Bara fyrtiotvå km kvar

Hallsbergs Ultravecka

2008-07-25T20:41:00.002+02:00

I morgon ska jag åka till Hallsberg för att titta på (inte springa) Hallsbergs Ultravecka, vilket jag skrev om i januari.

Jag kommer lagom till slutet på 6-dygnsloppet, men har tittat då och då under veckan på loppets webbteve.

Jag får springa igen

2008-07-11T23:03:00.002+02:00

Idag var jag hos sjukgymnasten igen.

Jag fick stå på bänken och luta mig framåt medan hon hängde i min vad. Efteråt konstaterade vi att min rörlighet förbättrats en centimeter till 10. Nästa gång siktar vi på tolv.

Bland annat med hjälp av den nya läxan: balansövningen Draken.

Min löpintroduktion blir löjligt mesig, en utmaning i sig. Till att börja med får jag springa ("jogga") 1 minut med 2 minuters gång mellan. 5 intervaller tre gånger i veckan. Vecka tre får jag springa 5 minuter i taget.

Jag fick också nån sorts elastiska tejpremsor längs vaden i de diskreta, hudnära, nyanserna blått och svart. "Du ska inte sola i helgen va?" sa hon retsamt.

Men vad gör det. Jag får springa igen. Och nu har jag semester.

Jag firade med att ta ett långt träningspass efter jobbet. Förutom allmänstyrka och hela rehabprogrammet blev det förhållandevis snabba intervaller på löpbandet. Äntligen!

Besök hos sjukgymnasten

2008-07-04T20:00:00.001+02:00

Idag träffade jag äntligen en sjukgymnast. Doktorn gav mig ju löpförbud tills dess, så det är frustrerande att det har dröjt ända tills nu. Men vilan har naturligtvis varit bra för mig. Och åtminstone de första veckorna hade jag ändå inte tänkt springa något, så det gjorde kanske inte så mycket.

De känningar jag har kvar i foten rör snarare mina gamla hälsenebesvär än utsidan av fotleden. Så undersökningen handlade snarare om det. Sjukgymnasten konstaterade att jag är "kralligare" på höger än vänster sida, så det behöver jag träna på.

Dessutom är det en stor skillnad i rörligheten mellan benen. Vi gjorde ett enkelt test som belyste skillnaden ganska tydligt:

Lägg en linjal vinkelrätt ut mot väggen.
Stå med ansiktet mot väggen och placera stortån på lämpligt avstånd längs linjalen.
Böj fram benet så att knät snuddar väggen utan att hälen släpper från golvet. Det gäller att kunna stå så långt från väggen som möjligt.

Med högerbenet klarade jag 14 cm, vilket tydligen är bra. (Om det är absolut bra eller bara bra för en löpare i min ålder fick jag inte klart för mig.) Men med vänstern klarade jag bara 9 cm. Inte nog med att det inte är särskilt bra i sig. Det är dessutom dåligt att skillnaden är så stor. Det medför obalans i kroppen och risk för mer besvär.

Så nu har jag hemläxa på fyra övningar.

Rörlighetsträning för vänsterfoten: sittande vadstretchning.
En enkel övning med gummiband för att hitta ett rörelseschema för fotlederna i sidled. Perfekt att sitta och vifta med fötterna framför teven.
Dessutom ska jag göra utfallssteg, eftersom löpmusklerna behöver tränas upp på hela vänstersidan.
Och jag ska fortsätta med mina excentriska tåhävningar.

Löpförbudet kan förmodligen hävas vid nästa besök. Men senor tar längre tid att läka än muskler, så det kan ta tre månader innan jag är återställd. Lidingöloppet ser ut att få klara sig utan min medverkan. :-(

Surt efter

2008-06-04T19:35:00.001+02:00

Jag var som sagt ganska nöjd med hur loppet gick. Däremot är jag inte så nöjd med hur det står till efteråt.

Under uppvärmningnsjoggen till tunnelbanan stramade det lite ovant på utsidan av vänster smalben men jag kände ingenting av det under loppet.
Däremot Så snart jag stelnat till efter loppet och klädhämtning (utmärkt organiserat f ö) började känna av utsidan av vänster fotled. Jag tänkte att det nog går över och haltade iväg till tunnelbanan. Men det blev inte bättre under söndagen och jag ringde och på måndagsmorgonen bokade jag tid hos doktorn samma eftermiddag.

Naturligtvis blev jag hänvisad till en mottagning långt från tunnelbanan, i trakten av Stadion, och det såg nog ganska komiskt när jag i god fart bitvis hoppade på ett ben dit. Men i kombination med träningsvärken i låren kändes det definitivt inte roligt.

Han klämde lite på foten och konstaterade en "inflammation i ledbandet pga överbelastning". Sen fortsatte han med att "det finns en liten risk att det lossnat lite från benet" och då blev jag lite skärrad. Röntgen plus återbesök igår gav dock lugnande besked.

Med stödförband och smärtdämpande + inflammationsdämpande piller går jag nästan normalt idag. Träningsvärken i lårens framsida har avtagit och det känns snarare att det svider till än värker när jag går nerför trappor.*

Efter återbesöket tränade jag överkroppsstyrka. Jag testade också några minuters träningscykel och det funkar, tack och lov. Så det blir cykla o simma framöver. Jag har löpförbud tills jag träffat sjukgymnast.

--
(*) Taskig tajming förresten: att en månad före maran flytta från första våningen i ett hus med hiss till tredje våningen i ett hus utan. :-)

Stockholm Marathon, längre rapport

2008-06-02T21:35:00.001+02:00

I takt med att väderprognoserna dök upp insåg jag redan några dagar före loppet att min ambition på 3:45 skulle bli tufft. Och när det visade sig bli 25 eller 27 grader så släppte jag min tidsambition. Jag behöll dock skamtiden på 4 timmar.

Värmen kanske inte var bra för oss löpare, men det var definitivt bra för publiken! Det var bra stöd överallt fram till de bortre delarna av Djurgården på andra varvet, när jag började bli trött. Fram till dess flöt det på bra. Jag höll hyfsat jämna femkilometerstider på 26-27 min fram till 25 km. Sedan tog det emot.

Jag höll visserligen farten hyfsat, nästa femma gick på 28.44, men det krävdes koncentration för att inte sakta in. På Strandvägen andra varvet sprang jag på gruset i skuggan under trädallén i stället för i solen på asfalten. Det säger väl en del om skillnaden: första varvet ville jag hålla farten uppe, andra varvet ville jag underlätta för kroppen i görligaste mån. Ändå stönade jag till vid varje ojämn skarv i underlaget.

Jag fick nya krafter vid Kungsträdgården, efter att ha blivit påhejad av far, och det stod sig väl till Västerbron ungefär. Men sen blev det allt svårare att hålla farten uppe. Eller kanske framförallt att undvika att stanna upp i vätskekontrollerna. De sista femmorna tog över 30 minuter.

Jag vill minnas att det var ungefär samma förlopp förra gången. Men 2002 hade jag fullt sjå att hålla mig under 7-minuterstempo sista milen och den här gången balanserade jag i alla fall runt 6 minuter per kilometer. Så jag har definitivt gått framåt. Däremot fick jag inte till samma långspurt på Odengatan, utan malde mest på i det tempo som jag lyckades åstadkomma.

Och även om jag naturligtvis blev glad och stolt över att äntligen komma in för målgång på Stockholms Stadion så saknade jag också den enorma lyckokänslan över att komma i mål som jag fick första gången. Kanske för att jag tvingats släppa mitt tidsmål?

Men jag klarade min skamgräns. Det blev till slut 3.55.51. Och med en förbättring på runt 33 minuter och ca 1600 placeringar kan man inte vara missnöjd. I alla fall inte i det vädret!

Stockholm Marathon, kort rapport

2008-06-01T19:16:00.003+02:00

Stockholm Marathon gick som förväntat. Jag kom i mål. Och jag blev trött.

→ Mitt resultat

→ Flera berättelser från årets lopp

Scaniamilen

2008-05-23T18:27:00.002+02:00

Eftersom jag förnärvarande har ett uppdrag på Scania passade jag på att springa Scaniamilen igår. Det var ett trevligt arrangemang. Bra väder, mycket folk och god stämning.

Mina kollegor var laddade för att placera sig i avdelningstävlingen (flest andel deltagare). Dessutom gällde det att avsluta den månadslånga stegräknartävlingen med flaggan i topp. Och det har minsann diskuterats steg de senaste veckorna. Så nu tror jag verkligen på riktigt att utdelning av stegräknare är ett fungerande sätt att få folk att röra mer på sig. Min egen ambition var att springa hyfsat fort men inte ta ut mig helt, maran nästa vecka är fortfarande viktigast.

Jag var förvarnad om att det kunde bli trångt. Åtminstone första kilometern, som var gemensam för fem- och tio-kilometersklasserna som startade samtidigt. Men startfållorna märkta: gå, lunka, löp samt "spring fort" verkade funka hyfsat för självsortering. Jag ställde mig i den främre med fem minuters marginal och inväntade starten. Visst var det trångt över första ängen och när det sedan smalnade av, men jag hade inga större problem att passera löpare på vägrenen, Lidingöloppet är betydligt värre i det avseendet. Faktiskt tycker jag att jag kunde hålla mitt eget tempo i stort sett hela loppet. Jag hade också ganska jämna km-tider med 4.30 plus/minus 8 sekunder.

I mål kom jag som 111:e man på alldeles under 46 minuter, vilket jag är mycket nöjd med. Det var ju första försöket på banan och dessutom är jag tränad för längre distanser. GPS-klockan mätte banan till drygt 10.2 km, så det är i klass med mitt 45.02-resultat på Stockholmsloppet i höstas. Men då sprang jag på asfalt och igår var det sugande flis, vilket stal en hel del fart.

Så sammantaget var det en trevlig kväll och ett mycket bra kvitto på formen inför maran.

Kungsholmen halvmara

2008-05-12T14:36:00.004+02:00

Jag slog personligt rekord med ungefär fyra minuter på Kungsholmen halvmarathon i lördags. Så jag är klart nöjd, med allt utom min sena start. Jag var på fel långsida av parken när startskottet gick, så jag tappade en minut där. (Jag har inte riktigt lärt mig hur lång tid det tar att åka t-bana från min nya lägenhet.)

Det officiella resultatet blev 1.46.28. Nästa gång ska jag under 1.45, dvs under 5 minuter/km. Men då får det gärna vara svalare. Det blev naturligtvis så varmt som prognoserna förutspått, 24 grader eller så.

Tävlingen var välarrangerad, de verkade vara bra bemannade i alla kontroller och gott om folk som hejade på medan de visade vägen i gatukorsningar. De har också lagt ut en del filmer från start och målgång. Tyvärr saknas ett par hundra målgångar i mitten, däribland min. Synd. Det hade varit kul att se spurtstriden jag vann de sista 20 metrarna.

Sammantaget var det ett trevligt lopp som jag kommer att springa flera gånger.

Nu väntar nedtrappning i träningsprogrammet fram till Stockholmsmaran om tre veckor. Men innan dess väntar den relativt prestigeladdade Scaniamilen 22 maj.

Jag funderade också på den prestigelösa Rogers bergtävling den 20 maj. Jag har sprungit den ett par gånger och till skillnad från då har jag ju faktiskt kört regelbunden backträning. Men det känns som att den inte rimmar så väl med nedtrappning. Och definitivt inte med en förhoppning att springa någorlunda fort på Scaniamilen två dagar senare.

Inför Kungsholmen runt

2008-05-08T10:30:00.002+02:00

Efter ett par sparsamma träningsveckor med förkylningsvibbar och lägenhetsflytt har jag börjat ladda för halvmaran Kungsholmen runt på lördag.

Känner mig lite tung i benen så vi får se hur det går. Jag hade till och med träningsvärk i måndags och tisdags efter att ha avverkat en snabbdistans och ett långpass i helgen efter en veckas total löpvila. Mina hälsenor mådde däremot bra av vilan så det var lite tur att förkylningen kom samtidigt.

Hur som helst borde jag ha förutsättningar att slå mitt personbästa. Jag har nämligen aldrig varit riktigt nöjd med mina insatser i S:t Eriksloppet (numera Stockholm halvmarathon) och har heller inte sprungit en halvmara på minst tre år.

Jag har tänkt springa Kungsholmen runt i flera år men det har alltid krockat med andra saker. Men nu ligger det perfekt i uppladdningen inför maran. Det ska bli varmt på lördag också, vilket är bra att känna på, på förekommen anledning.

Om du vill springa så kan man efteranmäla sig under torsdagen och fredagen. Annars ska de direktsända delar av loppet på webben.

Utmattande dataspelssport

2008-04-14T01:03:00.004+02:00

Jag skrev om exertion interfaces på designtankar idag. Kul idé att sporta med kompisar på avstånd. Men jag gillade skuggboxningsidén betydligt bättre än löpartillämpningen.

Idag blev det ett rekordlångt långpass. Trettio kilometer blev det runt Hellasgården och hem. Hittade bland annat ett annat femkilometersspår än det jag brukar springa. Det här gick runt sjön men det var mer klippklättring och lite orientering än skogsvägslöpning. Rekommenderas definitivt inte i regnväder.

Hälbesvär och styrketräningskur

2008-04-11T16:26:00.002+02:00

Jag har börjat bli stel i hälsenan och linkar lite på morgnarna och under den första halvkilometern på löppassen. Och jag tror inte det bara beror på åldern, vilket M försökte antyda på lunchen igår.

Kanske kan läsning av artikeln Löparens akilleshäl: den onda vaden hjälpa? Den hade i alla fall lite tips.

Hoppas det blir bättre om jag följer styrketräningsprogrammet, en variant på tåhävningar med tunga vikter. Upp på båda fötterna, men långsamt ner på bara den onda foten. Två gånger om dagen i tolv veckor.

Tre månader med GPS-klocka

2008-03-27T01:00:00.001+01:00

I dagarna är det tre månader sedan jag började löparsäsongen med min nyinköpta GPS-klocka. Det är fascinerande hur en pryl man tidigare aldrig saknat plötsligt kan göra skillnad. Jag är normalt ingen prylfantast, men såväl pulsmätare som GPS kan verkligen göra träningen roligare. Och bättre koll på sprungen sträcka har i sig fått effekter på träningen:

Det är lätt att springa aningen längre. En liten omväg på ett par hundra meter gör att anteckningen om antalet km ser lite snyggare ut.

Det är mer intressant att variera löpturen. Det har blivit naturligt att springa lite olika vägval på passen. Utan avståndskoll var det viktigare att springa samma runda några gånger för att kunna jämföra sig. Nu vet jag ju sträckan och kan jämföra olika pass, även om jag sprungit olika banor. Å andra sidan har jag passat på att springa gamla favoritrundor för att äntligen få se hur långa de egentligen är.

Jag ser fram emot att springa på nya ställen. Jag använder träningsprogrammet Sporttracks för att hålla koll på mina träningspass och där markeras startpunkten för varje träningspass i kartbilden vid sammanställningen av veckans, eller månadens, träningspass. Det är lite inspirerande att se alla pass man genomfört och var man sprungit den senaste månaden:

Framförallt om man ser på förra månaden:

Fast kanske i något mindre utsträckning i översikten från januari:

Två vyer av ett intervallpass

2008-01-26T23:15:00.000+01:00

Intervaller är inte någon favoritgren men idag skulle det vara testpass enligt programmet, så jag gav mig lydigt av för 5 intervaller om 800 meter.

När jag studerar träningen efteråt gillar jag diagrammet betydligt bättre än kartan. Regelbunden pulsuppgång (rött) och hyfsat jämn tempo (blått) över alla sträckorna. Så där ska ett intervallpass se ut! Att påminnas om att man sprungit fram och tillbaka flera gånger på samma sträcka förstärker bara det till synes meningslösa med förflyttningen.

Trots att jag springer längs ett ganska vältrafikerat promenadstråk så är den enda synliga uppmuntran den jag får från några grabbar som passerar mig på sina cyklar och sträcker ut sina händer mot mig till en high-five när jag pustar ut efter första intervallen. Och även om jag förmodligen hade uppskattat det ännu mer efter exempelvis den tredje sträckan, och deras tilltal möjligen svider lite, så får jag ändå så här efteråt ge dem rätt: "Bra sprunget farbror!"

Löpteknik

2008-01-22T23:50:00.000+01:00

Jag såg ett bra blogginlägg om löptekniken Pose. Pedagogiska bildrutor ur filmad löpsekvens och kommentarer om vad som behöver förbättras.

Jag blev nyfiken och googlade fram Pose running technique: a beginner’s guide, som förklarar principer och teorin bakom. Men framförallt några övningar för att förbättra sitt löpsteg. Det där ska jag titta närmare på inför något lugnt distanspass.

Slutligen: Poseteknikens upphovsman: Dr Romanovs webbplats. Tyvärr ganska rörig, men det verkade finnas en hel del videomaterial.

--
Dagens fartlek gick för övrigt utmärkt. Nu hittar jag längs vattnet runt Södermalm även när det är mörkt.

Oväntade bieffekter av träning

2008-01-20T21:31:00.000+01:00

Det är inte ofta jag väger mig men på gymmet häromdagen konstaterade jag att jag väger ungefär som jag brukar. Därför blev jag lite förvånad när jag packade upp mina gamla favoritjeans efter att ha sprungit till jobbet. Jag mindes dem som lagom i midjan, och hade därför låtit bli att packa med ett bälte i den proppfulla löparryggsäcken. Men det hade jag behövt, för nu hängde byxorna en aning på halv stång. Nåt kilo fett har tydligen omvandlats till nåt kilo muskler utan att jag märkt det.

Det är inte heller ofta jag kollar vilopulsen, men i o med att jag var lite vaksam mot kvarhängande förkylningssymptom när jag drog igång träningen för tre veckor sedan mätte jag pulsen några morgnar i början. På en vecka gick jag ner från 51 som jag minns jag brukade ha till att snarare ligga kring 47 efter några dagars träning. Rimligtvis var det väl där jag låg i höstas, jag minns inte när jag mätte senast. Sänkt vilopuls är ett tecken på god kondition så det var precis den uppmuntran jag behövde de första tunga passen efter det långa uppehållet.

Mer glädjande fast mer väntade träningseffekter kunde jag konstatera efter dagens långpass. Precis som förra söndagen tog jag bussen till Hellasgården, sprang ett varv i deras spår - idag milspåret i stället för 8 km - och sedan hem via Hammarbyhöjden. Sammanlagt 18 km. När jag tankat in passet i datorn kunde jag konstatera att jag sprungit längre och fortare men också med lägre puls än förra veckan.

Så träningen ger verkligen resultat!

--

Och träningsprogrammet på jobbet har första veckan fått flera kollegor att öka sin vardagsmotionsdos. Kul!

Vem är en bra förebild?

2008-01-05T20:35:00.000+01:00

P1:s Kropp o Själ från nyårsdagen (mp3) handlade om att börja ett nytt liv. De intervjuade bland andra Björn Sunesson, som sprang tvärs över USA härom året, och som jag nämnde härom dagen.

Idrottspsykologen Johan Plate säger efteråt att det är inspirerande att höra intervjun, men menar att Björn visserligen är förebild för somliga frälsta, men avskräcker lika många bland gemene man.

Jag håller på att dra igång en motionskampanj på jobbet, ett sånt där man samlar poäng och får en liten uppmuntran om man sköter sig. Ett problem är att definiera vad det innebär att sköta sig, när somliga tränar 5 dar i veckan medan andra inte rör på sig alls. Förutsättningarna att förbättra sin hälsa är så olika.

Det gäller att lägga ribban så att den känns uppnåelig för de träningsointresserade. Och det är viktigare än att den känns utmanande för oss träningssjälvgående. Vi får ta våra poäng enkelt och i stället peppa våra kollegor. Och hitta våra egna utmaningar. Kanske genom att snegla på Björn.

I radion pratar de om att hitta motivationen att förändra sin livsstil. Grupptryck, stegräknare och små utmaningar kan fungera fånigt bra.

På en tidigare arbetsplats har jag själv sett hur peppande en utmaning mellan avdelningar kan fungera. Så i mitt upplägg ingår definitivt en tävling mellan våra kontor. Och jag har förberett lite orättvisor i poängberäkningen. Mer om det senare.

Just nu gäller det att hitta ett sätt att samtidigt pusha och peppa mina kollegor, samtidigt som det gäller att tona ner de där 50 km jag sprang förra veckan. För jag är definitivt inte representativ för hela skaran. Men jag hoppas vara en bra förebild ändå.

→ Kropp & Själ i P1

Nyfiken på ultralöpning?

2008-01-01T19:45:00.000+01:00

Jag har inte sprungit någon ultrasträcka, det vill säga längre än marathon. (Räknas det om man fortsätter nåt tiotal meter efter målgång i maj?) Men visst är det fascinerande att läsa om Rune Larsson och Björn Sunessons bedrifter.

Och hade jag verkligen kommit igång med säsongen för en månad sedan i stället för härom dagen skulle jag förmodligen hängt med åtminstone ett tag på årets sista långpass. Kul idé att i grupp springa 6,4 mil runt Stockholm i mycket lugnt tempo och med inplanerade pauser på olika McDonaldsrestauranger. Dessutom gott om möjligheter att avvika vid lämpliga t-banestationer längs banan om/när man nått sin gräns.

Men som tredje pass på säsongen när man fortfarande oroar sig för förkylning är det inte så lämpligt. Det får bli en annan gång.

Kanske skulle man passa på att springa under Ultraveckan i Hallsberg 20-26 juli om man hämtat sig från Stockholm vid det laget? Man måste ju inte springa 6-dagarsloppet utan det blir snarare att prova på 6-timmarsvarianten i så fall.

Ett mer närliggande alternativ är annars nya Lidingö Ultra 50 km den 10 maj. Men det krockar tyvärr med halvmaran Kungsholmen runt som lockar mig mer som testlopp inför säsongsmålet.

Och höstens SUM - Sörmlands Ultramarathon, 11 oktober, ligger aningen för nära Lidingöloppet som vanligt.

Hursomhelst: att springa mitt livs andra marathon kommer nog att vara tillräcklig utmaning för i år.

Säsongen är äntligen igång

2007-12-29T18:19:00.000+01:00

Efter en sedvanligt lång förkylning gav jag mig till slut ut i slutet av julhelgen. Det blev ett skönt transportpass på elva km i sexminuterstempo med bror för att hämta kvarlämnad bil i Skänninge. Far gav sig av en halvtimme före oss för att gå bilvägen och planen var att plocka upp honom på hemvägen. Det var därmed första gången vi färdades samma sträcka sedan Midnattsloppet 2005.

Själva tog vi vägen genom Skogssjöskogen och det blev en del sicksackande. Det var kul att åter springa på stigar jag nötte en hel del i tonåren. Vi blev lite fundersamma när vi inte sprang om honom sedan vi väl anslutit till bilvägen, inte kunde vi väl ha sprungit så mycket fortare? I stället mötte vi bilen två kvarter från målet och fick snopna stiga in och sätta oss. Det visade sig att far fått problem med benhinnorna och joggat en hel del för att slippa besväret, så han kom fram 20 minuter före oss. Inte illa!

--

Skrev jag elva km ovan? Jag menade naturligtvis 11.41 km. Det var nämligen premiär för att springa med min nya GPS-pulsklocka. Det nördigaste jag köpt på länge och jag förväntar mig mycket roligt med den framöver.

Till att börja med ska det bli spännande att springa alla gamla beprövade rundor för att se hur långa de egentligen är. Sen ska det bli kul att titta på kartor, och diagram men jag fick inte igång programmet på föräldrarnas dator, så det får anstå någon dag till.

Nu är det fullt

2007-12-11T12:01:00.000+01:00

Stockholm Marathon blev fulltecknat under förmiddagen. När jag kollade i morse fanns fortfarande 600 platser kvar. Detta inklusive de extra 500 de kunde ta in på grund av ändrad bansträckning. 30-årsjubileet lockar tydligen folk. Kul!

Men själv har jag ännu inte något pass avverkat på säsongen. Fast jag har lyssnat på Anders Szalkais presentation av träningsprogrammen. Så jag har börjat ladda mentalt i alla fall.

Idag borde det börja

2007-12-03T01:33:00.000+01:00

Idag börjar Anders Szalkais marathonprogram. Och naturligtvis är jag fortfarande lite småförkyld sedan förra veckan. Som tur var börjar det med en vilodag, så jag kommer att följa det till punkt och pricka. I morgon får vi se. Men förmodligen borde jag ta det lugnt några dagar till och sedan smyga igång.

2002 sprang jag på 4.29. Den här gången följer jag 3.30-programmet.

Anmäld!

2007-11-11T01:24:00.000+01:00

Jag såg att 30-årsjubilerande Stockholm Marathon nu har passerat tio tusen anmälda löpare. Maxgränsen är på 17 500 och den beräknas passeras före årsskiftet. Ingen mening att dra ut på det mycket längre alltså. Nu är jag anmäld till mitt andra marathon.

2002 sprang jag första gången. Känslan när jag sprang in på Stockholms stadion (bilden) är bland de mest intensiva jag upplevt. Det var tillräckligt för att snart bestämma sig för att göra om det, kanske totalt 5 gånger eller så. Men långvariga vinterförkylningar och jobbig pendlingssituation gjorde att jag avstod åren därpå. Förberedelsetiden är trots allt bortåt ett halvår och nästa försök vill jag klara mig bättre än att bara ta mig i mål.

Årets löparsäsong var lyckad med uppnått Lidingöloppsmål som höjdpunkt, så det är dags att höja ribban. Nu vet jag att jag sannolikt kommer att ha regelbundna arbetstider till och med juni, en lyx som konsult. Dessutom har jag löparintresserade arbetskamrater omkring mig på mitt nuvarande uppdrag, så det är bäst att passa på. Och att det är ett jubileumslopp gör ju inte saken sämre precis. Det här ska bli kul!

Anders Szalkais träningsprogram börjar 3 december, så lågsäsongen kan nog hålla i sig ett par veckor till. Just nu springer jag bara till och från gymmet, och det har faktiskt funkat med kortbent ett par gånger den här första veckan i november!

Ny träningsblogg

2007-11-11T01:09:00.000+01:00

Nästa år tänker jag springa Stockholm Marathon för andra gången. Under förberedelserna blir det nog en del bloggande. Då känns det inte så relevant att använda min gamla träningsblogg som fokuserar på den svenska klassiker jag gjorde 2004. Därför börjar jag om. Nu.

Nedan följer årets inlägg från klassikerbloggen.

Lidingöloppet 2007

2007-10-02T02:22:00.000+02:00

Äntligen sprang jag Lidingöloppets 30 km under 2:45!

Tyvärr syns det inte det officiella resultatet eftersom vi var sena till start och var inte ens inne i startfållan när skottet gick. Kollegan hade nämligen envisats med att gå på toa på Lidingövallen i stället för att hämta sin nummerlapp. Vi tappade ungefär två minuter på detta. Det kunde varit värre. Den officiella tiden räckte fortfarande till personligt rekord.

Efter den stressade starten flöt det nämligen på bra. För första gången kände jag att jag hade kontroll under hela loppet. Milarna gick på ca 53, 54 och 57 minuter. Jag hade ork nog att hålla tempot uppe under de lättsprungna flacka kilometrarna även under sista milen och jag gick inte i en enda backe. Däremot var jag tvungen att knyta om ena skon samt sträcka ut vaderna med bara en halv kilometer kvar, vaderna började krampa i nerförsbackarna.

Vädret kunde varit bättre, det började hällregna lagom till elitlöparna startade och det höll i sig nån timme, så det här året blev det verkligen terränglöpning! När jag efteråt tog av mig de en gång vita strumporna var fötterna fortfarande leriga. Jag är mycket tacksam att jag valde att springa en sista gång i mina gamla favoritskor i stället för att välja mina nya (fortfarande) vita skor.

Det var skönt att springa i den friska luften, och banan blev kanske inte så mycket långsammare ändå. De stora vattenpölarna i mitten av banan gjorde snarare att jag vid ett par tillfällen kunde springa om mängder med löpare som sökt sig åt sidorna. Fast det var svårare att orädd trycka på i de brantaste utförslöporna. Så det finns nog lite förbättringskapacitet inför nästa år om jag kan vara i samma form.

Ett minus för utlämningen av överdragskläder som återigen blev en utdragen historia där somliga till slut fick gå in och leta reda på sina påsar själva, sedan funktionärerna givit upp. Märkningen hade ramlat av i regnet.

Men i övrigt var det välarrangerat som vanligt. Ett plus för den tidigarelagda vätskekontrollen före Aborrbacken. Jag drack kaffe där och mindes kicken från förra året. Vid det laget hade jag återigen fått syn på kollegans rygg och såg faktiskt fram emot de sista kilometrarna. Det är i alla fall så jag minns det.

Och även om jag går lite ansträngt idag så är det självklart att jag springer nästa år igen.

--
→ Adidas har filmat banan. Tyvärr syns det inte riktigt hur brant det är.

Lidingöloppet 2006

2007-10-01T23:06:00.000+02:00

Jodå, det här inlägget är backdaterat, men jag ville ha med en länk till min rapport från Lidingöloppet 2006 också.

Inlägget skrev jag på Blogg IF, en virtuell löparklubb, även om några faktiskt träffades för gemensam träning ett par gånger. Jag angav Blogg IF som klubbnamn även på årets tävlingar, men jag misstänker att jag var ensam om det. Bloggen verkar hur som helst vara avsomnad numera.