonkontakt mellan kämparna. Rätt som det var blev det ett väldigt flaxande, konstiga ljud, hopp, fjädrar i luften – och publiken skrek, hejade och skrek, skrattade och skrek, viftade och skrek.
Alltihop var tämligen obehagligt.

Evenemanget höll antagligen på till långt in på natten, för det fanns gott om tuppar. Jag fick definitivt nog av den första omgången och lämnade slagfältet när den ena tuppens bröstfjädrar färgats blodröda och åskådarnas engagemang nådde nya höjder.
Om tuppen dog eller överlevde för att på nytt ställas mot en ilsken motståndare vet jag inte. Och jag tänker aldrig mer gå på tuppfäktning även om tillfälle ges.

Men tuppfäktningen mellan mina små stillsamma lettiska stridstuppar i keramik (ja jag vet att den mindre liknar en höna, men vit leghorn är små vet ni väl?), den tittar jag gärna och ofta på.
Jag har ju pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan

Kolla kalsongerna!

2009-12-03T20:40:00.003+01:00

Vi hör det hela tiden, talet om finanskris, världsomspännande ekonomisk nedgång, företagskrascher, allmän depression som inte verkar vilja ge med sig.
En person vars ord vägde oerhört tungt mycket länge är Alan Greenspan, f d riksbankschef i USA. När han kommenterade läget lyssnade alla, ingen verkade någonsin bevivla hans expertis.

Men nu har det visat sig att han hade hjälp när han gjorde sina prognoser som kom att styra den ekonomiska politiken i hela västvärlden.
Greenspan kollade in kalsongerna.
Nej, han letade inte bromsspår vare sig i sina egna eller andras benkläder, riktigt så illa (och så likt kaffesumpstydning) var det inte.

Fast han kontrollerade hur försäljningen av kalsonger gick. Om det var stor omsättning i herrbutikernas kalsonghyllor var ekonomin på väg upp, och tvärtom - när färre handlade kallingar var framtiden dyster.

Intressant i sammanhanget är också, att det inte fanns någon hjälp att få genom att granska kvinnors underklädesköp. Där ligger konsumtionen fast.
Vilket om inte annat väl kan anses bevisa, att tjejer vill vara hela och rena och fina under, alldeles oavsett konjunktur ...

Greenspan avgick för övrigt från sitt prestigefulla uppdrag 2006, så nu har han kanske fullt upp med att hålla koll på de egna kalsongerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Kalsongerna har jag lånat hos www.rktextil.se där de säljs. Gratisreklam!!!

Ett tydligt gränsfall

2009-12-02T19:57:00.015+01:00

Hade den stora glädjen att återse Dottern den gångna helgen. Det var länge sedan sist. Vi kunde konstatera att vi aldrig förr varit ifrån varandra så länge.
Nyttigt, kanske, men faktiskt också tråkigt, för jag är mamma till en mysig tjej som jag gärna umgås med.

Men eftersom hon startat ett nytt liv som utvandrare i Norge blir det förstås glest mellan sushi-luncherna, biobesöken och shoppingturerna. Pratstunder kan man som tur är ha per telefon, mail och sms utbyter vi och det är ju också synnerligen effektivt.

Lite besvärligt är ändå nybyggarlivet i Oslo. Dottern har ju nämligen lyckats välja att bege sig till världens dyraste stad. Listan, som upprättas varje år, publicerades nyss och Oslo ligger på förstaplatsen när det gäller inköp av de 122 varor och tjänster som undersökningen bygger på.

Lönerna ligger däremot inte i världstopp, vilket en hel del svenska ungdomar som gett sig över gränsen på sistone tvingats konstatera.
För kanske ett år sedan kunde man fortfarande skära guld med täljkniv på relativt okvalificerade jobb som uppenbarligen inte norrmän ville ha.
Idag är det betydligt tuffare. Dottern hade ganska svårt att få sin budget att gå ihop, fast nu har det tack och lov ljusnat och hon har en relativt fast och hygglig inkomst, om än från en temporär anställning.

Situationen har tvingat henne till ett ekonomiskt medvetande som måste anses vara ganska nytt.
Nu berättar hon, nästan upprört, om hur mycket en burk creme fraiche kostar, om priset på en enkel köttbit eller ett paket bacon. Skinkan som här hemma alltid funnits att lägga på frukostmackan har förvandlats till lyxmat, osten i Norge är jättedyr och inte ens god!

Alltså har Dottern ätit mer grönsaker (relativt billigt) och mindre onyttigheter än någonsin, knäckebröd har ersatt det mjuka. Och resultatet har inte uteblivit: hon är smärtare och snyggare än någonsin! Alltså är det rena skönhetskuren att flytta till Norge. Hon är ingenting mindre än ett tydligt gränsfall. (Och vilken tur ändå att hon inte valde Warszawa, billigast åtminstone i Europa enligt samma undersökning - det kanske hade haft motsatt effekt ...)

Hoppas nu bara att besöket i hemlandet inte bryter trenden. För hit kom hon med så gott som tom, fast stor, resväska.
På returen över Kölen var den sprängfylld.
Vad den innehöll?
Falukorv. Cheddar. Parmesan. Skinka. Fetaost. Smågodis. Fullkornspasta. Kaviar. Kycklingfilé. Soltorkade tomater. Tandkräm. Kryddor.
Skafferipåfyllnaden utökades med två par jeans och en tidning med vidhängande dvd-film. Allt betalat med norska köpstarka kronor (1SEK=1,23 NOK)
Så kan det gå när man drar iväg till världens dyraste stad!

Copyright Klimakteriehäxan

Källa Pricerunner - se utförligare text om själva undersökningen här!
Läs också i SvD här och här. DN skriver om detta här.

Tisdagstema: Spegling

2009-12-01T09:03:00.004+01:00

Änderna simmar i en upp-och-nervänd värld, (i alla fall i ett hörn av världen), som heter Norrtälje.
Spegling är veckans tisdagstema - fler speglingar här.

Copyright Klimakteriehäxan

En mammas misstag

2009-11-30T22:05:00.010+01:00

Det påstås att det i varje förälders liv kommer en dag då det plötsligt alldeles vuxna barnet ställer till med räfst och rättarting. Fram kommer urgamla misstag, orättvis behandling, brist på lyhördhet eller andra sorters begångna oförrätter.
Vi är där nu.

Sonens upprördhet går inte att ta miste på. Han, som har eget bo sedan snart två år, har kommit till insikt om att han berövats en upplevelse som han inte kan förstå att vi – framför allt jag, hans mamma – inte försett honom med. En upplevelse som ”alla andra” haft i sin vardag och njutit av sedan den dag de tog sina första ostadiga steg på krumma små ben med skrattgropar i knäna och hela livet framför fötterna.

I det där egna boet lagar den unge mannen mat, faktiskt inte bara av nöd utan också med ett visst intresse och viss fallenhet, tycks det. Och samtidigt som jag försökt dela med mig av ett och annat av mitt i och för sig inte alltför omfattande kunnande i köksregionerna experimenterar han, med gott resultat verkar det som (jag har inte fått prova …).

Det är vid spisen han har kommit på hur illa han har behandlats i hela sitt unga liv. Han är verkligen irriterad, kan inte förstå hur det gått till, hur jag resonerat, eftersom det är jag som stått för de flesta menyerna här hemma vid köksbordet. Skadan kan kanske repareras i någon mån, men jag har berövat honom mer än tjugo års matglädje alldeles i onödan.
Han spänner blicken i mig, som är helt oförberedd, och exploderar nästan:

-VARFÖR fick vi aldrig makaroner? Det är ju JÄTTEGOTT!
Ja varför? Jag blir svaret skyldig. Har aldrig ens snuddat vid tanken.
När jag var barn åt vi stuvade makaroner. När jag fick barn åt vi pasta, och det har vi förvisso fortsatt med.
Nu stuvar Sonen makaroner och njuter.

Alternativen minns han tydligt och räknar upp:
-Vi fick penne, skruvar, fjärilar, bandspaghetti och vanlig spaghetti, vi har ätit lasagne och tortellini i olika storlekar, vi har fått ravioli och gnocchi – men ALDRIG makaroner!

Ja varför har vi aldrig ätit makaroner? För hur jag än rannsakar mitt minne minns jag bara någon enstaka förskrämd snabbmakaron, inte värd att kallas ens avlägsen släkting till italiensk pasta. Det enda möjliga svar jag kan komma upp med är att Barilla, som är det märke jag nästan alltid köper, gör god pasta oavsett hur den är formad. Och att de förmodligen inte gjort makaroner, lämpade att stuva till svensk falukorv.

Men faktum kvarstår: jag har berövat mitt barn Den Stuvade Makaronen. En oförrätt han inte kommer att glömma, ett mamma-misstag som lett till en skuld jag tvingas fortsätta leva med.
Det är inte lätt att vara förälder när fallgroparna är så många, även om de inte behöver vara djupare än en enkel gryta fylld av kokande vatten.

Copyright Klimakteriehäxan

Första advent - och pippi på fåglar 22

2009-11-29T20:45:00.006+01:00

Första advent.
Ljusen tänds i allt större antal och i allt snabbare takt. Vi behöver de där fladdrande, levande lågorna för att stå ut med mörkret därute, novemberslabbet blir inte så värst mycket roligare av att gå över i decemberdis.

Här hemma har adventssakerna inte tagit sig upp ur källaren än. Det har helt enkelt inte hunnits med. Något har hanteringen för all del också komplicerats av att jag i egen hög person lyckades ha bort nycklarna till förrådet, men jag har inte bara erkänt, jag har också letat upp dem igen, så nu finns egentligen inga hinder kvar.

Detta är också den tid på året när bostadsbränderna är fler och ibland får rent katastrofala följder. Hörde en missionerande brandman i radion i dag, som ville att den första söndagen i advent skulle få heta "Brandvarnarnas dag": ett datum när alla batterier i alla brandvarnare skulle kollas, kanske bytas ut. För det är inte bara stearinljusen som ställer till det, det är långkok på spisen och tomtebloss i granen och pappersprydnader som är mer eldfängda än krut.

Så bra då att jag – som inte kollat brandvarnarna, inte än i alla fall – åtminstone är försedd med ljussläckare. Den här, en näbbig keramikpippi från skärgårdsmarknad i Vaxholm, har ännu inte tagits i bruk, men det kommer naturligtvis att ske.
Bränd är den ju redan …
Och att jag har pippi på fåglar, det betvivlar ingen av mina regelbundna besökare längre.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjuvlyssnat på bussen

2009-11-26T07:32:00.000+01:00

Lätt morgonstressad pappa konverserar sin son, uppskattningsvis i femårsåldern. Pojken verkar inte vara på sitt soligaste humör. Pappa letar uppenbart efter samtalsämnen som kan få barnet på gladare tankar.
-Ikväll kanske vi ska skriva din önskelista till tomten? föreslår fadern, i världens mest positiva tonfall.
-Mmmm.
-Men det blir väl roligt? Vi kan hjälpas åt? Och sen skickar vi den till jultomten?
Sonen suckar. Vrider sig olustigt.
-Kan man inte sms:a?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RUND - och pippi på fåglar 21

2009-11-24T07:53:00.005+01:00

Det är inte bara burken som är rund. Rund var också smaken på burkens innehåll, sedan länge uppätet. ”Gentlemen´s Relish” står det på etiketten i botten. Någon sorts paté handlade det om, gjord på någon del av någon fågel. Kan det vara morkulla månntro?

Antar att jag köpte denna läckerhet (burken, av porslin, är bara cirka fem cm i diameter, så den var förmodligen dyr) mest för förpackningens skull, även om det hände långt innan jag hade en aning om att jag hade pippi på fåglar. Fast vackra burkar, det vet jag sedan länge att jag är svag för ... så vad kunde vara bättre än denna kombination?

Fler runda bidrag till tisdagstemat hittar du om du klickar här. Och blir du nyfiken på min fågelfixering klickar du bara på etiketten "pippi"!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 20

2009-11-23T08:45:00.002+01:00

Första gången den slog larm kunde jag inte begripa vad det var som lät.
Men så småningom lokaliserade jag ljudet: det var blomfågeln! En pippi som ser till att ens krukväxter inte står och torkar i onödan.

Pippi står på två metallben som ska tryckas ner i den kruka man vill ha vätskekoll på. Ett litet batteri möjliggör kvittrandet när både växt och pippi får för torrt runt fötterna. Bara att rusa efter vattenkannan när det börjar låta, fast ljudet är inte på något vis obehagligt eller ilsket, men man hör det!

Alarmfågeln går att köpa på Designtorget. Jag har (förstås) fått min i present – kanske är detta en julklappsidé nu när den tiden faktiskt är här igen? En klapp till någon med lite lagom gröna fingrar! Experterna behöver naturligtvis aldrig påminnas när det är dags för vattning ...

Copyright Klimakteriehäxan

En man med gul slips

2009-11-22T12:10:00.007+01:00

Jag hyser den största förståelse för de herrar som undviker slips. Det ÄR ett konstigt plagg, utan praktisk funktion så vitt jag kan förstå. Men visst, det finns tillfällen när det ser snyggt ut – en ”välklädd” man förväntas ju ha slips – och slipsens vänner brukar säga, att även karlar har rätt till sina smycken.

Alltså har jag heller ingenting emot män med slips. Med ett undantag.
Den får inte vara gul. Att gult är fult, därom råder inte minsta tvivel i slipsbutiken. Detta har varit min oomkullrunkeliga åsikt i åratal, utan synbar anledning, annat än just synintrycket, då.

Men nu har kanske min historia av hat mot gula slipsar fått sin, något oväntade, förklaring. För härom kvällen hamnade jag lite oplanerat öga mot slipsknut med en man jag inte råkat på ungefär fyrtio år. Under hans krage satt, minutiöst knuten, en gul slips.
Just det.

-Vet du att du hade gul slips på dig senast vi möttes också, undslapp det mig innan jag hann bita ihop.
-Verkligen? sa han och såg genuint förvånad ut, om över mitt minne eller sitt eget färgval får jag låta vara osagt. Faktum är att jag med säkerhet visste, att han så gott som alltid hade ful, jag menar gul, slips på den tiden vi av nödvändighet råkades regelbundet.

Vi pratade inte så mycket mer. För jag mindes också kristallklart att detta inte var en man i min smak, inte ens på långt håll och en gång vart fyrtionde år. Fast jag tror mig plötsligt veta varifrån min aversion mot gula slipsar kommer. Och det är ju alltid intressant när mysterier får sin förklaring ...

Copyright Klimakteriehäxan

Upplyst i Veckans fönster

2009-11-21T22:22:00.001+01:00

Skomakarlampan hänger i taket bakom mig när jag sitter vid min laptop. Och höjer jag blicken speglar den sig i fönstret framför mig, fönstret på vars andra sida allt är i det närmaste becksvart. Men här inne är det, tack och lov, upplyst!
Och UPPLYST är temaordet för Veckans fönster den här gången. Kika in hos fler!

Copyright Klimakteriehäxan

Bortblåst – och pippi på fåglar 19

2009-11-21T10:18:00.011+01:00

En ovanligt vildsint liten vindpust, mycket avlägsen släkting till Gudrun om ni minns henne, satte klorna i mig när jag i sakta mak vandrade Odengatan fram i går kväll. Att hår och halsduk fångas av en stormvind, det är ju helt naturligt, men den här gången fångade vinden dessutom mitt ena örhänge. En tunn och lätt silverplatta med lite guldbeläggning slets av kroken där den hängde och for iväg, som ett gyllene höstlöv. Man vart tog det vägen?

Självklart stannade jag för att plocka upp mitt smycke igen. Det finns ett affektionsvärde och en viss symbolik inbyggd i de där örhängena: jag köpte dem en gång för att matcha min växande mage, i vilken min son utvecklades i rask takt. Tyckte jag behövde något mer relativt stort och runt för folk att fästa blicken på när de mötte mig – ja, de mötte ju alltid Sonen först. (Och OK, jag förlåter att du just funderade en halv sekund på hur det kan komma sig att jag börjat använda dem igen, det beror inte på en sen graviditet ...)

Men som bekant är alla katter grå i mörkret. I novemberkvällen är alla avblåsta blad brunsvarta. Så också de av ädel metall. Inte kunde jag hitta det jag sökte, trots att jag bevisligen befann mig exakt på den plats där örhänget lossnat från sitt fäste. Och eftersom det nästan inte vägde någonting kan det naturligtvis ha förts iväg en bit. Kanske ligger det nu och blänker lite diskret i Vasaparken, i väntan på att en nutida Bo Vilhelm Olsson* ska komma förbi och göra ett fynd.

Det var bara att ge upp och inse, att vinden vann. Örhänget är bortblåst. (Fast ni ser på bilden ovan hur det som finns kvar ser ut, om ni skulle råka hitta det andra ...)
Hade jag bara varit min fågelpippi trogen hade jag kunnat vandra runt hela staden i orkan utan att bli av med något som satt för att göra mina örsnibbar trevligare att titta på.

För de här knubbiga och iögonenfallande silverfåglarna, de sitter fast föränkrade. Och storleksmässigt kan man väl utan att hyckla säga att de på sitt sätt också matchar min mage. Den jag har nu, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

*Mio min Mio

Hut ska gå hem

2009-11-20T18:04:00.005+01:00

Visst vet ni också vad man brukar säga: Man ska prata med sina blommor. Då trivs de, växer till sig, skickar ut nya grenar, bestämmer sig för att blomma, allt för att visa sin vårdare kärlek och bereda honom/henne glädje.

Just så här års ska novemberkaktusen försvara sitt namn och sin existens. Elva av årets månader står den lite fult spretig utan att göra någon glad. Men så en dag, kanske i slutet av oktober, ser man att det börjar hända saker.
Små feta knoppar bildas, det kommer att bli resultat! Blommor!

Precis så uppförde sig en av mina trogna novemberkaktusar. Och nu är den en fröjd för ögat, med många blekt rosa-vita blommor, riktiga skönheter varenda en.
Men jag har tre krukor till med samma växt.
Fult spretiga. Gör ingen glad. Fast jag har ju trott att de förstått vad som gäller.

När november månad redan hade flera dagar på nacken beslöt jag att det var dags att ta tag i saken.
Men min allra strängaste röst förklarade jag för dem, en efter en, att nu var det bara att välja: presentera knoppar – eller dö! Ett glasklart hot, omöjligt att missförstå!
Och vad händer?
Jo, en av dem har lyssnat. Första knoppen, om än senkommen, är gulligt rundhyllt.
De övriga verkar ha slagit dövörat till.

Vilket alltså betyder, att de åker ut, utan pardon. Ingen kan säga att de inte blivit varnade. Jag har ju pratat med dem – man ska prata med sina blommor.
Hut (och hot) ska gå hem, och hör sen!

Copyright Klimakteriehäxan

Tacka din egen hjälte!

2009-11-17T18:05:00.006+01:00

Livet är ju fullt av hjältar, inte sant?
Klicka på den här länken.
Du skapar med ytterligare ett par klick en hyllning som din egen hjälte inte kommer att kunna motstå!
Själv har jag valt en av sommarens trevliga änder som min hjälte - jag har ju, trots allt, pippi på fåglar ...
Slutresultatet är rätt anslående, håll med om det!

UPPDATERAT: Jag har tagit bort min inbäddade tackfilm härifrån, eftersom den verkar starta av sig själv, vare sig man vill eller inte. Kändes som att det kunde bli lite väl irriterande i längden. Men gör din egen, det är värt (det lilla) besväret!

Pippi på fåglar 18 - och tisdagstema

2009-11-17T07:54:00.002+01:00

Hur var det nu – var det ägget som kom först? Eller hönan?
Det svaret lär väl låta vänta på sig ett tag till. En sak är i alla fall helt klar: ut ur äggen kommer kycklingar, och hönan tar väl hand om sina små, precis som många andra fågelmammor.

Begreppet ”hönsmamma” är väletablerat – senare tiders curlingföräldrar har klara släktdrag med mödrarna som sover på en pinne.
Kuddar med fågelmotiv har jag flera stycken, men bara en med en hönsmamma. Inköpt i en skräpaffär på Hornsgatan i Stockholm någon gång på 90-talet.

Och eftersom kuddar är en accessoar som gör hemmet inte bara mjukare utan också roligare blir detta dessutom mitt bidrag till veckans tisdagstema, med nyckelordet accessoar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa fler av Klimakteriehäxans funderingar kring föräldraskap klickar du på den etiketten här nedan! Och alla "pippi på fåglar" hittar du med ett klick på etiketten pippi (då dyker fler accessoarer upp bland annat)! Lika självklart kommer du till fler tisdagstema-bidrag om du använder dig av länken i texten ovan - mina ser du, förstås, med hjälp av etiketten.

Hurra för svenska äpplen!

2009-11-16T19:12:00.001+01:00

Det var som en liten lyckoexplosion på tungan. Handen gick från fruktskålen till munnen, en förvisso rent slentrianmässig rörelse som jag utför lite väl ofta, även om inte just fruktskålen alltid är utgångspunkten.
Sen kom den, explosionen.

Oj! Jag hade bara bitit i ett äpple, ett svenskt äpple. Inköpt i en färdigpackad plastpåse för inte mycket pengar alls. Först hade jag tagit en annan förpackning, på vilken det stod att frukten hade odlats i Tyskland. Sedan fick jag syn på de (dyrare) svenska och bytte raskt, om inte annat så för att jag gärna handlar när- och svenskproducerat.

Smaken fick jag så att säga på köpet. För den finns inte i de där äpplena som butikerna märker som ”gröna” eller ”röda” – ja men hur utbredd är allvarlig färgblindhet egentligen?
Och visste ni förresten att det inte finns någon skillnad på gröna och röda äpplen förutom just färgen, som beror på en genetisk variation?! Det går alltså inte att säga att gröna äpplen är godare än röda eller tvärtom, det har jag inhämtat på Nordiska Museet i samband med en äppelutställning.

Den här sorten som just skänkt mig ögonblicklig lycka är både grön och röd (och lite gul), det är hur som helst lätt att konstatera. Jag tror att sorten heter Aroma, men helt säker är jag inte. För bildens skull lade jag dem, rent symboliskt, i krukan formad av två händer. De lyfter upp naturens gåva, äpplena, till allmän beskådan innan de tuggas sönder (ja äpplena alltså, inte porslinshänderna). Och den som är pricksäker kan som bekant hålla doktorn borta med ett om dagen.

Må vara hur som helst med den saken: hurra för det svenska äpplet. Av bara farten blev det en sockerkaka med äpplen i.
Snart kanske jag hittar några Åkerö i fruktdisken? Eller Cox Orange? Värda att vänta på, båda två!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns en webbsida där man kan kolla in sina äppelfavoriter!

Pippi på fåglar 17

2009-11-15T10:12:00.004+01:00

I åratal hade jag en favorittidning. Femina hette den, och det heter den ju faktiskt fortfarande. Men på det som i min värld var dess storhetstid – jag var rent av på vippen att börja jobba där en gång – hade tidningen en avdelning som jag blev ohälsosamt jätteförtjust i.

Avdelningen hette ”Femina Shop” och låg nästan längst bak. Det var en postorderförsäljning, varken mer eller mindre. Och den som valde ut vad som skulle säljas verkade känna mig rätt väl. Det gick så långt att jag rent reflexmässigt när tidningens nya nummer kommit raskt slog upp shop-sidorna där bak på raken, före allt annat.

Om jag handlade? Javisst! Och jag har flera saker kvar, trots att det är länge sedan och mest handlar om kläder. En sommarklänning, en verklig favorit som numera nästan är söndertvättad, var ett Femina-fynd, en av mina finaste saronger likaså. Visserligen minns jag att en kjol i siden fick gå vidare till en kompis, men oftast blev jag nöjd (ja man hade ju returrätt dessutom). Så också med flera smycken, som bevisligen hade lång livslängd.

För det var den vägen som det mexikanska halsbandet kom min väg, långt innan jag hade satt foten i Latinamerika. Mitt fram sitter en liten fågel, halsbandet är i övrigt gjort av silverstavar och små pärlor i turkos och korall.
Tyvärr kan jag inte ha det där smycket längre. Tänk er att en bulldogg-husse satt på sin hund en chihuahuas halsband... Jag har helt enkelt växt ur det. Fågeln kommer inte till sin rätt, om den skulle lyckas titta upp ur halsgropen!

Men när jag så småningom kom också till Mexico såg jag många närbesläktade accessoarer, med eller utan fåglar. Fortsätter jag fågeljakten (och det känns som om den bara börjat) i mina gömmor dyker förmodligen fler upp!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jag vet inte om det här med fågelpippi kan smitta som vilket datavirus som helst - men nu har i alla fall Hannele i sitt göteborgska paradis bekänt färg: hon har pippi på påfåglar!
Nån mer där ute som hängt på och gjort en träda-fram-are kanske?

Mitt bättre jag vann

2009-11-14T15:17:00.008+01:00

Det var inget blodigt slag på ett dimmigt novemberfält. Snarare en stillsam förhandlingsomgång. Och nu är segraren korad.
Mitt bättre jag vann.

I dag släppte nämligen H&M sin Jimmy Choo-kollektion i utvalda butiker runt om i världen, flera stycken i Stockholm. Skor förstås, men också kläder och accessoarer.
Skorna kan jag titta på, men omöjligt gå i (med tonvikt på gå). Kläderna kan jag titta på men omöjligen gå i (med tonvikt på i).

Att dessa två fakta är som huggna i sten, det visste jag ju sedan länge – och även om några av JC:s klänningar ser jättehäftiga ut när man klickar upp dem på datorskärmen, så skulle de inte se alls kul ut i min storlek, det har både jag och Jimmy insett. Så därför gör han inte kläder som har plats för mig. Punkt.

Men så är det det där med accessoarerna. För handväskor, de är inte bara storleksneutrala, de är också kul att ha. Samma sak gäller lite smycken, sjalar och annat som varken värmer eller skyler utan bara är till för den lust prylarna framkallar.

Skulle jag alltså ta mig ner till city, stå i kö, få ett armband med ett klockslag när jag skulle bli insläppt i butiken – för att kanske, kanske komma hem med ännu en handväska som jag absolut inte behöver? Nej!

Möjligen ska en del av äran tillfalla vädret. För världen är grå och prickig i dag, av envist regnande. Tråkblött. Inbjuder inte till utflykt.
Så även om det möjligen blev en blodig kamp på liv och död kring Jimmy Choo-produkterna inne på H&M sitter jag här som en segrare, utan att ha deltagit i striden.
Mitt bättre jag vann.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från H&M:s hemsida.

Pippi på fåglar 16

2009-11-13T17:29:00.000+01:00

Visst är väl Kalle Anka en fågel? Innerst inne?
För all del, en fågel med många mänskliga drag, men ändå en fågel, om än med mörknade fötter och näbb.

När man kommer in i vår hall möter man honom i flygande fläng. Han håller ett gult paraply och har fullt upp med det, varken Kajsa eller Knattarna syns till, inte farbror Joakim heller.
Kalle är en lampa. Ursprungligen var det gula paraplyet blåprickigt, men den gamla skärmen hade fått nog en dag och sprack. Jag ersatte den med tyg och är än i dag förvånad över hur bra jag fick till det denna den första och enda gång jag gett mig i kast med att sy en lampskärm.

Det händer att han framkallar en och annan kommentar där han sitter och sprider ljus över en liten kaktus.
Vid ett tillfälle, det är många år sedan nu, kom en mamma för att hämta sin lilla flicka som varit hos oss och lekt med Dottern. Mamman gick (oinviterad) husesyn utan pardon, susade blixtsnabbt genom lägenheten, verkade inte missa en enda detalj.

När jag äntligen lyckats locka henne mot ytterdörren igen fastnade hon på nytt. Kalle Anka!
-Å en sån trevlig lampa! En sån har jag aldrig sett förut! utbrast hon.
Jag tror att jag kvävde en tung suck innan jag svarade:
-Nej, de görs nog inte numera, det är min sänglampa som jag hade när jag var liten.
-Hoppla, är den SÅÅÅÅ gammal!? sa mamman förundrat och med eftertryck.

Ja, såååå gammal är den. Och något vidare läsljus kan den aldrig ha gett i Barndomslandet heller. Men för den som har pippi på fåglar funkar Kalle Anka än.

Copyright Klimakteriehäxan

Energisnålt

2009-11-12T19:56:00.008+01:00

Nu vet jag hur de hade det, svenskarna som levde på bondesamhällets tid. Då hästkraften var en enda och gick på fyra ben, då maten på bordet var producerad i samma by där den åts upp, då folkskoleläxan gjordes i fotogenlampans sken.

För nu har glödlampan svartnat i armaturen i ett rum där jag ofta vistas. Och lampan är ersatt med en ny. En miljövänlig, energisnål variant. Jo, visst lyser den. Som en fotogenlampa, ungefär.
Men det är ju inte forntida stämning jag vill ha. Jag behöver arbetsljus. För trivselns skull har jag stearinljus.

Självklart har jag full respekt för alla klimatsmarta drag. Stödjer miljösträvanden, återvinning, beundrar forskning kring förnyelsebar energi, uppmuntrar förpackningssans och ser gärna fortsatt istid vid Nordpolen.
Fast att det skulle behöva betyda att jag knappt kan urskilja knapparna på datorns tangentbord i den nya, lågenergidragande glödlampans sken, det var jag ändå inte riktigt beredd på.

Frågan är om det inte åtminstone var mysigare med fotogenlampa. Får kanske tända lite fler levande ljus, även om det känns som om de inte riktigt hör hemma bredvid eller på något vis matchar en någorlunda modern laptop.
Fast det är klart, talar man med Sonen förklarar han snabbt att min lilla dator är stenålders.
Så kanske är fotogenlampa och stearinljus helt rätt, vid närmare eftertanke ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skaffning utan skafferi

2009-11-11T20:44:00.003+01:00

"De som har flyttat till nyproducerade lägenheter de senaste åren kan konstatera att det som saknas är oftast användbara skafferier. De är bortrationaliserade och flera mäklare får frågan om födan ska förvaras på balkongen."

-En DN-medarbetare har läst senaste numret av HSB:s medlemstidning "Hemma i HSB", där budskapet är att det är klokt att ha skafferiet fullt. Tja, jag har haft matlagret hängande i en plastpåse fastknuten i en fönsterkrok. Det gick, den svala årstiden. Och visst, balkong kan förstås i jämförelse anses vara ett fall framåt - men alla har ju inte balkong?! Länge leve det stora kylskåpet, såväl i som utanför HSB-sfären!

Pippi på fåglar 15

2009-11-11T11:26:00.002+01:00

Quetzalfågeln är en nationalsymbol för Guatemala. Den gav namn till landets valuta, den finns med i Popol Vuh, boken som ibland kallas Maya-indianernas bibel.

Den riktiga, levande fågeln är mycket sällsynt numera, men i alla sorters mönster och traditionellt designade dekorationer förekommer den flitigt: som julgransprydnader, på kläder, hemtextilier, allehanda konsthantverk. Och så som smycken.

Speciellt för quetzalen, som är en ganska liten fågel, är dess enormt långa färgstarka stjärtfjädrar, som också bidragit till att artens överlevnad hotats. För gamla indianhövdingar, framför allt azteker, ville ha de där vackra fjädrarna i sina pampiga huvudbonader, vilket rättfärdigade jakten på fåglarna.

Jag lyckades aldrig se en quetzal med egna ögon i Guatemala, men däremot i Costa Rica. Det var på ganska långt håll, men jag kunde ändå beundra stjärten som vajade för vinden och nöjde mig med det, tillsammans med några tämligen misslyckade foton.
Visst har man försökt att ha quetzal i djurpark, men åtminstone legenden hävdar bestämt, att just denna fågelart inte går att sätta i bur. Gör man det så dör den, ofelbart.

Evigt liv har i alla fall quetzalen avbildad i silver på det halsband jag fick av mina arbetskamrater som avskedspresent när jag efter två år återvände till Sverige. På bilden vilar min quetzal på en väv från Comalapa – i Guatemala kan man av det vävda mönstret i kvinnornas blusar, güipiles, se varifrån de kommer.

Men inte heller i Comalapa ser man quetzaler i full frihet. De trivs bäst där det fortfarande finns riklig vegetation.
Om man inte hänger dem runt halsen, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan