Copyriot

Gråzoners existens erkänns av IFPI

2007-01-22T22:22:00.000+01:00

Hittade detta först nu, men nog är det en smula intressant:

– Vår inställning är att alla som gör musik tillgänglig på nätet ska ha tillstånd, men visst finns det rejäla gråzoner - vi representerar även de riktigt små bolagen som kanske bara vinner på att uppmärksammas på en blogg. Skillnaden mellan det och någon som läcker ut hela Robbie Williams nya skiva är enorm, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi, de svenska skivbolagens branschorganisation.
(GP, 2006-12-30; ur en artikelserie om MP3-bloggar.)

Jag kan inte minnas att IFPI tidigare uttalat sig i andra termer än svartvita; varje oauktoriserad kopia är en piratkopia, och varje piratkopia är en förlorad försäljning. Att Magnus Mårtensson tar ordet "gråzoner" i sin mun känns som ett tecken på en tillhyfsad diskussion. Återstår då bara andra steget: Att få IFPI att erkänna att de representerar just sådana produkter som "Robbie Williams nya skiva" gentemot den långa svansen som förmår dra nytta av fildelning och MP3-bloggar.
För påståendet att IFPI "representerar även de riktigt små bolagen" må vara sant i en formell mening, men det betyder ju inte att IFPI har de små bolagens mandat för sitt krig mot nätet.

Så här ligger det till: IFPI ser sig som den världsvida representanten för skivindustrin. En titt på ledningsstrukturen bekräftar dock, föga förvånande, att de fyra stora bolagen (Warner, EMI, Universal, SonyBMG) har en särställning. Så hur kan då IFPI hävda att de representerar "även de riktigt små bolagen"? Jo, SOM, Sveriges Oberoende Musikproducenter, där allehanda pyttebolag är medlemmar, bildades 1975 under namnet NIFF (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening) just för att de inte kände sig representerade av IFPI. Sedan föll de nordiska proggkollegorna bort och man bytte namn. Men varför anslöt man sig till IFPI? Jag antar, men har inte kollat upp saken, att det fanns en morot som brukar stavas "vissa upphovsrätten närstående rättigheter", som omfattar musiker och skivbolag (inte kompositörer och förlag) och som gradvis har expanderat. Från 1986 och framåt innebär närståenderättigheterna t.ex. rätt till licenspengar från offentligt användande av musikinspelningar, fördelat på grundval av radio, och förmedlat via SAMI resp. IFPI.
För att få del av dessa pengar – som caféägare och andra ändå måste betala – var det nödvändigt av SOM att ansluta sig till IFPI svenska gruppen, som i det här avseendet fungerar som fördelningsorganisation. De har alltså inte valt att gå med i lobbygruppen IFPI, som dock mer än gärna stoltserar med att man har oberoende skivbolag som medlemmar, även om man förtiger att de är i praktiken maktlösa.

Kanske är detta inte hela bilden, möjligen har jag fått något om bakfoten. Därför är jag tacksam för kommentarer. Kanske t.ex. Hybris-Mattias kan hjälpa till att bringa klarhet i hela härvan: Varför småbolag är med i SOM, varför som är med i IFPI, exakt vad IFPI menar med att de talar för småbolagen, och vad småbolag i allmänhet tycker om att bli tillskrivna IFPI:s åsikter?

För att återgå till frågan om MP3-bloggar, kan för övrigt noteras att GEMA (tyska STIM) har gått till domstol för att stänga Rapidshare.com, ni vet den populära filspridningssajten som otaliga MP3-bloggare använder. GEMA:s ordförande säger rakt ut att han hoppas att domstolens utlåtande kommer bli till hjälp i GEMA:s framtida försök att sabotera "Web 2.0-tjänster såsom YouTube och MySpace". Vore det dock inte modigare att börja med att rakt på sak stämma sådana giganter?Eller varför inte gå rakt på sak och åtala Gmail, som ju inte ligger alltför långt från Rapidshare i funktionalitet...?

Uppdatering: GEMA vill alltså kräva ersättning för varje fil som skickas på Rapidshare....

Noteringar från sCrAmBlEd?HaCkZ! och från YouTube-festivalen

2007-01-21T18:57:00.000+01:00

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdags på Moderna Muséet:

Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens "grovhet" av längden på det "stulna" (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
Metadata, åter denna metadata... Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons "content", utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa's sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa's filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?

Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:

Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart ("Fascist!" så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall "slutet sällskap", dvs. obligatorisk föranmälan.
Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga "share this video" efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
(Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades "Why must I cry", en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den...

IFPI:s krigsstrategi inför 2007: Rikta alla kanoner mot ISP-nivån och mot metadatan!

2007-01-17T18:12:00.000+01:00

Vissa kanske tycker att Copyriot genom följande anmärkning förfaller till tröttsamt ordmärkeri. Må så vara; vi har redan förklarat vår syn på hur talet om "laglig nedladdning" bara i andra hand handlar om att sälja filer. I första hand saluförs en ideologiskt färgad bild av verkligheten.
Ur ett TT-telegram som kablas ut idag:

Försäljningen av legalt nedladdad musik fördubblades under 2006 jämfört med året innan.

Nog är det lite lustigt att man säljer "nedladdad musik"? Om den redan är nedladdad, vad är det då som säljs? En licens som ger rätt att lyssna, dvs framställa otaliga kopior inom ens egen dator? Hm, kan förstå att storskivbolagen inte tycker det låter lika sexigt att sälja något sådant. Hur som helst, det var inte poängen här. För smaka på slutmeningen:

Sammanlagt laddades det ner 795 miljoner låtar, legalt, under 2006. (TT Spektra)

Sensationella siffror – om de vore möjliga att ta fram. Hur skulle det gå till, att räkna varenda enskild internetöverföring av en låt, som inte är olaglig?
Om någon skulle presentera en sådan siffra måste de, om siffran ska tas på allvar, bland annat ha mätt samtliga gånger under 2006 som en musikfil laddades ned (gratis) från någon av all världens netlabels (och då inte bara de som finns på Archive.org, utan också alla bolag som Hybris), samt varje gång som någon av dessa filer spridits vidare via P2P.
Dessutom måste de inte bara mäta det totala antalet MP3-nedladdningar från MySpace, utan på något sätt kunna skilja lagligt från olagligt. Samt, slutligen, låtsas som att "streaming" inte skulle vara en sorts nedladdning, alternativt räkna varje gång en låt spelats på Last.fm-radion till den totala summan av legalt nedladdade låtar.
Detta har nu inte gjorts. I stället syftar såklart siffran på antalet betala-för-en-fil-försäljningar, en affärsmodell som en av otaliga intressenter på musikområdet tycker borde vara allenarådande. Att TT okritiskt sprider vidare så taffliga utspel som vore det substantiell statistik är förstås inget oväntat, men likväl uselt.

Det hela handlar alltså om IFPI:s propagandastycke Digital Music Report 2007. I den går även att läsa följande märkliga påstående:

Following on from the highly publicised launch in Stockholm of an international wave of actions, the number of Swedish internet users regularly infringing music copyright fell from 24 per cent in 2004 to 14 per cent in 2006.

Tro't den som vill. Som källa anges ett företag som kallar sig Jupiter Research.
Enligt IFPI:s lite speciella och ytterst defensiva logik, betyder dock inte den påstådda piratkopieringsminskningen att man kan slå sig till ro och börja syssla med till exempel musik igen. Nej, tvärtom förutsätter de att siffrorna ska ses som en bekräftelse på att ännu större kanoner måste sättas in. Och här kommer det intressanta:

[Jupiter] Research suggests legal actions against large-scale P2P uploaders /.../ have helped contain piracy /.../. Yet actions against individual uploaders are only the second best way of dealing with the problem. IFPI is stepping up its campaign for action from ISPs and will take whatever legal steps are necessary.

En klar och tydlig kungörelse av vilken nivå IFPI vill föra kriget mot piratkopieringen på: Inte främst mot privatpersoner, utan mot internetleverantörer. Deras misslyckade försök att få Perspektiv Bredband att statuera exempel bör ses som generalrepetitionen inför 2007. Om den saken råder det inga tvivel, efter att man läst sida 19 i rapporten:

Internet Service Providers (ISPs) are the gatekeepers to the internet. They have it within their power to limit access to copyright infringing material and therefore hold the key to substantially reducing online piracy.
Technology similar to that used to block access to child pornography could be used to block access to websites that faciliate infringing file-sharing of copyrighted music. /.../
IFPI has asked ISPs to come to the table and address these isues voluntarily. Many of them initially made promising noises, but the discussions have so far gone nowhere and ISPs have generally refused to take effective action.
Governments have a vital role to play in requiring ISPs to engage in the fight against piracy.

Räkna alltså med att 2007 års stora piratstrid kommer att utkämpas mellan IFPI och internetleverantörerna. Avgörande kan då vara om internetleverantörerna solidariserar sig med varandra, eller om det lite mindre företag som lär bli först att föras till slaktbänken lämnas i sticket av sina konkurrenter.
Viktigt är också att förstå att det blir allt mer olämpligt att se det fildelningsfrågan som en strid mellan "små konsumenter" och "stora företag". Här handlar det om vilka principer som ska styra internet i framtiden. Det är ett särintresse, upphovsrättsindustrin, som ger sig på resten av världen.
Om IFPI får de sin vilja igenom, så att staten alltså börjar sätta upp listor av sajter som alla leverantörer av internettjänster måste blockera, då har det implementerats en ny typ av kontrollapparat som i förlängningen kan användas till att blockera det mesta. Vad, ja det beror bara på de rådande antipatierna inom statsapparaten.

Förvisso används barnporrblockeringen (som dock aldrig har gjorts juridiskt bindande) som retorisk spjutspets. Men alldeles bortsett från den hejdlösa jämförelsen mellan barnporrbilder och musikfiler, finns det en annan skillnad som måste förstås. Sajterna som IFPI vill att staten ska tvinga internetleverantörerna att blockera, exempelvis The Pirate Bay, tillhandahåller inte det material man vill åt, alltså upphovsrättsskyddade filer. De tillhandahåller en möjlighet (som förvisso också tillhandahålls av Google; vad som är att "uppmuntra" och "underlätta" är förstås bara en väldigt godtycklig gradskillnad) till utbyte av data.
Sorry för att jag ständigt länkar tillbaka till föredraget Between artworks and networks, men IFPI:s strategi bekräftar verkligen vad vi från Piratbyrån har sagt många gånger under det senaste året:

Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.

Metadata är vad striden står om. Den saken kan inte nog betonas. Nog för att IFPI aldrig har gillat möjligheten att spela in från radio till kassettband eller annat. Men när de skriver på sidan 20 i Digital Music Report 2007 om "Digital Stream Ripping" som "en växande form av piratkopiering", antyds det var skon klämmer hårdast.
Vad IFPI går i taket är inte så mycket att den som rippar DAB-radio får överlägsen ljudkvalitet, som saken att de digitala radiosändningarna även innehåller metadata – information om artist, låtnamn och låtlängd:

someone can automatically identify and separate individual tracks from digital transmissions and store them for future playback in any order. This is not time-shifting a favourite radio show for later enjoyment. the problem with digital stream ripping is that once recorded, a transmission licensed for one-time listening can in effect be turned into a library of permanent, free, high quality downloads, each labelled with artist and track information.

The Horror! Strömmar kan förvandlas till nedladdningar! Som vi upprepat tidigare, är skillnaden förstås helt och hållet metaforisk. En ström är en nedladdning, den kallas bara inte för det så länge som informationen inte lagras permanent. Och vad som avgör om den lagras permanent är förstås bara hur mottagarmaskinen är konfigurerad. Kort sagt: IFPI vill på något sätt lägga sig i hur vi konfigurerar våra maskiner. Och än en gång, skriker de förstås på hjälp från staten. Bara staten kan upprätthålla den metaforiska åtskillnad av dataöverföringarna som de menar är livsnödvändig för deras affärsmodell:

Rights holders and streaming providers cannot deliver solutions alone. Governments should as minimum ensure that copyright law does not inadvertently legitimise stream ripping services.

Nu kan vi sammanfatta IFPI:s strategi i kriget mot piratkopieringen, 2007 års rond, i fem punkter:

Fortsätt ta kontroll över språkbruket, genom att lägga beslag på innebörden i frasen "legal nedladdning".
Försök åtala lite privatpersoner, men mest för att det ska ge rubriker. Krutet behövs på annat håll.
Fokusera i ännu högre grad på de sajter och tjänster som möjliggör oauktoriserad kopiering, och mindre på de faktiska upphovsrättsöverträdelser som miljontals individer involverar sig i varje sekund.
Sätt in de kraftigaste kanonerna mot internetleverantörerna. Först de mindre företagen, sedan de större. Dessa ska tvingas att blockera åtkomsten till vissa sajter (t.ex. The Pirate Bay). Naturligtvis kräver detta statens hjälp, genom ny lagstiftning och ny rättspraxis.

Försök även få statens hjälp i att förbjuda prylar och tjänster som kan användas för att fixera ljudströmmar tillsammans med tillhörande metadata, eftersom det underminerar åtskillnaden mellan "streaming" och "downloading".

...och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst

2007-01-17T02:25:00.000+01:00

Som sagt kommer sCrAmBlEd?HaCkZ! att besöka Moderna Muséet på onsdagkvällen. Eftersom det krävs ett väldigt letande för att hitta programmet är det väl lika bra att ge länken här; Sven König kör alltså sin grej 23:05-24:00, direktsänd i nätradio även om man då missar... ja, vad? Vad är det han kör? Låt höra ett par beskrivningar.

Enligt Piratbyråns intervju med sCrAmBlEd?HaCkZ!, som vi gjorde i Brno i oktober:
"Det är en mjukvara, ett performance och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst."

Enligt Sveriges Radios arrangemangssajt, som just kom upp:
"En performance, en installation och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst".

Heh, något säger att Piratbyrån inspirerat Sveriges Radio till bokningen. Kul!

Bandspelare, vocoder, dator

2007-01-17T01:55:00.000+01:00

Magnus Erikssons C-uppsats, The Sound of War in the Noise of Music är obligatorisk läsning för alla som är inne på elektronisk musik, och/eller materiell mediehistoria á la Kittler.
Råkar man sedan vara svag för lightlacanianska uppställningar är redan kapiteluppdelningen – tre avgörande elektronmusikaliska, men ursprungligen militärtekniska, utvecklingar – rena mumman:

Bandspelaren och det reala bruset
Vocodern och den imaginära rösten
Datorn och den symboliska ordningen

Som sagt, läs hela uppsatsen, den är kompakt och bara 29 sidor lång. Måste nog ändå bjuda på några russin ur kakan. Ett genomgående tema (där Magnus bland annat refererar Manuel de Landa) är en förskjutning i den militära logiken: Under andra världskriget var generalernas problem brist på information, men i dagens krig orsakas osäkerheten snarare av svårigheten att sålla ur ett överflöd av information. Informationshantering istället för informationsskapande. Vilket, enligt Magnus, går igen även i det elektroniska musikskapandet, som mer fokuseras på den utväljande handlingen än på ursprung:

I det amerikanska flygvapnets automatiska vapensystem precis som i konsumentinriktade musikprogram som Apples GarageBand och eJay /.../ vilka bygger på kombinerandet av färdigskrivna musiksnuttar, blir användaren en beslutsfattare, någon som bara svarar ja eller nej på färdigställda frågor. ”Använda denna loop?” Färdigsynkroniserad och kategoriserad. ”Förstör detta mål?” Färdiglåst till siktet och klassat som fiende. /.../
De verkliga beslutsfattarna blir snarare de som sätter ramarna för våra val. De som programmerar algoritmen. /.../
En slags fetischism kan skönjas. Tekniker som tidigare användes utav nödvändighet lyfts här fram som ahistoriska kompositionsverktyg. /.../ loopen, som från början var ett nödvändigt övervinnande av minnestekniska begränsningar hos tidiga samplers, fortlever som estetisk form.

Två typer av gränssnitt inom det samtida elektroniska musikskapandet kontrasteras: sequencerparadigmet ("där många av byggstenarna redan är färdigbyggda") respektive flödesparadigmet ("ljudvågor som beskrivs matematiskt /.../ genom att inte separera instruktioner och data (noter och ljud)"). även om det inte görs något uttalat ställningstagande, är tendensen klart mer positiv till det senare alternativet. "Användarvänliga" gränssnitt kritiseras för att inte inbjuda till kreativt missbruk, även om det påpekas att "deras innovativa förmåga ligger någon annanstans".
För åtminstone som jag förstår det, är inte syftet att nedvärdera det skapande som sker genom kombination av det redan förhandenvarande. Alternativet att hålla alla möjligheter öppna existerar ju inte, snarare handlar det väl om hur de bägge paradigmen sätts samman till assemblage för framställning av musikaliska ljud. Däremot är det extremt spännande att närma sig spänningsfältet som uppsatsen ritar en karta över, kanske faktiskt även fälla normativa utlåtanden om vilka redskap vi vill se. Hoppas på en ännu mer omfattande undersökning framöver!

För egen del har jag just tillbringat lite tid på Kungliga Biblioteket med att läsa 1950-talsfanzines för "inspelningsamatörer" eller "ljudjägare". Sannerligen fascinerande; får se om det kommer några exempel här på bloggen härnäst, eller om det sparas till ett annat sammanhang.

"R.A.W. R.I.P." kändes på något sätt inte som en passande rubrik

2007-01-16T23:05:00.000+01:00

Via Interacting Arts-bloggen nås vi av budskapet att Robert Anton Wilson avlidit – efter en längre tids sjukdom, och efter att någon dag tidigare förklarat att han ändå inte kunde förstå hur han skulle kunna ta döden på allvar.

The fifth stage, Grummet or aftermath, represents the transition back to chaos. ... This correlates ... with the number 5 ... and with the sun ...
The relevant I Ching hexagram is 59, Huan, dispersion and dissolution. The gentle wind above the deep water is the Chinese reading of the image, with associations of loss of ego, separation from the group, and "going out" in general. ... This is also called Paralysis by the Illuminati, because, objectively, nothing much is happening; subjectively, of course, the preparations for the new cycle are working unconsciously. ... a new Verwirrung period begins, and the cycle repeats.

[Ur en passage (som givetvis motsägs av ungefär 23 andra passager) i Illuminatus.]

Hela den magnifikt labyrintiska romantrilogin Illuminatus finns som torrent här.

Veckan

2007-01-13T12:46:00.000+01:00

Söndag kväll: Middag på Söder med ett gäng nätmänniskor från San Fransisco, bland andra EFF:s två teknikexperter, 20-årige bloggaren och nätprofilen Aaron Swartz, samt Karl Fogel som just dragit igång resurssajten QuestionCopyright.org. De hade alla varit på 23C3 i Berlin och var nu på kortsemester i Stockholm. Oscar Swartz skriver några rader om middagen.

Måndag eftermiddag: Vanity Fair har aldrig tidigare satt sin fot i min gudsförgätna förort, den saken kan jag säga med relativt stor säkerhet. Men nu stormade ett fotografteam in i min halvbebodda lägenhet för att plåta Marcus och mig bland flyttlådor och kaffekoppar. En ganska udda upplevelse.
Det var alltså i somras som Steven Daly besökte Stockholm och mötte bland andra Piratbyrån och The Pirate Bay, och nu är hans personliga reportage om fildelningsfenomenet slutligen på väg. (I marsnumret, eller om det är Hollywoodnumret, av Vanity Fair.)

Måndag kväll: Drog till IASPIS med bland andra Palle Torsson för det andra brainstormingmötet inför projektet Who makes and owns your work. Siktet är inställt på en större tillställning november med bas i Stockholms konstinstitutioner, inspirerat av ett arrangemang på Tate i London och kretsande kring teman om immateriell produktion, ägande till communities, informationsdelning och öppenhet. Framför allt det sista ordet, "open" – notoriskt svårdefinierat men ändå så lockande – skapar förstås (förhoppningsvis fruktbar) förvirring. Förvirring som en idog ifrågasättare som Dorinel Marc kan multiplicera, utan att man säkert kan veta var det slutar.
Men så är ju projektet långt från sin realiserande fas, utan handlar ännu väldigt mycket om att bolla idéer inom Stockholms konstvärld, pröva olika temata att samlas kring. Just var det rätt märkligt att (den visserligen oftast märkliga) nättidningen Realtid hade en reporter på plats som refererade mötet som om det vore nån slags jävla paneldebatt, under rubriken "Nätpirater i debatt med konstnärer" (som om kategorierna uteslöt varandra...).

Torsdag: Var inbjuden att hålla i två stycken seminarier om två timmar styck på K3-institutionen på Malmö högskola, som i regi av "transducenterna" höll någon slags inspirationsdagar för sina studenter (inom ämnen som interaktionsdesign och kulturproduktion).
Två timmar är en lång tid, tycker i vart fall jag. Särskilt som tiden att förbereda var minst sagt kort, och det hela skulle ske på engelska. Fick bli en slags kombination av olika saker jag talat om tidigare, vässat mot en kritik av begreppet "creative industries" (exemplifierad av EU-kommissionens rapport som bland annat fastslår att vad ett "kreativt Europa" behöver är större kanoner åt antipiratmaffian).

Utgick från distinktionen mellan kultur som produktion av slutprodukter/"content" (poiesis) respektive kultur som något performativt och flyktigt (praxis). Först drog jag igenom 1900-talets musikerhistoria – sådant som förlusten av arbetstillfällen i samband med medietransformationen kring 1930, skräcken för att sådant som diskotek och synthar ska ta kål på musikens performativa aspekt, och hur det tilltänkta syftet med SAMI skiljer sig från den funktion de fick. Sedan över till frågorna om upphovsrättens kris, och i förlängningen varför det är omöjligt/livsfarligt att tänka sig de "kreativa industrierna" som en ren "content"-ekonomi. Slutligen fick de stackars studenterna en, antagligen alldeles för otydlig, arbetsuppgift som handlade om att beskriva en aktivitet ur de bägge perspektiven och reflektera över skillnaden. Ska bli spännande att se resultaten.

Fredag: Tillbaka till Stockholm. Upptäckte att The Pirate Bays senaste megalomaniprojekt, att köpa mikronationen Sealand var i rullning och fick massa buzz.
På kvällen möte med mitt gamla band Vox Vulgaris, som egentligen är nedlagt sedan ett par år, men som om allt går vägen ska återförenas för att spelas i Novosibirsk(!) nästa månad.
Så jag missade första sessionen på Hannah Arendt-konferensen, och kommer nog bara kunna gå på en del av programpunkterna under helgen. Men rapport kommer, kanske.

PS.
På måndag sänds första avsnittet av Schüldt i P2, som nämndes här för ett tag sedan i inlägget Avveckla konstmusiken - men med förnuft!. Fick just höra en förhandsversion kan rekommendera den unika programidén, som inte bara handlar om att taktmixa minimaltechno med symfoniorkester, utan också ger plats att tala om musiklivets vardag på ett sätt som kanske inte görs så ofta annars, varken i P2 eller i P3. Bland annat hör vi technohitmakaren Tomas Anderssons tankar om att försörja sig på musik och om hur det är att gå en AMS-utbildning till kock. Dessutom förklarar han sin egen väg in i musikmakandet på ett sätt som erinrar extremt mycket om Walter Benjamins boksamlare som till slut tvingas gå över till att skriva egna böcker...

Pinsamt försök till fildelningsfilosofi i P1

2007-01-07T18:52:00.000+01:00

Under de senaste åren har jag tagit del i så många samtal om upphovsrätt att jag lugnt kan säga att jag har varit med om några verkligt djupa bottennapp. Frågan är dock om inte priset togs idag av Filosofiska rummet i P1. Nivån var verkligen pinsamt låg. När samtalet någon gång tycktes hämta sig något, tryckte programledarspånet tillbaka det in i bottenlös dumhet.

Filosofiska perspektiv på fildelning hade utlovats. Inbjudna till studion var Christian Dahlman (lektor i rättslära), Magnus Jiborn (lektor i praktisk filosofi) samt Marie "Emma" Andersson (piratpartiet). Programledaren Lars Mogensen började med att ösa frågor om äganderättens väsen över de två andra gubbarna, som själva fick hålla låda under programmets första tio minuter.

Dryftandet av naturliga rättigheter med exempel som "kan man äga en snögubbe" påminde mest om den ideologiska grundkursen i valfritt ungdomsförbund. Kopplingen till fildelning var obefintlig, så långt. Efter tio manliga minuter gled så samtalet över till immateriell egendom, samtidigt som Marie Andersson släpptes in. Men innan hon fick öppna munnen förklarade Lars Mogensen vad hon skulle säga, nämligen att "musik och film ska vara gratis på nätet".
Över huvud taget var programledaren ivrig att käckt förklara de där unga fildelarnas påstådda värderingar för lyssnarna, med ord som "rättighet", "allemansrätt", "gratis" och "bryta mediemogulernas makt". Marie försökte så gott hon kunde säga vad hon tyckte, men var i stort sett chanslös, när programmets hela upplägg gick ut på att flumma kring frågan "vad är äganderätt?" och låtsas att det var att filosofiera om fildelningsfenomenet. När samtalet närmade sig sitt slut och äntligen jobbat sig fram till att snudda vid frågan om fildelningsförbudets konsekvenser, såg Lars Mogensen genast till att byta spår.

De bägge lundalektorerna hann dock slå fast att "man måste göra en konsekvensanalys". Uppenbarligen trodde självgode Christian Dahlman att det var just vad han gjorde, när han presenterade fildelningsfrågan som om upphovsmännen (en kategori som aldrig ifrågasattes) fram tills nu hade fått regelbundna inkomster av upphovsrätten, och skulle fortsätta få det bara man såg till att beivra upphovsrättsöverträdelser. Alternativet var, påstod han, "kulturbyråkrater som ska bestämma vilken slags musik folk ska lyssna på". Musiklivets föränderliga verklighet var han inte intresserad av, ty han hade bestämt sig för att musiker tjänar sitt levebröd på att sälja exemplar av inspelad musik, punkt slut.
"Tänk på den svarta musiken i USA, jazzen och bluesen, och tänk bort den ersättning de fick genom att sälja skivor", hävde Christian Dahlman ur sig, uppenbart utan kulturhistorisk koll. Blues och jazz växte fram i en epok där det sågs som alldeles självklart att musikerns arbete är att spela musik. I realtid, inför publik. Att det fanns det en minoritet musiker som därutöver gjorde skivinspelningar, förändrade inte den saken, mer än att man från fackligt håll såg skivindustrin som ett hot mot den levande musiken.

Faktum är att den definitionen av vad en musiker är den som har gällt nästan alltid. Musikerförbundets dåvarande ordförande Yngve Åkerberg fastslog så sent som 1984 att "den atmosfär som uppstår i utförandeögonblicket är den livlina som vi måste bygga framtidens musikliv på". Sen kom cd-epoken, som varade i halvannat decennium, medan musikern i det allmänna medvetandet intressant nog omdefinierades till någon som försörjer sig på att producera slutprodukter och sälja dem. Mycket tyder dock på att detta var en kort historisk parentes.
Filosofiska rummet borde skämmas för hur de på sin hemsida koketterar med Hannah Arendt, utan att förmå reflektera över hennes distinktion mellan tillverkning (poiesis) och handling (praxis) i ett samtal som påstås handla om kulturens villkor.
Ingen av upphovsrättens tre osäkrade uppdelningar – privat/offentligt (vad är en kopia?), idé/uttryck (vad har verkshöjd?) samt mellan producent/konsument (vem är en upphovsman?) – berördes, trots att det är förändringar på sådana nivåer som försatt upphovsrätten i sin permanenta kris. I stället fick vi en pseudodiskussion om äganderätt, som tog en massa begrepp, metaforer och sammanklumpningar för givna. Sådant kan inte kallas filosofi.

Mer mönsterigenkänningskonst

2007-01-06T19:09:00.000+01:00

Logo.Hallucination heter senaste projektet från Paris-baserade nätkonstnären Christophe Bruno, där han – eller snarare Valeriu Lacatusu, som står för själva programmeringen av mjukvaran (som inte är allmänt tillgänglig) – använder algoritmer för mönsterigenkänning för att leta upp "dolda" logotyper i webbens bildhav. Resultaten presenteras (manuellt sållade) på en blogg, original och kopia (vilket som nu är vilket!) sida vid sida; här finns ett par höjdpunkter.

Dessutom skriver Christophe Bruno ett mail till innehavaren av det fotografi som, enligt mjukvaran, har samma former som ett känt varumärke, där han i allvarlig ton påpekar det immaterialrättsliga intrånget. Två alternativa lösningar föreslås: Den ovetande sajtägaren kan antingen kräva betalt av varumärkets innehavare för den oavsiktliga reklamen, eller betala för tillstånd att använda den skyddade formen. Som sagt, vem vet vad som är original och kopia?

Tyvärr har dock inga nya resultat redovisats sedan november, trots ambitionen att vara ett kontinuerligt konstprojekt. Konceptet är strålande men förtjänar att komma lite längre upp ur startgropen.

Ett annat framstående exempel på algoritmbaserad mönsterigenkänningskonst, som dock har ljud och inte bild som indata, är som bekant sCrAmBlEd?HaCkZ!. Kan alltså upplevas 17 januari på Moderna Museet, tydligen inom ramarna för P2-arrangerade Art's Birthday. (Ett rätt märkligt koncept, med rätt förutsägbar lineup, men som var rätt kul när det genomfördes på Konstfack för två år sedan.)

Ed Felten förutspår 2007

2007-01-06T15:23:00.000+01:00

Inför varje nytt år levererar Edward Felten, superhacker vid Princeton University, vissa förutsägelser i sin ypperliga blogg.

För ett år sedan uppmärksammade Copyriot hans 23 gissningar för 2006. Nu har han själv "rättat" sina resultat, visserligen med något fler fel än rätt, men även de felaktiga gissningarna vittnar om en ovanligt bra insikt i mekanismerna bakom den digitala kopifajten och närliggande områden. Däremot besannades förutsägelsen att RIAA i all tysthet skulle trappa ner antalet åtal riktade mot enskilda fildelare – samt den återkommande profetian att DRM inte kommer att funka mer än vad grisar kommer att flyga.

Nu finns Ed Feltens 13 förutsägelser inför 2007, som är väl värda att läsa, även om fokus ligger på amerikanska förhållanden. Vi citerar fyra:

(2) An easy tool for cloning MySpace pages will show up, and young users will educate each other loudly about the evils of plagiarism.
(5) Major record companies will sell a significant number of MP3s, promoting them as compatible with everything. Movie studios won’t be ready to follow suit, persisting in their unsuccessful DRM strategy.
(7) Some mainstream TV shows will be built to facilitate YouTubing, for example by structuring a show as a series of separable nine-minute segments.
(12) Bogus airport security procedures will peak and start to decrease.

Årsskiftet innebar även tyskt ordförandeskap i EU; Floodis skriver om möjliga konsekvenser i form av "standardisering" (läs: expandering) av patent- och upphovsrättssystemet.

Digitalkulturens nätverk inför årets kraftmätning

2007-01-05T02:02:00.000+01:00

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.

Läs och begrunda Magnus sammanfattning av "Nedskrivningssystemet 2006"! Likt i Momus nyårsreflektion handlar det om musikens "youtubeisering", fast med mer fokus på makten över nätverksinfrastrukturen och om illusionen av fri spridning.

Enorm makt har ackumulerats hos aktörer som Ebay, MySpace och YouTube, men det är makt av ett helt annat slag än den som utövades av distributions-, skiv- och filmbolag. Underhållningsindustrins populära identity providers idkar å ena sidan ingen förhandskontroll över vad som släpps loss i deras nätverk, även om centraliseringen gör att t.ex. YouTube systematiskt kan plocka bort vissa slags material utan att det sker en organisk backup som i fildelningsnätverken.
Å andra sidan är deras position både långt mer osäker – de äger varken fysiska tillhåll som biografer eller mångåriga immateriella monopol, utan bara sina användare, som finns där bara för att de andra användarna finns där – och mer säker. Dessa aktörer är antingen störst eller inget, antingen 1 eller 0.
Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster, som Magnus skriver, men också en möjlighet för snabba omformeringar, som på nytt kan låta det horisontella nätverket gå till det yttersta av sin förmåga och affirmera sin skillnad. Runt hörnet väntar dock, i förklädnad, långt svagare (men kapitalstarka) alternativ som hoppas på att triumfera genom att skilja den aktiva kraften från vad den förmår. (Deleuze/Nietzsche).
Någon slutstrid är det alltså inte tal om. Och vad Magnus och Momus säger om att "den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace" väljer jag att ta med en stor skopa salt; själva distributionen av MP3-filer som ska fylla allt fler fickgigabyte per person sker ju fortfarande i allt väsentligt genom fildelningsnätverk och darknets, och vad gäller upptäckandet av ny musik (som är en minst lika viktig funktion) vill jag fortfarande framhålla det expansiva och fildelningssymbiotiska Last.fm framför skitsajten Myspace.

Slutligen noteras att den långa svansen fortsätter att rycka fram; tjusiga kurvor visar på "death of the blockbuster", även om skivindustrin förstås inte lyder under samma binära framgångslogik, utan faktiskt kan dräneras ekonomiskt och behålla sin maktposition.

Om spektrumpolitik, och om trådlösa mikrofoners samhällsnytta

2007-01-03T03:13:00.000+01:00

Kanske laddades dessa rader just till din dator via ett trådlöst nätverk, det vill säga via radiovågor med 12,5 cm våglängd. Att du får använda din (förhoppningsvis) egna hårdvara på det sättet ser du antagligen som självklart.
Lika självklart är det, sedan ännu längre tid tillbaka, att musiker kan traktera allehanda akustiska musikinstrument på scen utan ett mikrofonstativ i vägen, men ändå kunna höras av publiken ur högtalare.
Trådlösa datornätverk och trådlösa mikrofoner är helt enkelt två vedertagna sätt att använda radiokommunikation över kort distans. Men i de delar av det elektromagnetiska spektrat som sedan över ett sekel är föremål för statlig reglering, kan inget tas för givet.

Ofcom, den brittiska myndighet som ansvarar för spektrumreglering, har förklarat att den frekvens som används av trådlösa mikrofoner ska säljas på auktion. Högstbjudande – med största sannolikhet ett mobiltelefoniföretag – får från år 2012 ensamrätt på att använda frekvensen.
Utifrån synsättet att spektrum är en knapp resurs menar nämligen Ofcom att "special treatment for certain industries would run counter to its free-market approach to the airwaves."

Fri marknad? Frekvensfrågan förskjuter invanda koncept, ibland till oigenkännlighet. Utifrån radioregleringens grunddogm – att frekvenser är knappa resurser, som därför måste kräver en central reglering – kan en utauktionering av resurserna till högstbjudande beskrivas som en "fri marknad", av folk som borde förstå bättre.

Ofcom motiverar sin frekvensreglering med fraser som "maximising the value that the use of this spectrum is likely to bring to society over time".
(Hannah Arendt påpekar att det var den liberala utilitarismen, inte Marx, som introducerade den "kommunistiska fiktionen" att det finns något sådant som ett samhällsintresse, som handlar om att på ett eller annat sätt jämka samman människors motstridiga intressen.)

Malcolm Matson skriver läsvärt, och ställer frågor som:

What fundamental, a priori reason is there for believing that part of the electro-magnetic spectrum known as "radio freqeuency" (RF) requires specific public policy and regulation?

Not even in the darkest days of Soviet Communism did the apparachniks come up with the idea of allocating (let alone selling off to the highest bidder) the use of the colour 'red' or 'blue'.
How come the millions of citizens around the world can self-organise the use of this 'visible' part of the electro-magnetic spectrum relying simply on private property rights and the rule of law whereas the RF part of the spectrum requires some centrally organised allocation?

Parallellen är fullt relevant; det är bara en gradskillnad mellan radiovågor och upp till de ännu kortare våglängder som utgör synligt ljus. Användandet av synligt ljus är inte oreglerat – i fel sammanhang kan vissa färger i vissa kombinationer bilda högst olagliga teckenkombinationer, till exempel. Men det är en betydligt flexiblare reglering än den som säger att varje våglängd faller under en ensamrätt.

Åter till de trådlösa mikrofonerna (som enligt PTS, den svenska regleraren av radiospektrat, hör hemma kring 41-43 MHz samt 863-865 MHz.) Brittiske parlamentsledamoten Andrew Mackinlay har lagt en motion i protest mot planen på att sälja ut dessas frekvens. Där pläderar han för att "tillräckligt mycket spektrum måste bibehållas för att förhindra sammanbrottet för en högt ansedd och värdefull brittisk industri". Industrin, det är den levande musiken. Parlamentsledamoten tar nästan i så han spricker, när han hävdar att frekvensutsäljningen är "likely to damage irreparably a world-leading industry and lead to the end of live performances and events".
Vilket ju är ett skrattretande uselt argument, välkänt från när syntharna slog igenom. Nej, den levande musiken dör inte så lätt, och att motivera frekvensbandets öppenhet med hänvisning till musikindustrins omsättning är ett grandiost självmål.
Lika lite som användandet av färgerna rött och blått behöver motiveras med hänvisningar till samhällsnyttan, bör användandet av radiofrekvenser göra det. Den nytta som uppstår kan nämligen inga politiker tänka ut på förhand.

PS 1.
Vad har Sverige för spektrumpolitik? Ja, säg det. Regeringens budgetproposition förklarar att användningen av radiospektrum ska regleras så att "den gagnar Sveriges utveckling", vad nu det innebär. Vidare talas om "användarstyrd spektrumhantering", vilket förra ministern förklarade som "att låta efterfrågan bli mer styrande för frekvensanvändningen". Om efterfrågan mäts i vem som kan hosta upp en stor klumpsumma för att köpa en licens, ja då finns inget som rent teoretiskt hindrar att staten säljer ut frekvenser som miljontals människor redan använder sina maskiner på – och kallar detta för "användarstyrd spektrumhantering"...

PS 2.
Ett föredrag på 23C3 som jag missade handlade om radiopolitik i USA och Tyskland under 1900-talets första halva (med Oona "Odysseus" Leganovic).
En del finns att läsa här och här; kort sammanfattning: Att den tyska regeringen, till skillnad från i USA, under 1920-talet såg till att centralisera radion i statens händer var rädslan för Funkerspuk ("Radiospöket"), som kom sig av att radioamatörer under novemberrevolutionen tagit radiosändare från första världskriget i bruk för att sprida sitt budskap. I Tyskland kom amatörradio alltså att beskrivas som "Mißbrauch von Heeresgerät" och bli hårt censurerad, så att Goebbels senare kunde överta en befintlig kontrollapparat.

sCrAmBlEd?HaCkZ! till Stockholm, 17 januari

2007-01-02T00:42:00.000+01:00

Under 23C3 i Berlin sprang jag på Sven König, som vi intervjuade för Piratbyrån när vi träffade honom nyligen i Brno.
Han kommer till Stockholm om några veckor, berättade han nu, för att framträda med sin audiovisuella mjukvaruperformance sCrAmBlEd?HaCkZ!. Närmare bestämt den 17 januari på Moderna Museet (några dagar efter Hannah Arendt-konferensen på samma ställe, alltså. Och ett par dagar innan YouTube-festivalen).
Inget syns visserligen ännu i museikalendariet. Men håll ögonen öppna för att inte missa möjligheten att beskåda Sven König begå världens mest halsbrytande upphovsrättsintrång i realtid.

Uppdatering 6/1: Mer mönsterigenkänningskonst, inklusive mer info om 17/1.

23C3, del 6: Eris kontra Odysseus

2006-12-30T19:57:00.000+01:00

(Eris är tvedräktens gudinna i grekisk mytologi, dotter till Nyx (grek. natten) och krigsguden Ares. I Verk och dagar beskriver Hesiodos Eris kluvna karaktär, som dels sår hat och fiendskap, dels framgång genom arbete och kamp.)

Som en av konferensens sista punkter talar ett par från San Fransisco om Culture Jamming & Discordianism: Illegal Art & Religious Bricolage.

Diskordianismen, som brukar beskrivas som något mittemellan en religion och ett skämt, har länge haft stor betydelse för den hackerkultur som CCC representerar. Eftersom konferensen är den tjugotredje i ordningen är referenserna extra många.
Autumn Tyr-Salvia börjar bland dadaister och surrealister och spårar discordianismens rötter hos filurer som Kerry Thornley och bland esoteriska idéer om magi, alltså om hur ord kan bli kött, symboliska akter kan uppnå förändring. Det räcker att man påstår att en konspiration finns för att få den att uppstå.
Uppvisandet av en massa välkända culture jamming-praktiker som någon slags exposé över god discordiansm blir väldigt, väldigt skolboksmässigt. Burning Man-festivalen, gatukonstnären Banksy och folk som springer runt i New York med fiskkostymer. Samt förstås musikexempel med KLF och Negativland, som drar applåder. Kunde ha varit en hyfsad undervisningstimme på grundkursen i konstvetenskap, men man kan fråga sig vad föredraget kan tillföra en så praktiskt inriktad samling som de hackers som samlats på 23C3?

I frågestunden blir det riktigt pinsamt. På en fråga svarar Autumn Tyr-Salvia att man måste ju ändå dra några gränser för teckenspelet, "företag som Nike" får ju inte komma och "stjäla idéer" utan att ge betalt till upphovsmännen. Så var den discordianism som hon hyllade reducerad till ännu ett tjusigt ord för kulturskribenter att använda på politiskt korrekta interventioner som lattjar med onda storföretags reklamspråk.
Autumn Tyr-Salvia förklarar vad discordianism är ur ett betraktarperspektiv, i stället för att presentera det något hon själv utövar. Hon förpackar diskordianismen som en artistisk-aktivistisk tradition, i stället för utöva discordianism, det vill säga utså tvedräkt och splittring. We discordians must stick apart!

På Chaos und Kritische Theorie tidigare i eftermiddags handlade det mer om att utöva idéerna. På tyska, som en iscensatt dialog mellan de bägge kumpanerna/kontrahenterna Odysseus (Oona Leganovic) och, i psykedelisk skjorta, kaosgudinnan Eris (Daniel Kulla).
Odysseus figurerar som en slags arketyp i Upplysningens dialektik, och är som figur i denna panelperformance språkrör för en samtida tysk kulturkritisk tillämpning av Adornos marxistiska filosofi.
Eris affirmerar undantag, specialfall, systembuggar, och ser det som varje individs egen uppgift att hitta sina flyktlinjer och vid behov "skjuta sig fri" från konventionerna. Eftersom vetenskap och religion bara är olika verklighetstunnlar, bägge med sina begränsningar, är Eris väldigt skeptiskt inställd till att Odysseus kritiska teori (utan att rättfärdiga positivistiska illusioner om objektiv mätbarhet) försvarar vetenskapliga förmedlingsinstanser gentemot marknadens kolonisering.
När Eris entusiastiskt påstår att "den fria marknaden är totalt kaos", skakar Odysseus bara på huvudet och beskyller kaosgudinnan för att gång på gång släta över motsättningar och förena dem i Ett. Eris flyr vidare till "neuroevolution" och allt mer spekulativa framtider, medan Odysseus vidhåller att eskapism inte kan förändra världen.

Bägge distansierade sig från sina egna anhängare. Eris gav inte för mycket för idén om popreligionen "diskordianism" som vore det en dogm att ta till sig. Medan Odysseus beklagade sig över reklamkritiker och kulturindustrimotståndare som tror att kapitalism är något som "de onda där ute sysslar med".
De konspirerande kontrahenterna, kaosgudinnan och kulturkritikern, kom inte fram till någon enhet. Men de utsådde tvedräkt (högljudda ordstrider mellan unga tyska män följde) och etablerade korrespondenser.
Erinrar en del om hur Deleuze läser Nietzsches Zarathustra:

Först och främst står negationen och affirmationen mot varandra som två kvaliteter hos viljan till makt. /.../ Lejonet blir barn, men barnets 'heliga ja-sägande' föregicks av lejonets 'heliga nej'. /.../ Åsnans 'ja' är ett falskt 'ja', ett ja som inte kan säga nej, ett ja, utan ekon, i åsnans alla ja-säganden – affirmationen skild från de båda negationer som måste omge den.

Uppdatering: Oona Leganovic har lagt upp dialogmanus i PDF-version.

23C3, del 5: Trafikanalys och identitetsleverantörer

2006-12-30T18:00:00.000+01:00

George Danezis höll ett intressant föredrag om traffic analysis i stora salen.

A lot of traditional computer security has focused on protecting the content of communications by insuring confidentiality, integrity or availability. Yet the meta data associated with it - the sender, the receiver, the time and length of messages - also contains important information in itself. It can also be used to quickly select targets for further surveillance, and extract information about communications content.

Utgångspunkten är alltså den tidigare avhandlade uppdelningen mellan form och innehåll, eller adress och budskap, i underrättelsesammanhang.
Trafikanalys är ett samlingsbegrepp för ett antal tekniker som använder trafikdata, såsom vem om kommunicerar när med vem, för att extrahera information. Ingen hänsyn tas däremot till kommunikationens innehåll. För militära underrättelsetjänster kan trafikanalys vara ett första steg innan kryptoanalys fokuserad på innehållet tar vid; eftersom det inte finns resurser för att knäcka alla koder är valet av måltavlor avgörande. Generellt är trafikanalys värdefull för att den är lättare att automatisera än innehållsanalys, som tenderar att kräva betydligt mer av mänsklig uttolkning.
Trafikanalys kan dock användas för att utvinna väldigt specifik information, något som George Danezis menar har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Kryptering av budskap, eller anonymisering av adresser, lämnar alltså fortfarande stora luckor öppna. Medan säkerhetsnivån på en kryptering är relativt lätt att kvantifiera för den som vill skydda något, är den betydligt diffusare när det kommer till trafikanalys. Försvaren inkluderar sådant som frequency hopping, spread spectrum och burst communication.
Än en gång, detta är förstås saker av enorm militär betydelse. George Danezis talar om hur modern högteknologisk krigföring har förändrats; från andra världskriget tredagarscykel för flygbombningar, när olika plan sändes ut att spana och bomba och informationen däremellan bearbetades på basen, såg vi under första gulfkriget hur ett och samma flygplan sändes ut och dess insamlade information skickades till basen och omvandlades till order medan planet fortfarande var i luften.

Om föredraget började med militära krig, slutade det i fildelningens informationskrig, vilket enligt George Danezis (som helhjärtat uttryckte sitt stöd till piraterna) är en kapprustning med trafikanalys i centrum.
Internets gemensamma protokoll kännetecknas av att de lämnar trafikdatan öppen. Vad det innebär är det nog inte många som har reflekterat över.
George Danezis tar exemplet med SSH-tunnlar, som visserligen kan ge ett bra krypteringsskydd av själva den översända informationen, men som översänder varje enskilt tangentnedslag för sig. Alltså går det att exakt observera tidintervallen mellan dem. Tydligen går det att framställa högst personliga profiler över tangentbordsskrivande; tangentnedslagens tajmning kan alltså avgöra vem du är. Genom att avläsa sådan information går det också att radikalt reducera lösenords entropi så att färre försök behövs för att knäcka dem.
Vidare presenteras tekniker för att med enbart trafikdata avgöra om två nätverksadresser egentligen är samma maskin, eller antalet maskiner som gömmer sig bakom en nätverksadress.

Trafikdatan för trådlösa kommunikationer, exempelvis mobiltelefoner, kan även innefatta platsdata. Platsdata säger inte bara något om plats, utan även om mellanmänskliga relationer. Om två personers maskiner ofta uppträder vid samma plats, är det väldigt sannolikt att de har kontakt.
Sociologi och datalogi smälter samman; George Danezis nämner att en holländsk kriminolog som står nära holländska polisen förespråkar användande av trafikanalys för att avgöra vilka personer i kriminella kretsar som bör arresteras. Inte i första hand på grund av de egna förbrytelserna utan för att åsamka största möjliga skada på det kriminella nätverket, och utan någon systematisk övervakning av vad de egentligen säger till varandra.

Selective enforcement var även på tapeten under förra årets kongress (även då utifrån exemplet Nederländerna), och är ett fenomen som aktualiseras akut genom datalagringsdirektivet.
EU:s direktiv som ska tvinga kommunikationsleverantörer att lagra trafikdata åt myndigheterna, introducerar enligt George Danezis en systemisk risk för storskalig trafikanalys, som kanske glöms bort när fokus hamnar på den enskildes oro över att kommunikationens innehåll ska övervakas.

Uppdelningen mellan trafikdatan och meddelandena är dock inget som rent fysiskt kan passera en datakabel. Implementeringen av datalagringsdirektivet klargör att det är en förhandlingsfråga vad som ska räknas som trafikdata. Elektronisk post skickas inte bara med SMTP, utan kan lika gärna vara ett privat meddelande inom ett webbcommunity. Om sändare och mottagare ska lagras även i det senare fallet, innebär trafikdatalagringen en brutal och storskalig omorganisering av internet.

Caspar Bowden, Chief Privacy Advisor inom Microsofts europeiska forskningsdivision, var ytterst bekymrad över den saken, både i sitt föredrag om "integritetens lagar" och när vi pratade med honom utanför kongresscentret senare.
Ett begrepp han använde var identity provider, som jag inte hör innan men framstår som extremt användbart att använda vid sidan av internet service provider, för att effektivt kunna tala om vilka dataöverföringar som trafikdatalagringen ska omfatta. En identitetsleverantör är någon annat än en internetleverantör, en identitet kan vara ett inloggningsnamn till ett nätcommunity eller telefonnumret till ett kontantkort.

Microsoft Passport var ingen lyckad lösning, har företaget nu insett. Caspar Bowden presenterade planer på Identity Metasystem, en standard för att digitala identiteter å ena sidan ska gå att överföra mellan olika system så att det kan säkras att samma identitet står bakom t.ex. både ett eBay-konto och en communitymedlem, men å andra sidan inte ska kunna missbrukas utan ge användarna full överblick över vem som har tillgång till vilken information. Om ledande identitetsleverantörer kunde enas kring en sådan standard (under Microsofts ledning?), menar han att en utveckling kan undvikas där det inte finns någon kontroll över hur uppgifter samkörs: Tänk till exempel om Aftonbladet nästa år köper upp Lunarstorm och börjar använda dess information för att rikta reklam.
Utgångspunkten för Identity Metasystem är "identitetens sju lagar". Projektet förtjänar säkerligen att ifrågasättas på flera sätt, men Caspar Bowden från sin chefsposition inom Microsoft hade han betydligt angelägnare saker att säga än den reaktive advokaten som talade första dagen.

Kunst-Werke: Kropparnas och konstens ut- och insidor

2006-12-30T00:26:00.000+01:00

Between different cultures, misinterpretation is an important part of interpretation to make an assumption of differentiation.
(Noritoshi Hirakawa)

Rapporten om "kroppen som plattform" härifrån hackerkongressen 23C3 vid Alexanderplatz i Berlin avslutades med ett löfte om en rapport från pågående utställningen Into Me / Out of Me på konsthallen Kunst-Werke inte alls många kvarter bort.

För det finns paralleller mellan Quinn Nortons föredrag om "funktionell kroppsmodifiering", och samtidskonstens "grupputställning om den föreställda, deskriptiva och performativa handlingen av att passera in, igenom och ut ur den mänskliga kroppen".Kuratorn, Kunst-Werkes grundare Klaus Biesenbach, förklarar vidare:

The focus is on three primordial and radical relationships between the internal and the external: metabolism (eating, drinking, excreting…), reproduction (intercourse, birth…), and violence (shooting, impaling, perforation…).

Det är ett brett tema arrangerat i fem våningar, kryllande av stora namn från fyra decenniers internationell samtidskonst. Konstverk som använder alla tänkbara tekniker, ibland kroppsvätskeslabbit, i hög grad olika slags performancedokumentationer, eller åtminstone verk som har en stark performativ aspekt.
Ett flertal dokumentationer av kontroversielle österrikaren Otto Mühls "aktioner", och av nästan lika skatologiske landsmannen Hermann Nitsch visas bland annat en kroppsskiss "efter Leonardo".
Feministisk kroppskonstnär konfronterar manlig strukturalistisk filmare i Carolee Schneemann: Interior Scroll (1975). Mona Hafouns installation Deep Throat "serverar" ett filmat svalg på porslinsfat. Vi hittar även Piero Manzonis förpackade konstnärsbajs släppt i limiterad upplaga (1961), som länge var en fast referens i diskussioner om konstens gränser.

En projektion som gör ont är Barbed Hula av Sigalit Landau (fast kuratorns påpekande om vad smärtan "låter sig överföras till" är alldeles onödigt).

Utrymme finns också för en visning av Robert Boyds youtubiga mix av videoklipp från 1900-talets totalitära regimer till hurtfrisk musik. Den är ett av flera exempel på samtidskonstens tänjande på gestaltandets gällande gränsdragningar, för alla lånen är upphovsrättsligt betraktat rena attentatet.
Konstvärldens aktiviteter kan, tack vare sin omgärdande högdiskurs, komma undan med vissa saker som inte alltid ses som OK för en random internaut. Att konsten är så "odemokratisk" är inget att gnälla över, utan en intressant funktion som för den skicklige går att utnyttja för ett okänt antal oavsedda syften – för att formulera sig i linje med den hackermentalitet som manifesteras hela dagarna här på kongresscentret.

Alltsedan Marcel Duchamp har samtidskonsten, med sitt vida fält av tekniker, ett alldeles speciellt förhållande till upphovsrättslagstiftningen. Ett upphittat föremål av okänt ursprung kan utnämnas till konst genom att en konstnär placerar det i ett konstnärligt sammanhang, som bär hans namn. Text-, ljud- och bildfragment samt fotografier behandlas som råmaterial att göra något mer av. Alltså används befintliga uttrycksformer inte som form utan som idéer, innehåll sida vid sida med bokstäver, klanger, och faktauppgifter och liknande byggstenar utan verkshöjd, sådant som ännu väntar på att formas. Upphovsmannaskapet flyttas ett steg upp i den symboliska näringskedjan.

Teresa Margolles ljudinstallation Sonido de la morgue består helt enkelt av de inspelade ljuden från obduktionen av en mänsklig kropp. Curatorns ord att hon gör "formmässigt återhållsamma arbeten" är en snygg omskrivning för ready-made. Teresa Margolles verkar inte ha utfört obduktionen själv, den gjordes antagligen av en kirurg som utförde ett arbete och inte en performance. Konstnären har här spelat rollen av den som registrerar en handling, utförd av en namnlös.

Andra verk inom samtidskonsten har en helt omvänd upphovsmannafunktion: Konstnären utför en handling, som registreras av en namnlös. Simpel observation från Into Me / Out of Me: Genom att kalla ett foto för "performativt självporträtt" går det vända på fotografimediets konvention och låta den avbildades namn, inte kameraoperatörens, stå som upphovsman.

Det är Catherine Opie som är konstnären till fotot av sin rakbladstecknade rygg (Self-Portrait/Cutting, 1993). Men de anorektiska barnen i Wildzone 1 (2001) är namnlösa; konstnären L.A. Raeven är i stället den osynliga arrangören på andra sidan filmobjektivet.

När konsten använder kroppar blir allt gärna extra provocerande: till oredan om vad som är uttrycksform och innehåll, intervenerar konsten som visas på Kunst-Werke uppsåtligen i den känsliga gränsdragningen mellan kroppens privata insida och dess offentliga utsida. (Svårigheten att särskilja symboliskt och reellt, vilket är ett möjligt håll för resultatet att luta åt, har ett namn: paranoia.)

The mouth is interesting because it's one of those places where the dry outside moves toward the slippery inside.
(Jenny Holzer, emalj, 1980)

23C3, del 4: Lawrence Lessig

2006-12-29T22:16:00.000+01:00

Tydligen brukar Lawrence Lessig sätta samman en ny presentation varje halvår, som han sedan övar in och kör runt om i världen på alla ställen han bjuds in till. Ikväll skulle han för första gången köra sin senaste uppdatering inför publiken på 23:e Chaos Communication Congress.
Nyckelorden flimrar genom projektorn medan Lawrence Lessig förklarar att det är "cool" att använda kod för att bygga maskiner, medan det är "very cool" att man sedan 20 år tillbaka börjat använda kod för att bygga kultur. (Well, siffran skulle lika gärna kunna få några fler nollor, men jag förstår typ vad han menar. Kopplingen mellan remixkultur och kod är dock inget han utvecklar vidare.)
Efter max ett par minuter rullar de första klippen med putslustiga hemmagjorda musikvideos, som ska demonstrera den väldigt coola remixkulturen. De flesta känns igen från hans förra framträdande i Berlin, för drygt tre månader sedan. Jag fann dem inte överväldigande kul den gången heller, men smaken är olika. Här dras det ner applåder och gapskratt i mängder, innan föredraget drar iväg från audiovisuell underhållning till politiskt brandtal.

Med avstamp i remixkavalkaden förklaras Löftet, den demokratiserade kulturen, a new literacy for the 21st century, freedom to capture, share, remix... Och Hotet, upphovsrättsmaximalisternas lock på kreativiteten. Sedan sist har han taggat ner lite på epokindelandet och är inte fullt så fokuserad på USA:s konstitution och historia. Annars är det ganska mycket samma saker som sägs, i annan ordning.
Vi vet från början hur svaret vi ska få kommer att stavas: Creative Commons. Innan Lawrence Lessig anländer där tänker han dock förklara de vägar som han menar inte är framkomliga (i Amerika, tillägger han). Varken revolution (hackarna krossar upphovsrätten), reform (att förlita sig på lagstiftarna) eller rättsprocesser (vilket Lessig själv försökt upp i högsta domstolen, och misslyckats) fungerar.
Underligt nog väljer han att presentera sitt alternativ Creative Commons genom en historisk parallell till 1930-talets strider om musiken på radio i USA. När Ascap höjt priserna på sina licenser med 448 % under åtta år, startade radiostationerna konkurrenten BMI, under deras egen kontroll och med längre priser. Gång på gång återkommer han sedan till att

internet is today's broadcasters, we're facing the same struggles ...
the same question: "how do we free the future from the dead hand of the past"?

Japp, han menar verkligen att Creative Common är dagens motsvarighet till BMI, och att konflikterna liknar varandra. En väldigt märklig parallell, tycker jag.

Annars ägnar Lawrence Lessig en stor del av sitt tal till att bemöta kritiken från Richard Stallman om att inskränkningar i Creative Commons-licenserna, som den svårtolkade "non-commercial", innebär ett fundamentalt avsteg från den copyleft-princip som ligger till grund för fri mjukvara.
Lessigs svar är att t.ex. musik och mjukvara har olika förutsättningar. Copyleft triggas när det görs bearbetningar, men inte om t.ex. Sony lägger en låt på en samlingsskiva och säljer, kanske utan att nämna artistens namn (hur sannolikt det scenariot nu låter...). Därför behöver vissa former av kultur även kunna reservera sig mot kommersiellt användande.

Lite knepigt är att Lessig inte nämner några namn, utan besvarar kritik från odefinierade radikaler som tycker att Creative Commons är en "kompromiss". Hur som helst avslutas anförandet – som möts av stående ovationer, lite pingstkyrkostämning – med en maning till enighet; de som vill undanröja upphovsrätten och de som vill reformera den måste "spara sin oenighet till senare".
En tysk som begär ordet under frågestunden instämmer, och påpekar att "en faktor för nazisternas maktövertagande var konflikten mellan sossar och kommunister på 1930-talet". Lawrence Lessig: "Så vilka motsvarar judarna i dagens situation?". Tysken blev förstås helt paff över den bisarra motfrågan. Historieparallellerna var som sagt inte helt stabila denna afton...

Lite uppfriskande munhuggning blev det ändå när konferensens keynote-talare John Perry Barlow begärde ordet och hävdade att det visst är möjligt, och nödvändigt, att knäcka upphovsrätten. "Civil olydnad på massnivå är vårt enda hopp", sade han, i klar opposition mot ambitionen att reformera fram en mjukvare men bättre fungerande upphovsrätt. "Jag tycker vi ska vänta tills du och jag är döda, men de andra här i salen lever", sade John Perry Barlow till Lawrence Lessig, som svarade att om vi väntar så länge med att fixa upphovsrätten "har vi förlorat" och kastas tillbaka till det hemska 1900-talet och dess read only-kultur.
Den gamle Greatful Dead-medlemmen fick sista ordet gentemot kändisjuristen:

You are such a pessimist, Larry!

Lawrence Lessig bor och verkar sedan i höstas som gästforskare i Berlin. Följande närbild visar hans nya tyska stil – skäggstubb och Beck's:

Sista ordet gick dock till en annan skäggstubb:

Uppdatering: Ännu en blogg som refererar Lessig/Barlow-munhugget.

Uppdatering, 1 jan: We-make-money-not-art rekapitulerar vad de träffande kallar "Lessig's evangelization talk (or rather motivation session for the converted)" – vilket nu finns i sin helhet på Google Video.

23C3, del 3: Kroppen som plattform

2006-12-29T16:41:00.000+01:00

Vi lärde känna den kaliforniske journalisten Quinn Norton när hon var i Sverige i somras för att träffa Piratbyrån och skriva ett stort reportage i Wired. Hörde henne dock inte säga något om magneten i fingret.
Det är dock den som lockat hundratals åhörare att fylla sal två här på 23C3, när Quinn Norton på torsdagseftermiddagen pratade om Body Hacking & Functional Body Modification.

Hon berättar att hon "växte upp i en kroppsmodifieringsfamilj" med piercade föräldrar, men själv började intressera sig för underområdet funktionell kroppsmodifiering under förra året. Hon skrev en artikel med namnet You are the platform i tidskriften Make, vars hackeretiska motto är If you can't open it you don't own it!
Quinns förslag att helt enkelt applicera samma paroll inte bara på datorburkar, utan även människokroppar, roade förstås publiken. Alla förstår ju att hack som använder den egna kroppen som plattform har förmågan att överskrida långt fler och djupare kulturella tabun.
Själv valde hon dock att ur föredraget utesluta vissa praktiker som i vissa fall kan betraktas som funktionella, såsom sexuellt motiverad genitalpiercing, rituellt motiverade kroppsmodifieringar, deprimerades självskadande, med mera.

Quinn Norton opererade in en magnet i fingret. Nu kan hon känna elektromagnetiska fält. Genom sitt eget nervsystem. Visserligen är det inte en förmåga hon fått användning i sitt journalistjobb mer än en gång; hon var mer intresserad av själva konceptet med funktionell kroppsmodifiering.
Implanteringen gick bra. Fingret öppnades, en liten magnet lades in, därefter tog det ett antal månader för den att "sjunka in" i nervsystemet så att elektromagnetismen började kännas. Andra kroppsdelar än fingertopparna hade svårligen kunnat användas, eftersom de inte har tillräckligt hög koncentration av nerver.
Då fick hon en infektion i fingret, "sedan började kroppen attackera magneten och göra allt för att få ut den", och fingret fick förstås opereras. Resultatet, hur som helst, blev att Quinn Norton förlorade känseln i ett av sina fingrar, med ett undantag – hon kan känna magneter. Inget annat.
En hel del andra experimenterar just nu med att implantera RFID-chips, säger Quinn Norton:

Jag är helt för att folk skär upp sina kroppar och sticker in vad de vill i dem, jag tycker bara det inte gör är särskilt intressant. Att ha ett RFID-chip implanterat ger precis samma resultat som att bära ett med sig.

Funktionell kroppsmodifiering handlar, för Quinn Norton, om att förbättra kroppens funktionalitet. Nu finns det hörapparater som opereras fast i skallbenet. Det accepteras för hörselskadade men varför upplever många en kraftig etisk gräns när vi får höra om en person med fullgod hörsel som vill betala för att operera in en likadan apparat fast med usb-ingång, så att han kan använda sin mobiltelefon den vägen (vilket tydligen är fullt möjligt)?
Vad som en gång sågs som groteskt kan på ganska kort tid börja ses som fullt normal medicinsk praxis.
Enhancement omdefinieras kontinuerligt till treatment, men orden förklarar inte procedurerna i sig, bara dess sociala acceptans. "Vi har i masskala, jorden runt, byggt om oss till monster, varelser som man en gång skulle ha bränt som häxor, och omdefinierat det som 'behandling'." Så långt talar vi mest om medicin, men till det kommer förstås militärteknologins långt vidare etiska ramar när det gäller att töja människokroppens gränser, till exempel genom att låta soldater vara vakna i flera dygn på Provigil.

Vilka ska ha en tillgång till en viss teknik för funktionell kroppsmodifiering? (Ingen? "De sjuka"? Soldater? Alla som kan betala?) I vilka fall kommer en svart marknad att växa fram, och vart kan en sådan situation leda?
Paralleller går att föreställa sig till plågsamt välkända fenomen som illegala aborter. Quinn pekar också på preventivmedlet spiral som exempel på ett väldigt utbrett implantat, pekar på de glada kvinnorna i en spiralreklambild och säger "de är cyborger". Enligt Quinn Norton är frågan livsviktig:

How do we create a non-medical human market for altering ourselves? Or does ut go back room enhancements for the poor, and travel for the rich?

Science fiction? Cyborghype? I-landsproblem? Nja, ett tungt skäl att avstå från bortviftarimpulsen är att många saker som kan klassas som funktionell kroppsmodifiering redan på ett eller annat sätt redan ligger i bioteknik- och/eller militärindustrins pipeline.
Frågan blir då i vilken mån omdefinieringen från enhancement till treatment och hela diskussionen om etiska gränsdragningar kommer att äga rum inom någon slags offentlighet, eller om den ska ske inom industrins väggar för att sedan presenteras som ett helgjutet faktum. Finns det inte halvgalna typer som öppnar sina kroppar och stoppar in alla möjliga teknologier, så finns det också ont om möjligheter att hinna reflektera över tekniken innan den plötsligt börjar tillämpas i stor skala.
Så uttryckt är kopplingen till hackeretik glasklar. Om möjligheter finns att använda plattformar – oavsett om de är datorer, människokroppar eller annat – på ett annat sätt än de vedertagna, är det bra om dessa möjligheter utforskas, praktiskt och utommoraliskt. Först då möjliggörs en verklig etisk diskussion. (Kroppsmodifiering kan vara ett slafsigt jobb, men någon måste göra det...) Alternativet är att den diskussionen måste tas i efterhand, när tekniken redan är "färdigförpackad".

Steget över i mer kittlande filosofi tog Quinn Norton knappt alls; Oscar var besviken på frånvaron av diskussion om koncept som transhumanism. Å andra sidan kanske det kan vara en poäng att ibland inte säga allt i ett praktiskt inriktat föredrag, utan överlåta vissa tolkningsfrågor att behandlas i andra format. Till exempel konstformatet; då är det bara att traska en kilometer eller så från Alexanderplatz till Auguststraße och Kunst-Werke där utställningen Into Me / Out of Me behandlar närliggande frågor. Rapport därifrån kommer strax!

Uppdatering 4/1: Utförligt referat på we-make-money-not-art.com

23C3, del 2: Tillit

2006-12-28T00:25:00.000+01:00

Att logotypen för 23rd Chaos Communication Congress, 23C3: Who can you trust? som synes innehåller ett äpple har visserligen fått någon (tysk) att fråga om Apple har köpt upp kaoskommunikationskongressen. Alla som känner till Chaos Computer Club förstår dock att det självfallet inte är ett varumärke, utan det gyllene äpplet är ju en diskordiansk symbol som åberopar kaosgudinnan Eris...

Det påpekade Tim Pritlove i ett kort invigningstal som, innan det övergick i att presentera keynotetalaren John Perry Barlow, reflekterade kort över det engelska ordet trust; svenska översättningen bör väl bli tillit.
Ett av de tillitens kännetecken som Jim Pritlove räknade upp var att den byggs upp under lång tid men kan förloras på ett par sekunder. Ett annat, som förefaller tänkvärt, är att tillit kräver både diskretion och öppenhet (privat och offentligt). Tillit är motsatsen till rädsla, tillit skapar säkerhet, sade han, innan John Perry Barlow fortsatte utveckla sina tankar kring tillit.
Ptja. Ordet har flera innebörder. I datorsammanhang associerar man både till hårdvarukontrollhemskheter som "trusted computing" och på hur kryptering av kommunikation förlitar sig på tillit genom "webs of trust". Den vanligaste datorsäkerhetetsluckan oavsett typen av system är, enligt en ofta dragen slutsats, "transitiv tillit (transitive trust).

Vertrauen är det tyska ordet för tillit/trust. Systemteoretikern Niklas Luhmann definierar tillit som en "mekanism för reduktion av social komplexitet". Eftersom rationell avvägning av all information är alltför komplex för att alltid kunna utvärderas, förutsätter beslutsfattande ofta tillit, ett begrepp som Luhmann tycks sätta i samband med intuition (som jag i sin tur associerar starkt till Henri Bergson).
Tyskans Vertrauen har och engelskans trust har en gemensam etymologisk stam som vi känner igen från tro, trogen, trög, tröst och inte minst i engelskans ord för sanning.
Statsvetare och sociologer brukar tala om social tillit. Från en antagligen helt annan vinkel närmar sig tydligen Derrida begreppet tillit, jag tror det är i Lagens kraft. Har själv inte läst den, men efter samtalet på Södertörn associerade Jonatan Habib Engqvist till Derridas behandling av tillitsbegreppet.
För den bedrövliga svensk-Wikipedia är "tillit" dock varken mer eller mindre än "en sedimentär bergart", hmm...

John Perry Barlow tog sig an frågan om trust genom att berätta om den där tiden på 1980-talet när hans hippie-crew började närma sig en yngre generation tidiga hackers, med ömsesidig initial misstro. Trust is related to self, och självet är ingen okomplicerad sak, lager av lager av språk, kultur, programmering, droger, neuroser...
Hans keynotetal var annars en smula konfrontativt, han anklagade det församlade hackercommunityt för att inte använda sina kunskaper tillräckligt konstruktivt, genom att attackera vad han beskrev som internets fiender, exempelvis spamverksamhet och virus. We have to save internet from the ones we can't trust.
Och så kommenterade han arkitekturen i det östberlinska kongresscentrets stora sal som a combination of acid and communism!? I keep wondering when it's gonna lift off, but I guess it's just sleep deprivation...

Skriver detta nere i källarens nya häng under Phenoelit-fanan; deras gamla utrymme har ersatts av eget chilloutrum, med projektioner, soffor, DJ som kör dubtechno och techhouse och annat, samt brutalt mycket data.

23C3, del 1: Datalagring och reaktivitet

2006-12-27T14:29:00.000+01:00

Tyske advokaten Marco Gercke, expert på cybercrime för Europarådet, pratar i stora salen. Börjar känna igen typen av övervakningskritiskt anförande: Kunnigt, powerpointat och väldigt, väldigt reaktivt.

Han klagar på folkräkningar som frågar efter onödigt mycket information, han klagar på det orimliga i att han inte fått fotografera en övervakningskamera utanför en ambassad samtidigt som hemliga flygbaser kan beskådas i Google maps, han klagar på folkbokföringstvång, han klagar på biltullar vars identifieringssystem riskerar att utvidgas från avgiftsinhämtning till övervakning. Argument som att övervakningen tar mer frihet än de ger i säkerhet, eller att de verkliga brottslingarna ju vet hur man kringgå övervakningen, är lika förutsägbara som de spontana applåderna han får när han drar dem.
Nej, välkammade Marco Gerckes klagomål på att makthavarna inte lyssnar och hans maningar till fortsatta protester känns verkligen inte särskilt produktiva. Inte heller lyckas han provocera fram meningsskillnader i auditoriet, så som förra årets We lost the war-föredrag ändå gjorde.
Kanske är problemet att han – som advokat, frestas jag skriva – håller fast i en tanke om teknikneutralitet: Han säger att bara det som accepteras i "verkliga världen" borde accepteras på internet, och likställer skadegörelse i någons hem med förstörd information i någons data, utan att vilja erkänna att man då befinner sig på metaforernas gungfly.

Trafikdatalagringen är förstås ett centralt tema, och onekligen är han kunnig i den snåriga EU-processen; "det snabbast genomdrivna direktivet i EU:s historia", tror han. Vad han klagar på är eroderingen av den personliga integriteten, detta ganska slippriga begrepp, men förvisso tar han också upp de mer strukturella konsekvenserna.
Om varje leverantör av kommunikationstjänster tvingas spara informationen om vem som kommunicerar med vem, är ju frågan vad "vem" betyder. Att lagra IP-nummer räcker i sig inte särskilt långt; kryphålen är otaliga och högst vardagliga, såsom öppna terminaler på internetkaféer (vilket Italien försökt lösa med identifieringstvång), öppna trådlösa nätverk (som måste förbjudas om datalagringen ska bli effektiv för brottsbekämpning; här är det upphovsrättsindustrin som driver på för att göra routerns ägare ansvarig för vad alla anslutna gör med sina datorer), eller att låta kommunikationen gå via länder som inte tillämpar datalagring. Dessa tilläggslagar som ska försöka komma närmare det farliga mål som jag har kallat nodernas individualisering är ju det verkliga problemet, som inte handlar om "integritet" utan om den handfastare frågan om nätverksarkitektur.
Att detta togs upp här på 22C3 kanske var väldigt bra, men utifrån vår svenska utgångspunkt kan jag som sagt inte känna att det bidrog med mycket nytt.

Småintressant var dock den alternativa lösning som föreslås av Marco Gercke och andra: quick freeze, alltså att myndigheterna ska kunna kontakta en kommunikationsleverantör medan ett misstänkt brott utförs eller planeras, för att kunna få ut identifierande information utan att tvinga dem att lagra den.

Att det alternativet implicerar en brottsbekämpning i realtid som ligger ganska långt från hur polismyndigheter brukar jobba idag, det är en sak. Knepigare, strategiskt sett, är att det ju fortfarande implicerar alla de omöjliga och farliga tilläggslagarna. Varje kommunikationsleverantör (inklusive internetkaféer, innehavare av trådlösa nätverk m.m.) måste ju fortfarande veta identiteten på vilka som använder deras tjänster i ett visst ögonblick. Handlar inte frågan mer om myndigheters oförmåga att acceptera en halvdan övervakning, än om att utforma en "begränsad" men påstått total övervakningsmodell åt dem?

Föredrag 2006

2006-12-26T22:31:00.000+01:00

Mest för min egen skull tänkte jag sammanställa de föredrag jag hållt under 2006. Eftersom det blev en del, både inom och utom landet och i väldigt skiftande sammanhang, kan det vara kul att komma ihåg. Alla har mer eller mindre koppling till Piratbyråns verksamhet (har inte räknat med inomakademiska seminarier, ej heller paneldeltagande eller rena debatter). Däremot ska det understrykas att det inte är någon överblick över alla årets Piratbyrån-anföranden – flera av de andra piratbyråkraterna har också pratat för de mest skilda publiker, både inrikes och utrikes.
Kan ha missat något, men här är listan:

5 april: WELD, Stockholm.
Pendlade rätt löst mellan mediehistoria, cut-up-kultur, fildelning, gråzoner med mera, inför en ganska liten publik av folk verksamma inom scenkonst (teater, dans, performance). Oerhört givande eftersnack. Foto.
29 april: Piratafton på Café Edenborg, Stockholm.
På Piratbyråns välbesökta tillställning testade jag att prata om relationen mellan darknets och long tail, och mellan det elektroniska musikskapandets historia och piratkopieringens, bland annat genom att visa en kortfilm. Annars inte jättestrukturerat, utan mer ett föredrag som prövade lite nya koncept.
15 maj: Världsbiblioteket, Stockholm.
Solidaritetshusets bibliotek hade ordnat en halvdagskonferens om "digital solidaritet" för föreningsaktiva, där även Mathias Klang och Lars Ilshammar höll intressanta föredrag. Själv pratade jag om fildelning, skillnaden mellan vertikal och horisontell kommunikation och om hur man kan underlätta och dra fördel av informationsdelning.
19 maj: Waag, Amsterdam.
I anslutning till en tvådagars workshop med deltagare från både Europa och Indien, höll Palle Torsson och jag ett öppet föredrag (vårt tidigare grey commons-föredrag i omarbetad och utbyggd version). Därefter pratade den mästerlige Lawrence Liang, som jag inte ens ska försöka sammanfatta.
2 juni: Reboot 8.0, Köpenhamn.
På tåget ner kom beskedet om razzian. Dagarna i Köpenhamn blev alltså väldigt, väldigt hektiska. Stor konferens med mycket affärsfolk och ett ganska spännande program. Vävde in de senaste händelserna i mitt tal, som publicerades och blev ganska så uppmärksammat.
3 juni: Demonstrations på Mynttorget, Stockholm.
Protesten mot razzian behöver väl knappast presenteras; rapporter, bilder och filmklipp finns här och var på nätet. Här är mitt korta tal där jag försökte lyfta fram det väsentliga i tumultet – det vill säga frågan om reglering av kommunikationsmedier (snarare än frågan om ministerstyre och sånt).
28 juni: Rote Fabrik, Zürich.
Nystartade gruppen Digitale Allmend arrangerade en välbesökt föredragskväll på idylliskt beläget kulturhus. Jag höll samma anförande som i Köpenhamn. Finns inspelat i massor av format. Livliga eftersnack, kul besök! Dessutom blev jag intervjuad i en av Schweiz största tidningar samt i landets IT-veckotidning.
4 juli: Brandtalsbingo, Visby.
Riksteatern arrangerade som en del i Almedalsveckan, Albin Balthasar ledde; kul koncept med Karin Kebbe Helin och Elin Alvemark bland de övriga deltagarna. Jag hade med mig ett blandband och här är mitt treminutersbrandtal.
23 augusti: Fryshusets gymnasium, Stockholm.
Kul att prata inför 350 färska ettor, de flesta från estetiska inriktningar! Och intressant att IFPI vägrade medverka...
13 september: Wizards of OS, Berlin.
Inom ramarna för konferensens session "Freedom expanded", ledd av Felix Stalder, pratade jag rätt kort och delvis improviserat om Piratbyråns kopifajt-erfarenheter och om att jobba med koncept och språkbruk.
Golem.de, Gulli.com och Felix själv skrev, och så finns ett par bilder.
25 oktober: Art|Net|Work, Århus.
Symposium arrangerat av det danska universitetets institution för digital estetik. Föredraget sammanförde en rad idéer och koncept som kommit upp under året, och redigerades senare samman till texten Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright.
30 oktober: Kungliga Konsthögskolan, Stockholm.
Föreläste om Brasilien och kulturkannibalismen inklusive lite kritiska reflektioner från Wizards of OS, för en klass av yrkesverksamma konstnärer och arkitekter i kursen legal/illegal [pdf], som strax därefter åkte på studieresa till just Brasilien. En väldigt spännande kurs, som jag förhoppningsvis ska återbesöka i vår. Efter mig följde förresten ett osande tal av Dennis Töllborg, som jag aldrig hann referera här.
6 november: Timbro, Stockholm.
Pratade för unga liberaler som utbildar sig i Stureakademin. Om upphovrättskritik, upphovsrättskollektiv och svårigheterna med att reglera "exemplarframställning"; försökte föra diskussionen från de abstraktioner som ofta präglar den liberala upphovsrättskritiken till ett mer konkret plan, därefter följde udda och kul frågestund.
1 december: "Unga och nätverkskulturer", Jönköping.
Ungdomsstyrelsen hade förlagt en stor konferens i anslutning till Dreamhack. Jag var inbjuden att hålla ett anförande om kulturpolitikens utmaningar, eller något sådant, att inleda den sista programpunkten. Pratade om konsumtionsbegreppets problematik i spelsammanhang, kulturkanon som symptom, "datorberoende" och "den verkliga världen", deltagarkultur kontra slutprodukter... Därefter fortsatte diskussionen med ett panelsamtal, med representanter från såväl Fair Play som Sverok, alliansens kulturkommitté och Ivan Wenster. Rätt lärorikt.
6 december: Södertörns högskola.
Samtal om upphovsrätt med Nicklas Lundblad, modererat av Jonathan Habib Engqvist. Arrangerat av Södertörns humanistiska förening, en publik på ett drygt tjog mestadels filosofistudenter och överlag en väldigt stimulerande kväll.
Mitt anförande baserades på Århus-pratet, Nicklas sammanfattar en del av sitt här; jag har tänkt återkomma till diskussionen ett tag, men vi får se om det hinns med.

Femton föreläsningar allt som allt, med varierande innehåll. Med specialteman undantagna, kan snacket (fortfarande mest för min egen skull) sammanfattas kring några mer fasta milstolpar. Talet för centerpartiets riksdagsgrupp i mars var en första sådan som jag sedan försökte bygga vidare åt olika håll; lite roligare blev det dock från och med förra mellandagarna i Berlin, där Palle Torsson och jag hade sammanställt ett gemensamt föredrag, inspirerat av en intervju som Metamute gjorde med honom tidigare under hösten. I våras byggde jag på det och försökte samtidigt väva in lite mer av en närliggande tematik: relationen mellan levande musik, ljudreproduktion och ljudsyntes under 1900-talets andra halva.
Nästa hållplats blev Reboot-talet i Köpenhamn, samtidigt som tillslaget mot The Pirate Bay hjälpte till att sålla ut det mer direkt relevanta och gav massor av input. Därefter blev det lite mer improviserat i Berlin, för att åter struktureras upp i Århus – då betydande delar av Magnus Erikssons presentation i Brno införlivades och remixades.
Överlag måste jag säga att bollandet, kommenterandet, plagierandet och kopipejstandet av texter, piratbyråkrater emellan, blivit ett ofantligt fruktbart sätt för kollaborativ skriftlig vidareutveckling av idéer.

På årets kaoskommunikationskongress i här Berlin, som inleds på torsdagsmorgonen med keynote av John Perry Barlow kommer som sagt inte Piratbyrån att medverka med några officiella programpunkter, däremot med mycket folk på plats. Rapporter kommer!

Från Berlin: Film/konst

2006-12-25T20:34:00.000+01:00

Julaftonskvällen avslutades på Bootlab där Pirate Cinema Berlin börjat återstartat sin söndagsserie efter avbrottet. Som tidigare handlar det om fritt inträde, billiga drycker i baren och visning av utvalda nedladdade filmer, som den som önskar kan få sig medbränd på skiva. Det var en ganska liten skara som samlats för att se The Pervert's Guide to the Cinema, där Slavoj Žižek i två och en halv timme dundrar ur sig psykoanalytiska tolkningar till filmhistoriska klipp. Välgjort och ofta underhållande, ibland tankeöppnande, ibland mer skrattretande och, som sagt, invändningarna är av flera slag.
(Žižek har dock hängivna fans. Någon har transkriberat hela den första av filmens tre delar.)

Filmens regissör Sophie Fiennes hade tydligen fått höra om den illegala visningen och var väldigt positivt inställd, särskilt som hon hoppades att det kunde hjälpa filmen att få en officiell distributör i Tyskland. Det berättade Sebastian Lütgert i sin korta introduktion till piratbion, då det även förkunnades en efterfilm: 24 Hour Psycho, konstnären Douglas Gordons radikalt nedsaktade version av Hitchcockklassikern.
Hela visade de väl knappast (i så fall fortsätter visningen ännu), vi stannade dock inte så länge, bara för att dagen efter se samma dygnslånga konceptfilm visas på samtidskonstmuséet Hamburger Bahnhof. Där visas nu ett högklassigt urval ur projektionskonstens historia i sin stora nya bakre flygel. Tack vare det väl tilltagna utrymmet slapp man det alltför vanliga fenomenet "videokonst som ljudsörja" (även om man inte behöver vara någon hifi-nörd för att fråga sig varför konsthallar kan lägga så stora resurser på videokonstutställningar och ändå bara använda små futtiga högtalare för ljudbiten.)

I en annan del av den väldiga konsthallen visas en mindre utställning, Übersetzung. Text als Bild, med Walter Benjamin som affischnamn. Benjamins stjärna visar inga tecken på att sjunka i Berlins konstvärld, tvärtom.

Idén handlar här om att gestalta dennes "föreställning om att handskriften, men också det tryckta ordet, utöver sin innehållsliga relevans också har en omfattande bildkvalitet". Lite löst hållet, sådär. Arnold Dreyblatts lentikularbilder, som klär ett rums fyra väggar med fragmentarisk text, fascinerar.
Översättning? Nja, det bjuds det mera av i Jonathan Monks installation bredvid, som inte ingår i text som bild-utställningen, vars Benjamin-kopplingen är väldigt indirekt – med undantag då för en logotyp av Günter Karl Bose, som får ses som en kommentar till hjältestatusen:

(Foton av lillasyster Gisela.)

Blir kvar i Berlin en vecka; i övermorgon börjar 23rd Chaos Communication Congress – får se om det hinns med några rapporter under tiden, eller om de får postas efter nyår.

PS. En höjdpunkt, på tal om jul och konst, var Lars Vilks redogörande för "den institutionella julteorin"...

Metamusikåret

2006-12-23T03:59:00.000+01:00

Momus, den enögde musikmakaren som har många tänkvärda saker att säga om fejk och sånt, sammanfattar musikåret 2006 på sin blogg:

If music didn't exactly die in 2006, it certainly felt sidelined, jilted, demoted, decentred, dethroned as the exemplary creative activity, the most vibrant subculture. /.../ From where I stand /.../, visual culture now occupies the central position music once did.
/.../
Meanwhile, new institutions came along to replace the old mastodonts. /.../ If someone mentioned a band, YouTube was the place I went first to hear their music. /.../ Note, again, in the YouTube-ization of music, the sly upstaging of audio by visual content. MySpace (which I refuse to have a presence on, but can't avoid consulting) continued the "famous for 15 people" trend.

Musiktröttman, om det nu är det rätta ordet, delar Momus (f. 1960) med Bill Drummond (f. 1953); tankarna går givetvis till No Music Day.
Vidare berättar Momus att hans allierade Anne Laplantine har lagt av med musiken till förmån för att förkovra sig i det extraordinära spelet go:

I think we're also living now in a transitional period which I'm not sure I can define. All I know is that I feel the need to wait a bit.

En musikalisk transitperiod... jo, jag tror att jag kan förstå hennes aning (till skillnad från Momus jämförelse mellan musik och de påstått vitalare visuella konsterna, som om de vore två sätt att uttrycka "samma sak", en för mig obegriplig tanke).
Transitperioden kan beskrivas såväl optimistiskt som pessimistiskt, och antagligen behövs bägge delar i sina mest utpräglade former, för optimism och pessimism är inga motsatser.

Musikens eventuella kris (i ordets egentliga bemärkelse) är förstås knuten till digitaliseringen, som inte bara möjliggör global massreproduktion av inspelad musik utan kvalitetsförlust, utan också (och kanske ännu viktigare!) att samma datakanaler som musiken överförs i även kan utbyta standardiserade metadata (ID3-taggar, torrentindexering, MP3-bloggar...). Preliminärt kan vi nämna några konsekvenser som tycks uppenbara: exklusivitetsförlust för den tidigare lilla klicken tyckare, fragmentariserad men samtidigt eklektiserad smak, samt förstås en brutal auraförlust för den inspelade musiken när den blivit gratis åtkomlig och alltså inte innebär en ekonomisk prioritering.
Tillbaka till Momus, som uttrycker saker som även Copyriot tagit upp i flera av årets musikrelaterade inlägg:

I think one reason is that the old centralized mass market, broken forever by the internet, thrived on a relatively democratic model for the sale of cultural products, ie you mass manufactured pop records, promoted them on TV, and sold them at an affordable price to anyone who wanted them. Now, with the emergence of a gulf between the super-poor and the super-rich classes, culture is either free (ie bits being file-shared, this blog, etc) or very expensive, one-off products, ie unique works of art, architecture, etc.

Som någon genast påpekade, kan man förstås undra varför Momus inte nämner konsertbiljetter i kategorin "very expensive, one-off products". Dyra eller ej; levande musik äger som sitt främsta kännetecken en einmaligkeit (vet inte hur man ska översätta detta tyska ord, vill minnas att Benjamin använder det); den sker bara en gång, nästa framträdande är ett annat.

Då är det inte bara logiskt att musikekonomin flyttar tillbaka från reproducerbara (gratis) objekt till ögonblickens förgängliga upplevelser; det må vara konserter, festivaler eller Last.fm-radion, gemensamt för dem är att det faktiskt går att ta betalt.
Tendensen pengarna nu finns i levande musik, som har uppmärksammats en hel del under 2006, borde också medföra en ökad efterfrågan på musikartister, – och, eftersom varje artist bara kan befinna sig på en plats åt gången, en tyngdförskjutning längre ut på den långa svansen.
Samma sak skulle kanske också kunna uttryckas som att musiken har blivit mindre universell, som en kommentator skriver på Momus blogg:

But is it really music that's dying, or is it the illusion of homogenous, unified sub-cultures surrounding individual styles of music that is starting to come unraveled? /.../
I wonder at times if there aren't an increasing number of these micro-cultures, distributed about the Internet. It may be that music has become less universal.

Musikaliska mikrokulturernas mecka är förstås Last.fm, med sitt magnetiska sammandragande av musikaliska grannar och sina allt mer imponerande algoritmer för var och en att vidga sin egen lyssnandehorisont. Mest signifikant är hur MP3-lyssnandet blir dubbelriktat: Samtidigt som ljudet strömmar ur våra högtalare, skickas metadata om musiken till en central server och bidrar på ett väldigt synligt sätt till kontinuerligt utveckla både de personliga profilerna och generella rekommendationssystemen. Lyssnandet blir därigenom performativt, det övertar alltså drag från det artistiska framförandet, om än i begränsad omfattning – något som jag inte tror att någon av oss ännu riktigt har förstått vidden av.

Om jag skulle skriva en bloggpost om "musikåret 2006" så skulle jag förvisso kunna räkna upp ett antal riktigt bra nya album som utgavs, även av rätt stora artister (Ellen Allien & Apparat förstås, liksom Sonic Youth och Regina Spektor). Men en skivlista, särskilt en som inskränkte sig till ett utgivningsår, skulle kännas så ofantligt krystat.
Så om musikaliska realtidsupplevelser inkluderades? Visst skulle jag kunna räkna upp fina minnen: små och stora konserter, Norbergsfestivalen, dansen under soluppgångstimmarna på en illegal technofest på Hammarbytoppen. Fast det vore ju löjligt att låtsas som att sådana listor kunde bedöma någon slags "ren" musikalisk kvalitet, som skivrecensenter gör när de bedömer årets bästa inspelningar. Dels för att det förstås inte går att separera livemusiken från dess omgivning och ens egen person, dels för att man omöjligen kan vara på "alla" livearrangemang.
Nej, musikårets lysande stjärna var varken en inspelning eller en tillställning, utan just Last.fm och dess mikroeffekter på vårt musiklyssnandes sociala inramning. Betalar glatt någon euro per månad för att få en aning bättre tjänster, och erkänner gärna att jag blivit statistiknörd (vilket även gäller den lokala lyssningsstatistiken i min dator).

Förra veckan drog slutligen min MP3-hårddisk sin sista suck, efter lång och trogen tjänst i fildelningsnätverken. Ett par hundra gigabyte musik borta. Skulle nog faktiskt ha känts hårdare om jag inte visste att metadatan om mina lyssningsvanor ändå fanns lagrad hos Last.fm, och fortfarande kunde bygga en personlig radioström. Ärligt talat tycker jag det känns aningen befriande att ha blivit av med det mesta. Med en ny hårddisk kostade under tusenlappen står min dator redo att andas in nya ljudfiler, via Soulseek och Oink.
(Undrar förresten hur sådana som köper sina musikfiler från Apples onlinebutik gör när hårddisken kraschar. Köper nya?)

Förvirrande dispyt kring journalisters upphovsrätt

2006-12-21T21:10:00.000+01:00

Journalistförbundets kampanj "för upphovsrätten" – ja, i bestämd form – är egentligen en kampanj för att tidningsjournalisternas anställningsavtal ska låta dem bibehålla upphovsrätten, som idag. Motparten Tidningsutgivarna vill å sin sida ha avtal där de får överta upphovsrätten, och fritt får disponera sina anställdas material, som av tradition är fallet i Storbritannien och USA, men i praktiken också inom radio och tv.

Uppenbarligen finns det ingen part som bara är "för" upphovsrätten, i stället är det två olika tillämpningar som står mot varandra. Idéhistoriskt sett kanske man kan säga att Journalistförbundet vill ha en "kontinental" upphovsrätt som är oförytterligt knuten till den individuella upphovsmannen, medan Tidningsutgivarna vill ha en "anglosaxisk" upphovsrätt som kan avtalas bort, köpas och säljas på en marknad. Konflikten har flera dimensioner, som dock blir helt obegripliga om man retoriskt börjar tala om det som "för/mot upphovsrätten" och blandar ihop med fildelningsfrågan. Eller, som Journalistförbundets ordförande på en hearing i riksdagen, ger sig in i metaforernas värld:

Om man får recycla, återanvända journalistiskt material hur som helst, då försvinner mångfalden … därför menar vi att upphovsrätten är demokratins säkerhetsbälte.

Då kan jag inte låta bli att ställa frågan: Vad blir ett väldigt brett säkerhetsbälte? Svar: En tvångströja. Upphovsrätten som demokratins tvångströja? Ptja...
Till saken. När frågan idag avhandlades i P1:s Vår grundade mening blev förvirringen stundtals komisk. Journalistförbundets Arne König förklarade helt instruktionsboken att hans fack kämpar för upphovsrätten, för att i nästa stund förklara:

upphovsrätter säljs ju till enorma belopp, det är en utan de stora handelsvarorna, det ligger ju på världsplan i nivå med olja, människosmuggling, knark... den typen av stora industrier

En principiellt intressant fråga som radioprogrammet bara tog upp i förbigående rör upphovsrättskollektivet Alis, som är journalistikens motsvarighet till Stim. Den som ansluter sig till Alis ger alltså dem exklusiv rättighet att "förvalta vidareanvändningsrättigheterna" för sina texter. En frilansjournalist, tillika facklig aktivist, sade i radioinslaget:

Det är många tidningar som nekar medlemmar av Alis att över huvud taget få uppdrag, och det är ju en kränkning av föreningsfriheten, vi skjuts tillbaka till fackföreningsrörelsens barndom...

Visst går det att följa deras logik, men hur bisarra blir inte konsekvenserna om man följer dem in på musikens område? Ska då facket hävda att en subkulturell musikscen som enbart anlitar "ostimmade" artister", och på så vis slipper betala licensavgifter, också kränker föreningsrätten?
Kanske skulle Journalistförbundet få större förståelse för sina krav om de trappade ner den storslagna retoriken, och i stället öppnade för mer förutsättningslösa samtal.

Friktionskampanj framgångsrik: Nätfilter avstyrdes

2006-12-21T17:35:00.000+01:00

Hurra! Kampanjen segrade, blockaden är upphävd!

– Vi tog ett förhastat beslut och frångick därmed vårt uppdrag. Jag beklagar detta. Tillsammans med vår nya styrelseordförande är vi i ledningen överens om att begränsning av Internets innehåll inte ligger inom ramen för vad vi skall ägna oss åt, säger Fredrik Winbladh, VD för Perspektiv Bredband.

– Det är av stor vikt att vi som telekom- och internetoperatör, en s.k. common carrier, fokuserar på att förmedla information. Vår position skulle kunna ifrågasättas mot bakgrund av det ställningstagande som gjorts vilket vi inte kan riskera. Ledningen och bolaget har lärt sig mycket av den debatt som ägt rum, /.../ säger nya styrelseordföranden Mikael Paulsson.

Kort resumé: Den skånska internetleverantören Perspektiv Bredband meddelade 8 december att man "tar ställning" genom att blockera sina kunders tillgång till den ryska sajten AllOfMp3.com, som säljer musikfiler på ett sätt som skivbolagslobbyn inte accepterar. Piratbyrån och The Pirate Bay svarade med en kampanj, vars mest kontroversiella tilltag var att de senare blockerade alla Perspektiv-kunder. Och idag, 21 december, kom det glädjande beskedet att Perspektiv Bredband drar tillbaka sin blockad.
Förhoppningsvis står det nu klart att det inte handlar om sajten AllOfMp3.com (även om den nu fått oavsiktlig marknadsföring i Sverige, vet jag ingen som använder den) – utan om en princip, som nye styrelseordföranden förklarar koncist:

– Vi är en common carrier och kommer hålla oss till det

Enkla exempel på common carriers är järnvägslinjer och postsystemet; de fraktar alla enligt en viss prislista, utan att granska vad som finns i paketen eller kontrollera identiteten på avsändare och mottagare. Att en internetleverantör tar så tydlig ställning för sin identitet som ren horisontell kommunikationstjänst är berömvärt, och än mer så när de vågar erkänna att de tidigare gjorde fel men nu har lärt sig.

"Internets själ är räddad" förklarar Oscar Swartz, och det är inte obefogade ord. Visst var filtret ifråga bara en internetleverantör som filtrerade en, i sig rätt ointressant, sajt. Men det var uppenbart att IFPI förberedde rättsliga åtgärder för att tvinga samtliga övriga internetleverantörer till att implementera likadana filter, som i Danmark. Och när väl det är skett, är dörren öppen för att blockera fler. Om nästa filter skulle riktas mot nazistpropaganda, nätpoker eller en torrentsökmotor, kan man bara spekulera om. Saken är att filter av det slag som ny avstyrts vore ett litet men avgörande steg utför en hal, sluttande backe.

Vad som då behövs är friktion mot halkan. Att göra de små stegen märkbara, så att de inte tar oss bortom den punkt där det är för sent att vända. En sådan friktionsskapande åtgärd utgjordes av The Pirate Bays kontroversiella beslut att blockera tillträde för alla kunder till Perspektiv Bredband.
Vissa gnällde över att kontrablockaden saknade proportioner; varför bry sig om en rysk betalsajt när det finns fildelningsnätverk? Men nu handlar det som sagt inte om AllOfMp3.com, utan om de små men farliga stegen. Kampanjen mot spärren lyckades sanda den hala backen!
Det andra motargumentet som hördes var att det skulle vara lika fel av The Pirate Bay att spärra Perspektiv Bredband, som vice versa. Oscar Swartz bemöter det:

For this they were criticized but I cannot agree: This activism was at the end-user level. It is not the same thing for an end-user to say "You cannot access my site" as for an operator/access provider to suddenly determine what parts of the net people should have access to. Power has shifted from the center to the periphery, to the end-user. This is fine!

Javisst, den skillnaden är fundamental. Samtidigt är begreppet end user problematiskt; att prata om "slutanvändare" blir i viss bemärkelse att återinföra en enkelriktad bild av internet. Som jag skrev i slutet av Between artworks and networks, måste "fri etableringsrätt för kommunikationer" definieras som

the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server /.../
then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions

Sammanfattningsvis: Å ena sidan har ISP-företag en speciell roll som är viktig att komma ihåg, för så fort de börjar välja bort viss information i stället för att förmedla information som andra ansvarar för, så är de inte längre internetleverantörer. Å andra sidan måste varje "slutanvändare" som så önskar också kunna vara en öppning till nya nätverk, som i sin tur anknyter slutanvändare till varandra – exempelvis genom ett webbforum där en (sluten eller öppen) grupp människor kommunicerar – utan att den som ansvarar för webbserverns anslutning behöver ansvara för varje privat meddelande som forumets medlemmar skickar.
Nu försökte jag spetsa till detta som en paradox, vilket det inte behöver vara, men kanske kan det väcka några reflektioner som kan bli nyttiga vid framtida dispyter kring internetarkitekturen.

Hur som helst är det glädjande att Perspektiv Bredband tagit sitt förnuft tillfånga, efter en lärorik kampanj som kanske måste ses som generalrepetition inför framtida strider.