Harry Martinson i tiden

Vägen till Klockrike

2008-07-31T09:20:00.006+02:00

Styrelsens AU har varit i Klockrike för att i god tid planera inför
Harry Martinson-sällskapets
årshögtid, som förläggs till

Klockrike 8-10 maj 2009

Vi i Harry Martinson-sällskapet är mycket varmt välkomna att hålla vår årshögtid just i Klockrike. Redan nu vågar vi lova att det kommer att bli ett intressant program med flera goda medverkande.
I vår blogg kommer information att lämnas och det finns här också möjlighet till kommentarer.

Det viktiga är att Du bokar in tiden för årshögtiden Klockrike 8-10 maj 2009

Välkommen med och intressera också andra!

Med bästa sommarhälsningar sista juliveckan 2008

Rune Liljenrud

SOMMARPSALM

2008-07-17T17:59:00.006+02:00

Inför årshögtiden i Jämshög 2-4 maj 2008 hade jag intressanta kontakter med våra två unga uppsatsförfattare, Harry Granqvist och Martin Söderström, som skrivit om ”Vägen till Klockrike” och ”Aniara” och som berättade för oss om detta under ett samtal i programmet. Våra diskussioner före handlade bl a om Harry Martinsons Sommarpsalm. Men vilken Sommarpsalm? Det finns ju fyra stycken. Vi kom fram till vilken Sommarpsalm som var och en av oss särskilt är fäst vid, men valet är inte direkt givet. Här något om Harry Martinsons Sommarpsalm:

1. 'Sommarpsalm' = 'De blomster som i marken bor'
De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.
-----
Denna psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch. År 2000 placerades den på Psalmtoppens förstaplats i en omröstning vid Allmänna Kyrkliga Mötet i Göteborg.

2. 'Sommarpsalm' = 'Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna'

Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna.
Nu borde segel stå på kö till klarhetens beklädnad…..
-----
Man borde vandra då på äng där det är gott för anden…..
Och veta sju slags hut i grönt och le åt liv och döden.

Denna Sommarpsalm publicerades i Nya Dagligt Allehanda år 1933. Mycket konkret är psalmens bildspråk om sommarns regn, men när jag läser den är det en detalj som får mig att särskilt tänka på Fabian Månsson och Hasslö, där han står huggen i svart diabas nära bron från fastlandet. Den stora statyn avtäcktes av statsminister Olof Palme till 100-årsminnet av Fabian Månsson år 1972.

Harry Martinson skriver i sin Sommarpsalm från 1933 ”veta sju slags hut” och jag tror nog att uttrycket går direkt tillbaka till Fabian Månssons mustiga uttryck "Vet hut, vet sjufalt hut" som myntades av honom år 1921 i en riksdagsdebatt. Den stridbare agitatorn och politikern Fabian Månsson (20 januari 1872 - 4 januari 1938) från Hasslö var bl a med och redigerade om den Svenska Psalmboken och tyckte själv att han gav den en folklig anknytning. Han blev kritiserad för sitt religiösa intresse och engagemanget i 1919 års psalmbokskommitté. Man krävde hans uteslutning ur partiet, men Fabian blev inte svaret skyldig utan menade: ”Skulle jag inte tro på Gud? Då vore ju allt meningslöst, fåfängt, all min strid och strävan förgäves”.

Fabian Månsson hade god vänskap med Ärkebiskopen Nathan Söderblom, som ville ha med Fabians Stridssång som en frihetspsalm i Svenska Psalmboken. År 1916 utgav Frälsningssoldaten Fabian Månsson ”Rättfärdiggörelsen genom tron” i två band och år 1932 promoverades han till Filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Carl Eldh har en byst föreställande Fabian Månsson vid Stockholms stadsbibliotek (1940)

3. 'Sommarpsalm' = 'Mitt i den brinnande solen'

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.
(ANIARA Sång 80, 1956)

Johan Stenström har valt denna Sommarpsalm ur Aniara som sin "Månadens Martinson" för juli månad år 2007 och skrivit en personlig kommentar, som jag är honom mycket tacksam för. För varje sommar - naturen, miljön och det existentiella samtalet - berikas vi stort av Aniaras Sommarpsalm med Johan Stenströms djuplodande kommentar! (Finns på vår hemsida!)

4. 'Sommarpsalm' = 'När solen stiger visar gläntan fram'

När solen stiger visar gläntan fram
den gröna sommarskogens gräs och blad.
Ett spel av soleld går från stam till stam
och fink och sylvia gör anden glad.

Rik återger naturen sinnets fröjd
och säger klart med blom och fågelljud
hur gräset är, hur fjärilen förnöjd
hos ängen gläds i lätt och härlig skrud.

Varenda blick på dessa ängars ljus
får svar av skimret som med vindens gång
beglittrar var sekund när trädens sus
församlar sig hos fåglarna till sång.
(Dikter om ljus och mörker, 1971)

I boken ”Begränsningens möjligheter” av Niklas Schiöler, 2008 citeras vad Harry Martinson säger om den poetiska gestaltningen, att den skall bygga på en förening av det ”faktiskt sedda och det centralt anade”. Ett kapitel i boken ”Att ställa in skärpan” fokuserar bl a på Harry Martinson och bjuder god hjälp att komma nära det ”faktiskt sedda och det centralt anade” hos vår store diktare. Sommarpsalm lockar till sång. Här har våra tonsättare en stor uppgift.

Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud

-----

Två ungdomars intressanta uppsatser om Harry Martinson

2008-04-15T11:05:00.003+02:00

Av programmet för Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid i Jämshög 2-4 maj framgår att vi då kommer att få möta två ungdomar, Harry Granqvist och Martin Söderström, som i sina studier särskilt har intresserat sig för Harry Martinson och skrivit var sin uppsats, som kommer att presenteras och samtalas om. Det är glädjande med unga läsare av Harry Martinson och uppsatserna visar kunskap och engagemang, så missa inte programmet med Harry och Martin 3 maj !

Harry Granqvist, är född 1988 i Ystad, men är uppvuxen i Malmö, där han har bott hela sitt liv med undantag för ett år då han bodde i Frankrike. Han går det tredje och sista året på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola. Harry Granqvist kallar sin uppsats ”Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen?” (Vägen till Klockrike) - En studie av civilisationskritikens betydelse för vägfararna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Jack Kerouacs På drift.

Harry Granqvist sammanfattar själv så här: Under mitten av det förra seklet fick den civilisationskritiska litteraturen fotfäste på allvar i form av verk såsom George Orwells dystopiska 1984 (1948). Kort därpå utkom två verk som mer än 1984 behandlade den lilla människans plats i den mäktiga västerländska civilisationen, och där framtidsbaserade dystopier inte behövde användas, eftersom dystopin redan fanns i vår civilisation. Jack Kerouacs På drift (1957) är visserligen skönlitterär, men starkt baserad på egna upplevelser från en vilsen resa genom den amerikanska kontinenten.

Nio år tidigare publicerades Harry Martinsons Vägen till Klockrike (1948), och däri skildras en svensk luffares upplevelser under början av 1900-talet. En gemensam nämnare för verken är att huvudpersonerna – Kerouacs alter ego Sal Paradise och luffaren Bolle – inledningsvis är bofasta och ger sig först efterhand ut på vägarna. Den här uppsatsens syfte är därför att utröna om Sal och Bolle blir vägfarare på grund av sin civilisationskritik.

Föresatsen är således att analysera Sals och Bolles egen syn på sitt resande, deras kritik mot samhället och de utopiska föreställningar de skapar sig. Uppsatsens slutsats är att civilisationen får de båda att känna sig socialt och själsligt missanpassade, och därmed uppstår en kritik som driver dem ut på vägarna. Väl ute på vägarna tilltar deras kritik ytterligare, då de får se än mer av samhällets baksidor, och avståndstagandet blir därmed fullständigt.

Martin Söderström är född 1989 i Trelleborg, där han nu bor. Han studerar sista terminen på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola och berättar att när han läste den 26 sången i "Aniara" visste han med säkerhet vad hans uppsats skulle beröra, och mer specifikt raden "Men det finns inget skydd mot människan" som verkligen fastnade hos honom. Den paradox innebörden av den raden utgör, blev den slutgiltiga faktor som avgjorde valet av uppsatsämne.

Martin Söderström läste under det andra året på Borgarskolan på en lektion i svenska ett utdrag ur Aniara och detta lockade honom till vidare läsning av Harry Martinson, bl a "Cikada", som han tycker mycket om. Han kallar sin uppsats ”Men det finns inget skydd mot människan” (Aniara, sång 26) - En studie av civilisationskritiken i Harry Martinsons ”Aniara”.

Martin Söderström sammanfattar sin uppsats så här: I dagens hastigt expanderande samhälle, fullkomligt präglat av materialism endast ämnad åt vårt kortsiktiga välmående, tycks människan ha avfärdat tanken på eventuella konsekvenser av sitt agerande. Trots ett otal försök att sprida kunskap om hur vi påverkar vår värld tycks människan vara ovillig att göra förändringar och den globala uppvärmningen avfärdas av många som rent nonsens. För mer än femtio år sedan skrevs eposet Aniara som behandlade människans blinda självförstörande som idag kanske är än mer påtagligt än tidigare.

Syftet med uppsatsen är att studera gestaltningen av civilisationskritiken i Aniara och applicera kritiken på dagens samhälle med fokus på global uppvärmning. Jag avser också att undersöka huruvida ett skönlitterärt verk kan väcka oss ur den naivt överkonsumerande dvala samhället befinner sig i. Metoden jag valt är ett närstudium av Aniara. För att fördjupa studien har jag använt sekundärkällor om eposet och om Martinson. Jag valde att fördjupa mig i just gestaltningen av civilisationskritiken eftersom det är i den vi finner uppmaningen och den ärliga vädjan till förändring av vårt agerande. Martinson vädjade om förändring för att han var uppriktigt orolig för hur framtiden skulle se ut om inget gjordes; uttryckt i hans egna ord ”Hur ska den tid se ut som förändrar oss själva sedan vi bortom all gräns förändrat världen?” (Harry Martinson-sällskapet, Doris, nr 6, 2006).

Sedan utgivningen av Aniara har mycket hänt och hotet Martinson oroade sig för tycks inte längre vara lika påtagligt, men vi står dock inför ett nytt och högst bekymmersamt problem. Civilisationskritiken i Aniara är idag lika applicerbar som för femtio år sedan och den får oss att ifrågasätta vårt levnadssätt. Uppsatsens slutsats är att med rätt exponering kan ett skönlitterärt verk skänka kunskap som annan media inte förmår och ge läsaren en viktig insikt om världen han lever i.

Tack Harry Granqvist och Martin Söderström för Era intressanta uppsatser och Varmt välkomna till
Harry Martinson-sällskapet

Rune Liljenrud

Försonande rymd

2008-03-04T21:23:00.004+01:00

Försonande rymd
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det uppför mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
Ur HARRY MARTINSON De tusen dikternas bok (1986)

Personlig kommentar av Ulf Redmo, Månadens Martinson (mars 2008)
Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger. Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.
Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv.

-----

Tack Ulf för Dina tankar om det svåra som Martinson här tar upp - Att hantera det onda. Dikten var med när gruppen Klockrike läste och sjöng dikter av Harry Martinson i sin föreställning ”Vägen till Klockrike” i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, musik och ljud av Markku Luuppala och Tom Salomonsen. (Finns på kassett OKAY OKEMC 1063)
Dikten Försonande rymd läses av Johan Fagerudd på ett mycket medryckande sätt, som engagerar till eftertanke. Dikten har sedan 1986, då vi fick den i Harry Martinson-sällskapets årsbok, för mig utgjort en prisma till hjälp - Att hantera det onda.

Jag läser DAG HAMMARSKJÖLD:s bok ”Vägmärken” med den djupare förståelse, som Harry Martinsons dikt ger:

Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning - och handla därefter (s16) Den smala vägen - att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning (s17)

Jag läser KG HAMMAR:s och AMI LÖNNROTH:s bok ”Jag har inte sanningen, jag söker den” och får stöd i Harry Martinsons tankar om ”den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan”:

En dag när KG Hammar och jag träffas för vår egen dialog lägger han en bunt papper framför mig på bordet. Han är ledsen, tagen. Hatbreven som nått honom via e-posten är så elaka. Han får höra att han är fullkomligt oduglig på sin post och det finns de som snarast vill skicka honom till helvetet. Han blir ledsen. Vore det inte bättre att bli arg?

”Det vore det kanske. Men jag har inte tillgång till det. Jag kan inte känna ilska mot enskilda individer. Jag blir i stället lite uppgiven och frågar mig: Varför utsätter jag mig för detta?

Det känns kränkande när människor inte försöker förstå vad jag säger. Först förvränger de vad jag har sagt, och sedan kritiserar de mig utifrån denna vrångbild. De får väl bättre kraft i sin kritik genom att förvränga. Men det de håller på med är sitt eget projekt, inte alls ett försök att ta upp ett samtal med mig.”

Hatbreven gör ont och, som det är för så många, är det den elaka kritiken som borrar sig fast.

- Utan att vilja vara infam ställer jag den svårbesvarade frågan: Kan du älska sin fiende? Så som det står i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er!”

”Älska sin fiende behöver inte betyda tycka om. Älska är mer att inkludera.”(s73)

JAN ELIASSON får det nyinrättade Harry Martinson-priset och juryns motivering lyder: ”Harry Martinson-priset 2008 tilldelas Jan Eliasson för att han i Martinsons anda i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet”.

Jag tror att vår värdige pristagare hämtar kraft ur Harry Martinsons Försonande rymd och den är en hjälp för oss, att ta emot vad Jan Eliasson har att säga vid vår stundande årshögtid i Jämshög.

Välkommen!
Rune Liljenrud

Diktaren i trettonhelgens TV-tablå

2008-01-01T10:00:00.000+01:00

På trettondedag jul, den 6 januari 2008, sänder Sveriges Television kanal 2 två filmer av Boris Engström.
Det första programmet heter "Mellan hägg och syren" och handlar om den korta tiden före sommarsolståndet, den korta tid som vi ska leva på resten av året (som Boris Engström själv uttrycker det i ett brev till Harry Martinson-sällskapet).
Harry Martinson själv har sagt "Minnet av sommaren är vårt andliga vinterfoder. Minnet av somrarna blir man aldrig färdig med. Det återkommer. Man behöver aldrig bygga på. Somrarna diktar själva. Ibland tycker man att de förföljer".
Det andra programmet heter "Tolvslaget" och innehåller Martinsons dikt "Andliga behov". Det är ett program från år 1981 där kyrkklockorna i Ås på Öland ringer in det nya året. Harry Martinson läser också sin dikt "Sommarpsalm".
Missa inte denna högtidsstund med kvalitets-TV av gott märke. 6 januari klockan 18.15 "Minnenas television"!

Ingemar Lönnbom

Harry Martinson möter oss lite här och var under läsningen i jul

2007-12-22T14:34:00.000+01:00

Ljus som värmer, ljus som bara är en glimt av Aniara...

I en diktsamling av Ra.. Jon ROSA JONSSON Likt och olikt året om, Växjö 1968, hittar jag tankar om Aniaras ljus och de många ljus, som vi nu tänder under Advent och Jul. Jag fascineras av hur Harry Martinson inspirerat andra till att skriva. Tankegångarna i Martinsons Aniara och i Ra.. Jons dikt I Advent ligger varandra nära - ingen övertro på tekniken men en maning till oss alla att sätta fram levande ljus och så skapa glädje för varandra.

Ljus som värmer, ljus som bara
är en glimt av Aniara…
Människan har lärt sig tända
ljus av mångahanda slag…
Intet saknar vi av detta
som tekniken kan oss ge,
ändå gläds vi åt att sätta
fram ett ljus - ett levande!
Och när ”Hosianna” klingar
i Advent - och glädje bringar,
tusen, tusen bleka lågor
tändas i en värld av frågor.

Riksluffaren Johansson hade en luffarkompis som hette Harry

Riksluffaren Johansson från Tornedalen hade en luffarkompis som hette Harry. En dag dyker åttioårige Johansson upp på Stortorget och träffar där Karl-Erik Kejne, dåvarande pastor vid Stockholms Stadsmission, som berättar om detta i sin bok Gubbar och gränder, Lindblads 1954. Det fanns olika luffare. Man skilde på häradsluffare, landskapsluffare och så riksluffare, som ansågs finast. Johansson hade på fem veckor och en dag lodat landsväg från Tornedalen till Stortorget. Skosulorna fanns inte kvar och fotsulorna var starkt märkta av vandringen. Genom pastorns försorg utrustades riksluffaren med ett par jättedimensionerade, specialfabricerade och dyrbara manskängor med skonumret fyrtiosju, som nu efter ett par års förvaring på Stadsmissionen kom till god hjälp åt riksluffaren.

På den tiden hade jag en luffarkompis från den här stan. Du kanske känner honom. Han heter Harry, sà Johansson. - Vad kunde han heta mer? frågar pastor Kejne. - Minns inte, förstår du, men ja kan tala om för dej, att oppe i Tierp rastade ja på ett fik å läste Familj-journalen eller va blaskan hette, å där såg jag Harry sitta avfotograferad i brudgumsdress å med vattenglas å ett stearinljus framför sej. Dä va vesst nå föreningsaktigt som han va me i. Han va ingen riktig luffare, ser du, bara amatörlodare, å han skrev å plita å gav ut ”memoarer” eller va de kallas. - Han hette Martinson! - Serru, du känner ju kisen vet ja, ja begrep väl dä!

Pastor Kejne berättade om den märkliga föreningen som hade sitt säte i huset bakom dem, pekade på våningen där den sammanträdde och försökte upplysa Johansson så gott han förmådde om hur fint det var att vara en av de aderton. - Ä di bara artan i gänget. Kanske ä dä likadant i den här byn som hemma. Prosten brukar säja, att dä ä klent med kulturintresset å föreningslivet nu för tiden! - Gosse, Harry å ja, vi har promenerat från Tondhjem å ner till Kristiania ihop, så vi har allt träffats, kan du förstå, å snackat det har vi om de mesta…

I en dikt ur Tuvor kan jag se Harry Martinson som den filosofiske luffaren meditera över Julens innehåll

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.

GOD JUL
med god helgläsning önskar Rune Liljenrud

Astrid Lindgren läste och tyckte om Harry Martinson

2007-11-17T14:07:00.000+01:00

Allas vår 100-årsjubilar Astrid Lindgren omnämner i sin bok ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” (1975) några diktare, bl a Harry Martinson. Hon inleder kapitlet ”Minnes…” med att citera en Harry Martinsondikt, som hon skriver att hon tycker om. Det är ”Pigor” ur diktsamlingen Natur (1934). Den börjar så här: ”Minnes barndomens pigor…”

Många olika pigor är det han minns, gitarrens klagande himlapiga, den slarviga dansbanelängterskan, den obstinata flottistpigan och höstskymningarnas trolska längterska. Astrid Lindgren bygger i sin bok med sina egna barndomsminnen vidare på Harry Martinsons minnen.

I kapitlet ”Finns det olika träd?” - en fråga som kommer från Ragnar Josephson - ger Astrid Lindgren ett bestämt svar: Det finns olika träd! Så citerar hon dikten ”Gran står tätt invid gran” ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) där Harry Martinson hyllar granen. ”Vår ande av gran” talar han om.

Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.

Astrid Lindgren och Harry Martinson tillsammans - Det är mycket fint, så tag och läs!

Med bästa hälsningar
Rune Liljenrud

Bilden av Blekinge

2007-09-26T12:33:00.000+02:00

Sitter på tåget till Bokmässan i Göteborg och tänker på Martinsons bild av Blekinge. Det är en fantastisk höstdag, bokarna i västra Blekinge börjar skifta i gulrött. I Mörrumsån står sportfiskarna i rad, spända och intensivt levande i nuet.
Det är lätt att trivas här. Varför dröjde Harry så länge med att återvända någon längre tid till detta själsläkande mosaiklandskap? Kanske ligger svaret i det faktum att vi har alla barndomen med oss, vart vi än reser.
Får fundera vidare, på söndag den 30 september kl 12 kanske du och jag träffas och kan diskutera detta öga mot öga. Då ska jag nämligen prata om Martinson och Blekinge på Bokmässan, De litterära sällskapens scen.

Harry Martinson-sällskapet bjuder in dig som är intresserad till vår monter B08:86. Torsdag - söndag.

Ingemar Lönnbom

Harry Martinson – frihetens diktare

2007-08-20T20:38:00.000+02:00

Man brukar tala om fem viktiga motiv i Harry Martinsons författarskap: Barndomen, sjölivet, naturen, luffaren och rymden. Men det finns ytterligare ett motiv i hans författarskap, nämligen frihetskampen.
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut genom Tysklands anfall på Polen. I Sverige tog folk i allmänhet tog inte tog kriget så allvarligt. Det pågick ju nere i Europa och varken Sverige eller övriga Norden var då inblandade. Men den 30 november 1939 anföll Sovjet Finland. Sovjetiska bomber föll över Helsingfors och några andra finska städer. Sovjet satte in 23-24 divisioner i en attack mot Finlands gränser.
Nu först spred sig oron. Det finska vinterkriget åstadkom en stor rädsla hos alla. Den gamla rysskräcken satt djupt i folksjälen och nu gällde det dessutom ett grannland! Var det Sveriges tur nästa gång? Vinterkriget fortsatte över årsskiftet, in i januari, februari, mars... Sverige mobiliserade från 100 000 till 350 000 man. Finlandsaftnar ordnades över hela landet. Från Skåne till Lappland bänkade sig de hemmavarande i kalla lokaler i skolhus, godtemplarhus, missionshus, Folkets Hus och ibland, som i Norrbotten, i kyrkor. Scouter höll ibland fanvakt och ofta bjöds det på musik. Folktalare åkte land och rike kring för att sprida budskapet: Finlands sak är vår. En Finlandsafton ville ha frivilliga och vapen, en annan humanitär hjälp. Aftnar ordnades för t ex strumpstickning. Röda Korset hade egna aftnar. Hela världen beundrade Finlands sega försvarskamp mot den jättelika sovjetmakten. Från Sverige strömmade frivilliga till den finska fronten via Haparanda. Det var inte bara själva Finland de ville försvara, det var hela Norden! I Torneå hade den svenska Frivilligkåren en kårstab med tre stridsgrupper med C A Ehrenswärd som stabschef. Nationalinsamling ordnades för Finland. Officiellt var Sverige neutralt. Men den svenska samlingsregeringen lämnade stora bidrag i form av pengar, kläder och t o m vapen. Sångaren S O Sandberg ordnade en skidinsamling. Finska barn togs emot av svenska föräldrar.
Många författare engagerade sig för Finlands sak – Harald Beijer, Waldemar Hammenhög, Ragnar Holmström, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, Martin Koch, Paul Lundh, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Ivan Oljelund, Albert Viksten och Rudolf Värnlund. Flera författare åkte runt i landet för att propagera för Frivilligkåren och mest flitiga var Harry Martinson och Eyvind Johnson som ofta åkte tillsammans och talade från Blekinge i söder till Tornedalen i norr. Av nämnda författare var det bara en som själv anmälde sig som frivillig i Vinterkriget – Harry Martinson!
Kriget slutade den 13 mars 1940. Redan på hösten samma år berättade Harry Martinsson om sina minnen från vinterkriget i boken Verklighet till döds. I boken första kapitel skildrar han sitt besök på en författarkongress i Moskva 1934, där mottot för kongressen var ett Lenincitat: ”Diktaren är människosjälens ingenjör.” Endast de författare fick uppträda som hyllade Stalins härlighet och berättade om ljuvligheten att uppträda i hans ouppnåeliga visdoms ljus. Harry fylldes av avsmak för Stalinkulten. Sovjet var ett hot mot friheten och därmed också mot det fria ordet. Harry Martinsson nöjde sig inte att bara tala om dessa hot utan deltog aktivt i vinterkriget. Hans uppgift vid fronten blev att som postombud ta sig mellan krigsställningarna. I bokens sista avsnitt hamnar han vid Salla-fronten och försöker beskriva det fruktansvärda som händer. Här är några citat:
…Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? …Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl. De lyfta på huvudena och gnägga dödsgnäggningar flera timmar sedan man tror att de är döda. …En form av namnlös smärta som liknade yrsel grep honom. En gång hade han trott på Sovjet-Ryssland som ett fredens land, en gång hade han i Sovjetunionen sett en fredsgarant. Nu var allt slut, därför hatade han nu själva verkligheten.
Man talar om Harry Martinson som naturens, havens och rymdens diktare. Men han var också frihetens diktare som 36 år gammal och med bräcklig hälsa på grund av TBC själv slogs för frihetens och det fria ordets sak men också mot tanken att diktaren skulle vara ett verktyg för ingenjören..
Sven Olov Johansson

Hiroshimadagen 6 augusti 2007: Kärnvapenhotet lever än

2007-08-06T08:55:00.000+02:00

I dag är det 62 år sedan den första atombomben sprängdes över Hiroshima. Denna händelse har på ett oförglömligt sätt beskrivits i Harry Martinsons Aniara. I en rad artiklar, intervjuer och uttalanden tog Martinson ställning mot kärnvapnen och såg dem som ett av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. På Aniaradagen den 12 oktober 2006 gjorde Harry Martinson-sällskapet ett uttalande där man vädjade till världens makthavare att omedelbart börja arbeta för att avskaffa alla kärnvapen på jorden.
Men i dag, på Hiroshimadagen 2007, är kärnvapenhotet i allra högsta grad levande. Speciellt hotande upplevs situationen i Indien och Pakistan. Indien håller på att få tillåtelse att köpa kärnkraftsuran av USA, vilket gör att man kan använda sitt eget uran till att utöka sin arsenal av kärnvapen. Detta innebär en stor risk för att det s k icke-spridningsavtalet (NPT) faller samman och att vi kommer att få 15 – 20 nya kärnvapenstater, vilket påpekades i en debattartikel av Gunnar Westberg i Göteborgs-Posten i går (2007-08-05). Westberg är läkare och president för International Physicians for the Prevention of Nuclear war.
Westberg menar också att Sverige kan agera i denna fråga. Så här skriver han:
” Den svenska utrikesledningen bör .... aktivt söka samarbete med länder som vill arbeta för att bevara NPT och genom avtal förhindra kärnvapenspridning. Om man inte vill eller inte kan förhindra att avtalet mellan Indien och USA går igenom kan man arbeta för att avtalet förses med villkor så att inte Indiens kärnvapenproduktion tillåts öka. IAEA måste få möjlighet att kontrollera produktionen av vapenuran och vapenplutonium. Då måste Indien acceptera inspektioner av sina lager av allt klyvbart material.”
Vår utrikesminister har all anledning att följa Gunnar Westbergs råd i denna fråga!
Åke Widfeldt

2007-07-09T22:30:00.000+02:00

- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav

- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav och höll upp en nyckel mellan fingrarna.
- Trots att min syster är på besök hos mig har jag tagit ur nyckeln såsom jag brukar och således låst henne inne.
- Vanan är halva naturen.
Ännu en gång visar han upp nyckeln och skyndar så ut för att låsa upp dörren för sin innelåsta syster. Han är tillbaka innan pojkarna hunnit avfyra de bläcksuddsprojektiler de i en hast iordningställt. Paradisormarna himla med ögonen. Barnen sitta åter som ljus.
- Vad kunna vi lära av en sådan händelse, fortfar Stav och letar i västen efter tuggtobak. Han får upp en bit som han skickligt smyger in i munnen.
- Jo, att det mesta av vårt dagliga liv går efter vanelagar.
Stav rättar sin pincené och ser vänligt på barnen.
- Av vikt är därför att man tillför nya, goda vanor till vanans värld. Då kommer det goda att gå liksom av sig själv. Det blir helt simpelt en ny natur. Vanan är halva naturen.

”En slutsats som man kan dra av den historien är att om man vill ändra sin natur så måste man jobba på att få nya vanor” säger Redovisningskonsult Mårten Sandberg, Luleå i SR P1 söndagen den 1 juli 2007 i programmet Vid dagens slut. Han anknyter alltså till vad Harry Martinson lär ut när han berättar i boken Nässlorna blomma, 1944, om sin lärare Stav. Mårten Sandberg tillämpar nu detta på arbetet inom Svenska Frimurare Orden och finner, att precis som i idrotten så handlar det om övning för att kunna bli bättre, att bejaka och utveckla sina goda vanor och sina goda sidor. ”Visst behöver vi, som skolläraren Stav sà till barnen, tillföra nya goda vanor till vanans värld” slutar Mårten Sandberg sin kvällsmeditation, som följs av musik ur W. A. Mozart Trollflöjen.

Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud

Vi mötte Årstavikens gnom ...

2007-05-14T21:14:00.000+02:00

Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på ÅLAND 4-6 maj citerade vår ordförande Åke Widfeldt ur Johanna Looks blogg Vi mötte Årstavikens gnom - den 25 februari 2007

"Skit i all marknadsmässig Påverkan och konkurrenskraftig Kommunikation. För idag mötte jag den ursprungligaste och vänligaste formen av kommunikation som grep rakt in och påverkade mig utan en baktanke.

Min mor, som är här på besök, och jag tog på förmiddagen en promenad nere vid Årstaviken på väg mot Hornstull. Där kom en mycket gammal man joggande med de minsta joggingsteg du kan tänka dig.

När han mötte oss tittade han upp, sträckte ut armarna och sa:
-- Hej. Dig har jag inte träffat förut?
-- Nej, sa min mor. Jag bor i Leksand.
-- Men du bor här? sa han till mig.
Jag nickade. Han fortsatte:
-- Jag och min fru bor vid Skanstull. Jag är ute och motionerar varje morgon. Förra året fyllde jag 86 år och jag äter inga mediciner.
Vi berömde hans goda hälsa. Sedan tittade han på oss och sa:
-- Anledningen att jag stoppar er är att jag är med i Harry Martinson-sällskapet och jag tänker läsa en dikt för er.

Så ur minnet och med inlevelse reciterade mannen "Vinterns gnom" av Martinson:

Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.*

Min mor blev nästan rörd till tårar och gav den gamla farbrorn en kram. Han såg förvånad men glad ut.

En gnom är ett oknytt med vänliga intentioner. Jag tror farbrorn vi mötte var en gnom. Han hade kunnat, som alla andra vi mötte på promenaden, ignorant isat oss, men istället visade han oss skönskriften i snön, i naturen runt oss och i livet som vi är mitt uppe i.

*Ur Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker.

Det här skrev Johanna Look - Vi tackar henne varmt för bloggen, som gjorde deltagarna i Harry Martinson-högtiden mycket glada!

Rune Liljenrud

Radioföljetongen 10/4 och 11/4 i P1.

2007-04-21T09:39:00.000+02:00

Den franske författaren Jean Giono (presenterad på sällskapets hemsida av Göran Bäckstrand) är i sitt författarskap en själsfrände till Martinson. I den utsökta berättelsen ”Mannen som planterade träd” får vi lära känna den uppdiktade herden i Provence, som från första världskrigets början till andra världskrigets slut planterar ekollon på Provence högslätter och får stora skogar att växa upp igen. Fabeln skrevs 1953 och för de dåtida läsarna var skildringen så realistisk att människor vallfärdades till Provence för att se resultatet av odlingen.

I intervju med Sveriges Radio säger författarens dotter att anledningen till att Giono skrev ”Mannen som planterade träd” främst var hans stora intresse för ekologi: ”han ville skydda klotet”. Vill man lyssna till novellen, kan man göra det på www.sr.se (i 30-dagars arkivet).

1953 kom Martinsons diktsamling Cikada ut. Den innehöll de 29 första sångerna av Aniara. Tonen i Martinson text är mörkare än den i Gionos, men avsikten är den samma; att få människor att vakna upp till ett ekologiskt medvetande.

Marianne Westholm

Harry Martinsons GYRO - nu 60 år och högaktuell!

2007-03-24T16:30:00.000+01:00

Under sina sista år yttrade Harry Martinson till matematikern Tord Hall att han skulle få hans opublicerade naturvetenskapliga skrifter, där Hall efter Martinsons bortgång kunde göra ett urval i och för utgivning. Så skedde med den postuma samlingen ”Doriderna” (1980) som främst utgörs av dikter, som Martinson skrev som en fortsättning på Aniara (1956). Tord Hall har i boken ett värdefullt förord till hjälp för läsaren. Samlingen inleds med:

Den bok du håller skrevs i Mimas sal.
Nu på en hemlig våglängd sänds den hem
till dig min vän, som några år bebor
en sfärisk strand som kallas Doris dal.

Med andra ord: den skrevs så tätt intill
din egen varelse att ingenting
kan vara mera nära dig än de
som här beskrivas. Du är en av dem.

Vid slutet av 1981 överlämnade Tord Hall till Uppsala Universitetsbibliotek de skrifter som Harry Martinson anförtrott åt honom. Där fanns bl a essaysamlingen ”Gyro” - i första korrektur på Bonniers förlag under januari 1947, alltså nu för 60 år sedan. 1986 publicerade JORD-ECO, ett förlag som ägs av Jordens Vänner och därmed står miljörörelsen nära, Harry Martinsons ”Gyro” och med den också varningen att ”det är ont om jordklot”. Boken har ett värdefullt företal av Tord Hall och den inleds med några rader från dikten ”Den stora sorgen” ur ”Dikter om ljus och mörker” (1971)

När människan nu fått makt nog
att ställa till världssorg
då är tiden inne
att bota världssorg i tid
innan all naturen blir
sorgebarnet för alla

Förlaget skriver om Gyros författare: ”En större jordvän än vår svenska nobelpristagare har troligen aldrig funnits”. Några citat ur boken, som också har bilder av Harry Martinsons konstnärspenna samt personliga fotografier, må locka till förnyad läsning av ”Gyro” - nu 60 år och högaktuell!

Gyro i modern mening betyder
omställare, omsättare, förändrare.

När liljekonvaljen står färdig
har den krönt växtmarkens till liljekonvalj
utvalda materia med solstrålningens krona.
Detta är det val liljekonvaljen gör som individ.

Det för alla nationer, raser och klasser
gemensamma intresset att vilja fortleva
är den enda allmängiltiga definitionen
i detta fall, och denna bio-politik måste då
tänkas utsträckt till att gälla för alla livsarter,
såväl mänskor som växter och djur.

Harry Martinsons slutord i ”Gyro” är: ”Den nuvarande civilisatoriska utvecklingshetsen i världen kan inte fortgå, med mindre än att den slutar i ännu värre katastrofer. Ty denna utvecklingshets bottnar i omdömeslöshet. Det bottnar i att människorna fortsätter med att kräva även sedan de mistat förmågan att förutse”. Tord Hall avslutar sitt företal till boken: ”Gyro förebådar Cikada och vad som med kraften och mångstämmigheten hos en kosmisk symfoni skulle genomströmma Aniara”.

Rune Liljenrud

Att läsa inför årshögtiden på Åland 4-6 maj 2007

2007-03-20T15:26:00.000+01:00

ULLA-LENA LUNDBERG:
Kungens Anna (1982), Ingens Anna (1984)
Ålandstrilogin - Leo (1989), Stora världen (1991) och Allt man kan önska sig (1995)

AGNETA PLEIJEL
Styrelseledamoten Agneta Pleijels många böcker finns i bokhandel och på bibliotek. En hjälp att lära känna henne kan vara att läsa Thomas Nydahls bok ”Skrivandets portar - Litterära samtal med tio kvinnliga författare”, bl a Agneta Pleijel. Boken omfattar, förutom de tio stora essäsamtalen, också handskrivna manus, porträttfotografier, teckningar och kuriosa (2006)

PETTER LINDBERG
Pavulom (2003)
Minnenas planet (2006)

GÖTE SUNDBERG
Bistert möte med Nordatlanten i fyrmastbarken Viking (1994)

KATARINA GÄDDNÄS
Hon. På ludna tassar (1999)
Jungfrutornet (2002)
Venuspassagen (2005)
Ytterst - Kökar mitt i havet (2005)

SALLY SALMINEN (1906-76)
Katrina (1936)
Den långa våren (1939)

ANNI BLOMQVIST (1909-90)
I stormens spår (1966)
Skärgårdssviten - Vägen till Stormskäret (1968), Med havet som granne (1969), Maja (1970), I kamp med havet (1971) och Vägen från Stormskäret (1973)
Havet finns inte mer (1989)

VALDEMAR NYMAN (1904-98)
Broder Kilian (1947)
Osmund Kåresons ungdom (1972)
Osmund och aftonstjärnan (1974)

Detta är mina högst personliga tips som ingång till det litterärt mycket rika Åland. Ordningen här avgörs av årshögtidens program Hälsningar Rune Liljenrud

Var Harry Martinson på Åland?

2007-03-09T12:22:00.000+01:00

Många frågar om Harry Martinson varit på Åland och det är då en glädje att kunna berätta följande: Hotellet som vi kommer att ha som vår fasta punkt i Mariehamn under årshögtiden på Åland 4-6 maj heter Cikada och såsom framgår av programmet har rum för vårt boende reserverats där, men var och en gör själv sin beställning. Hotellet byggdes 1962-63 och under en vecka sommaren 1963 bodde Harry Martinson på det nybyggda hotellet, som kom att få sitt namn efter Cikada från år 1953 - Ett fint sätt att 10-årsmarkera diktsamlingen, som med 29 sånger visar fram emot Aniara, som 50-årsmarkerades i fjol. Det berättas att Harry Martinson under sitt boende på hotellet alla dagar promenerade längs hamnkajen, där Harry Martinson-sällskapets årsmötesdeltagare nu kan följa honom efter.

Välkommen!
Rune Liljenrud

Åland är Åland med allt vad det innebär...

2007-03-08T12:19:00.000+01:00

Åland
Nog var förväntningarna stora
men de förverkligades förvisso -
Åland är värt en resa även för den kräsne
- inte något dramatiskt landskap precis
- vi var där inte när höststormarna
vräkte sitt vita, löddriga skum
över Getabergens vågbrytare i norr
- vi var där när solen sken
över kobbar och skär
och semesterfirande människor -
där Eckerös klippor och vikar
syntes locka de flesta.
Skön är skärgården -
far med färja mellan Långnäs och Kökar
ögruppen i syd
och du får en liten aning
- stig med andakt in i templet därute
där vildrosor växer vid väggen
- se på landskapet det karga, vågspolade och vindblåsta
- se på väderkvarnar och de gamla kyrkorna
byggda för både försvar och andakt
- se på Kastelholm och Jan-Karlsgården
på Bomarsunds fästningsruiner
och igenvuxna,
slumrande kyrkogårdar.
Ja Åland är Åland med allt vad det innebär
av kamp, kultur och historia
av idyll och storvulenhet i lagom växling
- av envis möda för liv och existens.

BIRGER FRANZÉN
Ur Norden i våra hjärtan, 1977

Diktaren Birger Franzén (1917-2006) har en stor och rik lyrikproduktion. Många av hans dikter har tonsatts och finns utgivna på CD-skivor. På hemsidan http://www.birgerfranzen.se/ finns mycket att hämta. Birger Franzén och jag brukade ofta träffas för att läsa och samtala om diktning och ofta läste vi Harry Martinson. När han fick veta att Harry Martinson-sällskapet planerade en resa till Åland i samband med årsmötet 2007 sà han glatt: "Då skall Ni få med Er en dikt av mig om Åland. Alla borde Ni då också ta Er till Kökar." Här kommer nu Birger Franzéns dikt ÅLAND. Jag kommer att lyda hans råd och fortsätta till Kökar efter årshögtiden. Jag har med största intresse läst Ulla-Lena Lundbergs böcker om Kökar och även Katarina Gäddnäs' bok om Kökar. Båda författarna kommer vi att få lyssna till när vi träffas på Åland i början av maj.

Välkommen med!
Rune Liljenrud

POESILÄSNING SOM MENINGSSKAPARE

2007-03-02T11:29:00.000+01:00

Inger Eriksson, diakon i sjukhuskyrkan vid Lunds universitetssjukhus, har avlagt teologie doktorsexamen vid Teologiska fakulteten, Lunds universitet med en akademisk avhandling "Poesiläsning som meningsskapare - En studie om poesigrupper på sjukhem och hospice". Avhandlingen försvarades offentligt den 9 november 2006.

Inger Eriksson skriver i förordet bl a "I mitt arbete som diakon i sjukhuskyrkan och i mina möten med de människor som deltagit i poesigrupperna på sjukhem och hospice har jag ofta upplevt hur en dikt berör och når fram där inte vardagsspråket räcker till och hur den som lider då upplever sig sedd och förstådd".Jag använder själv ofta lyrik i mitt arbete och finner i denna avhandling värdefull hjälp. Det gläder mig att Harry Martinson omnämns i avhandlingen. Jag vill nu fästa uppmärksamhet på att avhandlingen finns och tror att den vore viktig för ett bredare studium. Bästa hälsningar och en här aktuell dikt av Harry Martinson

MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

HARRY MARTINSON
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971

Rune Liljenrud

Martinson och bloggen - finns det beröringspunkter?

2007-03-02T09:13:00.000+01:00

Vad tror ni? Skulle Harry Martinson ha uppskattat denna form - bloggformen - för kreativt skapande? Tekniska framsteg kritiserade han ofta. Men skulle han inte ha uppskattat bloggen? Den lyfter ju fram ett innehåll som står över formen (tekniken). Och inte sällan är innehållet i bloggen givande - uppriktigt och i bästa fall kärnfullt. Skriv i bloggen dina tankar om detta eller om annat som rör Martinsons texter och idévärld på ett eller annat sätt. Förankra gärna hans idéer i vår tid, om möjligt. Talar vi med Martinson så är denna förankring förhållandevis ofta i högsta grad möjlig. Varmt välkommen att skapa debatt, kommentera och tycka till!
Monika Adamson Lindqvist

Aktuellare än någonsin

2007-02-19T19:29:00.000+01:00

Ju mer tiden går desto tydligare blir budskapen från Martinsons texter. Kassandras olyckssaliga spådomar hotar att gå i uppfyllelse... Eller, är det så kusliga scenarier egentligen? Och, har vi någon glädje av att referera till Martinsons texter och till hans idéer? Ja, varför inte! De är ju klara referenspunkter i mångas litteraturhistoriska/civilisationskritiska bagage. Inte minst är hans språk berikande: Skört, skarpt, mångtydigt, enkelt, utmejslat, utlämnande och nyskapande... Jag ber att få återkomma senare till detta. Nu ska vi först och främst komma igång med bloggen. Den tycks vara lite trögstartad... Det är väl så att jag inte har hittat rätt nyckel. Vi ska se här nu..... OBS! Det står er fritt att kommentera detta eller att välja annat område att lyfta fram inom den stora rymd som Martinson och hans texter rör sig i.

Monika Adamson Lindqvist