I'm Sorry I Love You

Dan före dan!

2007-01-30T06:00:00.000-08:00

26 timmar kvar! 26 timmar kvar! Sen är den här helvetestiden över och jag kommer vara så oändligt lycklig. Att få sova ovanpå nån igen, känna hud mot hud och bara vara där världen inte finns. 26 timmar. Sen är vi där igen.

Idag har jag kanske fått jobb. Mer om det senare, det verkar lovande.
Och idag träffade jag Samuel från Paris, Lovis kompis från myspace. Han var underbar. Jag tackar fan gudarna för myspace, det har gett mig allt från kärlek till jobb till vänner. Evigt tacksam för postmodernismen. Har aldrig trott på det där med att "umgås på riktigt". Vad fan är det? Sitta och smutta på nåt rödvin, säga klyschor och självgott redogöra för insikter som egentligen läst i en bok. Haha.

2007-01-28T06:54:00.000-08:00

Bebis i Paris och på style.com. Awww. <3 <3 <3 <3.

För det var allt vi visste

2007-01-26T04:24:00.000-08:00

Det är inte riktigt någon vits att skriva, för den låten beskriver det ändå mycket bättre. Går inte att förklara hur det var, inte ens värt att försöka. Men vi som var där, mitt i det, vi vet känslan, saknaden, tacksamheten att det är över, längtan tillbaka och till varandra. Syskonen som dansade längre än en sommar. Det var vårt liv en gång, nu är det bara kvar som en påverkan.

2007-01-24T12:41:00.000-08:00

Dagarna är ett ständigt åkande i rulltrappor. Samma reklamer, samma uppgångar, samma samma samma samma. Livet är trögflytande just nu. Mitt blod har blivit jello.

Jag vill inte ha något rullbandsliv. Jag behöver andan i halsen, korta små andetag, hud som brinner, organ som fräts sönder.

Skall hälla klorin på ensamheten och skrubba riktigt hårt med björntunga. Peeling av det trötta tråkiga och vips kommer skimrande hollywoodhud fram. Satan.

-CHOCK!

2007-01-23T01:38:00.000-08:00

Hups, det där raderar vi. Självcensur. Det var för mkt för tidigt.

ihihihihihihihi.

2007-01-22T03:18:00.000-08:00

Den där gubben på tunnelbanan som varnar för förseningar i trafiken har en så lugnade röst. Fast jag aldrig hör ett ord av vad han säger så blir jag genast kolugn så fort jag hör honom säga nåt om röda linjens förseningar.

Helgen var bergochdalbana, men allting löste sig och allting är skitbra igen. Förhoppningsvis en vecka till som jag behöver stå ut och sen är förhoppningsvis lovis tillbaka. Sen försvinner vi för några dagar för quality time eller vad man vill kalla det.

Jag vet inte varför jag ska se så fet ut, jag har trots allt inte gått upp nåt sen ifjol samma tid. Om det är åldern som gör det får jag fan något fel. Säkert huden som släppt och hänger som fettvalkar. Jag hatar att bli gammal.

2007-01-20T04:30:00.000-08:00

Jag önskar jag slapp rädsla, otrygghet, osäkerhet. Jag önskar jag hanterade det bättre. Önskar att det var på något annat sätt.

Housewives har räddat mitt liv!

2007-01-18T12:59:00.000-08:00

2007-01-18T07:05:00.000-08:00

yhhhh. kom. snart. hem.

2007-01-18T01:12:00.000-08:00

Jag blir fan galen, det är dag 10 av god know how many och nu orkar jag inte. Inte ens halvvägs om det blir minimum. Är vad att spendera mer än varje ledig minut tillsammans och det här är mycket mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hatar Paris. Hatar distans, hatar telefoner.

2007-01-17T15:03:00.000-08:00

Det är en fruktansvärd känsla när den man älskar allra mest mår så dåligt och man kan inte göra något för att hjälpa. Jag hatar känslan av hjälplöshet, vägrar acceptera den. Vill ge dig allt, men mitt allt är så fruktansvärt lite nu.

In the end

2007-01-16T05:13:00.000-08:00

Såg Shortbus med Sanna och Karin. Hade tänkt skriva nåt om det, men det är svårt. Förstås älskade jag den trots att jag planerat förhålla mig cyniskt inställd och klaga på stereotypier och exotiserande. Till vissa delar var den även det, men det var aldrig det som blev the main point. Älskade filmen för att sexualiteten och sexet äntligen var utan ångest och skuld i en film. Det var inte endimensionellt för det, det var problematiskt och framförallt när det inte var tillfredsställande. Absurt att det blivit så att man blir chockerad när någon framställer sex som något roligt och som man får något ut av på film. Trots att sexet i Shortbus sker under vad någon kunde tycka extrema och sensationella former så är det just det att sex är allt annat än just det som blir budskapet. Sex är aldrig överskattat, aldrig tråkigt och vad fan folk än säger så utan det går det inte att vara lycklig, harmonisk eller avslappnad. Se den, det är alltid kul att se någon sjunga amerikanska nationalsången i nån typs anus. Obs, förvänta er inte American Pie humor, det är långt långt ifrån det. Och ajjo, är rätt skeptisk till vissa skådespelarprestationer i Shortbus, men jag har lärt mig att ha överseende med vissa saker. Slutsången är skitbra, Flaming Lips kaos till trots.

Och idag börjar svenska Sex Inspectors. Toppen, nu ska jag lära mig allt om folkhemssexet.

2007-01-14T14:15:00.000-08:00

Jag hatar uttryck som "vardagens små magiska ögonblick" och när man med självgod stämma berättar om hur rörd man blev av att se löv falla eller plastpåsar blåsa i vinden eller se någon jävla stad från ett flygplan. Men ändå så får jag tillfällen då världen känns som om den försvunnit och tiden stannat. Kom ut från bion med Sanna och Karin, slaskstormen blåste omkring tanter och paraplyer vändes fel väg och man kände huden rämna i ansiktet. När jag gick ut från tunnelbanan var det ingen på hela stationen. Det var så tyst, bara stormen i ventilerna och på golvet var blodfläckar kvar som nattens rester och då låg halvätna hot dogs överallt av någon orsak. åkte på rullbandet upp mot utgången och där ute var stormen kvar, svart och vit yra som inte brydde sig om nåt.

Alla säger bara att saknaden blir lättare och att dom tre första dagarna är dom värsta. Det är bara bullshit, det blir inte lättare det blir värre för var dag som går. Vaknar på morgonen och varje morgon känns det som någon skurit ut inälvorna och hjärtat. Det är fysisk smärta och den släpper inte taget och greppet blir hårdare och hårdare. Troligtvis bara tre veckor, men vad gör det när det inte är dagar man räknar utan minuter och sekunder.

Vet exakt hur din hud känns under mina fingrar. Vet exakt hur kurvan upp mot ditt höftben känns när du ligger på sida, kan känna din axel och nyckelben mot min kind. Din lukt finns kvar i mitt rum men du finns bara i min telefon. Aldrig mer ifrån varandra, som två rumänska barnhemsbarn, fastklamrade tillsammans. Jag visste alltid att du fanns där ute någonstans, under alla år jag knappt levde och andades bara i korta korta andetag, men jag visste att du fanns och jag visste att jag inte skulle ge upp innan jag hittade dig. Det var min lycka att jag aldrig nöjde mig, aldrig godtog några kompromisser. För trots all ytlig osäkerhet, alla yttre omständigheter så vet vi att detta är vad vi vill och vad vi alltid kommer att vilja. Jag är säker, det är inte naivt, man vet när man vet helt säkert. Tro mig.

Freeze frame

2007-01-12T16:12:00.000-08:00

Det är så tyst så jag hör snön falla utanför. Eller det är väl slask.
Jag är så trött när jag vill ha neonljus. Neonljus och en beat hård som knytnävsslag. I mellangärdet.

2007-01-10T03:51:00.000-08:00

Det här är löjligt men jag står INTE UT. Kan inte tänka på något annat, kan inte fokusera på någonting, hälften av allt är bortrivet. Det är fysisk värk. Det blir bättre snart, men hjälp. Tiden är min fiende. Jag väljer inte klokt när det kommer till fiender.

2007-01-09T02:45:00.000-08:00

Saknar lovis så jag håller på att avlida, och det har gått några timmar. Att inte kunna ringa, att inte kunna vänta på att klockan ska bli 17. Att inte kunna somna ovanpå eller intrasslad i. Jävla tid, gå att spola nu och lovis, kom hem.

2007-01-06T12:42:00.000-08:00

Jag hatar 2007! Kan det inte vara över nu redan. Rekorddåligt om jag kom ihåg hur alla andra år börjat. Men det gör jag inte.

Lägesrapport

2007-01-04T09:39:00.000-08:00

Det är konstiga tider och jag mår lika konstigt. Lovis åker på måndag och det känns plötsligt hundra gånger värre än jag kunnat tänka mig. Nästa vecka ska jag ta bilder till en reklam för ett svenskt jeansmärke. Jag kommer att dö av nervositet men min ekonomiska situation och behovet av ett par nya jeans tvingar mig till att utsätta mig för lite extra själslig oro.

2007-01-01T06:32:00.000-08:00

Gott nytt år. Nyårsdagen är alltid så tyst. Och så grå och så blöt. Allt det som sprakade för bara några timmar sedan. Alla förhoppningar, önskningar, all tilltro. Vaknar alltid upp till denna samma blöta gråa realitet. Att det nya året. Även det. Är en lång rad av dessa gråta, blöta dagar. Ingenting har förändrats. Bara för att vi skjutit några raketer.

I år var jag nykter. Åt middag. Gick hand i hand. Skålade ingenting. Låg i en säng. Allt det jag varit så livrädd för. Jag har aldrig varit lyckligare. För första gången i mitt liv. Vill jag ingenting annat. Kalla det inte ro i min själ, eller nån sån skit. Det var en pusselbit som föll på plats.

Det nya året. Det är fan mitt. Igen.

2006-12-25T12:07:00.000-08:00

Dagarna är så långa så långa. Dom tar aldrig slut, timme för timme, minut för minut och det känns som att jag blivit 15 år äldre, som om jag rest jorden runt och varit borta i evigheters evighet. Jag är trötttrött och jag orkar inte prata om det och jag kan inte förklara. Det är vagt, det är finstilt och det är subtilt. Hur kan man förklara något som ingen annan varit med om och som ingen annan egentligen sett eller levt. Mitt hem är inte det här, mitt hem är där borta där jag inte är nu.

När jag åkte från Stockholm kl 07.00 på lördagen så var det så stilla och så fint. Guldsken över stadshuset, inte ett ljud och det var onaturligt varmt för säsongen. 1 minut ute i det och sedan tunnelbana och i nästa andetag Helsingfors.

Så var det Monica och en dag med shopping och cynism. Ett underbart bevis på att något som är bra verkligen inte behöver förändras.

Resten var. Grått, blött och isigt.

Jag dör av lycka!

2006-12-21T00:59:00.000-08:00

http://www.vmagazine.com/blog.php?m=122006#581

åhhhhh.

2006-12-21T00:25:00.000-08:00

Sista dagen på jobbet innan jul, imorgon ska jag julhandla fuck knows what för inga pengar och vi ska kanske börja ha vita rockar på jobbet (jeee). Dom senaste dagarna har varit jättebra, jag har ingen julkänsla och skulle helst sova mig igenom ledigheten. Lovis och jag blir ensamma över nyår och vi ska isolera oss på hemlig plats där ingen telekommunikation existerar, jag är vuxen nu fallera. Önskar jag hann se alla mina vänner medan jag var i Finland men inte en chans, men jag hinner se Monica i Helsingfors två gånger så det blir roligtroligt. Om det är julmat på flyget så fan dör jag. Om flyugvärdinnorna har tomteluvor och om Finnair har nån slogan som "Santa Claus Official Airline" skjuter jag någon som straff.

2006-12-17T15:22:00.000-08:00

Varning!

2006-12-15T16:28:00.000-08:00

Jag varnar härmed alla som skall se mig under julen! Inte nog med att jag blivit fet och ful, har nu även blivit ofantligt tråkig. Jag blir trött utav allting, vill inte göra nånting, är för det mesta helt tyst och är nästan alltid sur. Min förfärliga personlighet är dock välbevarad!

Men snart Helsingfors, det ser jag fram emot. Vill gå till det omtalade Wunder.

Lovis sover och jag kan inte sova. Suck.

Midvinternatt

2006-12-15T04:36:00.000-08:00

Dagarna går så långsamt, så tyst och stilla och det är bara en nedräkning tills lovis åker. Kommer saknasaknasakna mer än jag saknat någon i hela mitt liv. Det enda jag önskar mig är flybiljetter så jag kan åka en vecka till Paris för att hälsa på åtminstone. Men jag är inte rädd längre, inte alls. Vi är starkare än så och nånstans så var nog this meant to be.

Har av någon outgrundlig anledning lyssnat på Interpol hela morgonen. Om något förknippas med Åbo så är det Interpol. Den där vintern som var så mörk och så kall och dagarna kom aldrig för natten tog aldrig slut. Alla nätterna på golvet i datorrummet i huset som gud glömde och jag hade börjat blogga och varje textrad från skivan kändes, all min ångest, allt mitt hopp och all min ständiga desperation rymdes in i varje liten textrad. Hans lakoniska och uppgivna röst var min och jag ville någon skulle förstå och att någon skulle höra. Jag kommer ihåg allt, varenda liten stund finns lagrad. Natten då Monica och jag körde bil och det var så kallt och halt och så mörkt och det enda skenet var från bilens instrumentbräda och vi körde där Anton bodde, Interpol på radion som vanligt. Vi var så trött så uppgiva men med ett hopp som brann som några jävla facklor med all vår ilska som tändvätska. Jag flydde från Åbo hals över huvudet med andan i halsen, och jag vill aldrig någonsin återvända, alla mänskor till trots. Är livrädd för det och vill aldrig aldrig mer gå dom gatorna, aldrig mer känna lukten aldrig mer röra vid platserna. Mitt Åbo finns inte längre, det finns bara inom mig och det ska inte finnas något annat Åbo. Det är fruset i min tid precis lika frusen som den där vintern var.