gudmundson

Integrations- och invandringsfrågan hör ihop

2009-11-27T09:07:00.003+01:00

Igår överlämnade integrationsminister Nyamko Sabuni en proposition med åtgärder för att snabba upp invandrares väntetid mellan uppehållstillstånd och jobb. Mer behöver göras, noterar jag på SvDs ledarsida.

7 år. Så lång tid tar det från det att en invandrare får uppehållstillstånd tills dess att densamme har ett arbete, om man tar mediantiden som riktmärke.

Hälften av männen har jobb efter fem år. För kvinnorna är bilden ännu dystrare. Efter fem år i Sverige står nästan två av tre invandrarkvinnor fortfarande utan arbete. Och för en stor del tycks arbetslivet aldrig komma närmare hur lång tid som än går. Omkring var fjärde invandrare har efter nio år i Sverige fortfarande inte hittat sitt första jobb.

De uppgifterna förklarar varför professor Jan Ekberg nyligen i Invandringen och de offentliga finanserna – en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi kunde konstatera att invandringen har inneburit en belastning på svensk ekonomi de senaste decennierna.

På grund av det låga deltagandet i arbetskraften blir inbetalningar i skatter och avgifter betydligt lägre än utbetalningar för bidrag och ersättningar – någonstans mellan cirka 40 och 60 miljarder kronor per år, för att vara konkret.

[...]

De stora svårigheterna ligger sannolikt inte inom integrationspolitikens räckvidd. I det EU-täckande Migrant Integration Policy Index är Sverige det land som får högst snittbetyg. Vad gäller invandrares lika tillgång till arbetsmarknaden bedöms Sverige vara bäst. Där sköter vi oss alltså redan.

Det är det andra som är svårt, som sammansättningen av dem som flyttar hit. 2007 hade Sverige flest asylansökningar av alla EU-länder. Som andel av befolkningen hade vi åtta gånger fler än hela EU15. De som invandrar på grund av skyddsbehov, och deras anhöriga, är som regel mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

Det är inte helt lätt att åtgärda. En inblick i hur det kan se ut gavs när Borlänge kommun kartlade de nyanlända vuxna förra året. 53 procent var analfabeter.

Det finns en uppfattning som går ut på integrationen är en frågeställning och att invandringen är en annan. Men siffrorna ovan antyder att ämnena är svåra att separera på det sättet. En lyckad integration när invandringen är omfattande kräver rimligen att man tar hänsyn till, eller modifierar, sammansättningen av gruppen som invandrar.

En arbetskraftsinvandring av kanadensisk modell, exempelvis, skulle möjligen kunna skapa jobb i en sådan grad att det skulle kompensera för den andra delen invandrares lägre attraktionskraft på arbetsmarknaden.

Spraket

2009-11-26T09:55:00.002+01:00

På SvDs ledarsida idag dissekerar jag en pudel, och begrundar fenomenet time out.

Pudeln och time outen har det gemensamt att de bägge oblygt förutsätter att utövaren har en självklar rätt till sin maktställning. En pudel syftar till omedelbar upprättelse och återgång till ämbetet medan en time out gör gällande att en paus från mediernas frågor rehabiliterar personen ifråga. Som om det vore granskningen som var problemet.

Att någon skulle erkänna den egna olämpligheten och därefter ta konsekvenserna förväntas inte. Göran Persson drog den logiska slutsatsen av detta. Efter den tafatta hanteringen av tsunamikatastrofen deklarerade han att han tog sitt ansvar genom att sitta kvar.

Nu sprider sig tydligen denna ansvarskultur. Men räkna inte med att den gäller dig när fogden, försäkringskassan eller farsan ringer. I ett samhälle där medborgarna inte betros med ansvar lär heller inte ansvarsbefrielse kunna beviljas. Time out är möjligt bara där denna maktordning tas för given.

Ett land av hat

2009-11-25T13:37:00.004+01:00

18,2 procent av "etniska danskar" anser att "man inte kan vara nog försiktig i förhållande till judar i Danmark", om man får tro förhandsrapporteringen om boken Danmark og de fremmede: Om mødet med den arabisk-muslimske verden som ges ut på fredag. Boken innehåller en intervjuundersökning, gjord av Danmarks motsvarighet till SCB år 2004, där frågor har ställts till 1503 invandrare (från fem grupper: turkar, pakistanier, somalier, palestinier och ex-jugoslaver) och 300 danskar. Och resultaten förskräcker.

Men att antisemitismen tycks vara otäckt grasserande bland infödda danskar är tyvärr ändå inte det mest iögonenfallande. Hela 65,8 procent av invandrarna i mätningen anser att "man inte kan vara nog försiktig i förhållande till judar i Danmark" och 75,2 procent vill helst inte att någon familjemedlem ska gifta sig med en jude.

Kristeligt Dagblad skriver idag om saken.

Samlet svarer 65,8 procent fra de fem indvandrergrupper, at man "ikke kan være forsigtig nok i forhold til jøder i Danmark." 75,2 procent "ser ikke så gerne et familiemedlem gifte sig med en dansk jøde". Og 31,9 procent mener, at "der er for mange jøder i Danmark."

- Undersøgelsen viser, at de antijødiske holdninger bestemt ikke kun findes i ekstremistiske kredse. De holdninger er langt, langt mere udbredte blandt indvandrere, end vi normalt forestiller os, siger professor Peter Nannestad fra Institut for Statskundskab ved Aarhus Universitet, som står bag undersøgelsen.

Men de etniske danskere kan heller ikke sige sig fri for antijødiske holdninger. For eksempel mener 18,2 procent af dem, at man "ikke kan være forsigtig nok i forhold til jøder i Danmark", og 14,7 procent "ser ikke så gerne et familiemedlem gifte sig med en dansk jøde."

I den andra artikeln i Kristeligt Dagblad problematiseras frågan ytterligare. Enligt undersökningen visar invandrare som definierar sig som kristna mindre förakt för judar, medan muslimska invandrare är mer benägna att misstro judar. Och misstron till människor av annat ursprung är generellt större bland invandrare än bland danskar.

Ifølge den har samtlige af de fem medvirkende grupper af indvandrere - tyrkere, pakistanere, somaliere, palæstinensere og eks-jugoslavere - mindre tillid til individer uden for deres egen gruppe, end danskerne har.

- Selv andre flygtninge og indvandrere er de fem indvandrergrupper mistroiske i forhold til. Den gruppe, som de har mest tillid til, er danskerne – og jøderne er så den gruppe, de har mindst tillid til, fortæller Peter Nannestad.

Samtidig viser undersøgelsen, at de muslimske indvandrere i undersøgelsen generelt er mindre tillidsfulde over for fremmede, end kristne indvandrere er. Og at de antijødiske holdninger er mere udbredte hos de muslimske indvandrere end blandt de kristne indvandrere.

Kanske var det detta Lena Sundström tänkte på när hon skrev om Danmark som ett land av hat.

Skämt åsido. Resultaten, om de nu är korrekt återgivna och om det går att lita på mätningen i övrigt, antyder ett enormt problem som inte ens Kristeligt Dagblad vill ta upp i någon av de nämnda artiklarna.

Men i intervjun med exil-iraniern Mehdi Mozafari, den professor som är föremål för festskriften där mätningen ovan förekommer, pekas på vad som kanske är pudelns kärna.

Problemet er, mener han, at islam i sig selv har et arrogant syn på alle, der ikke er muslimer - og ikke mindst på kvinder. Og når dogmerne kommer til at danne grundlag for en politisk ideologi, bliver det farligt, siger han og tilføjer, at det ikke er den islamistiske terrorisme, vi bør frygte mest.

- Terrorisme kan man bekæmpe, fordi det er synligt. Men den usynlige del af islamismen er den farligste, fordi den prøver at ændre de demokratiske, pluralistiske værdier og ikke anerkender den fleksibilitet, tolerance og lighed mellem mennesker, som vores demokratiske samfund bygger på.

Vittnesmål: svensk lärde mig döda i Somalia, blev martyr

2009-11-24T20:09:00.002+01:00

Att svenska medborgare strider med Shabaab i Somalia är väl känt. Exakt vad de gör är svårare att veta. I ett vittnesmål som NEFA Foundation (pdf) hämtat upp från ett al Qaida-lojalt internetforum, från den 20 oktober, ges dock en inblick. Berättelsen sägs vara nedskriven av en saudier, i propagandasyfte såklart, och beskriver hur saudiern tar sig till Somalia och utbildar sig till jihadkrigare. Efter månader av träning får han äntligen komma ut på fältet, där det visar sig att hans befäl är en svensk, som efter bara dagars bekantskap blir skjuten.

"The army, thirsty for fighting and lovers of martyrdom, moved to towards the men’s battlefield; I was with them and my eyes and soul looking forward to meet my creator, raised and glorified, after martyrdom. How many times I wished to be in one of the trenches, and here I am on my way to what Allah has facilitated for me. We reached the capital Mogadishu after a long trip full of emotions; longing for Jihad. We were taken to areas where the army had gathered, and after few days we were transferred to the forefront, then we were assigned into groups and then we were taken to the points of face-offs."

"I arrived and waited for orders from the group’s commander to direct me. Our Amir was one of the muhajireen [immigrants] brothers from Sweden. I love him when I saw him, as if I saw martyrdom in his eyes; kind-hearted and soft, and always reading the Quran. He told me ‘come sit here, and if you see the enemy, fire!’ I didn’t understand what he said until I sat in my position. I sat and saw in front of me dark-skinned men, dusty and moldy-looking, running in the front and shooting at us. We waited for a few seconds until I figured that they were apostates, and I began firing my AK-47. The Amir came over and asked me to not fire much because that is what they wanted, ‘wait until you see them coming forward.’ Then he said ‘take my BK automatic weapon and shoot one bullet at a time. I said ‘OK.’ Not even half an hour passed that I shot an apostate in his head. I prayed, and the Amir saw what I did, and then said ‘good news brother, you have just taken his place in heaven.’ I was happy, and I used to not leave my position even if my time was over for guarding. Two days later, order came to move forward to face the enemy, and it was afternoon time."

"Before the orders came, one of the brothers came from the Arabian Peninsula and with him was a Yemeni brother, and they asked to greet the guest, so I said ‘we’re missing dates and Arabic coffee.’ The brother said that he only has tea. I said that was alright, and that the Amir and myself were to come over. So he said ‘I will wait for you after prayer, Allah-willing.’ But, the orders had come to face the enemy, so I said jokingly to the Amir ‘what do you think about drinking tea first then we move forward, what you think? The Amir said ‘we’ll move forward, and if we martyred, then we’ll drink it in paradise Allah-willing,’ and he pointed towards the sky."

"The orders came to move forward, so we lined up in one line and moved forward while firing our weapons, and the enemy responded. The Amir was hit along with one of the brothers. We finished moving forward, and I crawled to one of the houses, and was surprised with the enemy in my face, and one of the apostates came out and I shot him in his face, and then he dropped dead, and the second came out and I shot him in his shoulder and then ran away. The enemy was defeated and left scared like mice. After I went back to the wounded Amir, he smiled and with his finger pointing to the sky like he was telling me ‘I’m waiting for you in paradise to drink tea, so do not be late.’ He was martyred while smiling. I ask Allah to meet you in paradise, O beloved in Allah. It was a fruitful trade brother."

Här förklarar svenske Fu'ad Mohamed Khalaf krig mot judarna

2009-11-24T16:47:00.001+01:00

För en tid sedan förklarade den somaliska terroriströrelsen Shabaab att man startat en antijudisk attackstyrka. Den svenske medborgaren Fu'ad Mohamed Khalaf (aka Shongole) var en av ledarna i Shabaab som närvarade vid händelsen.

AFP rapporterade från evenemanget.

"They are killing your Muslim brothers and sisters and stopping them from performing prayers in the holy sites of Allah," Sheikh Fuad Mohamed Shangole, a top Shebab official told the crowd.
"It is time to go for open war against Israel in order to drive them from the holy cities," he told the crowd which gathered after Friday prayers.

En video från tillfället visar att hatet riktades mot judar lika mycket som mot Israel. För att göra det extra tydligt använder Shabaab samma slagord som islamisterna brukar göra i svenska demonstrationståg (Khaybar, Khaybar, ya yahoud).

Här uttalar sig svensken:

Förresten. Här är bilder från i juni när samme svenske medborgare dömde fyra somaliska unga brottslingar till amputation av en fot och en hand vardera:

Mehdi Ghezalis förtroende för medier

2009-11-23T19:05:00.004+01:00

Mehdi Ghezali kommer inte att ge några intervjuer, säger hans advokat Anton Strand i samband med en debattartikel i Dagens Nyheter, där Strand och Peter Althin förmedlar budskapet att Ghezali i somras åkte på "gruppresa" till Pakistan för att "fira ramadan". Ghezalis tystnad förklaras med att:

Hans förtroende för medierna är inte särskilt högt, och det får man ha stor förståelse för med tanke på hur han har blivit behandlad både nu och tidigare. Han upplever sig förföljd, närmast trakasserad, säger Strand.

För bara ett år sedan gjorde dock Ghezali ett undantag. Uppenbarligen finns det medier han känner förtroende för.

Al Yaqeen Media är en synbarligen obunden jihadistiskt inriktad medieproducent. Al Yaqeen ger bland annat ut e-tidskriften Qadhaya Jihadiyya, har publicerat en omskriven intervju med en al Qaida-krigare, samt sprider jihadistpropaganda från en rad krigshärdar (exempel).

För ungefär ett år sedan annonserade Al Yaqeen på olika jihadistfora att man snart skulle presentera en film med en före detta fånge på Guantanamo, som man lyckats få en intervju med. Det visade sig vara Mehdi Ghezali, eller Abu Suhaib al Jazaeri som han också kallas i dessa sammanhang (intervjun går att se här).

Filmen är 1 timme och 39 minuter lång, och innehåller inte bara ett samtal med Ghezali. Temat är fångenskap, och därför intervjuas även en annan berömd fånge. Ustad Mohammed Yasir var talibanernas talesman, direkt lydande under Mullah Omar. Yasir greps första gången 2005, men släpptes 2007 som byte mot en italiensk gisslan. 2009 greps han igen. Han anses vara en av de tyngre talibaner som fångats. Avsnitten i filmen där Yasir figurerar bär logotypen från as-Sahab, den medieorganisation som är al Qaidas officiella.

Så när Ghezalis advokater hävdar att han saknar förtroende för medier stämmer det helt enkelt inte. Medier som är lojala med talibanerna och al Qaida har Mehdi Ghezali uppenbarligen inga problem med. Men det kommer förstås aldrig Anton Strand och Peter Althin att säga, eftersom det inte stämmer med den bild av ramadanfirande som de försöker etablera.

Prompt

2009-11-21T10:23:00.002+01:00

På Folkpartiets landsmöte i Växjö träffade jag igår för första gången Marit Paulsen. Hon kallade mig högerspöke. Det hade hennes dotter lärt henne, sade hon.

Men dagens ledartext i SvD handlar främst om de tekniska landvinningarnas betydelse för valet.

Man ser dem knappt vid en snabb blick mot podiet. Men efter ett tag begriper man att Jan Björklund och Folkpartiet blev först med att hämta hem en av de stora landvinningarna från Barack Obamas presidentvalskampanj.

På vardera sida om Björklund står två tunna, genomskinliga teleprompters där det skrivna manuskriptet rullar. Björklund har använt sådana ett par gånger på senare tid. Från och med nu ska det vara slut med partiledare som bläddrar i pappershögar eller famlar efter ord. Hädanefter ska det se ut som om talet kommer direkt ur hjärtat, och adresseras till än den ena och än den andra publikhalvan.

Jan Björklund är en självsäker estradör. Men när han efter en inledning som redan den spänner från Afghanistan till liberalismens idéinnehåll säger att han ska peka ut ”tio förändringar som är nödvändiga om vi vill ha ett växande Sverige”, då skakar några på pressläktaren på huvudet. Tio ämnen. Knappast heller i punktform.

Men inför det egna partiets kongress i Växjös konserthall har han allt stöd som kan begäras. Plus prompters. Tro mig, Björklund är ingen Obama, men under talets gång river han ner applåder efter snart sagt varje avslutat stycke.

Och innan någon nu rasar mot Paulsen. Dottern heter Stina Morian och är god vän, tillika liberal ledarskribent. Och antagligen ett ännu värre högerspöke än undertecknad.

Redan de gamla grekerna

2009-11-19T09:02:00.001+01:00

Om man bara ska läsa en text idag, och inte läser min SvD-ledare Google Books är det nya biblioteket i Alexandria, så är man dum i huvudet.

Kallimachos ringde förstås aldrig till Sverige. Telenätet var ganska bristfälligt för två tusen år sedan. Och vår nordliga del av världen hade då också en tämligen begränsad litterär och vetenskaplig produktion. Men om han hade ringt hade han sagt ungefär så här.

– Tjenare! Jag är föreståndare för världens största bibliotek, i Alexandria. Vi har sedan några år i uppdrag att samla in alla jordens skrifter, så att vetenskapsmän och författare ska kunna samlas här och lägga grund för den västerländska civilisationen. Som bieffekt räknar vi med att uppfinna den vetenskapliga metoden, källkritiken och litteraturvetenskapen samt skapa en vinstbringande handelsplats för förläggare och skribenter. Många tusen papyrusrullar blir det. Mitt särskilda projekt är därför att skapa världens första bibliotekskatalog. Den heter Pinakes och blir på 120 volymer, och med hjälp av den kan man söka efter skrifter uppdelat efter ämne, språk eller författare. Nu är det så att vi har katalogiserat en massa bidrag från Aristoteles, och vi har Aischylos, Euripides, Sofokles och de andra grabbarna, men nu undrar vi om ni uppe i Thule har några skrifter.

Han ringde förstås aldrig, men om han hade gjort det, så hade Runristarförbundets avtalsjurist kanske svarat.

– Få se nu… Världens största bibliotek, vetenskaplig guldålder, grundlägga den västerländska civilisationen, sälja papyrus, sökbart index. Nej du, jag tror inte det. Det skulle strida mot vår uppfattning om upphovsrätten. Och det där Pinakes vet man aldrig vad ni kommer att använda till. Vi väljer nog att stå utanför i så fall. Och om ni redan har lagt in några runstenar i databasen så kräver vi att ni genast kånkar ut dem!

Kallimachos ringde förstås aldrig. Men med Google går det faktiskt att prata.

Stollywood

2009-11-18T11:15:00.002+01:00

Filmpolitik eller näringspolitik? Det är frågan på SvDs ledarsida när jag idag avhandlar skatterabatter för utländska filmproduktioner. Detta med anledning av Tobias Nielséns rapport i samma ämne.

Skattereduktioner erbjuds i exempelvis Frankrike, Irland och snart även Norge. I Tyskland erbjuds efterhandsstöd beräknat efter hur stora investeringar filmproduktionen gjort i landet. Syftena för de olika subventionerna är dels att skapa turistreklam och dels att hålla igång en inhemsk industri av underleverantörer och filmjobbare. Rapporten vill väcka frågan om även Sverige borde försöka locka till sig utländska filmproduktioner på något liknande sätt.

Det kan vara värt att diskutera.

Sverige är ett litet språkområde och en begränsad marknad. En genomsnittlig svensk spelfilm finansieras till 68 procent av, enkelt uttryckt, offentliga medel. Omkring en av tjugo bär sig. Därtill finns en vital reklamfilmsindustri, från vilken exempelvis Roy Andersson och Johan Kling hämtat näring. Med ökade utländska investeringar skulle den svenska filmbranschen kunna få ett lite större rörelseutrymme än nu, även om det inte skulle lösa de stora problemen. Att det offentliga skulle pumpa in så mycket mer pengar är vare sig troligt eller möjligen ens önskvärt.

Det är glädjande att fler kulturdebattörer nu insett att ökade bidrag från den hårt trängda statskassan inte står för lösningen på allt. Att samtalet flyttas till frågan om hur man kan skapa fungerande marknader.

Men man kan ändå inte låta bli att undra. Varför skulle enbart filmbranschen gynnas med skattelättnader? Om det nu är så att det går att locka hit utländska produktionsapparater med ekonomiska incitament, så borde väl det receptet tillämpas över hela näringspolitiken?

Pophöger mot popvänster

2009-11-17T09:07:00.002+01:00

Idag deltar jag i P1s kulturprogram Nya Vågen.

Den svenska vänstern lider av dåligt självförtroende i skuggorna av opinionsläget. Den svenska högern tar nu tillfället i akt och försöker erövra den självklara coolhet som popvänstern njöt av för några år sen.

Högerns senaste populärkulturella framryckningar leds av Per Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarsida. Enligt honom är det inte Kommunala Musikskolan som lett till band som Broder Daniels framgångar, utan avsaknaden av medlemskap i facket. Och proggen var ingen arbetarrörelse, utan driven av en kulturell medelklass.

I studion: Svenska Dagbladets Per Gudmundsson och Aftonbladets Martin Aagård.

En genomgång i textarkivet visar på att det blivit en del kulturartiklar under de senaste två åren. Här är några länkar:

Om jazz och tidig rock:
Det svenska musikundret

Om proggen:
När proggvänstern mötte döden

En klass saknas alltid i klasskampens historia

Därför blomstrade proggen i Sverige

En marknad för kulturell revolution

Om punken:
Ivriga bävrar hade varit ett bra punknamn

Om postpunken:
Sanningen om Ian Curtis röst

1980-talet startade med 1984

Om disco:
Vi kan plocka upp skräpet själva

Om musikers levnadsvillkor:
Tänk om facket hade stoppat Broder Daniel

Diskoteken kunde heller inte stoppas

Vad gör man inte för ett avdrag?

Eddie Meduzas sista ord

Om film:
Istället för Bergman fick vi Hobert

Inte är väl Lukas Moodysson kvinnofientlig?

Årets svenska film är typiskt nog dansk

Om konst:
Ingen konstkris i betraktarens öga

Omätbara värden kallar man det visst

Anna Odells tvångsvård säger ju ingenting

Om matkultur:
Här är dörren till det svenska matundret

Slutligen min programförklaring från OBS Kulturkvarten.

Six degrees av jihad

2009-11-15T19:47:00.002+01:00

Till det nya numret av Neo har jag pratat med "Gunilla", en svensk fyrabarnsmor på 33 år bosatt i Rinkeby som är övertygad islamist och vars make har tagit värvning i al Qaida.

Jag frågade henne om hon hade något stöd från likasinnade.

- Ja, stöd från andra personer med samma åsikter som jag, javisst får jag det.

- Jag har inte några siffror, men det är många, säger Gunilla. Sen kanske det finns fler som har män som har dött, eller som har blivit fängslade någonstans på vägen. Den siffran är högre än de som verkligen kommit fram.

I artikeln påvisar jag också att det bara gjorts en offentlig skattning av hur stor islamismen är i Sverige (som jag berättat tidigare här på bloggen), som beräknar antalet islamister till cirka 1500 och antalet rena jihadister till något hundratal.

Men det är väl allt vi vet. Därefter får man leta själv.

På internet kan man hitta kluster. Titta exempelvis på Shaarias blogg. Hon skriver i ett inlägg om "Jihadister och niqabister" att "vi är hur många som helst både jihadister och niqabister och det bästa av allt är att vi tillhör den första generationen i sverige och vet ni att vi har hur många ungar som helst". I ett annat inlägg samlar hon in pengar till förmån för Abderazzak Jabri, en ung man som umgicks så intensivt med den svenske al Qaida-terroristen Mohamed Moumou att han utvisades till Marocko (vilket upprörde en del journalister och politiker). I korthet ger inläggen en hyggligt god bild av personen Shaariah och dennas politiska sympatier.

Om man tittar på vilka Shaariah skriver kommentarer hos, och efter vilka bloggare som länkar till Shaariah, så framgår ett litet kluster (lustigt nog alla inhysta på bloggverktyget bloggspace). Bloggarna har namn som Black Dressed (som har ett imponerande antal inlägg med al Qaida-aktuelle Anwar al Awlaki) och ligger bara ett par klick bort från den göteborgske hatpredikanten Anas Khalifa.

Att jihad och martyrskap inte bara är en pose i det här gänget blir uppenbart hos bloggen Ghareeb-främling. Sista inlägget (Shuhadaa från 5 juli 2009) handlar om att skribenten (som kallar sig Abu Muminah) har fått besked om att en broder blivit martyr.

Bissmillah....

Sitter i inernetkafe, har ingen tid till gora det fint fint...men jag hoppas att budskapet nar er...

Allahu akbar for Allah gav oss Islam... Jag visste aldrig att Allah har skrivit for mig i min bok... att jag skulle lara kanna Broder, som ar arorika, nobla som standigt ber layl och grater och laser Quran... som sedan jag far ett samtal.. han har blivit shaheed innan han gick ivag han sa.. lamna mig for Wallahi min stund har kommit for jannah doftar for mig.... En annan hans blod... fatta mina syskon... hans blod doftar... Allahu akbar... Nahno qadimon ya yahood, Nahno qadimoon Ya Ubada salib.... Vissa drommer om deras plats i Jannah... vissa ser deras namn i himlen vissa ser deras fruar i jannah, vissa ser deras palats.. olika nationaliteter... men en enda grej samlar oss Laa illah ilal allah

Profeten sager. Shaytaan gor 3 stora krig...

nar du vill ta hand om din religion( for vissa bli muslim} 2. Gora hijrah 3. gora Jihaad

den basta hijran ar Jihad...

Ikhwah frukta Allah..och ta ditt beslut...

Ma Allah forlata oss for vara brister....

Men sammantaget blir klustret ändå inte så stort. Tvärtom tycks det ganska begränsat. Långtifrån "hur många som helst".

Allvarligt är det hur som helst. Blogginlägget om martyren är skrivet "på internetkafe", att döma av tecknen utomlands. Det är bloggens senaste. Är det också det sista?

Är fullständiga rättigheter bra för alla?

2009-11-14T17:44:00.004+01:00

Den alltid lika intressanta Integrationsbloggen, som drivs av Nyamko Sabunis medarbetare Henrik Emilsson, redovisar en ny studie, som visar skillnader mellan olika länders integrering av invandrare - och vilken roll välfärdsstat och mångkulturalism spelar.

Emilsson sammanfattar:

"Resultatet visar att en integrationspolitik som ger invandrare tillgång till lika rättigheter och svaga incitament att lära sig värdlandets språk leder till sämre arbetsmarknadsintegration, en hög grad av etnisk segregation och överrepresentation av brottslighet bland invandrare. Sverige, Belgien och Nederländerna, som traditionellt sett har kombinerat en politik för lika rättigheter (mångkulturell politik) med en omfattande välfärdsstat, uppvisar sämre integration. Länder med mer restriktiv assimilationspolitik (Tyskland, Österrike, Schweitz och Frankrike) eller en mindre omfattande välfärdsstat (Storbritannien) har lyckats bättre med integrationen."

Abstract till uppsatsen Trade-Offs between Equality and Difference: Immigrant Integration, Multiculturalism and the Welfare State in Cross-National Perspective av Ruud Koopmans:

This paper investigates how integration policies and welfare-state regimes have affected the socio-economic integration of immigrants, focusing on eight European countries: Germany, France, the United Kingdom, the Netherlands, Switzerland, Sweden, Austria and Belgium. It presents comparative data on integration policies and welfare-state regimes. The expectations derived from this comparative policy analysis are tested with cross-national data on integration outcomes regarding labour market participation, spatial segregation and incarceration. The results suggest that multicultural policies—which grant immigrants easy access to equal rights and do not provide strong incentives for host-country language acquisition and interethnic contacts—when combined with a generous welfare state, have produced low levels of labour market participation, high levels of segregation and a strong overrepresentation of immigrants among those convicted for criminal behaviour. Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results. These differences are highly consistent across the three domains of integration that are examined, with the exception of segregation rates in the United Kingdom.

Slutsatsen torde given. Fullständiga rättigheter bör vara något som immigranten över tid kvalificerar sig till.

Anne Frank i keffiyeh

2009-11-13T11:35:00.003+01:00

Min långvarigt problematiska relation till elskåp (som inleddes med en tequilainducerad cykelincident) blir inte bättre. På Södermalm relativiseras Förintelsen på elskåpen. Bilden ovan tog jag häromdagen.

Att montera Anne Frank på en palestinasjal är just det: relativisering, förminskning och förakt.

Shabaab-krigare återvänder till Sverige

2009-11-12T08:24:00.003+01:00

Flera personer som rest från Sverige till Somalia för att kriga med terroriströrelsen Shabaab har återvänt till Sverige. Det avslöjade Malena Rembe, chefsanalytiker vid Säpos kontraterrorismenhet och ständig veckans babe här på bloggen, i en intervju i P1 Morgon.

Du sa att om man tar det här fallet, om al Shabaab och Somalia, att de flesta har inte någon tanke på att komma hem. Men har folk gjort det?

– Ja, ett par stycken har återvänt.

Hur har ni hanterat dem?

– Ja, där vill jag kanske inte riktigt gå in på vad... Vi kan inte gå in på vad vi gör. Men dels har vi samtal med dem också, naturligtvis, för att ta reda på vad de har lärt sig under den här tiden borta i lägren, och för att visa att vi har koll på dem.

Vad berättar de om det då?

– Väldig lite naturligtvis.

Men betraktar ni sådana personer som hot?

– Vi har inte sett att det finns en förändring i att det, för dem, skulle vara legitimt att utföra attentat mot Sverige och svenska mål – än så länge. Utan det är i Somalia som det är okej för dem att utföra våldshandlingar. Men det är klart att de har en kompetens som de inte hade tidigare.

Nyckelfrasen här är "än så länge". Den tiden är förbi då man överslätande kunde betrakta Shabaab som en nationell kraft eller motståndsrörelse. Shabaab har förvisso alltid varit tydligt kopplat till den globala jihadiströrelsen, men på senare tid har relationen till exempelvis al Qaida blivit närmast broderlig.

Häromdagen, till exempel, kröntes Fazul Abdullah Mohammed till al Qaidas ledare för östra Afrika vid en ceremoni i Shabaab-styrda staden Kismayo. I sitt anförande – tillsammans med Shabaabs ledare – prisade han samarbetet med Shabaab, och lovade att sprida det heliga kriget långt utanför Somalias gränser.

The long war journal:

Fazul also said that al Qaeda and Shabaab would take the fight to neighboring countries.

"Praise be to Allah," Fazul said. "After Somalia we will proceed to Djibouti, Kenya, and Ethiopia."

Zubayr, Shabaab's leader, also spoke at Fazul's appointment ceremony and praised Fazul's skill in training Somali jihadis.

Att Shabaabs ledare tackar al Qaida för hjälpen med att utbilda krigare sätter Malena Rembes fråga om "vad de har lärt sig under den här tiden borta i lägren" i perspektiv. Vi har alltså en situation där det är fullt tänkbart att jihadister skolade av al Qaida – med allt vad det innebär av kontaktnät, kompetens och ideologi – bosätter sig i Sverige.

Den islamistiska terrorismen är ett internationellt fenomen, och Sverige har ett ansvar att delta i kampen mot den oavsett, men det är även fullt möjligt att jihadisterna vänder sig mot svenska mål. Det krävdes inte mer än ett par skämtteckningar för att Danmark skulle bli en måltavla (något som i förlängningen även fick al Qaida i Irak att utpeka Sverige som legitimt mål för attacker). Den svenska insatsen i Afghanistan är en annan tänkbar förevändning för jihadisterna.

"Ett par stycken" Shabaab-krigare har bosatt sig i Sverige. "Än så länge" har de inte visat intresse för attacker på svenska mål. Det är tyvärr knappast betryggande.

Självkritik i socialdemokratin

2009-11-12T08:15:00.002+01:00

Socialdemokratin genomgår en kris i hela Europa. Inom rörelsen är diskussionen livlig, men något svar på frågan om vart socialdemokratin ska gå står inte att finna. Det är som Peter Gustavsson, lokal S-politiker i Uppsala säger i senaste numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag: "i dag snurrar den europeiska vänsterns ideologiska kompassnålar runt, runt.” Om detta handlar min text i dagens SvD.

”Idag är det högern som styr Europa, och fler socialdemokratiska regeringar står på tur att falla”, konstaterar Jens Lundberg, tidningens ansvarige utgivare, efter sin resa genom Europa.

I Frankrike ser han ”en stelopererad vänster som står bredvid och tittar på” och i Tyskland ”en chanslös socialdemokrati”.

I England intervjuas Gavin Hayes, chef för tankesmedjan Compass, som menar att ”socialdemokratin tappar åt alla håll”.

I Österrike säger Karl Duffek, S-politiker och chef för tankesmedjan Renner Institut, att ”nästan överallt har högern större förtroende i ekonomiska frågor”, och konstaterar om den egna rörelsen att ”vi har inget projekt längre.”

Där S har haft makten har man havererat. ”Ingen ska inbilla sig att de sociala problemen har blivit färre med socialdemokrater vid makten”, skriver Lundberg. ”Misslyckandena radas upp, integrationspolitiken, jämlikhetspolitiken, antiterroristpolitiken, flyktingpolitiken.”

Nu också i internationell press

2009-11-11T17:54:00.003+01:00

Alltid vakna The Local rapporterar om radikalismen i Rinkeby, och väver ihop värvningarna till Shabaab med min intervju med al Qaida-hustrun.

The head recruiter, said to be in his thirties, showed young people video clips from YouTube which encouraged viewers to sacrifice themselves for their beliefs.

“I saw how they showed images of war victims, decapitated heads, and all sorts of horrible things while repeating the same message the whole time. It had a big impact on those who weren’t strong enough to stand up to it,” one young person who resisted the youth leaders urges to join al-Shabaab, told SR.

According to Swedish security service Säpo, al-Shabaab successfully recruited around 20 young people from Sweden, some of whom who have been killed in battle.

The news comes on the same day as the magazine Neo previewed an interview by journalist Per Gudmundson with the wife of another man from Rinkeby who was recruited by al-Qaeda in Iraq.

“I don’t think he’s done anything wrong. I see it as a part of our religion,” the man’s wife told Gudmundson, who traced the man’s journey from the Stockholm suburbs to the battlefields of Iraq after reviewing documents confiscated by the US military from al-Qaeda in Iraq hideouts near the Iraqi border with Syria.

Hatpredikant föreläste på Shabab-fritidsgården i Rinkeby

2009-11-11T09:39:00.003+01:00

Så vad fick ungdomarna på fritidsgården Kreativitetshuset i Rinkeby lära sig när de inte värvades till Shabab av ungdomsledaren? Predikanten Anas Khalifa var en av dem som föreläste.

På hans blogg kan man ladda ner och höra budskapet i predikningarna "Tillbaka till Allah" och "Sjukdomen och Botemedlet", som hölls "i Rinkeby skolans aula inför ca 80-100 lyssnare och i Kreativitetshuset i Rinkeby".

Anas Khalifa, för den som undrar, är en väldigt radikal predikant bosatt i Göteborg, som gjort sig känd genom att säga att muslimer inte ska beblanda sig med judar eller andra otrogna, predikat för barn om paradisets särskilda privilegier för martyrer, som umgås med jihadister, och nu senast blivit världskänd genom sin predikan i Al-Arabiyah där han sade att "Om vi ställde alla judarna på en kö och spottade på dem - de skulle svimma."

Ungdomsledare vid moskéns fritidsgård värvade åt Shabab

2009-11-11T08:42:00.003+01:00

Ekot avslöjar en nyckelperson i Rinkeby vad gäller rekryteringen till terroriströrelsen Shabab i Somalia:

Flera av de unga män som rekryterats från Sverige av den islamistiska rebellgruppen al-Shabab, till strider i Somalia, har värvats från en fritidsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm.

[...]

Mannen som pekas ut som ledande i rekryteringen i Rinkeby är i 30-årsåldern. Han jobbade på en ideell fritidssgård, Kreativitetshuset, som startades av moskén i centrum.

[...]

För ett år sedan försvann ungdomsledaren från Rinkeby. Vi har gjort upprepade försök att få tag i den före detta fritidsledaren. Enligt våra källor är han i Somalia och har nu en högt uppsatt position inom al-Shabab.

Fritidsgården i Rinkeby i nordvästra Stockholm fick under fyra år över 480 000 kronor i bidrag av idrottsförvaltningen.

Men när de ansvariga på kommunen förstod att flickor och pojkar hölls åtskilda, drog de in bidraget. Våren 2008 lades ungdomsgården ner.

Vad som är anmärkningsvärt och problematiskt här, är att man kan anta att moskén inte anställer vem som helst till sin ungdomsverksamhet. Rimligen har man ansett att den unge mannen varit reko, och om anställningen inte varit något arbetslöshetsprojekt där man fått sig mannen tilldelad av arbetsförmedlingen så har hans värderingar antagligen ansetts stämma överens med moskéledningens.

Uppdatering:

Dagen efter fortsatte Ekot granskningen, och fann att lokala Shabaab-anhängare trakasserar och hotar meningsmotståndare i den somaliska minoriteten.

Invånare i Rinkeby hotas av rebellgruppen al-Shabaab och deras sympatisörer. I P1morgon igår berättade vi om hur unga män i Rinkeby rekryterats till att strida för gruppen i Somalia. En man som försökt stoppa värvningarna har mordhotats.

Rapporteringen om massakern vid Fort Hood

2009-11-11T08:35:00.002+01:00

Journalistkårens vilja att göra "gott" gör att man vilseleder läsarna och klumpar ihop minoritetsgrupper med extremister, skriver jag idag på SvDs ledarsida.

Det dröjde inte innan vittnesmålen kom, som sade att major Nidal Malik Hasan ropade Allahu akbar! under den skottlossning som dödade 13 och skadade 30 andra amerikanska soldater vid armébasen Fort Hood.

I medierapporteringen hette det dock att ”fortfarande finns det ingen förklaring”. ”Oron för att det rörde sig om ett terrordåd”, fick man veta, ”avskrevs snabbt”.

[...]

Det sker i högsta välvilja, och kan tyckas motiverat då det ju förekommer förföljelser av muslimer. Men effekten blir den motsatta. Om jag vore muslim skulle jag känna mig förolämpad.

Den som menar att utropet Allahu akbar inte betyder något i sammanhanget antyder samtidigt att detta är fullt normalt muslimskt beteende. Men det är det inte, som alla vet. Vanliga muslimer är inte islamistiska mördare.

Resultatet av den ”välvilliga” nyhetsrapporteringen är att läsarna aktivt vilseleds, och att vanliga hederliga muslimer klumpas ihop med våldsverkare.

Är det inte så rasister jobbar?

Hustrun bekräftar: svenske Abu Mua'az tog värvning i al Qaida

2009-11-10T16:58:00.003+01:00

I januari 2008 avslöjade jag att amerikanska dokument pekade ut en svensk medborgare som medlem i al Qaida i Irak, under täcknamnet Abu Mua'az. Den nyheten nådde ända till Washington Post.

Säpo fann ingen anledning att tvivla på dokumenten, sade man då. Men någon bekräftelse från familjen lyckades jag aldrig få. Den som svarade i telefon sade sig vara en kusin, som menade att familjen var utomlands på obestämd tid.

I nya numret av Neo har jag en artikel där jag intervjuar hustrun till Abu Mua'az, som jag kallar Gunilla. Hon är nämligen hemma i Sverige igen. Hon bekräftar historien. Maken tog verkligen värvning i al Qaida i Irak, precis som parets vän gjort tidigare, den svenske medborgaren Mohamed Moumou. Gunilla har haft kontakt med maken sedan dess, men vill inte säga var han befinner sig nu. Men hon säger att hon hoppas att han fortfarande är aktiv i kampen.

Nyheter 24 har en förhandstitt på del av citaten. Det som är mest intressant, och som jag aldrig läst något annat exempel på någon annanstans i svensk press, är att hon är stolt över honom. Hon är gift med al Qaida – och nöjd.

– Ja, vi delar ju åsikterna. Jag är ju också muslim, så jag tycker inte att han har gjort någonting konstigt. Jag anser att det tillhör vår religion. Att muslimer också ska ha rätt att skydda sig själva och inte bara stå där när andra länder bombar sönder dem.

– Om du läser vad min make svarar på de där papperen, så valde han att vara en aktiv soldat - på samma sätt som amerikanerna är där. Enligt religionen så är det enda han har velat göra att hjälpa andra muslimer. Och han har inte åkt dit för att köra buss till någon marknad och spränga sig själv och en massa kvinnor och barn i luften. Det är inte alls vad det handlar om.

– Ni kallar det för terrorism, men det är inte alls terrorism. En muslim som har suttit i Sverige och mått dåligt är att amerikanerna bombar sönder muslimer som inte kan försvara sig själva, har rest på sig från sin dator och rest dit för att hjälpa sina bröder och systrar. Det är vad min man har gjort. Och sedan om ni vill kalla det för en terrorhandling, det är upp till er, men så ser inte jag det, och så ser inte min make det heller.

"Gunilla" menar att hon inte är ensam.

– Jag har inte några siffror, men det är många. Sedan kanske det finns fler som har män som har dött eller som har blivit fängslade någonstans på vägen. Den siffran är högre än de som verkligen har kommit fram.

Jag kommer att återkomma till det här fallet, när Magasinet Neo har kommit ut i handeln.

IB-chefens barnbarn: Guillou ljuger

2009-11-10T10:34:00.002+01:00

Niklas Elmér, dotterson till IB-chefen Birger Elmér, menar i Expressen att Jan Guillou ljuger.

Kort efter att Jan Guillous kontakter med KGB blev offentliga i förra veckan fick han frågan huruvida han berättat om sina relationer för någon – ingen, knappt ens hans närmaste vänner, kände ju till uppgifterna. ”Förre IB-chefen Birger Elmér, som jag långt senare i livet hade en förvånansvärt varm vänskapsrelation till /…/ hade lika roligt som jag själv åt den här historien”, skriver Jan Guillou, när han på egen hand adresserar avslöjandet i Aftonbladet:

”Med en gammal spionchef, vid calvadosen efter en god middag, är det här alltså bara en rolig historia.”

Att svenska medier inte ifrågasätter Jan Guillous version av händelseförloppet i båda dessa fall är talande – under snart 40 år har han och kollegan Peter Bratt oemotsagda bedrivit förtäckt opinion i reportage- och krönikeform om ”IB-affären” – men icke desto mindre häpnadsväckande.

Det är naturligtvis inte någon självklarhet att Birger Elmér skulle avslöja detaljer från sitt yrkesliv för Jan Guillou, tvärtom. Deras relation var av det hövliga slaget, ett utslag av Jan Guillous bekräftelsebehov, inte en vänskap som förpliktade till någon närhet.

Vad det gäller Guillous uppriktighet i fråga om sina kontakter med främmande makt är det oväsentligt huruvida han tagit upp frågan ”vid calvadosen efter en god middag” i samtal med Elmér, helt enkelt eftersom hans kontakter med KGB var kända för svensk underrättelsetjänst under den här tiden.

Påståendet att denna information skulle ha framkallat skratt, ett försök att bagatellisera relationerna till KGB, är därutöver ett patetiskt försök att undvika kritiska frågor och framställa sig själv som oskyldig i allmänhetens ögon.

Fritt fram för terrorismfinansiering

2009-11-09T13:12:00.004+01:00

Al Aqsa spannmål friades även i hovrätten, skriver Sydsvenska Dagbladet som också citerar ur domskälen:

Åklagaren resonemang är att det är förbjudet att stödja Hamas, oavsett om man inte har för avsikt att stödja just organisationens militära gren. Det eftersom EU 2003 har beslutat om sanktioner mot hela Hamas.

Hamas är dock inte formell mottagare av pengarna som samlats in i Sverige. Ordföranden Khalid Al Yousef har hela tiden hävdat att pengarna så långt han kunnat kontrollera, gått till lagliga humanitära organisationer.

Åklagarens försök att bevisa att dessa organisationer bara varit en täckmantel för Hamas underkänner hovrätten.

"Även om utredningen kan sägs tala för att de utpekade organisationerna haft någon form av anknytning till Hamas finner hovrätten [...] att det inte är ställt utom rimligt tvivel att organisationerna i fråga vid de här aktuella överföringstillfällena haft en sådan nära koppling till Hamas som i objektivt hänseende krävs för att brott mot sanktionslagen ska föreligga."

Hovrätten skriver att Hamas inte varit ensamma om att bedriva social verksamhet i de palestinska områdena.

"Det förhållande att Hamas ägnade sig åt hjälpverksamhet betyder därför inte att de utpekade organisationerna måste ha haft band till Hamas. I övrigt utgör den av åklagaren åberopade bevisningen främst indicier för att organisationerna i fråga hade någon form av koppling till Hamas. Det rör sig främst om att personer i ledande ställning inom Hamas haft framträdande positioner i de mottagande organisationerna, att organisationerna i fråga pekats ut som Hamasorganisationer under Philadelphiamötet och av representanter för den Palestinska myndigheten samt att organisationerna i några fall förbjudits av Israelsiska myndigheter på grund av samröre med Hamas."

Men hovrätten talar om en "grundläggande brist" med åklagarens uppgifter - att de är gamla. Enligt rätten har ingen utredning presenterats om hur organisationerna var organiserade när Malmöstiftelsen skickade pengarna.

"Detta gör det omöjligt att värdera betydelsen tex av att enskilda personer samtidigt har koppling till Hamas och till någon av de i åtalet nämna hjälporganisationerna."

Al Aqsa spannmål har sitt kontor på Nobelvägen i Malmö. Åtalet har gällt sammanlagt 1 234 955 kronor som samlats in mellan 2002 och 2007, främst från palestinier boende i Sverige. Pengarna har i huvudsak gått till fyra organisationer: Islamic Society i Quarana, Human Appeal, Wamy samt Jenin Charity Committee.

Därmed får man anta att vägens ände är nådd när det gäller att stoppa dem som under täckordet välgörenhet skickar pengar till rörelser som Hizbollah, Hamas, Shabab, talibanerna eller andra organisationer som bedriver en kombination av social verksamhet och terror.

Uppdatering:

I våras, efter tingsrättsdomen, skrev Michael Jonsson och Christian Nils Larson "Scandinavian Trials Demonstrate Difficulty of Obtaining Terrorist Financing Convictions", för Jamestown Foundations Terrorism monitor.

Khalid al-Yousef, head of al-Aqsa Spannmål Stiftelse (al-Aqsa Grain Foundation) in Malmö, Sweden, was brought to court on charges of terrorist financing and breaking EU sanctions prohibiting support to Hamas. Al-Yousef agreed that he had collected money and transferred it to charities in Palestine including the Jenin Charity Committee, the Islamic Society, WYMA, and Human Appeal, but he denied that the recipient organizations were part of Hamas or that the purpose was to finance terrorism. [1]

The crux of the prosecution’s argument was that money sent from al-Aqsa Spannmål Stiftelse to charities in Gaza may have been used to support the families of deceased terrorists, thus encouraging terrorism. The court dismissed the charge, however, because Swedish law does not explicitly prohibit such support. On the charge of breaking EU sanctions, the court found that the total evidence put forth “to some extent indicates that one or more of the organizations to which Khalid al-Yousef has sent money may be a part of Hamas, and the transaction thus prohibited. The evidence presented, however, is not sufficient for a conviction.”[2]

The court’s verdict followed a tough evaluation of the evidence presented. The court said that because Israel and Hamas are engaged in a “war-like situation,” the Israeli view of Hamas as a terrorist organization and the outlawing of the charities in question “should be regarded as entirely irrelevant.” [3] The court also rejected documents seized by Israeli authorities in Hebron in June 2002 that allegedly show that Hamas’ social, political, and military activities are all related. Because the documents’ authenticity could not be verified, they had “very little or no value” as evidence. Lastly, the court said that evidence from two trials by an Israeli court in Samaria “cannot be given any decisive importance” because of the “war-like situation” in Israel and Palestine, as the trials were conducted on occupied territory and the original documents were not presented. [4]

Citing various concerns, the Swedish court largely discarded as evidence an FBI wiretap of a 1993 meeting of Hamas operatives in Philadelphia, a statement from the PLO, and a letter from the late Shaykh Ahmad Yassin (the spiritual leader of Hamas) that had been used in a German trial. The evidence the court found to be most credible was wiretaps indicating that al-Aqsa supported the families of martyrs and Hamas activists, and that money sent to Human Appeal may have been forwarded to other charities.

In an interview with Sydsvenska Dagbladet, Judge Rolf Håkansson reiterated the court’s view that the evidence presented had been inadequate: “Can you base a conviction on newspaper articles, TV clips, and excerpts from books?” (Sydsvenska Dagbladet, February 18). Prosecutor Agneta Qvarnström stated that although there was perhaps no single piece of evidence sufficient on its own for a conviction, she believed that the total picture presented by the circumstantial evidence was quite convincing.

Especially interesting in terms of the alleged sanctions law violation is the court’s argument that while a wiretap suggests that al-Aqsa Spannmål Stiftelse “supports the families of martyrs… this does not show that there is an economic connection” to Hamas. It appears that the court has not considered the fungibility aspect whereby support given to the families of “martyrs” or Hamas members may free up Hamas’ funds for other purposes. This argument assumes that Hamas would fund the families of “martyrs” if charities were not doing so. Many terrorist groups have consistently supported the families of killed or incarcerated members. An interesting state example is Saddam Hussein’s history of funding the families of Palestinian “martyrs” and the significant support he won in Palestine as a result (BBC, March 13, 2003).

[...]

These cases illustrate the complexities of prosecuting cases of suspected terrorist financing through charities and the specific challenges created by the Israeli-Palestinian conflict. At a basic level there is an unenviable policy trade-off between the imperatives of permitting humanitarian aid and preventing terrorist financing. The situation is exacerbated by the Israeli occupation of the Palestinian territories and Hamas’ abuse of charities. The cases at hand have been particularly difficult to prosecute, in part due to Hamas’ semi-official standing and widespread support in Gaza. Against this background, both the Swedish and Danish courts argued that the presence of acknowledged Hamas members in a specific charity does not prove that the charity is “part” of Hamas. Such an argument is more difficult to make in countries or regions where only a very small percentage of the population sympathizes with a terrorist group. It is telling that even large government agencies have had trouble ensuring that public funds do not make their way to Hamas. [13]

The trials also show that the way Israeli evidence is evaluated can be central to the final outcome of a case. The importance of Israeli evidence underlines the challenges small countries like Sweden and Denmark face in gathering evidence in terrorist financing cases without the cooperation of government authorities in the recipient/target countries.

The trials of al-Aqsa in Sweden and Denmark demonstrate that the evidentiary threshold for criminal procedures in sanctions cases is very high in those countries. Individuals set on circumventing those laws may find it easier to create plausible deniability in their efforts. In Germany and the Netherlands, administrative bans have enjoyed some success, but the legality of these measures has come up against repeated legal challenges.

Efforts to combat terrorist financing appear to have come full circle, from the silent monitoring and intelligence-gathering exercised pre-9/11 by the U.S. and advocated by Germany in 2002, to the vigorous use of civil and criminal procedures to try to halt the transmission of funds to terrorist organizations. In several countries, however, the judicial challenges of obtaining convictions in terrorist financing cases seem to be swinging the pendulum back towards silent intelligence gathering. The al-Aqsa cases in Sweden and Denmark may further this trend.

Ghezalis favoritpredikant hyllar massakern i Fort Hood

2009-11-09T09:33:00.004+01:00

När Mehdi Ghezali, Munir Awad och Safia Benaouda greps i Pakistan visade polisens beslagsprotokoll att sällskapet medförde predikningar på cd, av den i Jemen boende amerikanske jihadpredikanten Anwar Al-Awlaki.

Exakt hur extrem han är illustreras nu.

I förra veckan drabbades den amerikanske psykiatern Malik Nidal Hassan av vad som populärt kallas sudden jihad syndrome – han rakade av sig skägget, klädde sig i traditionell skrud, ropade Allahu akbar! och öppnade eld mot sina kollegor vid militärbasen Fort Hood, varvid tretton personer dog och trettio skadades.

Idag skriver Anwar Al-Awlaki på sin webbplats att Malik Nidal Hassan är en hjälte.

Nidal Hassan is a hero. He is a man of conscience who could not bear living the contradiction of being a Muslim and serving in an army that is fighting against his own people. This is a contradiction that many Muslims brush aside and just pretend that it doesn’t exist. Any decent Muslim cannot live, understanding properly his duties towards his Creator and his fellow Muslims, and yet serve as a US soldier. The US is leading the war against terrorism which in reality is a war against Islam. Its army is directly invading two Muslim countries and indirectly occupying the rest through its stooges.

Nidal opened fire on soldiers who were on their way to be deployed to Iraq and Afghanistan. How can there be any dispute about the virtue of what he has done? In fact the only way a Muslim could Islamically justify serving as a soldier in the US army is if his intention is to follow the footsteps of men like Nidal.

The heroic act of brother Nidal also shows the dilemma of the Muslim American community. Increasingly they are being cornered into taking stances that would either make them betray Islam or betray their nation. Many amongst them are choosing the former. The Muslim organizations in America came out in a pitiful chorus condemning Nidal’s operation.
The fact that fighting against the US army is an Islamic duty today cannot be disputed. No scholar with a grain of Islamic knowledge can defy the clear cut proofs that Muslims today have the right -rather the duty- to fight against American tyranny. Nidal has killed soldiers who were about to be deployed to Iraq and Afghanistan in order to kill Muslims. The American Muslims who condemned his actions have committed treason against the Muslim Ummah and have fallen into hypocrisy.

Allah(swt) says: Give tidings to the hypocrites that there is for them a painful punishment –
Those who take disbelievers as allies instead of the believers. Do they seek with them honor [through power]? But indeed, honor belongs to Allah entirely. (al-Nisa 136-137)
The inconsistency of being a Muslim today and living in America and the West in general reveals the wisdom behind the opinions that call for migration from the West. It is becoming more and more difficult to hold on to Islam in an environment that is becoming more hostile towards Muslims.

May Allah grant our brother Nidal patience, perseverance and steadfastness and we ask Allah to accept from him his great heroic act. Ameen

Banden mellan Malik Nidal Hassan och hatpredikanten går långt tillbaka. Daily Telegraph:

Major Nidal Malik Hasan worshipped at a mosque led by a radical imam said to be a "spiritual adviser" to three of the hijackers who attacked America on Sept 11, 2001. Hasan, the sole suspect in the massacre of 13 fellow US soldiers in Texas, attended the controversial Dar al-Hijrah mosque in Great Falls, Virginia, in 2001 at the same time as two of the September 11 terrorists, The Sunday Telegraph has learnt. His mother's funeral was held there in May that year.

The preacher at the time was Anwar al-Awlaki, an American-born Yemeni scholar who was banned from addressing a meeting in London by video link in August because he is accused of supporting attacks on British troops and backing terrorist organisations.

Hasan's eyes "lit up" when he mentioned his deep respect for al-Awlaki's teachings, according to a fellow Muslim officer at the Fort Hood base in Texas, the scene of Thursday's horrific shooting spree.

As investigators look at Hasan's motives and mindset, his attendance at the mosque could be an important piece of the jigsaw. Al-Awlaki moved to Dar al-Hijrah as imam in January, 2001, from the west coast, and three months later the September 11 hijackers Nawaf al-Hamzi and Hani Hanjour began attending his services. A third hijacker attended his services in California.

Tyvärr har Ghezali, Awad och Benaouda ännu inte låtit sig intervjuas om vad de gjorde i Pakistan. Det skulle vara intressant att höra om deras syn på Anwar Al-Awlaki.

Uppdatering:

Malik Nidal Hassan har enligt uppgift till ABC News den senaste tiden försökt kontakta personer kopplade till al Qaida.

U.S. intelligence agencies were aware months ago that Army Major Nidal Hasan was attempting to make contact with people associated with al Qaeda, two American officials briefed on classified material in the case told ABC News.

Man kan väl gissa att det är Anwar Al-Awlaki som åsyftas.

Förresten predikar Anwar Al-Awlaki att det är varje muslims plikt, i grupp eller enskilt, att alltid bedriva heligt krig. Counterterrorism Blog citerar ur hans Constants on the Path of Jihad (som kallas "the 'virtual bible' for lone wolf Muslim extremists):

“Jihad does not end with the disappearance of a person. Jihad must continue regardless because it does not depend on any particular leader or individual… Jihad does not depend on any particular land. It is global. When the Muslim is in his land, he performs jihad… No borders or barriers stop it. The message cannot be conveyed without jihad. If a particular people or nation is classified as… ‘the people of war’ in the Shariah, that classification applies to them all over the earth. Islam cannot be customized to suit the conditions where you are, for instance Europe.”

Hej då, idioter!

2009-11-07T00:01:00.002+01:00

Från och med lördag den 7 november avslutas det fria kommenterandet på denna blogg. Möjligheten att kommentera att kommer att vara kvar, men från och med nu med moderering.

Bloggen gudmundson har haft ett omodererat kommentarsfält sedan starten. Hela idén med bloggosfären är ju att det inte bara är envägskommunikation, utan istället att läsare och skribenter samarbetar. Men upprepade och systematiska sabotage, utförda av anonyma idioter, har ständigt förvandlat kommentarsfältet här till rappakalja. Knappast någon extremism har saknat representation. Ibland har det förekommit närmast brottsligt förtal.

Tyvärr har jag ingen praktisk möjlighet att radera alla gamla kommentarer. De får ligga kvar som ett testamente över människans inneboende ondska, och som bevis på att anarkism inte är en fungerande praktik. Om möjligheten uppstår kommer jag att radera allt det gamla.

När kommentarsfältet nu görs om, kommer ingen av dessa idioter att skriva här. I själva verket kommer väldigt få kommentarer att släppas igenom.

För det första har jag inte tid att sköta modereringen i realtid, om ens dagligen. Modereringen kommer vidare att kräva att kommentarer hädanefter ska vara sakliga, tillföra information som undertecknad finner intressant, samt att kommentatorn inte straffat ut sig tidigare. Eller att kommentaren kommer från en personlig vän. Ni vet vilka ni är.

Jag tänker inte peka ut någon. Men hur fan kan man vilja förstöra internet? Jag hatar er av hela mitt hjärta.

Well, I write cheap novelettes

2009-11-04T09:42:00.002+01:00

Det mest minnesvärda citatet i Den tredje mannen är naturligtvis det som ger svartabörshajen Harry Limes demokratisyn:

"Don't be so gloomy. After all it's not that awful. Like the fella says, in Italy for 30 years under the Borgias they had warfare, terror, murder, and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci, and the Renaissance. In Switzerland they had brotherly love - they had 500 years of democracy and peace, and what did that produce? The cuckoo clock."

Med anledning av svininfluensavaccineringen påminner jag idag om filmen på SvDs ledarsida.

I en av tidernas mest kända filmscener står Harry Lime, spelad av Orson Welles, i ett pariserhjul och blickar ner på människorna i efterkrigstidens sargade Wien. Lime lever på att sälja utspätt penicillin på svarta börsen och får frågan om han någonsin mött något av sina offer. ”Offer? Var inte så melodramatisk. Titta ner där. Säg, skulle du verkligen känna medlidande om någon av de där små prickarna skulle sluta röra sig?”

Den tredje mannen är mest ihågkommen för hur den visar vänskap, kärlek och svek, men kan också ses som en berättelse om vad som händer i en bristekonomi styrd av ransonering och priskontroll. Om hur det blir när makten anser att en vara är för viktig för att hanteras av marknaden. Alla förlorar.

Rubrikerna om influensavaccin antyder att det är dags att visa filmen igen i Stockholm.

Kul nog finns det en ekonomiuppsats som belyser filmen ur marknadsperspektiv: The Black Market and the Silver Screen: Economics in the Third Man. Jag har inte läst den.