Chotto matte kudasai!

Tvärstopp

2009-12-04T11:09:00.002+01:00

Den där smällen i huvudet kombinerat med roman-på-en-månad blev sammantaget att krocka i en vägg mitt i kendoinspirationen. Jag kan inte längre hitta något driv att leta mig runt den där väggen och absolut inte klättra över den som jag skulle gjort för tre veckor sedan.

Allt jag vill är att vila, sova, vila och sova lite till, och det är också vad jag gör, men med den där förbannade, evinnerliga skammen över att inte kämpa iväg och träna... *skakar på huvudet*

Skam och ångest och stress och smärta och eufori. Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen: jävla skitsport.

Jag kanske bara ska lägga ned allt vad tävling och utveckling heter och inte försöka mig på mer än att motionsträna.

Som att det skulle hända.

Jävla skitsport.

Dagens associationsord med kendo: Ledsen. Arg. Borde.

2009-11-25T11:02:00.003+01:00

Jag hittade en lista jag gjorde tillsammans med Kicki i början av 2008. Jag var sjuk då, hade svårt att gå till jobbet två gånger i veckan och vara där en timme. Vi följde ett beprövat recept där vi tog reda på vad som var viktigt i mitt liv, vilka drömmar och ambitioner jag hade, och så rangordnade vi dem.

Så här såg det ut då.

Kärlek, närhet, poesi.
Skriva
Matrutiner
Kendo
Stå för min rätt
Självutveckling
Dator, socialt umgänge, rutiner.
Arbete - rehab.

Jag skulle vilja säga att listan inte förändrats på annat sätt än att jag just precis nu lever den (med undantag för poesin), men då när den skrevs var den mycket långt borta.

Ikväll är det träning, och jag är på upploppet av NaNoWriMo. Det har gått tre veckor och jag har knappt sovit ordentligt en natt, och nu med sex dagar kvar finns det inte längre energi till mer än en enda sak: Mitt utkast ska bli färdigt.

... och den där prioriteringslistan, två år gammal, gäller än. För skrivandet står fortfarande ovanför allt vad landslagsatsningar heter. Jag har skrivit sedan jag lärde mig hur och det har tagit mig igenom de allra värsta perioderna, och författardrömmen har legat i bakgrunden i många år.

Det kanske inte blir något den här gången, det kan jag inte veta. Men jag kör på, för det här är viktigt. En gång i tiden fanns där megalomani och drömmar om att bli en stor, erkänd författare, men allt det där har förlorat betydelse. Det enda som betyder något nu är att jag får skriva de där böckerna, oavsett om den enda som får läsa dem är jag. För jag själv vill se hur berättelserna slutar, och det kan jag inte göra förrän de har skrivit sig.

Men, det är inte lätt, det är tvärtom ett levande helvete, och det är värt varje minut. Det blir emellertid ingen träning ikväll, jag har andra livsmål att jaga. När månaden är slut, då är det tid för kendo igen.

Cool CAT

2009-11-22T18:19:00.004+01:00

Jag kände mig otroligt fånig som åkte in till akuten idag, men det är ändå huvudet... Jag började bli sämre i det i fredags och då sade sjukvårdsrådgivningen och vårdcentralen till mig att åka in till jouren, vilket jag också gjorde. Där tyckte det att det var en mycket liten risk för att något skulle vara fel, så de skickade hem mig och sa till mig att komma tillbaka om det blev värre. Det blev värre, så idag åkte jag alltså tillbaka, och trots att de flesta tester jag fick göra visade att jag var ok fanns det tillräckligt mycket avvikande för att ta upp en diskussion med överläkare som valde att skicka mig på skiktröntgen. Så det var spännande. Nu kan jag korridorerna där bakom väntrummet på akuten tillräckligt bra för att manövrera till röntgen utan hjälp.

Inget fysiskt fel såklart, en spädgris kan ju räkna ut att det är stress jag lider av. Alltid skönt att veta att man inte går och bär på en hemlig cancertumör ändå. Jag är glad att mina symptom var tillräckliga för att väcka misstankar även hos läkarna, för jag är alltid så hemskt rädd att jag ska åka in på jouren med låtsasproblem och slösa med allas tid. Nu var det förstås ett låtsasproblem, och jag slösade med allas tid, men jag hade ändå onaturligt kass balans, suddig syn och knasiga reflexer, det var inte något jag enbart upplevde i min fantasi. Det berodde bara inte på något synligt fel i huvudet.

Jag avskyr att åka till akuten utan att ha något fel, jag kommer aldrig sluta skämmas över den där träffen på armbågsnerven som fick mig att hamna i toppen på priolistan och gå före ett helt väntrum och som visade sig var ett blåmärke.

Den här gången tänkte jag att många människor skulle bli väldigt, väldigt arga på mig om jag inte åkte in och det visade sig vara ett riktigt problem där uppe i knoppen, så jag kände mig lite piskad utifrån med. Men, alles klahr alltså. Bortsett från att jag mår sämre nu än för två veckor sedan, det är som att sitta i en båt på öppet hav, allt gungar.

On another note, Nisse vann SM. Otroligt roligt! Jag menar, jag hejar ju förstås på min grabb, men det är verkligen kul att just Nisse tog medaljen, med bara en och en halv fot därtill. Det är också häftigt att Michan ligger så stadigt på topp, man kunde ju förvänta sig en formsvacka någon gång, men inga sådana syns i resultaten tycker jag.

Det är rätt skönt att inte behöva tåga ned till södern och slåss, men jag saknar er där nere. Själv ska jag nu hitta på något tråkigt att göra som undanflykt för att skriva på den där skräpromanen.

P.S. Är "cancertumör" en tautologi?

Mycket nu

2009-11-20T09:17:00.006+01:00

De senaste två månaderna har jag tagit min shodan, fått anställning med nya arbetsuppgifter, börjat intensivterapi en gång i veckan, fått hjärnskakning, har gått från helgsambo till heltidsärbo och har massa flyttstäd att göra, har förlorat en vän, skriver tre sidor bok om dagen under stor stress i ett psykologiskt tungt ämne och har blivit erbjuden att smaka på landslagslivet.

Inte undra på att jag kliver upp, två timmar tidigare än vanligt, på morgnarna och har två kilo gråt bakom ögonen innan jag fått kaffet. Det var lättare när det fanns cuddlisar att få varje dag, men nu måste jag anstränga mig för dem med. *suck*

Längtar, längtar, längtar efter att november tar slut och det blir jul i en stuga med bastu i Björnrike. Jag ska ha SÅ ledigt i december, och ingen ska komma och ställa till det.

Men det är inte sant, för när hjärnskakningen lägger sig, vilket tar mycket längre tid än det borde eftersom huvudet måste jobba dubbelt så mycket istället för hälften så börjar uppbyggnaden igen inför nästa landslagsläger.

Man behöver inte säga till mig att ta det lugnt, jag har sprungit in i den där väggen förut och det gick åt helvete och jag är också orolig, men den gången visste jag inte att jag hade en sjukdom och jag vet mer nu om kroppens och huvudets signaler.

De säger "sätt dig ned för helvete," och jag säger, "men det är min livsdröm att skriva den här boken," och då svarar J på jobbet att "det är aldrig försent att ge upp."

Jag har svart bälte i att ge upp också, men ta mig tusan inte den här gången.

2009-11-19T10:27:00.002+01:00

Idag är det begravningsväder i Uppsala. Jag brottas fortfarande med tankar om att jag också får vara ledsen och sakna utan att behöva skämmas över att min förlust inte är lika stor som andras. Det är en ständig kamp i livet att inte jämföra sina känslor med de som har det svårare, inte skämmas över mina egna.

Jag är ledsen, och jag gråter också ibland över att han är borta och jag tänker också på honom varje kväll när jag ska sova.

Jag är inte i Skåne idag. Jag tänder min lykta här hemma, får passande nog en sticka i fingret av tändstickan. Den får lysa här en stund innan jag åker till jobbet, och sedan ikväll igen.

Imorgon är det SM. Jag håller mig hemma och följer tävlingen på Twitter.

Utslagen

2009-11-18T16:17:00.002+01:00

Är helt förjordat trött men tar mig till nybörjarträningen idag för lite förflyttning och suburi. Tänkte gymma efteråt också men hoppar nog det.

Gah, för trött för att skriva ett redigt inlägg, hoppar det med.

Yr i bollen

2009-11-15T16:24:00.001+01:00

Det blev en hjärnskakning förra fredagen och läkarna avråder från landslagslägret. Två veckor till blir det utan full träning också. Jag lyfte lite vikter igår och det kändes inte helt bra i huvudet och idag är jag obehagligt yr efter en kort städdust och ha burit ned en bokhylla till förrådet. Ja, jag vet hur korkat det är, men sjuka människor blir rastlösa och dumma i huvudet.

Hepp.

Plasmakreatinin

2009-11-05T11:28:00.004+01:00

Av en slump träffade jag en "idrottsmentor" (som han kallade sig) hos frisören. Han pratade om kreatinin och vs-plasma (e.dyl) och nämnde att kroppen klarar bara att öka träningsmängd med ungefär 6-7% per år.

Det är med andra ord inte märkligt att jag varit sjuk i tre olika förkylningar på tre månader, att alla leder känns som att de ska gå av eller att jag kan sova som död om jag nickar till mitt på dagen.

Lite av varje

2009-10-29T12:28:00.005+01:00

Dagarna går framåt och förkylningen bakåt, så jag räknar med att kunna träna lugnt igen på fredag. Jag har äntligen fått tummen ur och köpt kosttillskott med 125g kolhydrater/portion men har inte orkat ta reda på än hur mycket det är, utan litar på försäljarens "det är lika mycket som i en vanlig måltid". Det ger ingen mättnadskänsla i alla fall, och det smakar gott, så jag tror det gör gott för mig. Var inte särskilt dyrt heller, 15 kr/portion ungefär (det är väl vad en Gainomax kostar).

Annars går min Warcraft-prenumeration ut idag och jag tänkte ägna fritiden åt att skriva 1600 ord om dagen. Det är rätt läckert: tre av mina vänner som också har gått i författartagen har valt att hoppa på utmaningen. De senaste två månaderna har jag själv längtat mycket efter att skriva ned den där boken som vandrar runt i huvudet, så jag tar den här chansen. Huvudpersonen är tjock och träningsskygg; jag kanske gör någon undermedveten koppling där . Förmodligen vill jag utforska personen jag inte blev.

Vi hade besök i dojon igår och det är nog inte många personer som kan få mig på riktigt gott och fluffigt humör när de själva är på dåligt . Jag kom hem med ett litet fylligare hjärta och ett ännu större driv att börja träna i Stockholm.

Det mesta är dock drömmar. Det finns inget utrymme för Stockholmsresor i min ekonomi, absolut inte en gång i veckan som jag vill. Eller Wäsby, där tränar det också många bra kendoka även om jag känner färre där.

Nåja.

2009-10-28T23:25:00.000+01:00

Tankar

2009-10-28T12:10:00.003+01:00

Jag tror väldigt mycket på mig just nu. Jag vet att om jag bara blir av med den här förkylningen så kommer jag kunna träna med fokus på målet (som egentligen inte är mer formulerat än "gör mitt bästa fram till jul").

Jag är två personer, och där en av dem är bräcklig är den andra en vinnare. Nu är det hon som är här. Jag vet att jag mentalt har det som krävs; allt jag behöver är träning, erfarenhet och guidning. Jag kommer inte fram själv, jag behöver en coach som kan få mina tankar på rätt spår när de drar iväg, men jag kan se min potential och jag kan se att den kan vara större än jag greppar nu.

Kroppen kan sätta stopp, det vet jag inte och det utvisar tiden. För tillfället känner jag mig dock som en möjlighet på väg att hända.

Det ska bli två mycket spännande månader.

Tack

2009-10-24T07:25:00.005+02:00

FSKA ordnade en jättefin minnesstund igår. Jag är tacksam, jag behövde den. En kväll i höstmörkret triggade också igång min förkylning på riktigt vilket bara får anses vara positivt. Snart är den över.

Träningsterapi

2009-10-22T17:18:00.006+02:00

Imorse var jag iväg och lyfte vikter, hade mycket tid att tänka ensam på gymmet. En för mig och många andra väldigt viktig person har försvunnit, så sent som i söndags kallade jag honom för "Pappa Sensei" när jag och Shujin pratade om att det var tråkigt (men förståligt) att han inte kommit upp till SKO.

Jag har varit in på Facebook där knappen "lägg till vän" stirrar på mig. Jag vågade aldrig trycka på den där knappen, tänkte att han kanske skulle tycka jag var konstig om jag gjorde det. Vilken knäpp och onödig sak att tänka. Nu sammanfattar den där knappen hur jag såg på oss; "lägg till vän" var något jag såg fram emot.

Min landslagsatsning fortsätter fast det nu känns som det gått två veckor och inte fyra dagar. Kendon och gymmet har båda varit riktigt tunga, men jag har mått bra av det. Haft något att göra som triggar alla minnen jag har på ett positivt sätt.

Egentligen vill jag dra iväg och träna igen nu, hellre än att stirra på något menlöst på TV eller flippa runt bland tomma statusmeddelanden på nätet, men så blir det inte.

Jag får hitta på något annat att ta mig för. Mat kanske.

2009-10-21T22:57:00.005+02:00

Det blev en dag idag med. Man sörjer på sitt sätt. Jag skriver, går igenom bilder, lyssnar på musik. Grät när jag tog på mig hakama, hade svårt att hålla in tårarna i suriyage-men, och kände mig utochinvänd i duschen efteråt. Ögonen gör ont, resten känns inte alls. Bara trötthet. Det var en svår kväll att inställa sig i dojon, men jag är glad att jag var där, lekte lite med nybörjarna, sniffade på dofterna.

Kramas, sova och så nästa dag.

Uppläxad

2009-10-19T20:04:00.003+02:00

Jag blev knäppt på näsan av Kicki när det visade sig på jobbet att jag inte sagt till någon där om alla helgens framgångar. Jag måste skryta sa hon, det är viktigt.

Men svårt när jag inte upplever att jag gjort något att skryta med. Efter tillrättavisningen har jag i vilket fall tänkt till lite och kommit fram till att jag har hållit ut tre år och tagit svart bälte. Om Anna 25 år visste hur jag skulle ta den framgången skulle hon skällt ut mig precis som Kicki . Jag har inte ens ringt mamma .

Så jag jobbar upp den stolthet jag borde känna. Åkte till Budohuset för att hämta diplomet så det är hemma, har sett till att pressa det och ska nu få upp det någonstans och titta. Nu ska jag stirra på det och byta ut "jaha" till "tjoho" .

Det håller än så länge iaf xD

2009-10-19T18:07:00.003+02:00

Då känner jag att jag har börjat ordentligt. Igår tränade jag kendo efter kendon för att behålla den i kroppen och idag styrketränade jag för att inte slöa till. Ikväll och imorgon får jag 100% vila som belöning; helst ska jag inte tänka på kendo en sekund.

Hur det blir sen får vi se. Det enda jag har planerat är att gå på frigörande andning tio måndagar, så mitt i all potentiell träning finns schemalagd djupavslappning. Den största utmaningen annars är väl att inte bli utbränd till på torsdag.

En god vän har numer sjunkit avsevärt i status efter att ha tipsat om den här artikeln. Där nämns tränaren vi kommer ha på landslagslägret, Onitsuka, som "soon got the nickname 'Oni' or 'Monster' for his semi-cruel weekly practices."

Jag är så glad att jag har Jimmy och Kicki bakom mig, de stödjer mig fantastiskt i allt den här sporten för med sig.

Risken är förstås att det blir så här

2009-10-19T13:13:00.000+02:00

Shodangraderingen

2009-10-19T11:03:00.004+02:00

Jag börjar till höger (är lite längre än första killen). Om det ser konstigt ut runt 1.20 händer lite grejer, killen jag mötte då var galet nervös och började hoppa in och ur sonkyo. Stackarn. Båda jag mötte klarade sig också.

Allt kändes mycket långsammare i mitt huvud; det är så jag tror att någon snabbat upp hastigheten på filmen med två procent.

Kvartsfinalen

2009-10-19T10:58:00.002+02:00

Min sista match, mot kick ass Ahlstam. Jag är i rött, om man nu inte kan tillräckligt om kendo för att se vem det är som är den erfarna ;)

Shodan desu

2009-10-18T20:48:00.004+02:00

Det har hänt mycket i helgen.

Jag gjorde bra ifrån mig i mina tävlingar utefter förutsättningen, som var att jag inte ställde några mål på mig själv att prestera eftersom jag ville hålla mig glad till shodangraderingen. Så utan någon mental förberedelse eller uppladdning är jag mycket nöjd med att ha tagit mig till åttondel i B-klassen och kvartsfinal i dam. Det hade inte hänt utan coaching från Shujin och i viss mån landslagscoach som kanske inte sa så mycket men som påminde mig om att folk tittade på mig.

Min första match var undermålig. Inte direkt dålig, men utan vilja. Ungefär sex månader bakåt i min kendo. Men jag skärpte till mig och när jag senare under tävlingen tappade fokus igen bad jag om tips på hur jag skulle tagga upp mig och fick några som fungerade väldigt bra. Matchen jag vann med 2-0 på en halv minut gjorde mig själv helt överlumpad, likaså att hålla ut så länge som jag gjorde mot sedermera silvermedaljören.

När allt var över kändes det bra och jag var säker på att graderingen skulle gå vägen. Medan jag shoppade blå tsuru från Kendoshop kom landslagscoach förbi igen och informerade att det nu är dags för nästa steg i utvecklingen, och det har kastat om väldigt mycket ska jag säga.

År 2006 började jag träna och när jag fick min första hakama efter en månad sa jag att jag alltid skulle knyta snörena på den ordentligt för kunde jag inte visa disciplin i en så liten sak skulle jag aldrig komma till landslaget.

Så målet har varit satt från början, har svängt väldigt mycket under tiden och försvann någonstans på vägen också som ett slutstationsmål. Jag har naturligtvis inte blivit intagen i landslaget nu, men jag har blivit inbjuden att träna med dem några gånger för att känna på och bli känd på.

Tack vare den inbjudan sov jag fantastiskt natten mellan tävlingen och graderingen. När jag gick och lade mig hade jag nämligen inte en enda tanke på shodan, det enda som gick runt var att nu är spelplanen ändrad igen. Ska jag göra det här så ska jag göra det. Det är ett ansvarstagande. Jag kan träna hårt och mycket inför nästa landslagsläger, köra lägret, "misslyckas" och inse att det inte är för mig, men jag kan inte löka på som vanligt fram till december. Ska jag pröva på det här så börjar det nu. Idag söndag, faktiskt.

Vi var iväg och graderade och det var inga problem som jag upplevde det. Alltsammans fastnade på film som jag säkerligen slänger upp snart. Det kändes inget speciellt efteråt och känns inget speciellt nu, för som sagt tänkte jag inte på något annat än vad som är på gång.

Efter graderingen var det lite träning och fri keiko. Jag hade precis stukat vänster tumme och det var inte värst illa men jag övervägde att skippa träningen. Det hade dock smugit på sig ett syfte − en mening med att linda in tummen i bandage och sätta på kote igen. I december tränar jag på Bosön, och jag har sett bilderna därifrån, sett hur Shuji ser ut när han kommer hem efter en helg där. Jag kunde inte slappna av bara för att jag nyss tagit shodan och hade lite ont i tummen. Så jag körde, hårdare än jag normalt gör, och jag såg till att köra med herrcoach. Ska jag börja är det nu.

När klockan blev ett och vi åkte hemåt hade jag fått i mig en smörgås och en näve nötter sedan klockan sju på morgonen, och kroppen betedde sig helt normalt. Inga blodsockerfall eller något sådant, den var bara trött och hungrig, men fungerade annars utmärkt. Vi stannade och käkade, och åkte till dojon och tränade en och en halv timme till.

Nu är jag hemma och huvudet slutar inte grubbla över hur jag ska få ihop alltsammans. Jag lär kunna glömma World of Warcraft en bra stund, men utöver det, hur ska jag få in fysträningen? Jag har hemskt svårt att ta mig för saker på egen hand, som att sticka ut och intervallträna eller gymma. Kanske är det bara ett syfte som har saknats, men troligast kommer den topp jag känner nu plana ut mycket fort när minnet av helgen försvagas, och motivationen vet jag inte hur jag ska hålla uppe. Vet inte hur långt jag håller psykiskt och hur frisk jag är än. Har precis blivit informellt anställd på halvtid (företaget ska ombildas innan vi kan skriva på alla papper). Har inte stått på så här stadiga ben på många, många år.

Exakt hur stadiga de är har jag emellertid inte så stor koll på. Det känns mycket stabilt, men vad vet jag? Inte kan jag förutsäga om en kendosatsning i höst kommer tippa mig åt ena eller andra hållet. Som med allt annat finns det bara ett sätt att ta reda på det och förhoppningsvis blir det en rolig väg. Mest hoppas jag på att göra mig själv stolt.

Jag är redan mycket stolt. Jag har gjort det bra, hittils.

*rei*

Soft SKO

2009-10-17T21:40:00.002+02:00

Hemma helt ledbruten efter SKO. Att gå runt barfota en halv dag på hårt golv var tufft för fötterna, benen, ryggen. Tävlingarna gick jättebra och jag hade kul. Efteråt fick jag en inbjudan till att träna på Bosön. Jag har tackat ja och ser fram emot det, men behöver tänka över en hel del saker; inte minst min nuvarande träning.

Imorgon shodan.

Jag fattar ingenting

2009-10-16T21:03:00.005+02:00

Färdigfilade och oljade började jag sätta ihop mina två shinai. Först tog jag 39'an för att se till att den hade bäst handtag (jag vill ha dem korta). Fick bråka länge för att hitta ett kort som passade och blev inte helt nöjd, men knöt ihop alltsammans fint. Så gick jag över till nästa shinai bara för att inse att det var den som var 39'an, den första jag satte ihop var 38'an.

Fick då plocka isär 38'an igen för att ta det handtaget till 39'an och satte sedan ihop båda två efter mycket bök. Trött men nöjd ställde jag dem upp bredvid varandra och såg att båda två var 39'or.

Så var tog 38'an vägen? Jag vet att det fanns en när jag började, för ett av handtagen som nu sitter på mina 39'or tillhörde 38'an.

Det är inte utan att jag är tillfreds, men jag är mycket misstänksam. Jag är övertygad om att jag inte hade två funktionella shinai i rätt längd, så nu ögnar jag dem med tveksamma ögon. Jag anar ugglor som får kläder.

Upp klockan sex imorgon.

Putsar shinai

2009-10-16T19:23:00.003+02:00

Pah. Tävling imorgon och det visar sig att jag bara har en någorlunda ok 39'a och en 38. Jag har aldrig någonsin kört med en 38, så 39'an får ta mig tusan ta och väga rätt.

Det ska bli en rolig helg, men jag undrar varför jag utsätter mig för sånt här.

Behagligt och hemvant

2009-10-11T22:59:00.002+02:00

Känns bra inför graderingen, det ska bli roligt. Just nu ser jag fram emot det. Jag fick gå två graderingskeiko med publik idag och det gick dåligt. Jag får nog räkna med att det kommer se ut ungefär så på söndag, eftersom det är troligt att jag presterar på den sämre änden av skalan i den situationen. Gör jag det känns det som femtio-femtio om jag klarar graden eller inte. Tekniskt är det nog inga problem, men attityden var för mesig idag.

Hinner jag rycka upp mig lite så kommer keikon se fin ut och oavsett vilket så ska det som sagt bli kul. Ordet som beskriver kendokänslan nu är bekvämt.

Fånigt att gå in att rapportera dagsformen så här, jag är inte precis Zlatan inför Champion's League-finalen. Menmen.

Nu är det lugnt

2009-10-10T13:03:00.001+02:00

Fick en härlig genomkörare igår och nu är jag inte nervös längre. Får jag möta en person av två som kör "graderingskendo" och inte shiai så är det inga problem. Och får jag problem och blir inte godkänd så är det inte heller några problem, för nu känns det bra. Shodan är kirrad i huvudet, oavsett vad pappret säger.