Choto mate kudasai!

Andningsmedvetande

2008-07-17T17:00:00.002+02:00

Jag kommer nu ut från min fjärde andningsession med Kicki. Vi pratade kendo innan och hon visade mig hur elitidrottare (åtminstone ska) andas och demonstrerade mycket övertygande att det funkade. Pinsamt att bli omkullknuffad av en gråhårig tant :D

Det är förstås inte bara andning, hon är NLP-coach vilket är ett bestritt ämne om det är riktig vetenskap eller inte, men oavsett har hon erfarenhet av att lära ut hur man blir en vinnare till sportnördar. Tillkommer till hennes person ett förflutet inom budo och barn som pysslar med budo.

Styrelsen har förstås ställt sig tveksam till att beställa ett föredrag från Kicki (där det är oklart om styrelsen fick reda på förfrågan eller om den stannade i en enskild inkorg). Efter idag är jag mer övertygad om att landslaget har nytta av hennes andningsundervisning.

Egentligen kunde man meka ihop hela Budohuset till ett gemensamt andningsföredrag.

Comeback

2008-07-12T12:02:00.005+02:00

Tack vare nya kvinnotillskottet i klubben är min kendocomback närapå officiell. Jag har verkligen dragit mig för att komma tillbaka, men så föreslog jag för nån vecka sen att jag och nya miss kunde träna på egen hand. I torsdags frågade hon om vi kunde göra det igår, och ja. Suck och stön — det är dags nu.

Vi, eller åtminstone jag, hade superkul. Grunder & keiko. Jag mådde förvisso riktigt dåligt av oklar anledning, men det släppte när vi kom till ji-geiko .

Idag tänkte vi köra efter asa-geikon, men av olika orsaker körde vi ändå tillsammans med de andra. Med andra ord blev det oändligt mycket mer jobbigt än jag hade planerat .

Att köra med Herr P var jätteroligt. Jag fick känna på min seme och experimentera med press. Att köra med I-sensei var jätteroligt. Han har en förmåga att göra min minsta brist uppenbar för mig utan att använda ord. Jag skrattar alltid genom ji-geiko med den gamle japanen . Att köra med Shujin var inte lika roligt, men en personlig seger där jag lyckades identifiera gamla klassiker och korrigera. Att köra med nya miss var jätteroligt, för att möta någon som är så tidigt i kendokarriären är en utmaning i sig. Åtminstone tre fulblockeringar gjorde jag och bet irriterat ihop käkarna. Kontra, kontra: det är det gyllene tillfället att träna det!

Jag var rädd att mer kendo skulle ha försvunnit från mig, men jag känner att till och med Trevorsaker sitter kvar, och därmed har jag inte fallit så fasligt långt bakåt. Vadmuskel nummer ett är dock inte kvar, så det finns ingen kraft i attacksteget. När jag lämnade kendon nådde jag fram från issoku-itto till men, något som icke var görbart imorse.

Andra småsaker har kommit till. Reaktion istället för aktion. Tillbakadragenhet istället för aggressiv seme. Backandet. Halvdana attacker, ofullständiga.

Magiskt hade emellertid do tillkommit i mitt attackutbud. Do? Från ingenstans. Jag har praktiskt taget aldrig utnyttjat mig av do. Möjligen hade do-träningen med miss igår relevans, för där lärde jag mig att det gick att komma igenom och träffa på en minimal och något skymd yta där jag förr krävt helt synlig öppning.

Undrar vad jag ska träna. Jag tror jag börjar med fotarbetet och vändningarna som på två år inte blivit korrigerade.

Så var det med det.

Senpaifunderingar

2008-07-03T15:41:00.004+02:00

Jag saknar inte kendo värst. Afrikanen saknar jag dock. Lite träningssugen blir jag också när jag tänker på alla fortsättarna, det var så roligt att köra med dem. Så duktiga! Två ji-geiko blev jag handfallen av vilken nivå min partner låg på, och efteråt kom kommentaren "men du stod ju bara still!" och där hade jag inget försvar :D.

Ji-geiko är så svårt med de som är nya i gemet, alla som hållit på ett tag kan testamentera att det är sant. Lemmar och svärd överallt, omöjligt försvar att penetrera. Jo, stillastående blir jag medan jag funderar på hur jag ska komma runt. När jag sedan mötte de som var centrerade blev jag så ställd.

Det är lite av det kniviga med att vara senpai, och då menar jag inte enbart i kendo utan även i andra sammanhang: den mindre erfarne tror att allt läraren gör är för att lära ut. Men läraren kanske står i egna tankar och försöker lära sig själv.

Lära sig att vara lärare också... Sensei-träning som det kallas ibland är kul.

Det hela hade nog inte fallit mig så naturligt om jag inte kände vårterminens tränande såpass bra ändå, att jag hängt med på nybörjarpass i ett par terminer. Det var bra att få ha passet i onsdags, för annars ställer jag mig i skymundan med tanken att de tränande får nog med råd från andra håll att de gott kan slippa höra något från mig. Men när jag själv har tränarrollen, då måste jag ställa in ögonen på att se vad som ska göras, och det var svårt. Särskilt nu när de som tränade förra veckan var så duktiga.

Med min egen kendo som utgångspunkt minns jag hur härligt det är att ibland bara få köra själv utan instruktioner från varje håll och kant. Kanske är det min förtjänst och då kan istället de som förstår sig på kendo lära ut den.

Just nu är jag strandsatt i Västmanland utan bokken. Till kendo är jag kluven, men det ska bli skönt att komma igång igen. Oavsett när det blir.

Senpai

2008-06-26T13:11:00.002+02:00

Det kom fem femtekyuare och jag till träningen igår så jag höll passet. Jag som blir nervös för att gå till vanlig träning tyckte inte det var några problem att leda alls... Stora tekniker länge och avslutning med mycket ji-geiko och lite prat om hur det går till.

Konstigt med en så odramatisk senpaidebut!

Resignerad

2008-06-25T18:03:00.002+02:00

Kära kendo har förstås ingenting att sätta emot World of Warcraft; nöjet som inte säger till mig att jag suger, som inte sliter på kroppen, som inte kostar pengar och som inte luktar svett eller gör ont.

Jag kämpar tillbaka. Ikväll åker rustningen på och så hoppas jag att någonting jag lärt mig sitter i.

Andningsterapin

2008-06-02T17:11:00.002+02:00

Visst ja, jag var på föredrag om andning också. Det var helt fantastiskt och genom det tänkte jag hela tiden på vad stor nytta kendoklubben skulle ha av att lyssna på Kicki som inte bara hade andningsövningar att delge sig av utan också varför och hur de funkar, ned på cellnivå.

Jag ska börja gå regelbundet hos henne för att lära mig andas (och andra saker som ingår i "terapi"-delen av ordet).

Resumé

2008-06-02T17:02:00.003+02:00

Två gånger sedan sist har jag börjat skriva här, men båda gångerna slutade för att jag inte skrev för mig utan för er. Tiden går och nu blir det en tredje gång att jag skriver bara för att höra av mig.

Jag har inte tappat kendosugen. Bara dagen efter förra inlägget var jag på gång igen, men jag har inte haft tillfälle att återkomma till träningen. Senaste veckan var jag i Portugal och blev förkyld, men jag bestämde redan innan jag for att jag inte skulle gradera när jag kom hem. Jag kom hem på lördagkvällen och kände hur skönt beslut det var, för jag var sliten och hemmakär och ville inte alls lämna lägenheten söndagen efter.

Om jag graderat som man gjorde förr skulle jag ha tre månader kvar innan min shodangradering. Det är ganska häftigt. Nu får jag två provgraderingar innan det blir shodan, om ett tag :)

Min nya bokken har kommit hem också, och den väger bly. Det blir som en suburibokken för mig som är van med tjejshinai...

Två träningstider i veckan nu under sommaren låter hemskt lite. Jag ska se vad jag kan motivera Shujin till och hur jag ska utnyttja träningslokalen. Om jag "tar mig i kragen" så skulle jag kunna träna en del grunder hemma.

Så där är jag nu.

Där var den!

2008-05-12T21:22:00.002+02:00

Tanken! Kristallklart formulerad på fullaste allvar: "jag borde sluta."

Inte ens ett ögonblick lång tanke, men jag blev nockad, för den var på riktigt. Stannade upp i köket. "Va?"

Jag tänkte det på riktigt. Chock.

Nåja, en tanke är bara en tanke, och den kommer fler gånger. (Läskiga tanke!!)

Jag är hemkommen från ett mellangruppspass och är minst sagt uppgiven. Jag fattar inte, jag orkar inte, jag står och stampar. Nä, det lät inte så för en vecka sen, jag vet. Varför gör jag det här, varför gör jag det här, varför gör jag det här.

Jag fick en klapp på axeln och ett ganbatte ne som lade sig som en kram om och det var skönt. Inte "ganbatte ne" egentligen, utan "titta där, 75% gör fel, det är faktiskt svårt." Det är ganbatte på mitt språk.

Det blir alltid bättre igen.

Jobba på.

Dröm

2008-05-10T12:48:00.003+02:00

Det är sällan jag drömmer om kendo, kan för tillfället inte minnas att det har hänt, men det har det så klart.

Inatt drömde jag att det var gradering och att alla kom igenom utom jag. Uppgiven. "Jobba på."

Efteråt var det shiai, och efter den kom Shujin fram till mig och sade att när graderingsdomarna (en drös japanska sensei) hade sett mig slåss hade de sagt att om jag gjort så under graderingen hade jag klarat mig.

Det var hela drömmen, känslan av att inte räcka till följt av beröm att det inte var något fel på min kendo i alla fall.

Knasigt.

Det har hänt saker med min kendo sedan Trevor Chapman var här, och det är jag mycket stolt över. Mycket!

Två personer särskilt i klubben är för övrigt frikostiga med beröm när det är befogat! När jag nämner det nu så var jag hemma hos en av dem i drömmen och åt potatisgratäng...

Dålig

2008-05-09T22:23:00.000+02:00

När jag är så dålig så dålig att jag vill försvinna under marken, avfyrar dåliga tekniker i varje aspekt av kendo och försöker och misslyckas och skäms, då kommer någon och säger till mig att jag är dålig.

Händer det lika tydligt någon annanstans?

Jag har börjat samla en arsenal med anledningar att ta mig till dojon när jag är osugen. Idag var jag ganska sugen, men motiverade mig lite extra med att my new afrikan friend förmodligen skulle vara där.

Efter en totalt superglädjedödande bröt-ji-geiko som avslutning på passet så är jag verkligen glad över att han var det, för det var ljuspunkten jag kunde klamra mig fast vid för att inte rulla ihop och självantända.

För jag kände mig inte så dålig, jag kände att jag gjorde mitt bästa och att det var bra, men det räcker ju aldrig. Och där ord inte når fram, där måste det förstås visas hur dålig jag är genom att pressa ut mig fysiskt. Jag är inte bara dålig, jag orkar inte heller.

Kendo är som en kronisk sjukdom, man blir aldrig bra.

Fast det visste jag redan. Jag hoppas bara inte på glada tillrop och peppningar i det ena .

Kote-ljud

2008-05-08T14:25:00.006+02:00

Igår var det bra atmosfär för mig i dojon. Jag började med ett nybörjarpass med förflyttningar och sköna Trevor-tenouchiövningar. Han lärde oss en metod att öva tenouchi med händerna tillsammans istället för i vanligt kendogrepp, och efter tjugo sådana (inte mer!) är det en helt annan, mer avslappnad känsla i de vanliga huggen.

Jag brukar träna mig själv under nybörjarpassen, men igår blev det mer senseikendo. Någon måste vara good cop under Shujins pass .

Avancerade passet var lugn uchikomi-geiko med behagliga sex personer i dojon. (Även sex behagliga personer.) Tillräckligt avslappnat så jag kunde komma ihåg att träna hållning. Efter passet var jag helt slut i ländryggen, och det är svårt att veta om det var för att jag hade superbäst hållning eller för att jag svankade dumt.

Annars är det de gamla vanliga. Fötterna, kamae, utsträckta hugg, lite fajto-fajto som ska till. Kort sagt: jobba på. Ja just, de där högerhandshuggen! Ska det vara SÅ svårt!?

Jag gjorde cirka tre mirakulösa hugg utan högern. Det kändes bra, det är en av de där mystiska känslorna det alltid pratas om. Så fort jag blinkar är den bara borta och så gör jag som jag alltid gjort . Jobba på.

Såg till att få en snabb genomgång även av kihon waza 7-9. Det ligger en svag doft av panik över mig, dem och graderingen. Vid genomgången igår kände jag dock att jag vet hur de ska göras. Jag gjorde mig dummare än vad jag är för att reda ut ett par detaljer, men jag tror allt att jag kan göra dem allesammans i ett flöde nu. Inte bra, men det är inte grekiska i alla fall. Omständigheterna bör förstås vara bättre än tre analyserande sensei inblandade . Får jag bara träna med lill-A eller sydafrikanen så är det lugnt. Ska se till att titta på vidz också och ta några kihon waza-steg uppe i träningslokalen.

Gick två shiai. Shujin puttade omkull mig som vanligt . Han är den som ligger på mig mest om balans före-i-och-efter hugg, men den här gången är jag inte säker på att det var en medveten handling. Jag drasade i backen i vilket fall, och efter det var all koncentration bortblåst. Shujin sade efteråt att han fick lite dåligt samvete när han såg hur okoncentrerad jag blev. Det var omöjligt! Alla hjärnceller snurrade runt.

I den andra kollrade jag bort en möjlig kote på felaktig zanshin och det är tusende gången. Jag har ett sjukligt behov att gå upp i kass jodan-no-kamae istället för att dra svärdet tre centimeter till chudan. Jag har jobbat med kote-zanshin framåt; dags att jobba hårdare med zanshin i hiki-kote.

Det var ändå roligast att leka shushin. Jag har tagit steget till att våga döma själv och våga döma fel verkar det som, i vilket fall i måndags och igår. Det är ett steg på utvecklingstrappan tycker jag! Igår lyssnade jag också efter kote-ljud som jag skrev att jag inte kan höra, och det visade sig att jag är mycket välbekant med ljudet, fast jag har aldrig sorterat ut det tidigare.

Jag jämför med när jag dejtade en trummis. Tanken hade inte föresvävat mig innan att det där hamrandet på cymbaler i bakgrunden hade någonting med musik att göra mer än att hålla takten. Jag började nu istället lyssna bara på trummorna och inget annat, och började utveckla en uppskattning för instrumentet och ett öra för bra och dåligt trummande, för talang. Sedan dess har jag alltid hört trummorna som en del i all musik, och på min senaste konsert var det trumsolot jag uppskattade mest.

På samma vis har jag alltid hört kote som en del i allt oväsen, men nu har jag börjat plocka ut det ljudet för sig. Som jag skrev var det ett välbekant ljud som jag inte ägnat någon uppmärksamhet tidigare. Nu när jag vet hur det låter kommer jag garanterat att med tiden kunna uppskatta vad som är ett dåligt respektive bra kote-ljud.

Andningsterapi

2008-05-07T15:41:00.000+02:00

På ett möte på jobbet idag blev jag inbjuden till en föreläsning/workshop om frigörande andning.

Shiai med shinpan, och lite om taktik

2008-05-06T13:23:00.004+02:00

Igår var shiai schemalagt för mellangruppen. J-senpai var tillbaka från utlandet, och det är härligt, för ingen har mellangruppspassen som han. Organiserat och sakligt. Vi började med teori (teori! på ett vanligt pass! *svimmar*) med whiteboard där senpai ritade upp shiai-jo med alla linjer, domare och sekretariat, och så gick han igenom begrepp som hansoku (varningar), yukodatotsu (giltig träff, hopplöst svårt att stava), shiai-jo (tävlingsbanan) förstås och lite snabbt och obegripligt, nihonme (andra poäng, dvs matchen fortsätter till nästa poäng), shobu (vinst & förlust, nästa poäng avgör) och shobu ari (avgjort, men ordagrant betyder det ungefär det finns en vinnare och förlorare).

Jag kommer förstås inte ihåg allt det där utan har tjuvkollat här.

Jag gick första matchen och det var lite dumt för jag hade ingen kendo alls i kroppen. Efter att ha tittat på andra matcher kom det tillbaka, men vi hade bara tid med varsin match. Jag såg till att döma istället, för jag tänkte att jag behövde mer träning på det än på att slåss!

Det var flaggor och allt med, och vi fick mer grundlig domarutbildning än vad jag har fått förut. Till exempel om hur alla shinpan (domare) rör sig i förhållande till varandra eller hur man håller i flaggorna. Lite självförtroende i att döma har tillkommit, så jag vågar lyfta för poäng och vifta bort poäng på eget bevåg nu. I början blir det att man gör som alla andra, för det är så svårt att veta. Fast det tar fortfarande emot att ge poäng när ingen annan gör det .

En sak som jag inte har fattat är att lyssna efter poäng. Man kan höra en bra träff likväl som se. Man kan, men inte jag. Jag vet inte hur en kote låter...

Något annat jag reflekterade över var när jag läste Mjuka tassens tävlingsredogörelse där hon skrev att hon betraktade de andra när de tävlade för att lära sig deras styrkor och svagheter, och tillämpade sedan denna kunskap. Där är en annan av mina brister. Jag har ingen förmåga nu att analysera detta hos en kendoka.

Jag blev på något vis stolt över en fortsättare som haft lite knepigt för kendo när jag kommenterade att han satte bra do på mig, för han svarade "ja, du hugger alltid stora men, så det är bara att slänga iväg en do vid var tionde attack du gör ungefär." Han hade gjort en analys och agerade utefter den. Jag tror aldrig jag har gjort det. Jag bara latjar jag.

När jag står framför någon som är sämre så kan jag se saker som att kamae alltid pekar åt ett håll och andra solklara luckor, men jag kan inte stå vid sidan om och observera sådant.

Plötsligt får detta mig att känna mig pinsam. Jag borde vid det här laget ha lärt mig mina klubbkamraters styrkor och svagheter kan man tycka, men jag har inte reflekterat över mer än det mest uppenbara, som the elbow guy eller mannen-som-blockar (och vad jag sliter för att komma på hur jag ska komma runt de där jämrans blockarna).

Jag kan nog i ärlighetens namn inte säga vem i klubben som kör vilken kendo. En annan kommentar jag fick var att jag är svag i min kamae så det är lätt att bara hugga igenom den med en stor men. Nej, jag har inte dragit sådana slutsatser om någon. Har inte betraktat någon som en individ, jag ser alla utifrån mig själv. Ser det jag har framför mig och tänker på vad jag ska göra utan en tillstymelse till taktik grundat på erfarenheter om personen mitt emot.

Går det att bli bra på kendo utan detta? Det pratas om ett fritt sinne, att man ska gå in tanklös i varje strid och agera i nuet, men då måste man ju vara skitduktig!

Buuuh... Det här var ingen upplyftande insikt.

Spännande

2008-05-05T22:34:00.000+02:00

http://vm2011.blog.com/3083348/

...och grattis ska jag säga i den här bloggen också!!

Miljöskadad

2008-05-02T14:07:00.002+02:00

Jag var på konsert igår, en tillställning där man står upp och gärna hoppar lite under cirka fem timmar. Gott om tid att märka hur hjärntvättad jag är.

Jag gjorde tåhävningar för vaderna, tävlade med mig själv hur länge jag kunde applådera ovanför huvudet, testade uthållningen på mina kiai (!) och höll hållningen.

På konsert.

Senseikendo

2008-04-27T13:25:00.004+02:00

I fredags tänkte jag över det här med "senseikendo", i betydelsen att köra kendo/ji-geiko med någon mindre erfaren.

Jag mötte nämligen Shujin i ji-geiko och jag gick in med inställningen, "Ah! Senseikendo! Nu ska jag pröva alla mina nya förmågor."

En automatisk tanke och jag funderade efteråt över två saker. Först vilka människor i klubben som jag förväntar mig "senseikendo" från. Vilka jag har mittemot mig när jag går upp ur sonkyu och tänker just detta, "nu ska jag få hjälp med min teknik"?

I förlängningen går tanken till detta: varför förväntar jag mig den här hjälpen? Jag inser att det är någonting jag har kommit att ta för självklart, att jag kan få ha hur många dåliga dagar som helst, jag kan sova och gnälla och tramsa under ji-geiko med en sensei, men förväntar mig undantagslöst att jag alltid ska bli bemött med full koncentration och hjälpsamhet.

En minst sagt chockerande upptäckt. Hur har jag kunnat hålla på så här, förväntat mig saker utan att förstå att jag har samma skyldigheter jag, och att partnern (sensei, senpai, kohai) kan ha dåliga stunder som jag? Vad är det för parasiterande utan utbyte jag hängett mig åt?

För jag fick ingen senseikendo i fredags, jag fick stryk. Jag försökte testa mina stora fina tekniker, försökte gå in med seme, men ingenting fick jag gjort, jag fick stryk, stryk och till slut gav jag upp och fick shinai slagen ur handen på mig. Jag tog väldigt god tid på mig att plocka upp den shinaien. Samlade all ilska, tittade på den, funderade på varför jag var så förbannad samtidigt som jag långsamt gick ned på knä, andades djupt och plockade upp shinai till taito, upp i stående, kamae, bugning. Ilskan försvann något och jag gick in med en annan inställning i resten av keikon.

Jag hade förväntat mig att bli daltad med.

Jag har fått köra senseikendo två fredagar nu, det har varit jättekul. Jag har då också märkt hur mycket jag lär mig av att hjälpa nybörjarna. Jag har kunnat se mina fel i dem och prata med dem om felen och använt mina styrkor för att hjälpa nybörjarna framåt. Det slutade nästan jämt med att jag åtog mig att ha attitydstationen där de fick slänga teknik åt skogen bara de gav mig allt i spirit. Det kan lära mig något om mig, att jag valde att försöka lära ut kiai, spirit och sanshin av allt jag hade att välja på.

Jag ska fundera över mina förväntningar på mig och andra och skyldigheter mot andra i mitt lärande. Jag kan också minnas hur mycket jag lär mig av de mindre erfarna än jag, och i förlängningen ha förståelse för att också jag kan lära de mer erfarna än mig något.

Uppehåll

2008-04-27T12:49:00.002+02:00

I fredags kändes det som att jag kom tillbaka efter ett långt uppehåll. I själva verket hade jag inte tränat på en vecka, sex dagar. Känslorna som var i kroppen efter Chapman hade runnit ut och det var lite som att börja om från början igen. Hur skulle kamae kännas, hållning, fötter, hugg. Sex-sju dagar och så mycket rann av.

Det kändes inte bra, men min ipponparad fortsatte och inte på slump. Särskilt en men var jag stolt över som jag skapade öppningen för och tog från ovanligt långt avstånd och nådde fram. Ingen poäng, partnern styrde undan och kanske till och med tog mig, det minns jag inte, men hela kedjan från seme till hugg var tydlig för mig och det kändes bra.

Överlag vågade jag ta ut avståndet i fredags och vet inte riktigt hur det kom sig. Men jag gjorde flera attacker från bra mycket längre håll än vanligt, och jag nådde fram och satte poängisar. Shujin har legat på mig för mitt fotarbete (igen) efter att han kollade på mig under en träning, och jag har övat en del på min fumikomi-ashi, men inte så mycket egentligen. Det kanske inte behövs så mycket, det kanske alltsammans är pusselbitar som är på väg att gå ihop.

Analogier igen, hur olika människor förstår begreppen. Shujin visade hur jag kan dra fram höften på ett vis som mycket liknade en styrkeövning från body buildar-tiden. En bekant övning som är lätt att applicera på kroppen, den vet redan hur den ska göra. Jag ska bara stoppa in den i ett nytt sammanhang, och det artar sig.

Framförallt tror jag dock att det är tanken som ändrades i fredag. Jag tvekade inte om jag skulle nå fram. Jag såg ju min spets, partnerns spets och huvud, och tänkte en tanke, "det går" och kastade iväg mig. Å det gick. När jag tänker på saken är det ett stort steg, att jag vågade kasta mig så där.

Jag brottas med mig själv. Jag vill åka till träningen idag och sätta fler poäng. Att ha denna nya superkraft!! Att ha tröskat och fått stryk och inte begripit och kämpat, och så plötsligt få lyckas lite... Få människor som tränat år längre än jag att backa, bara genom att stirra på dem.

Men jag har ingen cykel och jag är bakfull, och har förmodligen mer att vinna på en halvtimme fumikomi-ashi i träningslokalen.

I efterdyningarna av lägret

2008-04-19T12:46:00.005+02:00

Jag har givetvis skuttat ivrigt till träningen varje tillfälle jag har haft chansen efter lägret, vilket betyder måndag, onsdag och fredag.

I måndags kom ingen tränande med nyckel till rustningsrummet, så det blev kataträning. Bra och nyttigt, men jag ville slåss med mina nya erövrade kunskaper! I onsdags fanns rustningen till hands, men inte de tränande. Jag och instruktören bankade på varandra så länge jag orkade. Delar från lägret satt kvar, och instruktören kunde förklara hur jag skulle utveckla det. Shujin satt vid sidan om och redde ut varför mina attacker blir lustiga och nu ska jag upp i träningslokalen så mycket jag kan och träna fumikomi.

Igår kom nybörjarna till vårt avancerade pass så vi kunde öva senseikendo. Tragiskt få avancerade var där medan nybörjarna kom i full uppslutning. Det blev ett mycket lärorikt pass där vi fick stå som mottagare åt nybörjarna och hjälpa dem. En person som skulle hugga kote-men på mig kunde jag inte komma på en enda sak att säga till, utom att det såg bra ut och det var kanske roligast av allt. Gav honom en justering eller två precis i början och sen gjorde han som jag sagt. Jösses! Kan det vara så?

Det är verkligen kul att lära ut, men jag kan inte föreställa mig att jag en dag skulle utmana min sjukdom så mycket att jag skulle ta ansvar för träningspass. Nå, vem vet?

Passet slutade med att jag och de tre andra avancerade gick ji-geiko medan nybörjarna tittade på. Det märktes väldigt tydligt för mig att vi hade varit med på lägret! Jag lärde mig något om shinaikontakt där, och mina partners igår körde också på det och det gick jättebra för oss. Eftersom jag aldrig har fattat det där med shinaikontakt tidigare kan jag förstås inte säga om de andra redan kunde det, för att ja, om de kunde det innan så skulle jag ändå inte ha känt av det.

Det var också mitt pinsamma uppvaknande. Lägret var som sagt bara grunder, och jag vet en viss sensei som har varit på mig i två år med shinaikontakt och seme, men först nu har en av poletterna ramlat ned.

Några av instruktörerna hade en teori om att en av anledningarna att klubben tog ett steg framåt efter Trevorlägret var att alla var på plats samtidigt, fick samma information samtidigt, och tillämpade samtidigt. Det var lätt att lära sig shinaikontakt när alla gjorde det!

I ji-geiko på lägret var det många som var duktigare än mig som gjorde den seme-men som var en av nyckelpunkterna, och jag förvånades och fascinerades över att det funkade mot mig. Varje gång. Partnern tog ett litet steg framåt, tog centrum med sin shinai och jag varje gång "shiiiit, nu kommer han!!" reagerade jag på något vis, ryckte lite, backade, försökte attackera, och smack. Om och om igen.

Lärorikt är det att stå på recieving end och se hur det funkar, men igår. Igår stod jag i andra änden och satte ippon efter ippon med seme-men. Det var så lätt! Shinaikontakt, distinkt in, vänta på reaktion, smack. Inget snack.

Det är frustrerande att hela tiden vara "sämst" och aldrig få pröva de nya grejerna i skarp situation. Visst kör man dem på senseier och senpaier, och de låter en komma igenom när man gör rätt, men man får inte någon som är 3-40 år bättre att reagera negativt impulsivt i första taget.

Nu bidde det extra roligt att slåss. Enter new dimension.

Chapman, lägerdag två

2008-04-14T14:14:00.005+02:00

Skillnaden mellan en frisk dag och en sjuk dag är så enorm att jag inte kan förstå hur jag på en sjuk dag ens överväger att jag mår normalt. Söndag var nämligen en frisk dag. Det var ingen som helst tvekan att jag skulle orka hela dagen och dessutom ha roligt! Då blev det också bevisat att jag gjorde rätt på lördagen som avbröt, åkte hem, tog det lugnt, käkade massvis och somnade (nästan) i tid.

Trevor Chapman-lägret var som inget annat läger jag har varit på tidigare, och då har jag tidigare varit på ett läger . Lågintensiv träning utan stress och enbart grundträning. Jag fick inte höra något nytt dessa två dagar, utan allt har redan sagts på klubben: raka, fina, stora attacker, snabb fotförflyttning med bakre benet, konstant vinkel på greppet i huggen, bra hållning utan svank, avslappnat och låg kamae. Till och med en genomgång av hur uniformen ska vara fick vi, så långt ned till grunderna tog han oss, Chapman.

Jag kan inte säga att jag lärde mig någonting, men på söndagen sade Chapman till mig, "you should go to England and grade ikkyu", och jag som ständigt tvivlar på mig själv blev knappt smickrad, utan tänkte att han hade rätt och att jag var glad att vi började gradera på gokyu så att vi får den här tiden vi får att förbereda oss för shodan och ett liv med kendo. Till saken hör att i fredags var jag inte på den nivån alls, men efter två dagar blev min kendo så bra och stabil som jag aldrig känt den förut.

Jag hoppas förstås att få behålla detta som planterats i kroppen. Skillnaden mellan två dagars konstant träning och övriga delen av året är dock stor, så jag blir glad om jag bara får ha med mig minnet av att jag kan.

Det börjar samlas en hög med sådana minnen nu. Faktiskt tror jag att högen är såpass stor och välstaplad att kroppen kommer att annektera den mycket snart om den inte gjorde det nu i helgen. Det finns en mjuk självförtroendekudde i mig som jag vilar på nu, inte i något exhalterat tillstånd utan i lugn och ro.

Inget nytt. Sådant vi får höra från Jimmy, Per, Matz, Martin, Imamura-san och Komaki-san precis hela tiden. Hikitsuke (foten), seme (pressen), tenouchi (träffen), kamae (garden), kirite (greppet), shizentai (hållningen), kiai (fokus), zanshin (kontroll), och så andningen.

Han var trevlig också, sysslade med att rädda liv till vardags. Utöver kendon gav han oss lite tips för hur vi ska marknadsföra vår dojo och hans tankar om vad medlemmarnas engagemang kan lockas fram och användas för att skapa en starkare klubb.

Jag fick till och med ett grandiost blåmärke att skryta med. Att jag dessutom hann klämma in en basketmatch i den här helgen gör den till väl tillbringad tid.

Ett litet PS

2008-04-12T18:25:00.003+02:00

När jag packade ihop rustningen och började maka mig mot omklädningsrummet fick jag en uppsjö av "Ger du upp?"
"Lägger du av?"
"Bangar du ur?"

Den enda som sa "Take care of yourself" var Chapman.

Inget ont om mina klubbkamrater som alla menade samma sak som vår engelsman sade, men en iakttagelse likväl.

Ta hand om er!

Chapman, lägerdag ett

2008-04-12T17:46:00.006+02:00

Ett par timmars träning med Trevor Chapman har förärats mig, och jag tycker verkligen om den mannen. Han lärde mig hur jag kan träna grunder på ett medvetet sätt, och jag fick lite förhållningsorder om min kamae som jag annars har känt varit på utförsbacke. Lustigast var att han sänkte min kamae säkert två decimeter när jag stod framför en av klubbens längsta kendoka, med orden "don't make it too easy for him." Jag får begrunda det där.

Det var på håret att jag kom dit. Klockan sex varje morgon ringer min väckarklocka, jag vaknar i tre sekunder och sväljer de X antal piller som gör mig till människa, och somnar om. Denna ritual eftersom medicinerna har en sömnpillerseffekt och skulle jag försöka hålla mig vaken efter att ha tagit dem... ja, normalt kommer jag upp till klockan nio ungefär. Idag var jag tvungen att gå upp efter en timme, klockan sju. Sömneffekten har inte avtagit då, vet jag nu, och det var den här månadens tävling att laga scones och cykla till budohuset.

För allt jag lärde mig funkade träningen dåligt och när vänner påpekar att det syns utanpå att jag är sliten, då tänker en mästerskådespelare som jag till en gång extra. Jag fick heller ingen ny energi av lunch, banan, godis och kaffe och det känns helt rätt att jag åkte hem utan att fullfölja dagen.

Visst slog mig tanken att jag har slösat bort en av de få lägerplatser som fanns på en liten sankyu som inte ens stannade kvar, men det är en dag imorgon också. Med tanke på hur träningen såg ut idag var den också i allra högsta grad träning för oss med kyugrad, vi som kanske inte ännu förfallit lika mycket från grunderna som de dangraderade :)

Jag var helt färdig när jag lämnade Budohuset, men så när jag passerade Fyrishov stod det människor där som såg mystiskt basket-aktiga ut. Då mindes jag att min plastbrorsa spelade sista hemmamatchen i kvalet till division ett klockan tre, och en snabb glutt på klockan sade att den matchen började om tjugo minuter. Så jag åkte inte hem, utan jag kollade på basket i Fyrisskolan, och det var viktigare för mig idag än kendo.

Det tog förstås också ut sin rätt, särskilt som basket är ansträngande på läktarplats (intensivt spel med så många vändningar, det ger spänningar i kroppen det), men jag är överlycklig att jag fick chansen. Om inte annat för att se att brorsan sken upp och växte ett par centimeter när han såg att jag tvärtemot vad jag sagt hade kommit för att titta på. Numer är han dessutom bara en vunnen match ifrån högre division; KFUM Uppsala basket, ur samma familj som vår kendoklubb, vann idag mot Fryshuset med stor marginal.

Jag lämnade alla mina kendogrejer på Budohuset för att hjälpa mig att hämta styrkan att åka dit imorgon också. Jag klarade fram till lunch idag, jag ska absolut klara fram till lunch imorgon. Håller jag inte hela dagen imorgon heller, då är det så det blir. Nu finns det i vilket fall lite mat hemma så att jag slipper somna på tom mage och baka bröd klockan sju på morgonen O.o Det skulle faktiskt göra mig mindre sjuk om det fanns mat att äta varje dag.

Nu ska jag duscha varmt, kanske sätta på bastun, och läsa fantasy resten av kvällen.

Stryker fjärilstenugi

2008-04-11T21:15:00.000+02:00

Imorgon är det klubbläger med Trevor Chapman.

Jätteläskigt tycker jag.

*sniffar på mjukmedel*

Måsten

2008-04-09T13:51:00.002+02:00

Idag står på måstelistan att jobba, se en basketmatch och titta in till kendon och hjälpa till med hakamaknytningen. Jag gymmade igår för att kompensera för kendon jag kommer missa ikväll på grund av basketen.

Igår kväll satt jag därför helt slut i duschen och mumlade mantra. "Jag måste ingenting, måste ingenting". Jag kan sitta hemma och göra precis ingenting hela dagen. Behöver inte gå till jobbet, behöver inte gå på basket, behöver inte gå till träningen.

Jag gick till jobbet ändå, men för att jag ville. Det där andra ikväll, det tar jag när jag kommer dit. Kanske sitter jag faktiskt hemma och kollar på skräpteve istället.

Onsdagskvällar har blivit shiaikvällar sedan helt nyligen, detta uppdagades för mig igår. Min tävlingsinstinkt drog igång på fulla varv; måste basket blev måste shiai.

Hur kan två så roliga saker bli måste?

Det var superkul att gymma. Jag måste bränna ett par skivor med träningsmusik att slänga in i gymmet.

Ja, ni ser.

Uppdatering

2008-04-07T14:01:00.000+02:00

Den här bloggen har tidigare börjat samtidigt med starten av Kendo iFokus. Numer börjar den istället med min första träning. *rei*

2008-04-06T22:21:00.002+02:00