Den Blinde Argus

Apropå religionsdebatten (läs: ateismdebatten)

2009-07-13T16:34:00.006+02:00

Jag stod på Biljardpalatset med några tjejkompisar efter avslutad tävling på Stockholm Poetry Slam. Det här var på vintern, men tjejerna var klädda i ganska tunna små linnen som framhävde deras tatueringar och för årstiden blekt attraktiva kroppar. Vi pratar här rocktjejer som ibland också går på poetry slam! Jag berättade för dem: Jag är kristen sedan i somras…
Min kompis Johan Nordgren gick förbi bakom ryggen på mig: ”Usch…”

Det här är mina vänner, de förstår mig trots allt bättre än skribenterna i Dagens Nyheter.

Uppdatering: Efter att jag skrivit ovanstående rader förvånar DN med att publicera en vital artikel om tro av Inger Edelfeldt.

Christer Sturmarks förebild

2009-07-12T09:35:00.002+02:00

Ateismens internationellt sett mest kände banérförare, Richard Dawkins, som skrivit dess ”bibel”, Illusionen om Gud, är utan tvivel en skicklig skribent, men samtidigt är han – vill jag påstå – oerhört demagogisk. Han döper om John Lennons Imagine till Imagine there’s no religion (!) (förvisso en rad som förekommer i texten till den sången) och beskriver en värld utan religion på följande sätt:
”En värld utan självmordsbombare, utan 11 september, utan bombdåden i Londons tunnelbana, utan korståg, utan häxförföljelser, utan Guy Fawkes sammansvärjning i syfte att spränga parlamentet i London, utan delning av Indien, utan krig mellan Israel och Palestina, utan massakrer på muslimer anstiftade av serber och kroater, utan förföljelser av judar som ’Kristi mördare’, utan ’oroligheter’ på Nordirland, utan ’hedersmord’, utan tv-predikanter i blanka kostymer och hårdsprejat hår som lurar av folk deras pengar” osv, uppräkningen forsätter. [Alla andra alternativa förklaringar, som t.ex. sociala eller nationalistiska till de förhoppningsvis i dag delvis överspelade stridigheterna på Nordirland, har som synes försvunnit.]

Min huvudsakliga kommentar till ovanstående: Tja, det ligger mycket i det Richard Dawkins säger. Men inget av hans argument berör den definition av religion som jag anser vara viktigast, nämligen att det handlar om en subjektiv gudsrelation. (Som förvisso inte ger en frikort att uppträda hur som helst, snarare tvärtom.) Demagogisk eller maktlysten användning av religion förekommer naturligtvis, lika väl som av politik eller nationalism.

Bisarrt blir det när Richard Dawkins vill tvångsanslutna Albert Einstein till ateismen, för han anar väl att Einstein är en gestalt man gärna vill ha på sin egen sida.
Einstein trodde enligt egen utsago på Gud (”Spinozas Gud”) men inte på en personlig Gud, vilket väl närmast gör honom till panteist. Det accepterar inte Dawkins som omedelbart gör Einstein till hedersateist (se s. 36 ff. i den svenska pocketutgåvan, resonemanget är värt att följa).

Skönheten i Krautrocken

2009-07-10T08:19:00.010+02:00

Den här sången, Jalousie med Amon Düul II har rätt mycket att göra med det jag avslutade föregående blogginlägg med: Behovet av att stå ansikte mot ansikte med, framförallt, sin älskade.
Amon Düul II – vi pratar Krautrock här – jämfördes med Pink Floyd vid den här tiden (1974) men jag tycker Beatles hade varit en nästan lika relevant jämförelse. Visst låter sångaren Renate Knaup här som en betydligt mer melodisk Yoko Ono? Det känns som Beatles med en femte medlem. Som i all riktigt bra musik är slutet, nedtoningen, bäst. När musiken håller på att sluta, då exploderar kreativiteten! Så är det också här.

Pseudonyma Petter

2009-07-08T13:57:00.009+02:00

Varför slutar folk egentligen blogga, när man ändå vet att de kommer att börja igen inom tre veckor? (Som t.ex. Monica Antonsson och Ann Helena Rudberg har gjort.) Vad är det för fel på begreppet bloggpaus? Och varför påstår Alex Schulman - ärkebloggaren som ju byggde en hel karriär på att vara elak på nätet - att bloggarna helt saknar inflytande? Enkelt min käre Watson, han fick ju in inte bara foten utan hela benet i de traditionella medierna, tv, radio och tidningar, och han vill stänga dörren efter sig så att inte fler ska slippa in efter honom i de mer prestigefulla sammanhangen. Det är klart han tycker det är finare att vara med i tidningen, det ger ju betalt om inte annat, och eftersom det är mer exklusivt att medverka där inte alla får vara med så måste det följaktligen vara mindre fint att bara vara bloggare.

*

Aftonbladet skrev om litterära pseudonymer på kultursidan förra veckan. Bland annat kom två av kultursidans medarbetare (lustigt nog heter bägge Petter i förnamn) ut som gamla pseudonyma medverkande i Den Blinde Argus. Poeter under påhittat namn alltså.
Under 80- och 90-talen hade den litterära leken med pseudonymer ännu en lockelse och en slags explosiv kraft för skapandet. Förutom Petter Lindgren och Petter Larsson, har ju även bland andra Lukas Mooydsson, Håkan Sandell och Kristian Lundberg uppträtt under pseudonymer i Den Blinde Argus-sammanhang. (Just den här vågen av alternativa identiteter som kom just då tror jag hade en del att göra med Michael Strunge, och den mediehappening - Knud Muncks ord - som blev när han 1985 gav ut en diktsamling under pseudonymen Simon Lack och sedan recenserade den under eget namn i Tidningen Politiken.)

Hur ser det ut i dag när vi lever så mycket av vårt liv på nätet och där pseudonymer och nicknames är vardagsmat, för att inte säga det normala? Jag tror saken kommer i ett helt annat läge då. På Maja Lundgrens blogg är t.ex. 98 procent av alla kommentatorer anonyma. Det blir ett maskspel – som karnevalen i Venedig. Själv vill jag bara att folk ska visa sina ansikten. Det är faktiskt min högsta önskan sedan länge.

Dagar i Aten (3)

2009-07-02T15:02:00.008+02:00

Ibland har man under natten haft en så god dröm att man känner att något kommer att ändra sig, djupt inom en. Man vaknar och lever ännu en stund i drömmen. Den är en påminnelse.
Så kan det också vara att resa.

Jag har skrivit en hel del om vad jag gjorde i Aten; och ändå missat något: Hur jag kände mig; hur något vände sig i mig. Inte bara i entusiasmen och upptäckterna; utan varenda daglig stund: När jag stegade ned för de femtio trappstegen, och fortsatte utmed de backiga gatorna, ned från Philopappou till Singrou, där jag handlade. Ofta hos grönsakshandlaren från Makedonien, han som jobbade varje dag och bannade mig för att jag kom in fem minuter före stängningsdags för att handla. Jag hade all tid i världen; han hade ingen. Eller när jag dagligen handlade hos de gamla paret som hade en mini-market i en av uppförsbackarna. Hon som ingen engelska kunde; och han som stolt kom ut och översatte mellan oss. De praktiskt taget bodde i sin butik, med teven ständigt påslagen. De gillade komikprogrammen, och skratten skallade i den lilla shopen medan jag valde mellan en dyr youghurt och en ännu dyrare juice. En burk frukostyoughurt för fjorton spänn, en halvliter juice för tjugo. Det var normalpriser i Aten. En smal bit ost för fyrtiofem spänn. Och så vidare. De enklaste vardagsting från smör till mjölk var nästan dubbelt så dyrt som hemma. Till slut gav man upp att kolla priser. Bara bröd, vin, vatten och Ouzo var billigt.

Jag sa godnatt till paret och någon av deras grannar som umgicks i butiken. Kånkade hela vägen upp igen, alla mina trappor, med fulla kassar och alltmer gymmade armar. Vilade en stund mitt emellan, på en bänk under apelsinträden. Klockan var halv elva; luften varm, det luktade hundskit från rabatterna, blandat med blomdoft. De smala katterna strök omkring; ibland skrek de som stuckna. Det var något nattligt sexuellt inferno. Under dagarna låg de ofta och vilade på en mur; coola som egyptiska kattgudar, vakande över myllret.

Den där bänken i den varma kvällsluften. För det mesta var jag helt ifred där. Jag var i "mina" kvarter, och jag kunde ha stannat där for ever. Tyckte jag. Många av de stora funkishusen tycktes sakna hyresgäster. Varför inte flytta in? Det var igenbommat och nedsläckt. Inte ett ljud. Medan nästa hus ägde liv; invånare som pratade högt innanför jalousierna. En vän berättade för mig att Atens byggmästare förbyggt sig. Planering saknades. Nu var centrala stan full av bostadshus som vanligt folk övergett. De flyttade ut i förorterna. Funkislägenheterna i centrum stod ofta tomma. Inte många hade råd med hyrorna där.
Bostadspolitik? Någon?

På bänken drack jag juice, och vilade mina ansträngda ben. Det hände att ung man kom förbi även här och ville sitta bredvid. Nej,sa jag. I wanna be alone. Och om inte det gick fram: Mono. Monos. (Vad heter det nu da? Ifred, ensam, själv, på grekiska). Men jag blev inte på allvar störd av det där. Det ingick, i vardagskomiken.
Störda blev däremot de boende och efter många kvällar med ungdomsgäng, hasch och hångel på bänken, togs bänken helt sonika bort. Jag hade inte längre en vilopaus mellan nere i stan och uppe på höjden. Mellan Katapolis och Akropolis.

Men just innan jag kom upp till "vårt" hus satt jag mig en stund på en mur och såg ut över staden. I bakgrunden låg det långsträckta berget Imitos, med sin toppkam av tända lampor. Närmare inpå låg Drakou, med bullrande trafik. Vespor och motorcyklar utan ljuddämpare. Bilar som mot all förmodan inte körde in i varandra. Jag noterade grekernas körstil; hetsig men streetwise; full gas och mjuka inbromsningar. Atenarna gick rakt ut i gatan som om bilisternas hänsyn var en självklarhet.

Ovanför mig ångade pinjerna i kvällsfukten, en lätt rök av kåda och kottar. Där nere i de backiga gatorna pågick livet ännu klockan elva, tolv. I husen, på balkongerna, vattnade folk sina blommor och luftade sina hem. Stod en stund och hängde på balkongräcket. Kliade sig. Släppte ut en slinga musik.
Avgaserna avtog. Natten rensade sina lungor. Månen stod upp. Jag gick in i mitt rum och öppnade mina franska fönster.

Ville bara stanna. Gick långa promenader, mellan myllergator och tysta kullar. Mellan klasssiska monument och souvlakibarer. Satt på andras bänkar i andras lekparker och på andras favoritrestauranger, och kände mig hemma. Jag känner mig alltid hemma i Grekland. Men det är inte hela saken. Det är det där andra; en lugn omvältning som pågår medan man går bort sig, och går in sig i ljuset på en avlägsen ort. Det märkliga och enkla; att livet kan vara, kunde vara, kan bli, något alldeles annat. Att man själv och allt annat är mer än beskrivningarna. Adverbens fängelse töms – som en alltför dyr och trång lägenhet i Plaka. Verben blir starkare: Gå, göra, lukta, ge, öppna, se, kånka, vila, känna. Annat liv.

Uppe på takterassen har jag utsikt mot det upplysta Akropolis. Jag har vant mig. Tar ett glas vin och tittar åt ett annat håll. Någonstans på den här gatan bor Mikis Theodorakis. Jag fäster ingen vikt vid det. Men han är historia. Banden mellan greker och svenskar blev starka under juntatiden. En gata i Aten är döpt efter Olof Palme.
En katt klättrar raspigt på soltakets träbjälkar. Den hasar utför i full fart och försvinner ner på gården. Nästa dag ligger en död katt på gatan utanför vårt hus. Är det samma katt? Eller någon annan? Felsteg eller gift? Nio liv förbrukade. Några timmar senare blir den bortförd av gatukontoret.
__________________________________

Bilden ovan är från Ariane Wahlgrens hus i Aten, fackförbundsanslutna Journalister och Författare kan söka stipendievistelse där. Se: www.arianewahlgren.com/index.htm

Dagar i Aten (2)

2009-06-28T20:49:00.004+02:00

Jag ska uppfylla ett mål i Aten; se några av de äldsta bysantinska kyrkorna. Många av dem finns i stadsdelen Monastiraki. Jag tar tricken dit.
Tänk er att ni kommer upp vid en central belägen tunnelbanestation; typ Rådmansgatan eller Fridhemsplan. Och det första man ser när man kommer ut är en lång gågata med en tusen år gammal, liten, liten kyrka i fonden, nedsänkt i ett torg.
Nedsänkt, därför att markplanet på den tiden, före rördragningar, el, och annat modernt, låg mycket lägre. Kyrkan ligger kvar på sin tvåtusenåriga marknivå, vi går omkring på vår tvåhundraåriga platta.

Kyrkan heter Kapnikarea, och är den minsta kyrka jag sett. Den är byggd av olika stora stenar, olika sorters kalksten och marmor, strukturerat med smala stenar som mellanlinjer och stabilisering. Hela murverket är ett lapptäckemönster och bär tydliga spår att ett ganska så improviserat hantverksarbete. Ingen riktig Masterplan här, inte som på Akropolis.
Men här finns något annat; de ödmjuka mänskliga måtten. Ingen port är för stor för en liten, liten gumma, inget fönster är högre än ett sjuårigt barn.
Fönstren är smala ljusinsläpp, i en liten dunkel kyrka som tände många ljus och oljelampor för helgonen och för dem som bodde närmast.

Den arkitektoniska attityden här gestaltar ett av västerlandets snabbaste paradigmskiften: Från Hellenska gudars heroiska tempelsfärer, till den kristne guden som kommer ned och delar bröd och vin. Peterskyrkan å sin sida, uttrycker nästa skifte inom det kristna paradigmet: Vatikanstaten som storfurstlig maktfaktor. Här, vid Kapnikarea, syns ingen makt alls.

På muren som rundar kyrkan sitter ett Australiensisk par och betraktar den lilla bysantinska ön som vilar i en sin egen tidsflod. De ska flyga till Perth om två timmar. De är lite besvikna för att kyrkan är stängd.

Jag går vidare till nästa kyrka, i samma kvarter. Agios Irini. Nästan lika gammal, också den stängd. En grekisk man berättar att kyrkorna bara är öppna vid särskilda tillfällen; mässor, begravningar, bröllop. De borde vara öppna jämt, och att de inte är det beror på tidsandan, säger han. Fattigdom och kriminalitet. Haschförsäljning mellan bänkarna. Påtändning är en problematisk religion; den förstör kroppen, soma. Psyche och soma måste hålla samman. De säger alla stora filosofier, de gamla och de nyare.

Vid torget i Monastiraki finns också en av de tidiga moskéerna i Aten: Tzitarikis, byggt 1759 av en turk. Huset är en kub som lyfter en sexhörning med ett cirkelrunt tak. Den svävar lätt på en hög grund, med fyra smäckra pelare på loggian. Den ser lyxig ut. Nu är den museum för keramik.

Jag vandrar med en luftandes entusiasm mellan byggnaderna, för att hitta en kyrka som är öppen. Eftermiddagssolen lägger sin enorma strålkastare över torget och människogestalterna blir suddiga i motljuset. Överallt här pågår ett liv. Det är som att vara anonym på ett stort party. Afrikaner spelar rytmiskt i ett hörn, trummor och chora, unga greker hänger på bänkarna och på varann, jag ser en svensk som var med på planet. Han sitter och ser nice ut. Jag hinner inte hälsa på honom, jag har andra mål.

Festivalpoeter gör skillnad?

2009-06-25T13:17:00.002+02:00

Martin Aagård skriver i AB att det (i princip) var argusscenen som gjorde Hultsfredsfestivalen framgångsrik, och hittar "ett chockerande samband" med dagens Peace and Love-festival!
Read all about it

Kärlek och passion

2009-06-23T14:30:00.004+02:00

Jag medverkar med två erotiskt-romantiska dikter i senaste numret av tidskriften Komma.

Utgrävningar i restaurang Prinsens källare

2009-06-15T07:14:00.005+02:00

Det var Therese som började prata om 80-talet och restaurang Prinsen, efter att ha sett den där dokumentären på K Special om Mare Kandre. Sen såg jag programmet själv på SVT Play och konstaterade att det var på sin höjd några sekunder med bilder ifrån Prinsen. Men Prinsens källare är också en del av mitt 80-tal. Jag minns sammanträden i källaren där Karl Vennberg presiderade i akt och mening att dela ut Prinsens lyrikpris. Jag minns naturligtvis också mer alkoholstinna tillställningar med vänner som Per Planhammar, Kennet Klemets och Helena Looft. Och jag minns att jag förgäves försökte bli vuxen under den här tiden, men genom litteraturen tyckte jag mig finna en väg ut ur mitt unkna studentrum, den samtidigt romantiska och nersupna vägen.

Sedan läste jag i tidningen att källaren nu hade nyöppnat under namnet Brut Bar, och blivit någon slags champagnebar. Allt det där lät ju mycket 80-tal på sätt och vis. Så jag gjorde ett snabbt återbesök, krogpersonalen satt och åt mat för sig själva, krögaren kom fram till mig när jag ville prata om källaren och han berättade att de hade sänkt golvet 30 centimeter och därigenom fått högre i tak. Ett väldigt vackert nylagt golv för övrigt. Det kändes som att det hade startats en utgrävning bland mina minnen. Man hade grävt sig en centimeter ner för varje år som gått sedan jag fyllt 20.

Jag stod snett utanför under 80-talet, långsamt på väg in, det mesta i vuxenvärlden var – som vanligt – alltför materialistiskt, karriärinriktat, efemärt och snålt för mig. Jag sökte det kompromisslösa, det kärleksfulla, det som var värt att leva eller dö för. Det andliga, det som levde på sin höjd på nåder i en börsmäklares ficka. Men som samtidigt hade hela rymden över sig och som kunde bryta sig lös någon natt emellanåt. Och den musik jag lyssnade på när jag inte lyssnade på överlevande pop-, rock- eller punkband från 60- och 70-talen var en del tidstypiska 80-talsband som de flesta verkar ha förträngt var en del av den tiden. För mig handlade det om musik som var en motrörelse mot yuppieväldet, och som dansade på dess grav (eftersom yuppien var själsligt död) men som samtidigt ändå hade den där champagneyran i sig som var utmärkande för 80-talet.

The Armoury Show var en slags supergrupp från den tiden, jag har en vinylplatta med dem hemma som jag inte kan spela eftersom min vinylspelare är trasig. Arenarock som aldrig blev stor, och som har en oförutsägbar, exploderande värme. Bland medlemmarna märks sångaren Richard Jobson (ex-Skids) och gitarristen John McGeoch (Magazine, PiL, Siouxsie and the Banshees). Annars minns jag med glädje tidiga Spandau Ballet, Ultravox och Psychedelic Furs. Här en live-version av ”Higher than the World” med Armoury Show.

He lifted me ahigh
Higher than the World…

Release för nya Hjärnstorm

2009-06-11T13:34:00.010+02:00

Hjärnstorm är en av våra äldsta och fortfarande vitala kulturtidskrifter (grundad 1978, samma år som Aurora...). Det nya numret innehåller bland mycket annat en artikel av mig, där jag analyserar en dikt av Charles Bukowski, ”dubbelmackan”, på engelska ”the sandwich” (övers. Einar Heckscher). Jag tycker det är en på sitt sätt fantastisk dikt, och min förhoppning är att kunna visa på det djup som finns hos den till synes ”enkle” Bukowski.

Numret innehåller också originallyrik av Einar Heckscher, ett större material kring Fernando Pessoa med mera med mera.

I kväll blir det releaseparty för det nya tidskriftsnumret på Kulturhusets terrass, Einar kommer att medverka med nyskrivna dikter. (Och jag konstaterar att jag själv tyvärr kommer att missa evenemanget p.g.a. andra åtaganden.)

Einar Heckscher finns med på min lista – jo, det existerar en sådan – över de bästa svenska estradpoeterna, liksom för övrigt också Henrik Franzén. Just dessa två män har en hel del gemensamt; de har bägge arbetat med att levandegöra Charles Bukowskis litteratur för en svensk publik, Einar H. som översättare, Henrik Franzén som uppläsare (och arrangör av en minneskväll på Mosebacke).

Bägge har också gjort sina i mitt tycke bästa framträdanden i ett samspel med musiker, kanske för att de har ett förflutet som just musiker bägge två.
Det finns poeter som uppträder med musiker och aldrig kommer helt till sin rätt i den omgivningen, orden dränks av musiken.
Så inte med Einar eller Henrik; de har den där förmågan att läsa rytmiskt synkoperat, ibland i takt, ibland i otakt med musiken, så att orden bärs fram just på bästa sätt; poeten tar plats och träder tillbaka om vartannat; ibland hinner han bara göra instick där utrymmet tillfälligt uppstår. Ett sådant sätt att läsa kräver lyssnande musiker, intuition och intelligens hos alla medverkande, förmågan att lyssna på varandras fraser och så att säga bolla tillbaks, ibland blixtsnabbt. Det finns inget statiskt över en sådan läsning, samspelet och improvisationen gör att där finns en oavbruten nerv.
Vet inte hur det blir ikväll, det blir förmodligen bra, även om Einar är solo just under sin läsning. Många andra medverkar under kvällen.

Dagar i Aten (1)

2009-06-07T19:19:00.006+02:00

Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.

Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.

Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.

Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.

Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.

Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.

Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.

Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.

En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.

Raderna

2009-06-07T19:16:00.003+02:00

This is my life
not your life
You take it away from me
but I take it back from you

Essie James

Döden som en patafysisk händelse - eller Mats B. har gått bort

2009-06-06T18:57:00.017+02:00

Var det inte en väldigt egendomlig dödsruna som DN publicerade för någon vecka sedan (29/5), över den nyligen bortgångne konstkritikern, curatorn med mera, Mats B?
Jag pratar inte om den officiella dödsrunan, utom om den betydligt mer personligt hållna minnesteckningen, signerad konstnären och förläggaren Leif Eriksson.
Jag förstår att Mats B. var en väldigt speciell person, i hög grad hängiven patafysiken och Fluxus-rörelsen under sin levnad, och vem är jag att ifrågasätta teckningen av en sådan person, av någon som antagligen kände honom väl?
Ändå tycker jag det känns makabert att avsluta minnesordet på följande sätt:
”Om Mats B:s patafysiska frånfälle kan man travestera det citat av Gertrude Stein han använt för den 2 april 2009 i kalendern ’Ditt om Datt 2009’, ’Poor man he died one day too late!’”
Döden blir här till en anekdot bland andra, knappt ens det. Och hur kan man skriva, med Gertrude Steins ord, att han dog en dag för sent?

Kanske är det, trots mina dubier, någonstans passande för Mats B., som bland annat givit ut boken Förra seklets kulturhistorier.
Den innehåller hundra korta anekdoter – en för varje år under det förra seklet – kring kända eller något mindre kända svenska kulturpersonligheter. Historierna är antingen väldigt roliga eller helt poänglösa, och just därigenom ändå paradoxalt underhållande. De uppvisar extrema eller måhända utmärkande drag hos sina huvudpersoner, som storhetsvansinne, genialitet eller ren dumhet – eller allt detta i en blandning som ofta är svår att reda ut. I vilken mån de speglar något större i sin samtid är svårt att svara på, det varierar nog från fall till fall.

Boken bjuder på ögonblicksbilder av svenskt kulturlivs mer udda sidor, alltifrån August Strindberg (1900) till Jan Guillou (1999). Även Mare Kandre (1998) finns med på ett hörn; egentligen hade det känts skönare om boken hade slutat där, men givetvis ska boken sluta som den började med en av de mer kaxiga litterära giganterna, åtminstone Strindberg var och är ju det, Guillou är bara värd en suck numera.
En av de finaste miniatyranekdoterna, som ligger som ett slags intro, handlar om Mats B. själv. Han citerar nämligen Joseph Beuys som vid ett tillfälle under 1982 tydligen fällde kommentaren: ”Hier kommt Mats B. Er ist ein sehr intelligentischer Kunstkritiker aus Schweden.” Ett finfint eftermäle, eller hur?

Uppdatering: En längre och delvis annorlunda version av Leif Erikssons minnesord i DN finns publicerad på Bo Cavefors hemsida.

Aforismer om estradpoesi och uppenbar litteratur

2009-06-06T12:05:00.007+02:00

Bokstäverna står där på boksidan. Men de stannar inte där. Naturligtvis.

En bokpoet i allmän mening är en poet som ger ut böcker och det är alltid oerhört välkommet att dikterna blir tillgängliga mer än som till exempel ljudvågor i rummet. Men en ”bokpoet” i negativ, snäv mening är någon som nöjer sig med att låta orden verka i två dimensioner. Det är fullkomligt otillräckligt. Bokstäver utsmetade på en sida – är det allt? Nej, sannerligen inte.
Orden är avtryck av författarens vision; för läsaren är de något som verkar inåt, i en själslig rymd. Därmed verkar de – och har sin huvudsakliga uppgift – i en sfär som redan har lättat från papperet. Jag räknar till minst fyra dimensioner. Estradpoeten försöker levandegöra dessa i sin kropp, sin röst, sin närvaro.

Evigheten friköper tidens slavar. Det är konstens uppgift.

Svårigheten består i att upphäva det som verkar så svårt, få det att sväva.

En poet behöver inte vara extrovert; det räcker med att han är.

Listan över framstående poeter visar sig bestå av jokrar; de kan verka i ett flertal dimensioner, anta olika egenskaper, uppfånga olika register. Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson, Johan Nordbeck.

När man talar om poesi/litteratur i det utvidgade fältet menar man nästan alltid textens blott materiella uppenbarelseform. Arkivet som litteratur till exempel. Den icke som litteratur avsedda textens litteraritet. Detta är ett oerhört förenklat betraktelsesätt. Litteratur i det utvidgade fältet handlar om dikt som utvidgar sig inåt och utåt. En slags andning. Hur den blåser in ande i det stelnade och redan avdöda samhällets mänskligt-materiella avlagringar.

Gubbig kritik inifrån, eller varför jag ibland känner mig utanför

2009-05-30T12:28:00.006+02:00

Så har jag skrivit min självständighetsförklaring gentemot poetry slam-rörelsen.

- För övrigt kan man undra vad som hände med rapporteringen från Poetry Slam SM i år, i riksmedia. Jag har till exempel inte sett en rad i DN om vilka som vann i Norrköping förra helgen.
I fjol, efter SM i Halmstad skickade jag själv ut en pressrelease om den individuella vinnaren (Laura Wihlborg) och lagvinsten för STHLM. Efter några dagar kom det i alla fall in en notis i DN.
I år har jag, som sagt inte sett något ens i notisform om årets vinnare, som alltså var:
individuellt och i improesi: Oskar Hanska
vinnande lag: Södermalm
triathlon: Uppsala

Några intressanta länkar

2009-05-29T11:08:00.008+02:00

Peter Lindforss skriver mail till Leonard Cohen, och blir publicerad av Flamme forlag (de hann före oss på Argus).

Och Mats Barrdunge blir intervjuad av Tidningen Kulturen.

Det kan tilläggas att Mats Barrdunge var en av 12 deltagare i det allra första inofficiella SM i Poetry Slam 1995.

Poeter på nätet och live

2009-05-26T13:38:00.004+02:00

En blogg värd att hålla koll på är poeten och kallskänkan Jenny Wrangborgs tio meter över havet. (Vad gäller namnet ”tio meter över havet” undrar jag om det inte syftar på en spårvägshållplats i Göteborg?)
Jenny har medverkat med en dikt i antologin ”Snart går vi utan er – brev till socialdemokraterna”, som bl.a. recenserats i Aftonbladet och uppmärksammats av SVT:s Kulturnyheterna.

Liksom jag själv medverkar Jenny på festivalen Kultival ikväll.

Och så har det varit Poetry Slam SM i Norrköping, dit jag tog mig som representant för Sollentuna och hamnade på plats 25 av 60 poeter. Det var en omtumlande helg på många sätt. Lördag f.m. satt jag på festivalrestaurangen Arbis och grät, men det var i alla fall inte på grund av missnöje med uteblivna poetiska framgångar.

Det rör om lite i kaffet för mig

2009-05-22T10:59:00.006+02:00

När jag satt med en stor lattekopp, ostmacka och DN häromdagen, så fick jag syn på ett vadderat kuvert på köksbordet: En ny antologi från Skurups Skrivarlinje, på drygt 200 sidor, med snyggt omslag. Titeln fick mig att dra lite på munnen, morgontröttheten till trots: Det rör om lite i kaffet för mig. Med bifogad CD-skiva dessutom.

På cd:n och på Myspace kan man lyssna på massor av ljudspår, men var beredd på lite detektivarbete för att lista ut vilken författare som läser upp vad. Pdf-versioner av boken finns också att tillgå.
Några favoriter hittils är Study of pain av och med Rebecca Lareva, och Emmy Högström Tagessons grafiska dikter under rubriken Marina Repeat. Även uppläsningen av Anna Thulins text Kompassen är bara den värd att lyssna på mer än en gång.

Det var länge sedan det dök upp ett recensionsexemplar i min alldeles för stora brevlåda. Trevlig överrasking. Läs och lyssna på:

kaffet.net

Myspace.com/antologi09

Releasefesten hålls på Babel i Malmö torsdag den 28 maj

Dan Andersson, det borgerliga bildningsidealet och den känslomässiga poesin

2009-05-16T12:02:00.017+02:00

Sponsring kan komma från de mest oväntade håll i dessa ekonomiska kristider. När Göran Greider framträdde på Bagarmossens bibliotek i veckan var hans gästspel sponsrat av …vänsterpartiet. ”Annars hade vi inte kunnat ta hit en sådan författare som Göran Greider”, som bibliotekets representant uttryckte sig.
Arrangemanget fick en del komiska effekter, märkliga för den i sammanhanget oinsatte. Göran vände sig nämligen ett flertal gånger under sitt föredrag speciellt till några i publiken som han sa ”såg ut som vänsterpartister” (tja, de satt till vänster om honom i alla fall).
Efter sitt framträdande skulle författaren sälja sina medhavda böcker, för att som han sa, ”tjäna lite pengar”. Hur fattig kan en chefredaktör på Dala-Demokraten vara i dagens läge?
Ja, jag raljerar lite men oavsett humorn i det hela tyckte jag att det var bra att framträdandet blev av, Greider är alltid intressant att lyssna på och om lite politisk sponsring måste till, låt gå för det. För övrigt ägnade Göran Greider en stor del av sitt framträdande åt att diskutera den ekonomiska krisen, innan han gick över till att prata om sina två senaste böcker, den i mitt tycke lättviktiga ”Stil och politik” och den mer tungt vägande Dan Andersson-biografin.

Dan Andersson-boken, med titeln Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke väckte en del rabalder när den kom i höstas. Frågan gällde Dan Anderssons relation till det borgerliga kulturarvet och bildningsidealet, var det konstruktivt eller snarare disharmoniskt? Frågan diskuterades både på kultursidor och i bloggosfären, och kom att bli en utlöpare av den större debatten om kulturkonservatism. Jag hade personligen svårt för att ta ställning då boken var slutsåld under denna period och jag först nyligen har haft möjlighet att läsa den. Därför kommer här några senkomna synpunkter.

*

I sin debattartikel Bildning som ok förenklar och vulgariserar Göran Greider sina egna argument. Det är som att han blir blockerad av ordet kulturkonservatism och allt det står för, och därför bortser från vad som framgår klart av hans egen bok, nämligen att det borgerliga bildningsidealet var något som verkligen lockade Dan Andersson. Göran Greiders skriver klarsynt men kritiskt om Dan Andersson och bildningen (i hög grad personifierad av hans Brunnsviklärare Niklas Bergius):

”Hela sitt vuxna liv led Dan Andersson av ett svårt bildningskomplex, en känsla av underlägsenhet, trots att han antagligen var mer beläst än de flesta av sina kolleger. Autodidakterna i den första generationen arbetarförfattare – om nu Dan Andersson helt ska räknas dit – hade inte frigjort sig från beroendet av en traditionell bildningssyn där antika eller nyhumanistiska ideal från det föregående seklet dominerade.”

”De arbetarförfattare som kom i generationen efter skulle på ett helt annat sätt våga lita till sitt eget språk och sina egna erfarenheter”, säger Göran Greider vidare, och syftar på bland andra Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Moa Martinson.

Men, väl att märka, Göran Greiders bok är en mångtydig och rik bok om Dan Andersson, och han ger så att säga motargumenten på samma bräde. Göran Greider beskriver hur Ivar Lo-Johansson och andra unga arbetarförfattare hyllade och t.o.m. idoliserade Dan Andersson. Hade de gjort det om Dan Andersson verkligen hade varit så begränsad i sitt språk och sitt skrivande som Göran Greider på annat håll i boken verkar påstå; hade de gjort det om Dan Andersson verkligen varit oförmögen att på ett adekvat sätt ge uttryck för sina egna livserfarenheter pga av det negativa inflytandet av en borgerlig bildningssyn förmedlad av Niklas Bergius? Nej, knappast! Därför är den bilden falsk.

Dan Andersson var ett föredöme för att han bejakade sitt ”särlingskap” (Greiders formulering), han var också unik i den splittring han uppvisade och som av allt att döma var en konstitutiv del av hans väsen. Dan Andersson var splittrad mellan stad och land, mellan arbetarklassen och (den borgerliga) intelligentian, mellan sitt svenska språk och sitt finska ursprung… allt det där skildrar Göran Greider, tillsammans med miljöerna i dåtidens Stockholm och dåtidens Finnmarker; mycket välgjort, en oakademisk skildring med stor närhet till sitt ämne.

Göran Greider säger att Dan Anderssons författarskap länge setts lite grann över axeln av det finkulturella gardet och svenska litteraturforskare, och ger samtidigt själv svaret varför; Dan Andersson var för populär och folklig, inte minst genom insjungningarna på otaliga grammofonskivor, av bland annat Hootenanny Singers. (Själv rekommenderar jag Ulf Lundells tolkning av ”Omkring tiggarn från Luossa” på den återutgivna Evangeline.) Dessutom hade han en för enkel arbetarbakgrund, ett drag av klassförakt finns med.

Men det finns också mer än så med i detta, enligt min mening. Det handlar om ett förakt för den känslomässiga poesin, den som inte duger att forska på. Marcus Birro var inne på något liknande i en krönika i Expressen för en tid sedan (och det är alltså hans formuleringar om poesin som intresserar mig).

”När sorgen och döden slår till, står hela samhället handfallet. Läkarna vet inte vad de ska säga. Prästerna står med ännu en fotoutställning om Gud och bögar på halsen. Poeterna (de flesta, dock inte alla) spiller rödvin på sina manchesterbyxor och ägnar sig åt språkliga experiment. Konstnärerna leker sinnessjuka för att hamna i tidningarna. Vi har ingenstans att vända oss. Vi står ensamma när vi behöver tröst. Vi har glömt litteraturen. Vi har glömt bort dikterna som vaggade oss till sömn när vi var barn.”

Ett åttiotal

2009-05-14T12:42:00.001+02:00

Kan det vara så att det stora intresset för åttiotalet som är märkbart just nu, helt enkelt handlar om en kraftig föryngring av skribentkåren? En barndomsnostalgi hos dem som är födda under slutet av 70- och början av 80-talet?

Ja, lite handlar det nog om det.

Texter om självmordet

2009-05-09T18:33:00.022+02:00

Om Gunnar Ekelöfs ”Sent på jorden” är en självmordsbok (han betecknade den själv så), vad ska man då säga om Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva?

Redan boktiteln är snarlik Ekelöfs formulering i en dikt, ”jag vill inte dö men jag kan inte leva”, ett av flera mer eller mindre dolda citat som finns i Heberleins bok.

Jag tycker mycket om Ann Heberleins bok, och ja jag vet att den kom för några månader sedan men den är väl fortfarande aktuell? En fråga man kan ställa sig är; vad handlar den egentligen om?

Den handlar om att leva med bipolär sjukdom typ 2, men den handlar också om det uteblivna eller hela tiden uppskjutna självmordet. Dessutom är den en självbiografi med (om man kan tänka sig det) närmast totalt uppluckrade gränser mellan bokens jag och författarens jag. Det känns som att författaren själv inte har riktig koll på var gränsen går, det finns ingen sådan gräns, det är för mycket allvar för det, det gäller att lyckas formulera någonting innan det är för sent.

Man kommer att tänka på E. M. Ciorans paradoxala aforism "Utan idén om självmordet skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan”, som jag stötte på i tidskriften Hjärnstorms temanummer om just självmordet.

I ärlighetens namn har jag periodvis haft rätt svårt för Ann Heberlein när hon framträtt i offentligheten, hon har framstått som en intelligensartistokrat, ganska arrogant och hånfull mot dem som ”skyller ifrån sig på andra”. (Det känns nästan som om Ann Heberlein själv ger mig rätt när jag läser beskrivningen på s. 112 i hennes bok: "...förr eller senare tappar jag greppet, börjar säga allt konstigare saker, göra märkliga associationer, bli för aggressiv i debatter och diskussioner, driva irrelevanta teser.")
Men jag har börjat ändra uppfattning, och det gjorde jag redan innan jag läste boken. Jag förstår nu att hon är minst lika obarmhärtig mot sig själv, och för mig är det försonande. Hennes ärlighet är också avväpnande och, tror jag, ovanligt stor. Man kan inte säga att ämnet är upplyftande, men drastisk, medryckande, sorglig och bitvis rolig (om man nu vågar använda det ordet) läsning har det blivit.

(Bild: Weyler förlag)

Max Ernst, nu på...

2009-05-03T23:52:00.013+02:00

Louisiana

Och här är min text om honom ur Konstperspektiv, nr 1/09

En bild av Girigheten

Det är intressant att fundera över hur en konstnär blir vad man kallar "sig själv". Inte sällan ser det ut att ske på omvägar. Den unge Picasso influeras av Cezanne. För konstnärer mellan 1920 och 1945 är kubismen, dadaismen, och surrealismen de avgörande inflytelserna. Max Ernst hör till dem. Efter landsflykten från nazityskland blir han delaktig i den franska surrealistgruppen. Samtidigt prövar han kubisternas formspråk. Han har en lättrörlighet som kan verka opportunistisk, men hans bilder särskiljer sig genom att de ofta ser så "normala" ut. De små meditativa scenerierna med en fullmånecirkel i centrum, är ett av hans särmärken, liksom de korallröda kropparna i ökenlandskapen, inspirerade av Arizonas natur, och de stillsamma frottagen, där strukturer från trä och bark, bidrar till bildernas organiska mystik. Det hela är, experimenten till trots, fortfarande en smula ofarligt.

Som många konstnärer vet, är det varken det tänkta eller det vackra som förlöser en bild. Det måste till något tredje. Något fult, något underligt. Något som inte är "bra", utan värre än bra. Max Ernst får en ovanlig draghjälp att nå dit.
1945 utlyses en konstnärstävling inför filmatiseringen av Maupassants Bel Ami. Målningen ska användas vid en dramatisk "turning point" i filmen. Det blir "St. Antonius frestelse".

Här, vid 54 års ålder, när han konfronterats med kriget, med Hiroshima, med koncentrationslägren, när varken konstnärsgrupperna eller de tidstypiska ideérna räcker till för att förklara verkligheten, sker något djärvt och hitills icke skådat i hans måleri. Han blir en vidunderlig konstnär. Han påtar sig profeternas apokalyptiska visioner, och likt en sentida Hieronymus Bosch ser han rakt in i helvetet. Han hämtar en del monster ur konsthistorien, och andra ur sig själv. Med traditionsenligt penselmåleri bygger han sin bild.
Antonius ligger utsträckt som en hummer, okroppslig och uräten, som ett skal. Omkring honom och ända in i hans mun, pågår en dödskamp för tillvaron; djur som biter, sliter och klöser, invecklade i en frätande kannibalisk orgie. Det glänser om sködpaddeskallar, håriga gripklor och glimrande djurögon.
I bakgrunden skimrar ett fridfullt landskap. I förgrunden blandas formerna groteskt, och kitschens fräcka kolorit lyser över det stelnade vansinnet i en mekanisk värld där alla girigt äter alla och bara sorgen och vreden blir kvar för konstnären att gestalta. Ernst goes Fantasy. Med lite draghjälp från Hollywood och 1500-talsmåleriet når han längre än med femtio modernistiska verk i den goda smakens tecken.

Att tjäna pengar på dikter, eller varför skriver man?

2009-05-01T13:39:00.005+02:00

Mohamed Omar fortsätter att förbluffa. Nu senast har han sagt till tidningen Dagen att han skrev sina böcker – inklusive de fyra diktsamlingarna – bara för att tjäna pengar. Han säger också att han inte hade något ”verkligt syfte med sin poesi”.

Nej, varför skriver man poesi egentligen? Vilhelm Ekelund diktade ”för ingen”. Det är svårt att tro att någon skriver enbart av pekuniära skäl, och i sådana fall riskerar man att bli besviken.

Jag har läst diktsamlingarna Tregångare och Faraos förbannelse av Mohamed Omar, och jag tycker att hans författarskap känns rätt gediget, av dem att döma. Här finns en rätt vettig analys av de teman som ingår i Faraos förbannelse. Fast jag delar inte recensenten Johanna Holmströms uppfattning att dikterna tenderar att bli övertydliga. Det finns tvärtom något dunkelt i dem också när de är som mest påtagliga. Mohamed Omar jobbar ofta med rolldikter, hans diktgestalter är så att säga insvepta i förklädnader. De har ofta minst dubbla identiteter, och en helt annan andlig innebörd än den som först kommer till synes. Författarnamnet Mohamed Omar är för övrigt självt en pseudonym.

Angående den pekuniära belöningen: Det finns ett berömt exempel inom svensk litteratur på hur dåligt det kan vara beställt med den saken för poeter. Så här kunde det gå till för drygt nittio år sedan, och är det så annorlunda i dag? En av svensk poesis största, Dan Andersson, fick sammanlagt 25 friexemplar i honorar av sin epokgörande Svarta ballader (1917). Detta enligt Gösta Ågrens kommentarer till Dan Anderssons samlade Dikter. Exemplet må vara extremt, även i fallet Dan Andersson, som inte alltid under sin korta bana var så fattig enligt Göran Greiders ”Det förgångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke” men säger ändå en del.

Men föreläsningar kan nog ge en del i dagens läge, däri har Mohamed Omar rätt.

Andreas Gursky; sista dagarna på Moderna....

2009-04-29T17:21:00.005+02:00

Den här utställningen ska man inte heller missa.
Stor fotokonst. Ni har sett affischen på stan. Hur han fotograferat av en slinga med vägar, svart mot ljus sand, från Bahrain, så att det påminner om abstrakt 60-talskonst.
Han har också gjort bilder av små små människor på vandring i alpina landskap, eller fotat en grupp vänner som slagit sig ner i tältstolar i ett ymnigt flodlandskap. Han har fotograferat dem på långt avstånd, så långt att det självklara; en liten utflykt i skogen, blir något märkligt.

Det låter inte nåt särskilt va? Men det handlar om en sensibilitet. Ett exakt avstånd mellan de mänskliga objekten (personer,bilar, skor, apparater) och den övergripande omgivningen. Hans distans, den där coola observatören, är antitesen till en fotograf som Anders Petersen, som alltid går i närkamp med objekten. Hos Gursky är avståndet stort, och det vida perspektivet blir i sig ett överraskningsmoment. En surrealistisk humor. Man ser människan insatt i enorma strukturer; landskap, varuhus, sportarenor. Man ser vad vi går runt i. Den omedvetna ofriheten. Det är där någonstans hans "samhällskritik" ligger.

I absurditeten känns han besläktad med konstnärer av helt annan art: en Dick Bengtsson, en Karin Mamma Andersson. Därför att om man synar rum, platser, inventarier, vägskyltar och en hylla med prada-skor riktigt noga, så ser man platsens tomhet. Och hur vi fyller den med våra tecken. Proppfyller den. Men utan prada-skorna är skohyllan bara en tom, minimal struktur. Det är sånt han visar.

Och allt han tar i blir vackert.
Gå och se Gursky om ni hinner. 3:e maj är sista dan.

Stjärnmagnolian...

2009-04-28T18:54:00.003+02:00

i Bergianska trädgården har slagit ut.
Endast Dylan har sjungit om magnolian
och endast få av mina kulturella bekantingar har hittat den:
den är ansträngningslös och doftar svagt av mandel.

Man tar runt hörnet vid botaniska institutionsbyggnaden;
där bakom, i lä, vidgar sig buskens alla armar, överfulla med blom.

Tid heter nu.