Transc.

Update

2009-05-06T01:14:00.003+02:00

Varit rätt dött här ett tag, så jag ville updatea lite. Jag har kommit på mig själv med att bara börja skriva och sedan se vart jag hamnar någonstans. Många gånger tar jag upp saker som är intressanta, om ni frågar mig, men till formen så blir det ingen styrsel. Detta för att transc. alltid har varit något så paradoxalt som en personlig blogg som i stort sett inte innehåller någon personlig information. Jag har för avsikt att i högre grad försöka renodla de teologiska inläggen framöver och inte bunta ihop allt i fem sidor långa inlägg som heter "meh" och handlar om allt rörandes 'universum, livet och allting'. Mest för att jag idémässigt trivs allra bäst när det är någorlunda strukturerat... känner jag mig själv rätt kommer tendenserna till att flyta ut in i långsökta paraleller och tankegångar ändå plåga er. Därför har jag under ett tag hållig mig ifrån att publicera vissa saker och sparat dem som utkast istället, och de kommer när de kommer. Exempelvis utlovas härmed ett inlägg om predestination, vilket varit den hetaste frågan under vårterminens tidigare hälft.
Får se vad som händer med allt det andra. Avsikten med transc. är, och kommer alltid att vara, en plats för personligt bråte av varierat slag att titta fram.

För det andra så har jag gått och sålt min gamla dator och köpt mig en ny en, för att göra en lång historia kort. Det rör sig om en HP Mini 2140, som jag har haft en dag nu eller så. Jag är fruktansvärt nöjd. Datorn har en 10.1" skärm vilket fungerar ypperligt då jag bara lyssnar på musik, skriver och läser. Tangentbordet är det bästa, ursäkta om jag låter som en fanboi-taliban nu.. men det är mera som ett smycke än ett tangentbord. Stört sexigt, knapparna är så utsökta att jag dör nästan... perfekt motstånd, skön hård botten, blank lackad yta, snorsnygga, snyggt typsnitt, perfekt storlek osv.

Batteritiden är som en vanlig dator skulle jag säga, satt med spotify och högtalare på+wlan+surf igår, hade säkert 40% kvar efter ~2h vilket är bra. Jaja... har numera ett oerhört begränsat tålamod med teknik (vill mest ha något att skriva på och läsa med) så jag känner inte för att skriva för mycket om det här, men ville mest att det skulle komma till allmän kännedom hur underbar denna dator är. Faktiskt billig också, och mmm... marabou vad söt den är. Den heter 'kompis', om någon undrar ;)

Till följd av detta har jag också tagit bort en del gizmos på transc., så att sidan laddar fortare och bättre osv. RSSarna trackar jag ändå annorstädes, exempelvis.

Nu ska jag sova, och som jag har förberett för det (mina förväntningar var stora på sängen redan för två timmar sen)! Med ett par glas vin, massor av mat och efterrätt i magen plus ett svalt rum... ehh... nästan det bästa som finns.

G.K. Chesterton.

2009-04-29T14:53:00.003+02:00

"Vetenskapens nutida mästare känner väl till att alla undersökningar måste utgå ifrån ett faktum. Religionens gamla mästare visste också hur nödvändigt det är. De började med syndens faktum, ett faktum lika påtagligt som potatis. Om någon kunde renas i undergörande vatten eller ej är en sak, men att han ville renas finns det inga tvivel om. Men vad vissa religiösa ledare i London, alltså inte bara materialister, har börjat förneka är inte det tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. En del nya teologer ifrågasätter synden, det enda i kristen teologi som verkligen kan bevisas. En del av R.J. Campbells efterföljare talar i sin småaktiga spiritualitet om gudomlig syndfrihet, något de inte kan föreställa sig ens i sina drömmar. Både de största helgonen och de största skeptikerna utgår i sin argumentation från det omda som verkligen finns. Om det är sant (som det säkert är) att en människa kan finna stort nöje i att flå en katt, då kan religionsfilosofen bara dra en av två slutsatser. Antingen måste han förneka Guds existens som alla ateister gör, eller så måste han förneka att Gud och människan är förenade nu, som alla kristna gör. De nya teologerna tycks hålla det för en högst rationell lösning att förneka katten."

Reaktionär kristendom.

2009-04-21T22:55:00.009+02:00

Egentligen är det mycket, i allting, som löper risk att bli alldeles fantastiskt mänskligt. I den dåliga bemärkelsen. I all ärlighet så undrar jag, hur ofta man egentligen har sina åsikter om något för någon sorts extrapolerad sannings eller saklighets skull. Så många gånger definierar man ju sig själv utifrån hur andra människor eller grupper är eller inte är, vad de säger eller inte säger, eller utifrån vad andra förväntar sig av en. Att rätt förhålla sig till allt detta är grundförutsättningen för en mogen människa, eller en mogen kyrka.

I en kurs i kristen spiritualitet, diskuterade vi som klass KG Hammars bok jag har inte sanningen, jag söker den. Diskussionen kom så småningom att glida över till en diskussion av Hammar själv, hans teologi och hans tid som ÄB. Huvudintrycket av reflektionerna, är att man kunde se ett problem i att Hammar så många gånger uttalade sig i offentliga sammanhang som person hellre än som företrädare för Svk och dess lära, i t.ex. frågorna om jungfrufödseln. Vår lärare frågade sig varför, och menade ungefär att detta nog är att uttolka som att KG Hammar ville göra uppbrott med sin barndoms kyrka, eller bilden allmänheten kanske hade av 'den gamla kyrkan', eller så. Han var, 'ett barn av sin tid', som det heter. Så vill man förklara hur det kom sig, att Hammar utmärkte sig så pass mycket som han gjorde. Jag tror att det ligger något i den slutsatsen. Det är inte så kontroversiellt att påstå, att Hammar var mycket reaktionär.

Nu är det inte frågan om Hammar som intresserar mig här, utan det här fenomenet. Är det här med reaktionaritet något hedervärt? Det är alldeles fantastiskt mänskligt, att utifrån dåliga erfarenheter av någonting vilja hävda någonting annat, nytt, som just kommer av dessa dåliga erfarenheter - men det skulle aldrig sägas, aldrig göras, om inte de dåliga erfarenheterna hade funnits. Därför finns det reaktionära inte, på ett sätt. Det existerar inte, annat än som 'spegelvänd bild' av något som redan finns och har sagts.
Jag vill inte gå på för hårt, och det låter kanske värre än vad det är, men jag tror inte att detta är något bra eller fruktbart över huvud taget. Det reaktionära är gott, endast i det att man här har lyckats snappa upp ett problem och en brist som en människa eller en grupp av människor upplever. I alla andra avseenden, dvs. till dess betydande del, är det något DÅLIGT. Om det är sanning eller medmänsklighet eller något annat man vill ha, så finns det andra sätt att snappa upp det på.
Men som sagt, det har en funktion.

Problemen med ett reaktionärt liv, en reaktionär tro, är att alltsammans har sitt existensberättigande utifrån något negativt - i två bemärkelser. För det första är det negativt, såtillvida att det är en specifik lära, förhållningssätt, tanke eller så som man vill göra upp med som är något som man upplever som faktiskt negativt. För det andra är den nya åsikten negativ, för om den hade bestått i ett positivt bejakande så hade den inte existerat (i alla fall inte på samma sätt) och definitivt inte varit reaktionär. Jag menar, reaktionärismens objekt är en negativ upplevelse. Reaktionärismen som sådan (subjekt) består i ett uppbrott med, en polemik mot, eller ett sätt att bli av med det negativa.
Desto större hotbild, negativ erfarenhet osv, som reaktionären utgår ifrån och målar upp, desto mera tjänar det hans/hennes syften. Det reaktionära bara kan bli till och motiveras utifrån en negativ upplevelse, och upprätthålls och berättigas bäst genom att denna negativa upplevelse får leva kvar och vidmakthållas i den reaktionäres medvetande. Så legitimerar varje motståndskultur sin existens, exempelvis feminismen bygger på detta.

Om samhället kommer fram till att det här med ojämställdheten egentligen är ett påhitt, och på något sätt påvisar det med ditten och datten av siffror och statistik och detta verkar trovärdigt och ALLA håller med om det, så vore ju detta onekligen något positivt... vore det inte? Men vad tror ni att Gudrun Schyman skulle säga om det? Hon är arbetslös om patriarkatet inte finns. Om den negativa grundupplevelsen plötsligt försvinner eller så, innebär detta på ett sätt, ett ifrågasättande av den reaktionära idén.

Bonhoffer, i sin utläggning av bergspredikan i efterföljelse, identifierar det här principen och logiken. När Jesus säger (Mt 5:33-34) "Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla vad du har svurit inför Herren. Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls." förklarar Bonhoffer ungefär (länge sedan jag läste efterföljelse) att Jesus inte vill att vi ska svära eder, därför att vi erkänner det ondas existens, när vi avlägger eden. Vi skulle ju inte behöva avlägga en ed, om inte det onda fanns. Men Bonhoffer menar att vi inte överhuvudtaget bör kännas vid någon ondska eller risk därtill i våra liv, därför ska vi - som Jesus säger - heller inte svära några eder. Logiken jag extraherar är; det vi säger bör inte vara en reaktion gentemot något negativt eller det förestående hotet om någonting negativt, eller risken för att något negativt kan hända - vilket ju en ed är, hur pass positivt den än tycks vara formulerad - utan vi bör endast bejaka det som är gott utifrån det som är gott.

Jag vet inte om allt det här med principen av reaktionärismen egentligen går att undvika. Men jag tror att halva det goda jobbet är gjort, när man är medveten om hur det egentligen fungerar. När man avhjälper detta och kommer tillrätta med det här problemet, så frodas ens ödmjukhet i samma utsträckning. Kanske tror någon att detta skulle göra ’lidelsen för sanningen’ om intet. Jag menar den direkta motsatsen.

Försök till tillämpning:
Jag har bara tagit stora exempel. Reaktionärismens problematik för teologen, är oerhört också i det lilla. Eller talar jag bara för mig själv? Men jag vet det, att om någon skulle säga att han/hon tillhörde en teologisk gruppering som jag ifrågasatte, så skulle jag nog vare sig jag är medveten om det eller ej påverkas av denna kunskap när jag lyssnar på dem. Det krävs förstås inte så mycket ens som en teologisk gruppering. När man kommer ner till problematikens minsta gemensamma nämnare, handlar det om att vad som helst som för mig är en negativ erfarenhet låter definiera min tro, mitt liv, mina åsikter och livsstil osv. Detta är mänskligt, såtillvida att det är ofrånkomligt och troligtvis ligger i vårat (inte så oskyldiga) väsen. Som sagt - det tjänar ju också ett syfte i det att det är ett sätt att kanske hitta problem med. En sorts problemidentifikation. Grunden för problembaserat lärande och allt sånt osv... men när vi ser till området för mänskliga relationer, dialog, samtal, teologi osv. så är det här med reaktionarismens princip ett gissel.

Jag tror, precis som Bonhoffer enligt min erfarenhet tycks tro, att ingen kristen är kallad till att definiera sig reaktionärt. En reaktionär tro eller kyrka eller teologi existerar bara i det, att någonting negativt existerar. Skulle man ta denna tro, eller kyrka, eller teologi, ut till en plats där ingenting negativt existerar, så skulle dess utgångspunkt och innehåll vara väsentligen förändrat och delar kanske borta. En sådan tro, kyrka eller teologi, håller bara under världens smutsiga förutsättningar, ja, den kräver dem. Men så är det inte med det kristna livet, vi ber ju såsom i himmelen, så och på jorden. Ger man förutsättningarna för tron, kyrkan eller livet utifrån någonting som per definition inte KAN bestå i himmelen, i evigheten eller i heligheten så är man allvarligt illa ute.
Men kristna är inte kallade till att vara reaktionära i den här meningen, vi är kallade till att överallt vara oskyldiga och obefläckade av det onda, och vi borde hämta vår tro och teologi i det eviga, inte ifrån världens brister(vare sig vi sympatiserar med det reaktionära eller inte).
Den reaktionäre lär i bästa fall motsatsen till någon negativ erfarenhet. Den kristne borde lära utifrån en positiv erfarenhet – så blir läran en bot mot många negativa erfarenheter. Den reaktionäre har sin gemenskap i det att människor överallt annars har åsikter som gemenskapen inte håller med om, därför håller man sig till varandra. Den Kristne borde ha sin gemenskap i det, och utifrån det, att Kristus m.fl. själva har förordnat och påbjudit det, såsom i nattvarden. Det finns bara frid och endräkt när ofriden (iaf bara för ett ögonblick) blivit det mindre väsentliga. Den reaktionäre definierar sig själv utifrån en brist någonstans runtom honom/henne, en negativ erfarenhet eller något som omöjligen är någonting annat än människotankar… allesammans härstammandes ifrån jordens skruttiga förutsättningar. Den kristne borde, liksom Paulus, definiera sig själv av sin tillhörighet till Kristus och sin förvissning om sin himmelska härkomst och destination.

Det handlar alltså inte om sak – glöm det. Glöm frågorna, tillhörigheterna och allt annat. Hela diskussionen handlar om varför vi gör som vi gör, lär som vi lär, är som vi är.
Jag märker ibland en ofrid i mig, då det är fullkomligt omöjligt att ha någon hemvist som teolog i dessa dagar om man försöker navigera runt och ta ut denna hemvist utifrån mänskliga sammanhang. Då ligger teologens börda där på axlarna (och ursynden ligger vid dörren…), att börja bena ut vad alla egentligen säger och vem man håller med. Så kan man försöka sluta sig till något sammanhang och däri finna sin hemvist. Det låter jättetöntigt, eller hur… vem fasen tänker så? Ett sådant förhållningssätt kommer bara av osäkerhet, av köttet och av fåfäng självdyrkan – man vill (måste!) ju själv göra sig till tolkare av hela världen och dess diskussioner för att själv kunna bestämma rimligheten i allt, och så själv bestämma vem man vill tillhöra. Ur detta har vi bara osäkerhet, kött och fåfäng självdyrkan att hämta. Det är slutet, och kan inte producera något annat, därför att det är stängt för allt vad som kallas himmel – det blir bara ett adopterande av en lära eller mänsklig gemenskap, i bästa fall. Jag kommer på mig själv, med att sitta sådär. Som om en god lära och ett gott liv skulle komma ur någon sorts teologisk aktiehandel.

Allt ovanstående borde angå mig, att söka navigera i samtiden osv, det är inte vad jag säger… tvärtom! Men jag bör fråga mig: "vad angår mig i första hand", och "varför gör jag allt detta"? Vari har jag min identitet, teologi, visshet och allt gott förverkligande - inte i att bena ut vad alla människor runtom mig säger - det blir väl antingen bara en fråga om att lyssna till a) mina projektioner och freudianska slips eller b) deras vältalighet. Min identitet, teologi och visshet och allt gott förverkligande bör istället hamna hos Gud och underställas Gud, direkt. Så får jag rätt utgångspunkt, avsikter och förutsättningar och perspektiv.

Jag undrar om det här inlägget är reaktionärt, eller om jag helt enkelt bara får det att låta så därför att det här egentligen är relativt nya upptäckter. Inte så att jag inte har lyssnat på Gud tidigare, men jag har i alla fall inte aktivt identifierat (ännu mindre försökt att göra upp med) detta problem. Men jag vet att jag har lidit av det, och begränsats av det. Och då inte bara jag, troligtvis hela det kristna Sverige om vi nu håller oss på hemmaplan.
Människors perspektiv är som hormonstinna män på badstranden: det obefintliga perspektivet är ett symptom av de inneboende lidelserna och begränsningarna och det generellt aningslösa och hunsade (eller som Luther hade sagt, det trälbundna). De stackarna kommer inte att titta speciellt mycket på det vidsträckta havet, eller något annat, utan på grund av sitt selektiva perspektiv bara se vad deras nuvarande perspektiv och vad deras vilja vill se. Tack då Gud, för att din himmel är öppen, och för att den öppnar människor. För att den är större än vår himmel – som vi ändå inte ser på – och för att den så förstorar människor. Inte till aningslösheten eller till trälbundenheten, under vare sig mänsklig subjektivitet eller ”objektivitet”, höger eller vänster, utan bort ifrån alla begränsningar - mot din avbild och avglans och så fullkomligheten och sanningen.

Svar på Torahblogga om Kristi Död.

2009-04-14T00:54:00.004+02:00

Long story short: fick fatt på de här frågorna om kristendomen via dagen.se (den här skribenten har förresten gjort sitt jobb med att länka till artiklar.. :P). Är inte dödstrött än, så jag ger mig in i diskussionen. Inlägget finns i sin helhet här. Jag har därifrån saxat skribentens uppfattning av kristen tro, och de fyra frågor som han utifrån det ställer. Ursprungstexten är markerad i grön färg, och mina svar (som jag för enkelhetens skull kommer att lägga in löpande i texten så att det bara är att följa med) får stå i blå färg. Röd hade jag tänkt först, men det ger fel vibbar... och jag håller med skribenten ifrån Torahblogga om att religionsdialog, diskussion och whatnot är bra och intressant. Ingen har frågat mig om att kommentera skrivelsen, utan jag skriver mest för att det är mysigt. Jag avser inte skriva någonting oerhört omfattande, då jag har ett viktigt seminarium imorgon. Jag tänkte nöja mig med väsentligheterna. I alla fall... till eventuell läsare låter jag hälsa; väl mött och Guds frid!

Så här skrev jag till de olika representanterna för kristendomen. Jag började med en kort sammanfattning av kristen tro som jag har förstått det:

Vi människor bär på en arvsynd från Adam och Eva som vi själva inte kan sona för. För att sona för den synden åt oss människor offrade Gud sin son Jesus. Därav Jesus grymma lidande – något mindre hade inte räckt för att försona en sådan stor synd för alla människor. [jag förstår att du inte har för avsikt att skriva oerhört uttömmande om försoningens alla aspekter. Men ställer du uttömmande frågor, räcker det inte att nöja sig med en icke-uttömmande uppfattning av den kristna teologin. Nåväl.
Det är inte Jesu lidande som är förutsättningen för att en försoning mellan Gud och människa kan komma till stånd. Jag skulle beskriva lidandet som en nödvändig konsekvens av straffet som lades på Jesus. Inte blott en biprodukt, ty lidandet är mer än så. Det är kännetecknet för vad jag skulle beskriva som en God kristen teologi. Men vi bör inte blanda ihop sakerna. Lidandet är inte förutsättningen för försoningen. Varför kunde då endast Jesus bli offret som Gud krävde?

1) Det enda perfekta offret - "Om nu blod av bockar och tjurar och stänk av askan från en kviga helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburig sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden" (Heb 9:13, se också Heb 4:15)

2) Kristi Lydnad - "Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga" (Rom 5:19, om du vill bättre förstå detta, läs hela Rom 5). Se också Jes 53:1-12, som i en kristen trostolkningstradition syftar på Messias, Jesus. Vidare Fil 2:5-9: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss[...] därför har Gud upphöjt honom över allt annat..." och Heb 10:4-10.

3) Kristi sanna gudom och mänsklighet - kristna lär i enlighet med den äldsta, eller näst äldsta om man ska vara petig, kända trosbekännelsen att Jesus har två naturer. För att upphäva en Gudomlig lag, krävs ett gudomligt offer. Människan var hjälplös, då ett mänskligt offer aldrig har kunnat erbjuda någonting vad gäller försoning eller gudomliga ting. Såsom allra minst är hon 'kvalitativt oförmögen' att göra detta, kanske också fullkomligt ovillig till detta lite beroende på hur man står i fråga om arvssyndens påverkan på det mänskliga sinnet. Därför fodrades ett Gudomligt ingripande. Samtidigt är det människans förbrytelser som måste försonas... förhållandet som i olika meningar måste återupprättas är just ett förhållande - det rör Gud å ena sidan och människan å andra sidan. Därför kan Gud inte bara avskriva affären, som om försoning vore en fråga för endast honom själv. Det kan per definition inte vara så. Därför är centrum i den kristna tron, att Gud blir människa i Jesus, för att ta människans alla synder (allt som stod i vägen för en försoning mellan Gud och människa. För vi tror ju att något står i vägen, något reellt) på sig. På korset sonades synderna för, och därför är varje människa som åberopar Guds eviga beslut att låta Kristus göra detta, renad ifrån synden.

Detta är beviset för Jesus stora kärlek: han offrade sig för alla oss ofullkomliga människor. Guds stora kärlek visades genom att låta sin son offras i vårt ställe. Poängen med kristendomen är alltså att acceptera Jesus som messias och räddas från arvsynden. [Poängen med kristendomen är vad jag skrev ovan, att vi endast genom Kristi Kors blir tillräknade en rättfärdighet som består. jfr. Jes 64:6 med Upp. 7:14. Kristna tror att vi endast härigenom och under förutsättning av denna händelse, kan människan leva ett liv i gemenskap med Gud och åtnjuta full gemenskap med Honom så som Han från början hade tänkt och såsom trons fäder alltifrån Abraham har vittnat om.]

Har jag förstått ekvationen rätt? Är det så här teologin är uppbyggd? Skiljer sig protestantismen från katolicismen på någon av dessa punkter?

OM jag har rätt i detta, finns det några saker som inte verkar riktigt logiska. OBS! Jag hoppas att följande inte upplevs som något påhopp, jag vill bara förstå hur allt hänger ihop för er.

1. Vem är det som kräver försoning för arvsynden? [nu rör sig frågan förstås också om 'verkssynderna', peccatum actuales, alltså partikulära syndiga gärningar som vi begår... vilka är en konsekvens av vårt gudsfrånvända tillstånd sedan fädernas förbrytelse] Vem är det som ”håller räkningen”? Jag antar att det är Gud, eftersom Gud har skapat världen och alla dess lagar. (Det kan väl inte finnas en etik och moral självständig från Gud.) Om så är fallet, varför kan Gud inte bara förlåta oss utan att behöva offra sin egen son? [Läs vad jag har skrivit om Jesu fulla gudom och mänsklighet. Det här är förresten andra gången jag behandlar ämnet på bloggen. Den förra gången skedde det i samband med en doktorsavhandling av en viss A. Camnerin, som också tycktes ifrågasätta nödvändigheten av offer för att erhålla försoning. Hmm, jag vet inte vad du har för religiös tillhörighet, men att döma av namnet på din blogg så ligger judendomen nära till hands antar jag. Om några borde ha koll på det här med offret, så är det väl judarna :P
Författaren för Hebréerbrevet skriver: "ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse" (Heb 9:22). Om förbrytelsen är reell... vilket jag tror att såväl Judar som Kristna är eniga om - annars hade man ju knappast gjort sig åbäket att upprätthålla en offerkult i tusentals år, och annars hade väl Gud knappast sänt sin ende son för att dö för våra synder.... så om förbrytelsen på detta sätt är på riktigt, dvs.. den har följder, den medför problem, förhinder, lidande, synd och slutligen död... fodras också en uppgörelse med förbrytelsen. Gud gör en uppgörelse med den, därför att han 1) ser hur dess konsekvenser plågar oss genom lidandet och synden och döden och allt detta, och 2) hatar synden och älskar rättfärdigheten. Därför är Guds gärning, i sin uppgörelse med synden, en gärning av kärlek och rättfärdighet, den syftar till att befriga människan ifrån en destruktiv kraft som är henne övermäktig.
Om förbrytelsen endast rörde en sorts checklista inför Gud, som om Gud endast brydde sig om vad som bröt mot lagen och vad som inte gjorde det, kunde han ju förstås ha kastat hela den listan i elden och ägna sig åt något trevligare. Nu är det inte på det viset. Gud ägnar sig åt det trevligaste som finns, nämnligen att vaka över sina får som tillhör honom... och inte bara de som bekänner sig till honom utan alla människor - alla är förlorade söner, detta är själva poängen i att vi talar om återfunna söner och inte just bara upphittade sådana. Att han vakar över sina får innebär att han inte vill att något ont ska hända dem, därför är Guds nitälskan för lagen inte en fråga om att Gud checkar av ditten och datten för att se vem som behagar honom och vem som inte gör det. Han är intresserad, inte av sin lags skull, utan därför att vårat välbefinnande intresserar honom i första hand. Det var därför han i alla tider har intresserat sig för våra konkreta liv, sedan han ordnade det för de första människorna i lustgården och sade åt dem vad de skulle göra och inte göra. Detta förfinades eller vidareutvecklades eller hur man nu vill se det, i den mosaiska lagen men finns också att söka i naturens ordningar redan ifrån universums början. Nu märker jag att jag börjar predika.. hmm... förlåt)

Varför behövde Jesus lida och dö? (Och varför väntade Gud ca 3000 år, från Adam till Jesus, för att rädda oss från arvsynden?) [reellt problem - reell lösning... relationellt problem - relationell lösning. Syndens problem är på riktigt (och inte bara existerande i någon sorts juridisk läggning hos Gud, om än det förstås är riktigt att Gud vet vad vi gör och väger våra gärningar. Frågan bör vara; varför gör Han det? Jag menar: därför att han älskar oss och vill vårat bästa, inte för att han i största allmänhet är ett kontrollbehovsfreak. Lagen finns ju som sagt till av en anledning, människan lever inte för lagen utan tvärtom - lagen finns till för människan), det märks i människors hunger och hat och lidande. Gud såg att människans problem var fundamentalt och vitt utbrett, igenom människans fall, och han avsåg aldrig lagen som en permanent lösning, därför att den inte kunde ge det bästa till människan. Dvs frid med Gud och räddning, salighet och rättfärdighet. Därför, "när tiden var inne", sände han sin Son. Varför det tog så lång tid från Adam till Jesus finner jag det klurigt att spekulera i... men det torde väl vara uppenbart ifrån det sammantagna bibliska vittnet att Gud har en vääääldigt omständig pedagogik. Jag tror inte att israeliterna gladde sig under vare sig det långvariga förtrycket i egypten, eller under exilen för den delen. Men det fostrade dem, och de gladde sig åt rättningen... och som du skriver om din parallell till de här judiska frågorna, så åminns de sin förlossning ifrån slaveriet än idag. Gud är seg som en gammal barkbåt, därför att han vet att inte överskatta människans minne... och det gör han fullkomligt rätt i. Annars, i övrigt om Ifrågan om varför Jesus måste lida och dö... se vad jag först skrev om de egenskaper som utmärker honom som svar på varför Just Jesus måste lida och dö. Förresten så är Heb 9:15 ett bra bibelställe för frågan.

2. I den italienska introduktionen till filmen sa hallåmannen att filmen inte kan kallas för antisemitisk eftersom budskapet är att ALLA, hela mänskligheten, bär skulden för Jesus lidande och död. Det är ett försvar jag hört förr. T.ex. poängterade Gibson själv att i korsfästningsscenen syns hans egen hand hålla i en av spikarna som korsfäster James Caveziel (som spelar Jesus). Detta symboliserar att även han bär skuld för korsfästelsen. Min fråga är denna: hur kan Jesus lidande och död vara någon slags försoning för mänskligheten, när försoningen uppnås genom att mänskligheten gör sig skyldig till tortyr och mord? [Frågan grundar sig i det (utifrån kristet perspektiv) fundamentala missförståndet; att tro, att vi vanliga människor skulle frambära försoning inför Gud. Så är det självfallet inte. Själva poängen med Jesu lidande och död, är att det är Jesus som frambär försoningen... inte vi. Mänsklighetens roll i hela dramat än så länge har ju mest bestått i att tönta sig, förgripa sig på sig själv och på andra... naturligtvis gick vi och därtill korsfäste Härlighetens Herre, han var och är ju fortfarande vår störste utmanare. Gud har aldrig påstått att han gick och dog för ena hyvens killar, isåfall misstog han sig bevisligen grundligt. Det är därför som Paulus skriver "medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Rom 5: 6-8.

Jesus säger i Joh 15:13: "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Att mänskligheten ådrar sig ännu mer blod på sina händer när de korsfäster Kristus, gör ju bara att Guds kärlek framträder i med om möjligt ännu större styrka. Kristus dog ju som sagt inte för sina vänner, utan för oss som korsfäste honom.

3. Jag har hört en hel del om det kristna kärleksbudskapet och jämförelsen mellan Gamla testamentets hämnande gud* och Nya testamentets kärleksfulla gud. Men för mig verkar Guds roll i korsfästelsen inte särskilt kärleksfull. Jag har svårt att se det kärleksfulla i en gud som ger förlåtelse och försoning till mänskligheten endast på villkoret att hans egen son ska offras och att det är människorna som ska utföra dådet. [Om du läser allt ovan, är jag säker på att rillfredsställande svar redan har givits.. kanske flera gånger. Skriv annars tillbaka :) Och om det här med en gamla testamentets gud, och en nya testamentets gud... så brukar man härleda såna tankegångar till gnostikerna och en viss herr Marcion som verkade under de första århundradena ekr. Han är dömd för kätteri, och om du hör någon dilla om samma tramsiga saker som han gjorde, så kan du hälsa den att i han/hon värsta fall kommer att få en alldeles egen kvarnsten hängandes kring halsen på domens dag! Japp, så är det. Troligtvis får jag en och annan kvarnsten, jag också.. men det är en annan fråga. Du kan sova gott förvissad om att kyrkan redan har tagit avstånd ifrån såna läror, och att den alltid har gjort det.]

4. Ett populärt exempel på Gamla testamentets guds hämndlystnad är lagen ”öga för öga, tand för tand”. En förklaring som ges för just ”öga för öga, tand för tand” (förutom att det egentligen handlar om ett monetärt skadestånd) är att det är ett sätt att sätta straffet i proportion till brottet. D.v.s. bara ”öga för öga, tand för tand”, inte ”dödstraff för öga, öga för tand”. Men med korsfästelsen verkar försoningen ur proportion till ”brottet” som begicks av de första människorna. Och har inte de första människorna redan sonat för sitt brott genom att utvisas ur paradiset? Vore det inte mer kärleksfullt av Gud att avskriva arvsynden eller åtminstone hitta ett ”humanare” sätt för oss att försonas?
[om korsfästelsen var ur proportion i förhållande till förbrytelserna är nog den vanskligaste frågan i hela världen att på egen hand spekulera omkring. Ta i en sida summan av allt lidande och ondska, våldtäkter, krig, elände, alla tarvligheter och omänskligheter och stoppa alltsammans i en korg. Väg detta mot att universums skapare, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, vilken är en förtärande eld och i evighet prisas av hundratusentals änglar dygnet runt.. kommer och föds av en späd liten tjej och sedan lever under förföljelse för att slutligen gå och uthärda allt detta ofantliga lidande och bli rätteligen straffad för allt detta och därtill hånad och skymfad. För oss känns det otänkbart svårt, och då förstår vi inte ens en bråkdel av vad all denna synd egentligen är och innebär och gör med oss och hur mycket den kränker Gud. Därför kan vi vara glada att vi inte behöver spekulera i vilken av korgarna som nu väger tyngst, och vad som så är oproportionerligt eller proportionerligt... Guds källa har vatten tillfyllest som vi säger, hehe.. och tillräckligt att veta för alla är att Kristi förvärvade frid och rättfärdighet och försoning åt alla som tror på Honom och åberopar Hans Kors som intäkt för hans/hennes egen salighet. Frågan om huruvida Gud inte borde avskriva synden har jag redan behandlat. Egentligen också frågan om huruvida det inte finns något 'humanare' sätt. Om du med humant menar kärleksfullt eller så, har vi återigen svaret i Joh 15:13 som ju är väldans exklusivt om man ser till vad som egentligen står där. INGEN har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Om detta är sant, vilket är en fråga för alla människor att ta ställning till och söka Guds vägledning om, innebär det att försoningen (vilket är en kärlekshandling) skedde under de mest kärleksfulla (och därför humana) av omständigheter. Ifrån Guds sida, förstås. Att sedan mänskligheten skulle spjärna emot och svara på Ljuset med sitt mörker, och att VÅR behandling av Kristus var/är inhuman, är förstås en annan sak. Jag tror inte att Gud hade förväntat sig något annat (Joh 3:19-21) , ja.. det var ju som sagt hans eviga plan att genom Korset dra alla till sig.
Men vad ska Han göra? Stanna i himlen och fortsätta att bara se sin skapelse lida, därför att den lag som är satt till att vara deras övervakare inte ger dem vad han vill ge till dem - nämnligen sig själv, så att människorna äntligen kunde förstå vem Gud är. Kanske är detta höjden av trög pedagogik, vad vi kallar för frälsningshistorien, för den tog tusentals år. Å andra sidan känns det lite förmätet att sitta här och kalla Gud för trög, när han faktiskt kom ända hit ner till oss ofullkomliga foster.. till sina fiender, de som föraktade honom.. och han som tillräknar oss sin rättfärdighet och låter den värma upp vårat väsen så att vi må bli lika honom, fastän vi själva svarade med svärdet. Människorna som skrek: "Barabbas!!!" var inte så humana, och det är våra fäders och vårat eget fel. Gud däremot, är human och normen för allt vad humanitet bör kallas. Som en avslutning vill jag passa på att lägga in en förhoppning, att också Hans kyrka må vara det. Men som du säkert har märkt... är det svårt att tro. Nåväl. Hoppas att du har fått något till livs här.]

Jag skrev det här svaret till Dig i all hast, därför ber jag om ursäkt om du tycker att något är slarvigt eller oklart eller uppkäftigt eller så, det har inte varit min avsikt att vara någotdera. Jag har också en tendens att bli predikande när jag drar igång, speciellt då det är sent. Jag är hungrig.. och måste sova. Hör av dig om du har några frågor, eller om du skulle behöva bibelhänvisningar utöver de som lite här och där angivits för att styrka något av mina påståenden. Tack alla ni som läst.

Peace out, sov gott!

Not Enough Time.

2009-04-13T01:40:00.005+02:00

Cosmic Gate ft. Emma Hewitt - Not Enough Time.

Bästa, ever.

Förklarar dumheter för mig själv. Bam.

2009-04-11T22:06:00.012+02:00

En bra grej med att vara student, är att man får lära sig saker. Nästan allting man ser och hör, har man aldrig sett eller hört förut. Det får mig att tänka på hur det var när jag läste Bibeln de första gångerna som kristen... jag kunde då börja läsa i stort sett vart som helst i Bibeln och jag skulle inte känna igen mig - annat än några liknelser och sådär man snappat upp lite här och där. När man ser tillbaka på det... var det inte mysigt? Vad mycket man hade att se fram emot och upptäcka. Men då, när det begav sig, kunde man inte uppskatta det på samma sätt som man gör nu. Nu har man iofs tömt ut det göttiga, känns det som (likt förbannat överraskas man varje gång man kommer närmare texterna, i interpretationer, meditationer eller så).

På samma sätt är det för mig i teologin nu. Egentligen stöter man på nya saker hela tiden. Även om jag skulle gå tillbaka och läsa en ny bok, på ett tema som jag redan känner igen, skulle jag sitta där som en nybörjare igen.. antar jag. Jag är glad över att jag har den chansen, även om det förstås inte alltid är inspirerande att öppna någon bok. Ibland får man ett nytt perspektiv, och ibland är jag rädd att man måste tänka om en hel del. Bra och nyttigt, men påfrestande och liksom irriterande... för man tycks aldrig komma till skott med den lilla del av universum man har lyckats roffa åt sig, det är alltid någon ny bok eller människa eller så, som kommer och gör en mindre säker på vad man egentligen har rätt till, vad man kan förlita sig på och på vad som egentligen är sant.

Vidare kan jag ibland undra vad som är svårast, att 'behålla sin lära ren' eller att ompröva. Ibland undrar jag vad som är mest önskvärt, både för mig som kristen, ifrån mig-som-präststudent, och för kyrkan. Här stöter vi nog på ett urgammalt problem, i min värld iallafall och troligtvis också för kyrkan: om jag skulle plugga teologi för min egen del, skulle jag inte röra något modernt.. utan i stort sett bara uppehålla mig kring det 'etablerade och klassiska'. Nu gör jag inte det, eller jag försöker i alla fall intala mig, att jag studerar så att jag kan bidra något till kyrkan och samtiden. Det är lätt att bli bekväm, som om teologi hade ett vitt och brett existensberättigande bara i det att det är teologi...? Det tror jag inte. Teologin har sitt värde i hur pass framgångsrik eller ändamålsenlig den är, i sin uppgift att förklara Guds väsen och vilja för människor... och ifrån ingenting därutöver, det är ju sagt att det profetiska talet, tungotalet och allt präktigt skall förgå. Det hade sitt värde i en värld som var skiljd från Gud, och behövs inte när Gud själv kommer med sitt rike. Därför borde jag ju tänka om teologin på det viset, att den är god och nyttig i samma utsträckning som den förmår transporteras från mig till en annan person och där utgöra någon skillnad. Men jag märker att det som jag själv ibland vill tillägna mig knappast faller inom den kategorin... men att jag (än värre) är glad ändå, därför att det intresserar mig. Hmm.
Det är typiskt oss, mig, att samla olika saker på lador. Inget fel i kunskapen, men den får som sagt sitt värde av vad den förmår människor att förstå och leva efter... den döda kunskapen (om det finns något sådant), måste väl därför vara meningslös? Redan på Bibelns andra sida, är jag rädd att man började med de här tendenserna... vi tänker inte nöja oss med vad Gud avsett för oss och det som Han på så vis konstaterade var nyttigt för oss, menade man - langa kunskapen! Även om Gud inte har avsett den för oss (man kan ju fråga sig; varför hade Gud inte avsett denna kunskap för våra Fäder? Därför att Gud inte vill ge oss något som inte är nyttigt för oss. Jag vet förstås inte varför den inte var nyttig för oss.) Eih, nötter? Här sitter jag och skriver, påminner mig själv, att jag inte må begå samma misstag.

Därför - vad är bra teologi? Vad gör vissa teologer och ledare stora, och vad påverkar människor? Jag vet inte om jag kan föreslå någon stor teologisk profil, som bara citerade något tillförlitligt och väl beprövat, något som redan var skrivet.
När man går omkring på teologen i Uppsala, 2009, är det världens lättaste sak att gå och idealisera kyrkofäderna och annat som är rumsrent i min uppfattning. Det känns tryggt på något vis, och beläst. Visst... men så undrar man, har inte alla teologer som någonsin funnits också befunnit sig i en nutid.. tänker jag? Kanske inte bland teologer i Uppsala 2009, men i Alexandria på 200-talet, eller i Tyskland på 1500-talet, eller vad det nu kan vara frågan om. Som teolog är det världens lättaste att glömma, att de teologer som vi läser faktiskt också var levande människor en gång. Jösses, vad djärva de måste ha varit tänker jag... och i detta måste jag bekänna att den naiva idealiseringen når nya höjder ;)

Försöker mig på ett svar på frågan om vad som utmärker en god teolog. Jag tror att en teologs storhet, står i relation till hennes gudsrelation. En teolog som är säker i Gud, kommer också att kunna förmedla den säkerheten vidare utanför sig själv och sin gudsrelation, ut till omvärlden. Eftersom att frågan om en människas gudsrelation per definition avgörs i nuet (men utvecklas i historien, kommer av såväl Gud som människor, prövas av såväl Gud som människor och tillåts leva, utvecklas och korrigeras i den utsträckning som teologens överlåtelse tillåter) kommer hon att utifrån denna fräscha källa att ge svar. Inte utifrån dagsform, utan ifrån en gudsrelation som betts och arbetats fram sedan länge men samtidigt ifrån varje sekunds avstamp, det som utgör nuet. Gudsrelationen är inte viktig bara för det teologiska innehållets renhetshalt, uppriktighetshalt eller så... utan också därför att det krävs tro att våga göra ett avstamp på riktigt. Gudsrelation krävs alltså för såväl innehåll som förmedling. Även om du har läran, så måste du också förmå sätta din tilltro till Gud och till att han har sett över din utveckling så att din lära och liv är riktigt, så att du vidare kan använda allt detta för att göra dig till ett redskap åt Gud idag. När jag skriver så, tänker jag på biskopsvalet i Stockholms stift. En av dem imponerade mig väldigt, med en stor initiativkraft och ett stort uppslag av förslag för konstruktiva och goda sätt att gå vidare med teologin. En annan må vilja hävda sig genom en inspirerad, innehållsmässig grund men knappast genom förmåga till avstamp. Det får mig att undra, kommer inte både det innehållsmässiga och förmågan till avstamp ur samma gudsrelation? Hmm. Vidare får det mig att undra, vad i hela fridens namn jag vill berömma mig av. Direkt när jag skriver detta, tänker jag på det bästa teologiska verktyget jag har (antar jag). Nt81 på audiobook, perfekt när man inte orkar avsätta tid på kammaren utan tar Bibeln med sig istället, på affären eller så. Han som läser Paulus, säger bestämt: men jag vill aldrig någonsin berömma mig av något annat än min Herre Jesu Kristi Kors. Korset som transformerade en hel värld, det lär ju finnas en del kraft däri att hämta. Bokstaven eller onödigt hård dogma reflekterar inte det - när Paulus åberopar Korset över allt annat, är det inte en fråga om en förnuftets ortodoxi utan om en transformerande och vivifierande övertygelse om att Gud står i gemenskap med oss, adopterar oss till Söner (Döttrar if you will) och ger oss en Ande som fick en samling knäckta töntar att bli historiens hjältar. Bland annat. Alltid under Korsets Förutsättning.

Det tycks som att en apa, eller en dator, kan recitera böcker och Biblar med en skenbar 100-procentig korrekthet. Påven talar därför klokt när han säger att man kan ha all teologisk kunskap, men fortfarande inte känna Gud. Och för att återkomma till teologins värde som vägvisare... du kan ha all kunskap i världen, men om du saknar kärleken så är denna kunskap ändå oväsentlig. Vår Kristna tro har aldrig varit intresserad av att gå gnosticismens ärenden, eller propsa för en lagens rättfärdighet. Istället tycks ju allting kretsa kring inkarnationen. Att en immanent och helig Gud tar sin boning i syndiga människor, återigen och alltid genom Korsets Förutsättning. Att tillägna sig teologi eller tro, två sidor av ett mynt med troligtvis-fler-än-två sidor, är därför en fråga om inkarnation i olika bemärkelser. Att slutsatser och sanningar menade för människan, som ju teologin och tron är, kan ta sin boning i människan... såväl i det som hon fötts med, vilja och förnuft... allt detta som vi lite stereotypt tänker oss bearbetar rationella och hårda, objektiva värden... och i det som via Gud har blivit tillgängligt för henne i sitt trosmedvetande, (sensus fidei tror jag att det heter). Vårat liv inför Gud, som människor på jorden, handlar om detta förkroppsligande av Gud inuti oss. I världshistorien och lite nu som då har detta tolkats som att vi måste förakta världen eller fjärma oss från den,.. eih,, jag kan inte för mitt liv förstå hur detta har varit möjligt utifrån ett kristet perspektiv. Om Gud trivdes så bra uppe i en blå andlighet, varför polemiserar han då så direkt och med allra högst önskvärda tydlighet mot en dylik livsstil och uppfattning när han går och blir född av en judisk bondflicka och spenderar ett helt liv med att träna fiskare och hänga med spetälska? Om Kristus uppmanar oss att följa Honom, och om kristuslikheten ( = gudslikheten) är vad vi eftersträvar... så måste ju kristuslikheten med nödvändighet komma av att vi följer Honom. På det viset förstår vi att en internalisering eller inkarnation av läran och teologin och tron, kommer av en utåtriktad och självutgivande livsstil. Kanske blir någon sned när jag skriver att människans syfte och ändamål här på jorden är att sträva efter gudslikhet, intuitivt så känns det kanske lite främmande för oss. Men som jag har visat genom Kristus, detta Prima Exempel, är det bara ett annat sätt att säga att vårt syfte på jorden är att ära Gud (det gjorde Kristus). Och när jag säger att vårt syfte på jorden är att ära Gud, är det bara ett annat sätt att säga att vårt syfte på jorden är att hjälpa vår nästa (det gjorde Kristus). Och så vidare, så där kan man hålla på.

Ur gudsrelationen kommer teologens liv, och utifrån ett långsiktigt perspektiv så kommer teologin av livet. Antropologiserar jag? Inte då! Det jag menar är att det vore märkligt för teologen att lära så, att läran inte hade någon förankring i livet. Och med livet menar jag förstås inte ett liv utan Gud, utan ett liv som strävar efter att i allt högre grad förstå Gud. Och jag antar att man, för att kunna förstå Gud, måste ta reda på hans egenskaper och låta dessa meddelas på ett sätt som man själv kan förstå. Detta är med nödvändighet en fråga om tillämpning och en trons pedagogik, ty hur skulle en människa egentligen förstå summan och fullheten och den objektiva sanningen av hela innebörden i ex. allsmäktighet, helighet eller evighet? Men vi förstår det, inte i dess fullhet men så långt det nu är möjligt för oss att förstå det. I gudsrelationen utvecklas vår kunskap om Gud, så att vi må förstå hans egenskaper i större fullhet. Om detta är sant torde en teologs storhet också stå i relation till 'kvaliteten' av hennes gudsrelation. Detta, tror jag, är sann teologi (och nej, for crying out loud, jag är ingen svärmare. Naturligtvis bör vi också stå med en fot i det oändliga harvandet i märkliga böcker, i Kyrkan och Hennes lärare). Det är inte som en låda med kunskap någon lämnar över, och som vi sedan packar om och så 'tillämpar'. Kunskapen som kommer av vår gudsrelation kommer färdig, pedagogiserad av Gud och tillämpad såtillvida att den är anpassad till personens förnuft och trosmedvetande. Ingen kan roffa åt sig det, en gudsrelation kommer endast ur Guds nåd och beslut vilken kanske står i relation till vår uppriktighet... men inte av att vi mekaniskt gör si eller så för att roffa åt oss färdigheter av det ena eller det andra slaget. I stycket när Paulus talar om korsets dårskap i 1Kor, vilket torde vara den tydligaste uppgörelsen ever med mänsklig fåfänga och sofister eller teologer av detta slag, talar han uteslutande om att det är tal om en korsets kraft (dynamis) hellre än kunskapen (gnosis) om korset. Kraften är inget du förvärvar. Judarna söker tecken och Grekerna söker visdom, men den Korsfäste är ingetdera. Än värre, han är en stötesten och en dårskap. Smilfinkar och opportunister måste ändra sinnelag, eller hur säger man...

Problemet med teologin som kommer ur och levandegörs av gudsrelationen, är att den går oss människor emot. Jag antar att vi alla, helst är smilfinkar eller opportunister. Kunskapen om Kristi Kors samlas inte i lador, för om teologin kommer ur gudsrelationen (som vi har konstaterat, är en fråga om såväl imperfekt men också i en avgörande grad presens) arrangeras den inte in i en låda någonstans. Hur skulle du kunna få in Guds kraft där? Vidare går den inte att berömma sig av egentligen, för den kommer av Guds nåd. Problemet med en teologi härstammandes ifrån en levande gudsrelation är att den med 99% säkerhet inte kommer att låta sig bli något i stil med den senare tidens populärteologiska böcker á Einhorn och Gardell. Men det största problemet med alltsammans, är att en sådan teologi inte tillfredsställer köttet, lika lite som en hormonstinn kille egentligen skulle föredra Moder Teresa över Cameron Diaz. Och där kommer vi tillbaka till där jag började antar jag, när vi själva bedömer vad som är gott och eftersträvansvärt kommer det alltid att sluta med att vi tar den där fördömda frukten. Eller Diaz. Eller den väldoftande boken vilken vi avnjuter i fåfänga... för att berömma oss av ortodoxi av det ena eller andra slaget. Den sanna teologin får vänta, tycks det som, för ibland är man för upptagen med att inhämta kunskap. Samtidigt måste vi ta in andra teologers reflektioner, och männsklighetens reflektioner, all den kunskap som kommer ur (den naturliga) lagen såväl den som kommer av hierofanin och företrädelsevis då specifikt kristofanin. Jag vill, för min egen del, att allt detta ska få prövas och bearbetas i dialog med Gud, och i kontinuiteten som kommer av ett liv i en transformerande relation till Honom. Kanske kommer därur någon god teologi. Och jag märker när jag skriver det, att jag hoppas att mitt kött också får något till livs. Bah, varför kan det inte bara dö? :P

Vi avslutar där för idag. Batteriet slut, magen hungrig och påskgodiset har blivit tråkigt. Fridens.

Pastorala strategier #1 - Om lidelsen.

2009-04-06T21:38:00.006+02:00

Gomorron i rutan. Proppad med kvällsmat känner jag för att bli av med like kalorier såhär på kvällskvisten, och trots min flödande fantasi så kunde jag inte komma på något mera passande sätt än att skriva riktigt mycket, riktigt snabbt.
Härmed introducerar jag nu en ny serie av pastorala tips och sådär för att piska vett i eventuella läsare, det har förresten kommit till min kännedom att svärmare för mindre bemedlade stift än just Göteborgs läser här så..
Jag har samtalat med pastoralinstituten i Lund och Uppsala, och det ser ut som att det finns möjlighet att tillgodogöra sig den här serien som en läskurs om 15hp.

Pastorala strategier #1

Bakgrund:
Prästen, en nyligen vigd ung pastorsadjunkt, har i veckor uppvaktat den lokala högstadieskolans rektor för att etablera ett närmare samarbete kring utbildningen, vissa temadagar och sådär. Rektorn har efter mycket påtryckningar beviljat pastorsadjunkt Markus fri lejd för en dag, såtillvida att han får presentera sin församlings verksamhet och sådär - i all korthet - för skolans klasser. Två veckor efter detta tillfälle blir Markus kallad till möte med församlingens kyrkoherde, för en 'uppföljning' av projektet.

Kyrkoherden Olof går med behärskade steg in på sitt arbetsrum. Hänger av sig rocken, stänger av det ljudlösa läget på sin Nokia anno 1999-sumfin och sätter sig ner i sin läderbeklädda arbetsstol. Trots allt papper på skrivbordet som ligger där och vittnar om allt världens elände och lycka, och en telefonsvarare som på det där härligt amerikanska viset har massa inspelade missade samtal. För att fullfölja den paralellen, så skulle han också kunna ha kallat in en långbent sekreterare med ett glas med 1/6 konjak el. motsvarande i... men nu får vi inte glömma bort att herr Olof jobbar i typ Katrineholm. Nåväl. Han lutar sig tillbaka och gör en såndär triangel med händerna, tänker djupa tankar och försöker att kontrollera andningen fastän det skulle vara uppenbart för även den mest emotionellt handikappade rörmokare att ana den inte-så-underliggande frustrationen. För att inte säga upprördheten, eller vad det nu är frågan om. Nåväl.
In kommer Markus, på något sånär avtalad tid. Vår käre Olof ser vid det här läget lite bekymrad ut och hans ögon har fastnat på en punkt någonstans på en random blankett... ser lite sådär pacifierad och knäckt ut, vinkar honom mest till en av fåtöljerna som annars brukar användas till själavårdande samtal. Markus är en godtrogen typ, och tar av sig jackan.. dräller runt med den lite i handen, lägger den på skrivbordet. Kommer sedan på att han inte är student längre, lokaliserar närmsta klädhängare, stor som en totemfallos, och hänger den där. Jajja, så beger de sig mot fåtöljerna.. på det där sättet som för en utomstående skulle sända signaler att de nu minsann ska skrida till verket och målmedvetet börja pricka av någon dagordning eller så.

Vi läsare, som har ett ovanifrånperspektiv på allt det här, förstår att Olof är rätt sned. Egentligen skulle Markus också ha förstått det, men ja..
Såsmåningom kommer de in på det här högstadie-initiativet, och Markus börjar med iver och stor glädje redogöra för sin dag på skolan.
Markus hade anlänt på bredängsskolan 10.45, och hade en god kvart tillgodo innan han skulle börja med klass 7C (Markus kommer nästan alltid i god tid!). Där gick han och rekogniserade en smula, så att han skulle veta var han senare skulle gå. Han tog också god tid att försöka identifiera den gängse kulturen där, och vankade av och an i korridorerna till tonerna av valfri RnB (jag vet.. RnB är alltid hackkykligen på transc.) sprungen ur spräckta mobilhögtalare. En gång fick han ett pappersflygplan i huvet, och vid några tillfällen tog han åt sig tillmälen som högstadieungdomar i största allmänhet slänger sig ganska generöst med. Markus, å andra sidan, såg det som en del i sin kallelse att också dricka denna smädomens kalk och utstå förföljelser av dessa mörkrets barn. Där gick han med händerna på ryggen och mediterade över den sista saligprisningen, som han utan vidare tillämpade på sig själv där han gick omkring som en eldstod av idel salt och ljus på Ekbackens högstadieskola, våren -09. Detta vankande och ständiga idisslande av bibelverser fick honom också att komma litet försent till sin presentation. Klockan var 10.06, och läraren som skulle hålla i lektionen hade redan börjat med att redogöra för innehållet i den pesach-tallrik som med sådan grundlighet måste presenteras för ungdomar på högstadienivå... hur skulle de annars kunna känna igen en jude, när de såg en? Nåväl.
In kommer så vår käre Markus, och det är lätt att tänka sig att han liksom föreställde sig att han förde med sig en doft ifrån himmelens förgårdar när han klev in där i ett sekulärt gymnasion fullt av greker, för vilka han av naturen skulle vara en dårskap vare sig han ville eller inte. Det är ju lätt att tänka sig att han skulle frukta, misströsta eller bara känna sig otroligt liten inför en sådan ansamling av otroende.. men icke! Vår Markus fullkomligt besteg rummet, han ägde det, och detta med trons sköld ständigt framför sig. Förnekarnas blickar vissnade som ljumma maskrosor mot hans rustning.
Och... naturligtvis hade han förberett sig! Som han hade förberett sig! Vid areopagen.. åhåjaja, där var minsann goda råd dyra. Eller på den första pingsten. Markus anlade såna episka dimensioner till sitt besök där, hos 7C, och hade noggrant förberett allt med koreografi och tillhörrande sufflös (men det ni inte visste var, att sufflösen var Andens rikliga smörjelse...!). Markus började berätta för Olof vad han sade och gjorde, och Olof - som i de senaste 15 åren hade suttit på sammanträden och sådär, sippat champagne i rotary-sammanhang, ja... han lyssnade. Ungefär som när någon berättar om hur han/hon jagades i afrikas djungler och råkade ut för alla möjliga och omöjliga situationer, och berättar med sådan pathos och lidelse att alla lyssnare liksom händer med i varenda sväng.. kroppsligen! Så lyssnade Olof, men också delvis med viss reservation då han tyckte att Markus måhända hade låtit det här med sin prästerliga vigningstjänst hade gått upp honom över öronen.. men ändå. Och Markus fortsatte att berätta.

När han väl stod inför klassen, hade han formerat sina händer nertill som en triangel. Vidare hade han insupit stämningen en stund och vitt sökt över dessa förlorade får med ivrigt pliriga ögon. Sedan gav han dom en fridshälsning, med trinitarisk avslutning och doxologi. De var ju ändå sjundeklassare.
Vid det här laget tittade några på varandra längst bak och trodde att alla deras fördomar om prästerskapet hade besannats, men frukta icke... detta var helt i enlighet med planerna. Markus kontrade genom att rycka upp en karamellkungen-påse, och klassens alla miner fokuserades i ett på detta ting.. som han tänkte kunde få bli en gemensam utgångspunkt i hans existentiella utläggning... "vad är det bästa ni vet", frågade han? På den främre raden hann en tjej precis varsamt öppna sitt pennskrin, välja ut en penna, stänga pennskrinet och hålla upp pennan i sin uppräckta hand på det viset som man kan förvänta sig att amerikanska college-flickor gör (gärna då också med rosa bubbelgum och kortkort, men jag ska inte låta mitt Britneybefläckade sinne formera normen för hur collegekids uppför sig)... men då var det redan för sent. Markus hade redan börjat parafrasera liknelsen om talenterna. Så gick han och distrubuerade klubborna, en och en, till var och en av ungdomarna därinne. De instruerades vidare att äta klubban, ty om det är sant att det verkligen var en Gåva från Gud så skulle den förstås brukas därefter. Några av eleverna knotade, men nog åt de alltid. De satt där och sög på klubborna, emedan Markus redogjorde för frälsningshistorien (som han för säkerhets skull drog ifrån Hanok, så att ungdomarna inte skulle missa något av det kristerliga kerygmat). När han hade kommit halvvägs in i tredje moseboks föreskrifter om specifikt viftoffrena, blev läraren otålig då hon ville fortsätta med sin lektion. En av eleverna invände att det ändå var lunch, klockan var 11:58. Läraren gav Markus en arg blick, för att hon hade räknat med att det hela skulle ta fem minuter, och eleverna började rassla ihop sina stackars pennor och block som de ifrån början hade tänkt att anteckna med (men de slutade redan vid Markus utläggning av hur det kom sig att Metusalek blev hela 969 år). Då höjde Markus sin röst, och invände att människan minsann inte lever av bröd utan av varje ord som utgår ifrån Guds mun. De kunde åtminstone ha frågestund! I protest satte sig klassen helt tyst, men en tjej (samma som tidigare) vågade undra vad i hela fridens namn han egentligen ville åstadkomma genom att ge klubbor till alla.
Markus parerade hennes fråga som en fäktare med värja, BAM: du ska vara konfirmerad (Markus bemöter alla människor i åldern 13-26 som antingen konfirmander eller konfirmerade) och förstår inte ens det?? Klubborna är de talanger och gåvor som ni har fått. De åt ni opp och förlustade er med, fortare än kvickt. Sådan är förgängelsens förballense...! När Markus återberättade detta för Olof, stegrade sig hans stämma in i ett mässande tonläge som väl kunde ha platsat i vilken 1600-talspredikan som helst. Han skulle precis komma till hur de likt den förlorade sonen låg på den bara, leriga marken och åt svinens fröskidor... men då avbröt Olof honom.
Olofs ansikte antog färgen av, hur ska vi säga... ljummen ketchup?... och ingen vet exakt hur länge han hade suttit och försökt behärska sig, eller hur pass hälsosamt samtalet hittils hade varit för den stackars kyrkoherden som redan hade ett blodtryck på 310/180. Han ville inte höra ett ord till av Markus, inte ett ord! Ni var ju inte där, men jag kan berätta hur det gick till. Olof lutade sig lite framåt i den fåtöljen som annars andades fridfullhet och säkert eteriska massageoljor till åldringarnas händer (den improviserade jag, mamma är intresserad av såndär taktil massage och grejs.. jag vet inte exakt hur det går till), och väste fram: "Markuss.... jag har suttit i telefonsamtal... hela dan i telefonsamtal... min fru.. hon ryckte ur telefonsladden igår när vi skulle sova... men då ringde de till mobilen istället. Alla ifrån skolan *här anar vi hur Olof andas mer genom näsan än genom munnen och hur luften som silas omkring däri pyser och frustar av uppdämd frustration*... varenda anställd... de har alla ringt..

Ett högt knak hördes i rummet, och Olof satte sig besvärat ner och ojade sig för ryggen. Han var helt knäckt, helt knäckt stackarn... och slängde helt enkelt fram brevet som han hade fått ifrån skolan och knystade fram att Markus skulle läsa. Jag fick tillgång till det efter samtalet, och presenterar här innehållet:

Till kyrkoherde Olof Manfred Gottfrid Pålsson,
Jag har i egenskap av rektor på Bredängsskolan blivit tvungen att korrespondera något med Markus Elofsson, då han under en längre tid har uppvaktat skolans personal under såväl privata som yrkesmässiga omständigheter. Han ville 'inleda ett samarbete', och föreslog att han skulle ges en deltidsanställning på skolan som 'apostolisk vikar' ifrån Svenska kyrkan. Vi på Bredängsskolan vill verka för ett samhälle där det finns en frihet att välja i frågor om bla religiösa och politiska preferenser, och beslutade därför att avslå Markus begäran tisdagen den 12/3. Nästföljande dag fann vår vaktmästare honom på morgonen, mitt i rondellen utanför skolans entré, där han bland annat skall ha ropat "Ve dig Bredängsskolan!", "Det ska bli lindrigare för Sodom på domens dag/ ja Gomorra ska finnas mindre anstötlig på Den Dagen" och flera andra tillrop.. antingen som parallellismer, hebreismer eller aningslöst sludder.. vanligast var dock kombinationen av de tre. Han kastade småstenar på skolan 'som ett tecken', och vaktmästaren ringde polisen, men de hade fullt upp med en borttappad bågfil och bedömde i vilket fall som helst inte att skolans säkerhet på något sätt var kompromissad iom hans uppförande. På förmiddagen hittade man Markus, liggandes med ryggen mot en av skolans väggar i över 300 minuter. Han inspirerade några av våra elever att iklä sig luciasärkar och sitta där och hålla vaka med honom. På eftermiddagen gick de i procession runt skolan sju gånger och
styrde sedan av mot ett av våra rasområden där de grillade en av lantbrukarelevernas nyfödda kalvar (Markus tycktes insistera på att förtära just djur med klövar) över en eld närd av människoträck.
Det var då vi sade till honom, att han kunde få presentera Er församlings verksamhet för oss under en dag, om han därefter kunde lämna vår skola ifred och återföra de elever som blivit hans efterföljare till sina respektive föräldrar. Markus accepterade, och kom till vår skola den 18/3. Han hann endast med en av våra klasser, 7C, för vilken vi numera har inrett ett speciellt avslappnings- och terapirum i skolans källare dit de kan komma för att få hjälp hos legitimerade psykologer. Jag själv var inte närvarande på lektionen där han var, men att döma av elevernas och en lärares berättelser (och därtill deras omfattande psykosociala åkommor; somliga lider numera av hårbortfall, andra har helt tappat fattningen...) kan jag inte nog uttrycka min avsky för denne Markus och hans makabra budskap. Följande anmälningar har gjorts till följd av hans presentation den 18/3:

Anmälan till JÄMO.
Motivering: prästen delade ut klubbor i syfte att pegagogisera någon långsökt poäng ifrån sin ojämställda skrift. Dessa skulle representera personernas gåvor och talanger, men vi elever kunde se att han endast gav de minsta, rosa klubborna, till klassens flickor. Det skedde inte heller av en slump, för vi såg hur han stod och grävde i sin godispåse efter just de rosa.. och han mumlade saker som "åhh... en rosa liten 'blomma' till en blivande Rebecka, må din man prisa dig salig i portarna" och "(må hon föralltid täcka sitt huvud som ett tecken på änglars rätt).. åhh, varsågod, jag hittade en rosa!". Klassens pojkar fick emellertid gröna, blåa.. Kalle fick en turkisk peppar och Sylvester fick en Zoo med uppmaningen att "jag vet att den är röd, vilket förstås är en mjuk och kvinnlig färg, men jag är säker på att du.. unge man.. kan hölja dig över dessa mänskliga nivåer och se till färgens djupare, teologiska betydelse..!".
Alla i klassen känner sig kränkta, utom Andreas som låter hälsa att han tycker att sånt där är töntigt.
Signerat, klass 7B, Jämo-ombudsman, skolkurator och diverse föräldrar av röd partipolitisk tillhörighet (förlåt, jag kunde inte låta bli. Det är sent :P)

Anmälan till elevrådet:
Vid Markus presentation den 18/3 erbjöds hela klassen klubbor med gelatin i. Han tvingade oss inte att äta, men han sa att de var som Guds gåvor och talanger och förmågor.. och vi åt. Olle är allergisk, men han ville inte vara den enda i klassen som inte åt, och han påstår dessutom att Markus viskat i hans öra att Guds vrede drabbade dem som inte brukade sina talenter rätt. Därför tycker vi att han egentligen nästan tvingade oss att äta klubbor, och man får inte tvinga människor även om man skulle vilja det egentligen.
Signerat, elevrådsrepresentanter för klass 7B.

[...]

Jag ville att det här skulle komma till din kännedom, Olof Manfrid Gottfrid Pålsson. Våra lärare har alla berörts på olika sätt av det som inträffat, och vi kommer efter ett föräldrasamtal att återkomma med hur exakt vi som skola skall följa upp det som hände i juridisk mening. Jag antar att berörda organisationer vars intressesfär Din församling i och med Markus uppträdande har kränkt, och att du har tillräckligt mycket ärenden att svara för med allt detta, tills dess att vi återkommer ifrån skolans håll med vidare direktiv för hur en försoningsprocess kan inledas mellan vår skola och Er församling.

MVH,
Stig Hjaldar, rektor för Bredängsskolan.

Historien förtäljer inte hur ärendet följs upp.

Nu till de pastoralteologiska uppgifterna, där du har tillfälle att briljera med vad du har lärt dig i respektive teologisk diciplin. Skriv en PM om ~8 sidor, där du besvarar följande fyra frågor:

EXEGETIK: Vem av de gammaltestamentliga profeterna har Markus försökt att identifiera sig med? Spekulera om vad för typ av psykologisk diagnos denne profet skulle få enligt modern psykologisk teori.

RELIGIONSPSYKOLOGI: Lider Markus av livmodersavund? Analysera hans antifeministiska diskurs, och fundera kring varför han har gjort sig åbäket att leta upp extra små rosa klubbor istället för bara helt vanliga rosa klubbor. Argumentera a) för påståendet att hans mor hade en tillbakadragen roll, eller b) mot påståendet att Markus i sin ungdom levde ett liv i utsvävande kärleksrelationer.

KYRKOHISTORIA: Vilken typ av patriarkal makstruktur förfäktar Markus i sitt uppförande? Hänvisa till Tina Rosenberg och raljera om hur småaktig den-historiske-Paulus var. På vilket sätt har kateketiken utvecklats sedan 1700-talet? Är rigorös katederundervisning och långa räckor av släktträd ett historiskt motiverat fokus (hänvisa till tre antiheretiska fäder), och hur förhåller sig detta till Alexandrinsk hermeneutik? Vilken modern strömning inom den protestantiska rörelsen ansluter sig Markus till när han ropar domsord på stan, och är detta uppförande att betrakta såsom legitim mission enligt Kirk?

SYSTEMATISK TEOLOGI: Företräder Markus det nya perspektivet på Paulus när han pratar i en och en halv timma om 3Mos men misslyckas med att nämna Jesu Kristi ställföreträdande död ens i förbifarten? Utifrån vems förståelsehorisont parafraserar Markus Jesu liknelse om talenterna, hur förhåller sig detta gentemot vad man i romersk tradition har kallat 'Traditionen' och förespråkar Markus en gärningslära när han säger åt Otto att han vredgar Gud genom att inte äta upp klubban? Argumenterar Markus indirekt för helgondyrkan när han så bestämt väljer att lyfta fram Henok, och hur förhåller sig detta till dikaio-begreppet - ligger en infuserad eller imputerad rättfärdiggörelse närmast till hands, och isåfall, hur förhåller sig det till Confessio Augustana respektive handlingarna ifrån konciliet i Trent? Dra paralleller till valfri populärkulturell företeelse, avsluta med fyrkant.

MVH,
jag.

EDIT: Ni vet. Teologi är ett mycket märkligt ämne egentligen. Hmm.

Förlåt, men det är sant.

2009-04-02T19:33:00.004+02:00

Läser lite ur Genusperspektiv på teologi av Anne-Louise Eriksson. Förlåt på förhand för att det här inlägget inte är speciellt sympatiskt, det är jag medveten om. Förlåt. Men, vad i hela fridens namn håller folk på med?!

Daphne Hampson, "en av de vassaste feminist-teologiska kritikerna av kristen teologi", skriver:
"Problemet är i sig inte att Jesus var man, "men att denne man ansetts vara unik, symbol för Gud, Gud själv - eller vad som kan vara fallet inom kristendomen. Gudomen, eller åtminstone kristologin tycks därmed ta ställning mot kvinnor".

Att Jesus indeed anses vara unik, att han är en symbol för Gud, Gud själv, Gudomen, tycks innebära att Gud "därmed" tar ställning mot kvinnor. Är jag bara oförsonlig i min förförståelse, eller är det så här illa? Vad är det för premisser egentligen?

Så följer då en rad problem i den traditionella teologin, som man vill göra upp med. Eftersom att Gud har valt att uppenbara sig genom Jesus, och så genom Inkarnationen på ett konkret sätt kunna visa människorna en ändamålsenlig livsstil (men Jesus hade ju också andra Ändamål med sin vistelse här, if you catch my drift), så "lokaliseras kvinnors identitet och frälsning utanför, och oberoende av, kvinnors erfarenhet och existens". När "Jesus, både som Gud och som människa, idealiseras till norm för hela mänskligheten" får det till följd att kvinnor exkluderas därför att de inte kan leva som en man. Get bent?
Jag vet inte vad som är värst. Att man a) så beskedligt låter såga av sin egen feministiska gren genom att tydligare och mer militant än någonsin sätta "manligt" och "kvinnligt" i motsatsförhållande (självmål?), eller att man b) tycks mena att det är Guds vilja att alla är män och bör uppföra sig som män därför att Jesus är man.

Vad jag menar är detta. De har inget problem att en lära ska tillämpas. Fastän det skiljer 2000 år, 3200 eller så om man räknar från Mose och ännu mer om man drar det från Abraham. Fastän vår Svenska kultur är så olik den av fädernas, fastän vi är hedningar och de ifrån Jakob. Trots alla skillnader som finns, oss emellan, så tycks ändå det OMÖJLIGA HINDRET vara att Han som ger läran och är Gud kommer som man till oss...? Vi kan få till allting annat, tillämpa och se till hiskeliga kontextuella komplexiteter... men den stora stötestenen - att Jesus är av manligt kön - är omöjlig. Det går liksom inte att extrapolera minsta smula ur Hans liv eller Lära - "kvinnors frälsning lokaliseras alltså utanför" allting, därför att Kristus är man.

Så efter ett ganska makabert kapitel av kritik mot kristologin, följer en rent ut sagt diabolisk härva av skänderligheter. Man vill skriva "en lära om Jesus som inkluderar kvinnor", och naturligtvis är det ett hedervärt ändamål... om någon, vem det så må vara, anser sig vara marginaliserad i teologin... så är det återigen hedervärt att söka pedagogisera läran och livet så att Guds Kärlek låter sig bli förstådd - 1Kor 9! Vi Kristna har redan så många stötestenar, och av dem är Kristus den främste, att vi sannerligen får lov att hjälpas åt med åtminstone framförandet, så att alla får en rimlig chans att möta Skandalen. Men för tusan... vad är det man skriver här?

"Förslagen om hur en lära om Jesus skulle kunna utformas är många men skulle enligt Ellen Leonard kunna systematiseras i följande fem modeller. Först finns de som framställer Kristus som kvinna. Edvina Sandys "Christa" och Almuth Lutkenhaus "Crucified Woman" är två konstverk som visar en korsfäst kvinna och inbjuder åskådaren att se Kristus i en kvinnas kropp.[...]När Jesus likt en slavflicka tvättar sina lärjungars fötter går han in i ett könsöverskridande som destabiliserar den teologiska föreställningen om att Gud inkarneras i en man".

"Nakashima Brock värjer sig både mot tanken på lidande och död som en väg till försoning, och mot tanken att försoning knyts till en enskild individ.[...]Hennes kritik riktar sig närmast mot den funktion Jesus tillskrivs i traditionella kristologier. Att som hon gör, kalla Jesu död på korset för "kosmisk barnmisshandel" är en provocerande men tankeväckande retorik, med kritisk udd mot de patriarkala försoningsteologier vars konsekvenser innebär en glorifiering av både den "ensamme hjälten" och det passiva offret. Genom att inte ge Jesus lydnads, lidande och döden en frälsande betydelse[SIC!][SIC!] , ställer sig Nakishima brock naturligtvis utanför ett traditionellt kristologiskt tänkande."

Osv. Kallar man Jesu död på korset för en "kosmisk barnmisshandel", så menar jag att en "tankeväckande retorik" skulle vara det sista att intressera sig för i hennes resonemang. Och det säger jag, fastän min hermeneutik i somliga sammanhang är vida softare än Ricoeurs (haha, som att härleda kristen teologi ur Wu Tang/Jedi Mind Tricks sent på nätterna :P... dom tar iofs inga anspråk på att vara lärare, teologer eller ens kristna.)
Det första av intresse borde vara det faktum att Brock vilseleder människor med skrivelser av det här slaget, och det andra torde vara det, att hon är på en säker väg mot evigt fördärv är jag rädd. Tankeväckande retorik får vänta.

Nu osar ju det här inlägget rätt mycket skandaljournalistik, med lite köttiga citat och så. Det fyller kanske en avreagerande funktion såhär på kvällskvisten. Vissa köper aromatiska tvålar, andra läser modern teologi och skriver 'arga insändare' till sig själva. Yeah baby, thug 4-life 8)
Men samtidigt, att människor som kallar sig för teologer får betalt för det här? Om de ville skapa en teologi, som skulle vara mindre anstötlig för en del kvinnor, varför krävs det då såna väldiga oanständigheter? Är kvinnor så här? Visst, de kvinnor jag känner är alla mer eller mindre märkliga, men det är därför som jag tycker om dem. De är generellt inte lika Renläriga-som-Jag, men att det skulle krävas såna väldiga mått av pedagogiskt svinn att Kristi Kors reduceras till barnmisshandel är väl ändå att underskatta deras känsla för hela den häringa historien med Gud och frälsningen, fikonträden och det? Hmm. Fodrar vissa människor sånt här för att kunna leva som kristna, eller är det bara ett knippe disputerade pratkvarnar som ägnar sig åt fåfäng, tankeväckande retorik? Jag minns när jag knatade runt som grabb på gatorna i Wittenberg runt år 1500. Då fick man evig salighet för en slant, och man var inte tvungen att läsa massa struntprat. Ändå så tycktes det som att en reformation fodrades, och på kuppen har vi ett gäng krig och hundratusentals döda och exkommunicerade osv. Femhundra år senare, går jag runt som en något äldre - om än lika rosenkindad och godtrogen - på Upsala gator. Nuförtiden kommer inte saligheten av några slantar, utan istället tycks den himmelska härligheten fodra sida upp och sida ner av oändligt märkliga heresier. Arbetet tycks bli värre och värre för oss som vill nå portarna. Om det krävdes massiva kyrkosplittringar och hundratusentals döda över några avlatsbrev som trots allt vittnade om att mänskligheten på sitt urgulligt lagiskt-typiska sätt brydde sig om sin status-inför-Gud™, vad krävs då inte för att komma tillrätta med populärteologins nuvarande gudlöshet?

Jag vet inte. Plötsligt känns det som om hela blackmetal-scenens syfte, att smäda Gud och Hans Kyrka, avklaras så mycket bättre av teologerna. När den häringa Magus Caligula ifrån Dark Funeral vrålar "The only crown you have, is one made of thorns", får man lite perspektiv på hur världen ommöbleras. Antingen får han skrika något värre, såsom att Kristi död på korset är en kosmisk barnmisshandel, eller också får han snällt sitta och vänta på att dessa vältalande och retoriskt intressanta teologer får sparken. Vad tror ni sker först?

En 80-talists bekännelser - slackerdag i bilder.

2009-04-01T20:06:00.004+02:00

Mina kära vänner, här kommer årets slappaste dag i bilder ordnade kronologiskt (bara det faktum att jag har letat upp produktbilder för allt säger väl lite om vilket liv jag har i dessa dagar..?). Det är så här livet ser ut mellan kurserna, då man egentligen inte har så mycket att göra. Såna här tillfällen får man sällan.. men man får ändå dåligt samvete... eih - studentens eviga plåga. Föreläsning imorrn, men behöver inte läsa något tills dess.. vad gör man? Jo:

Planerade men ännu inte inträffade:

And off we go!

Men duuee...?

2009-03-18T02:41:00.003+01:00

Klockan är snart tre och jag har just inmundigat min utsökta köttfärs. Den första rätt jag lagat där jag använt mer än tio ingredienser (fråga inte, det var mkt ambitiöst men smakade därefter!). Har varit sjuk hela veckan, men är typ bra nu verkar det som. Är fortfarande hungrig efter typ 300g pasta och massa köttfärssås, sååehh jag får nog säga att matlusten är tillbaka. Till mitt kötts stora förbannelse, ty när jag måste laga till massa saker ifrån kossans juver och jordens skörd jämt och ständigt så hinner jag aldrig färdas på avfallets och gnosticismens vägar. Dessa som föraktar kroppens behov och faller upp i fåfänga syner av äglarnas tillbedjan! Nej bevare oss väl, en inkarnerad teologi (här att tolkas som: att fylla den röda kundkorgen på ICA med lika delar måttlighet som livsbejakande glädje) och allt som hör därtill ger inte detta fördärvliga kött något tillfälle. Att det då aldrig ger sig.

Det här är det bästa med att skriva förresten. Jag har inget speciellt syfte med det här inlägg, men det ger sig alltid när man bara associerar och freestylar lite. Jusst det, har fixat och pillat lite idag med utseendet. Den traditionella transc.-fyrkanten som jag tidigare haft till header i olika varianter sedan typ 2005 i olika sammanhang, har fått ge sig. Rätt åt den.

Skrev tenta i förrgår (på Paulus och grekiska, 1Kor och Gal). Läser annars Rosendal och J.H. Newmans Development of Christian Doctrine, och hmm... som lutheran vet jag inte riktigt om jag har svar på det han skriver riktigt. Skulle vara trevligt att hitta någon seriös och kunnig gammal räv som kan ge bättre skäl för en luthersk fundamentalteologi än vad jag kan. Vart hittar man såna, i dessa dagar? Hmm.

Innan gryningen.. så kom du då till sist!

2009-03-11T00:50:00.006+01:00

Sjuk, förkyld = inga lektioner. Skulle ha varit på domkyrkans sext där jag är lektor varje tis & tors @ 12.45, men det blev inget av det heller. Trist..
Har ätit två cheeseburgare (varför är max cheeseburgare dubbelt så dyra som mcdonkens? De är förvisso dubbelt så goda..) och lite pasta på hela dan och är inte ens hungrig. 11 päronsplitt kvar, får se om de räcker längre än min förkylning (troligtvis inte, hähä).

Enemy At The Gates-soundtracket är nya innegrejen på musikfronten. Det är något med Ryssland alltså, det har jag förstått alltsedan min barndoms dagar då jag förstås mjölkade Dostovjevskij på saftiga litterära vidsträckta beskrivningar av sitt fädnersland. Åh, huru jag ibland önskar att man levde i 1800-talets Ryssland! Gå omkring i en rock som man fått till skänks av sin arbetsgivare på stadens kullerstensgator, upplysta av lyktstolpar med levande ljus som tänds varje kväll av en satt medelålders man med "pussigt utseende". Jag skulle gå in på en servering eller vad de nu kallade det på den tiden. På ett sådant ställe kan jag tänka mig att väggarna helt sonika är solid gran typ, mörkbrunt som i Inn of The Prancing Pony. Det skulle definitivt sitta en sådär 5-6 fotogenlampor i taket och därunder skulle det sitta massor av människor ur arbetarklassen och dricka vodka. De skulle heta saker som "Petronova" och förstås "Rashkolnikov". Han som får 10 kopek eller nåt i månaden för att vara sekreterare åt någon länsherre någonstans, men spenderar all sin lediga tid på att racka ner på densamme i diverse politiska pamfletter av det uppviglande slaget. Heja.. heja!
Eller ah, tanken var alltså att framföra en rekommendation här. Enemy At The Gates-soundtracket var det. Typ världens mest romantiska film om ni frågar mig. Om jag hade varit tjej så hade jag förresten varit stenpå Jude Law (men av alla filmskådisar faller tjejerna för typ Bloom, Depp och dendär Frodo-killen? Vad i...).

Läser annars Rosendal och frodas i hans massiva flöde av latinska begrepp (ultimata läsningen när man är sjuk :D), jag citerar:
"Att justitia Dei är causa efficiens justificationis skall i det följande visa sig. Justitia Dei är såväl försoningens som rättfärdiggörelsens transcendenta, subjektivt kausala betingelse. Rikta vi uppmärksamheten på objektet i försoningen och rättfärdiggörelsen, människan, finna vi, att det som gör henne till objekt i försoningsverket och rättfärdiggörelsen är det förhållandet att hon är homo peccati. Ursprungligen justus förlorade Adam i lapsus sin justitia originalis. Genom imputatio fortplantas peccatum."

För typ två inlägg sedan så ömkade jag mig över förmodade, bristfälliga pedagogiska kapaciteter vad beträffar in particularis kateketiken. Så går man och läser sånt här - "Heyhey kids [...its Crusty the clown! Och alla barnen ropar.. yaaaayyyy!], ni kanske tror att vi är ena Guds Avbilder? Pass på.. pass på, ty i lapsus förlorade vi justitia originalis och genom ena hiskeligens massa peccatum actuale's så väcker vi ira Dei ifrån justitia Dei, och härur följer såväl raetus culpae som reatus poenae. Betänk detta och omvänd er! Och nu vidare till något helt annat, nämnligen; [drumroll] livstydning på dopets grund! Killar och tjejer, hur kändes det när prästen duttade vatten på skallen eran? Huh? [man hör en nål falla].. va.. any takers? :D" - haha, jag skulle kunna regisera farser för något humorprogram på SVT, men iochförsig kanske det inte ligger i allmänhetens intresse att förkovra sig i teologisk nördighet. Eller... gör det? Man kunde ju alltid hoppas.

Det är alltid lika spännande att se vilken härva av skrävel och oanständigheter man hamnar i när man bara i godan ro sätter sig för att skriva. Jag vill också göra alla uppmärksamma på att den morotsjuice jag köpte tidigare idag, förresten, var "exotisk morot".. vilken just innehåller lime och annat. Smakar inte morot alls... moget?! Men det är så.. suck.. dagens samhälle. Det står morot men är något annat. Tacka vet jag då 1800-talets Ryssland! Visst kompis, man kanske fick sig ett fyrtiotal piskrapp lite nu som då endast på grund av den förbipasserande, druckna adelsmannens nyckfullhet... men om man betalade för morotsjuice så fick man [säkert] i alla fall morotsjuice! Nu är jag i ett sånt tillstånd att jag känner för att recitera hela konkarongen av ingrodd och därtill sönderidealiserad kulturkonservatism, men jag besparar er för ikväll. Ta det förresten för vad det är, en febrig och trött teol.kand. som likt en osalig ande väser lite i en värld där gudsförgätenheten låter sig göras påmind och manifest i de sexbesatta Rn'B artisternas á Akon bistra uppsyner och där sofisterna debatterar kosmologier och frambär munnens offer hellre än att metanoia sina förhärdade hjärtan. Kanske är jag ute och projicerar så här på kvällskvisten förresten (men för allt i världen, vad som helst, men tro inte att jag lyssnar på Akon!). Men nåväl.

Ja. Som ni säkert förstår skulle jag kunna sitta här och ordbajsa i flera sidor till innan nästa intellektuella fjäril flyger förbi och drar mig med på osaliga upptåg™.. grejen är bara den att juicen har blivit varm, magen tom och ögonen slappa som gamla advocados. Vidare mot nya storverk it is.

Och vidare!

2009-03-09T07:57:00.004+01:00

Mer av observationer:
* Det är snorenkelt att vakna tidigt om man inte tänker på något när man går upp!!! Det är ju förvisso vad vi lärt, att människans tankar blir henne till fördärv. Men jag visste inte att korsets oskuldsfulla dårskap (men ändock en vishet för vår Ande!) också blevo oss till räddning i dessa vardagliga bestyr.

* "HEMSKA SAKER!!!" zhubert.com är nere... hur i hela fridens namn ska jag få klart min grekiska? Gick upp 6 idag för att få till det sista innan lektionen, Paulus är förresten en fet skandalon jämfört med evangeliernas prosa... men iallafall... zhubert är borta. Hoppas vid Gud att denna nobla sida återuppväcks med sin kunskaps sju huvuden i behåll.. annars...? För ett halvår sedan slog jag upp varje ord manuellt... men det var också på tiden varje vers tog en halvtimme att översätta! Och det endast därför att man inte kunde några ord alls, och för att man mekaniskt fick rapa upp femtioelva böjningar av pres akt ind innan man slutligen hamnade rätt. Nu tar varje vers säkert också en halvtimma.. men det är bara för att det är Paulus som skriver (jag som hade hoppats att jag skulle slippa denna syntax, en ängel från Satan är den, när den krälar omkring på sin buk och viskar domsord - "skulle Gud ha sagt" - NEJ, Gud kräver inte av dem han älskar att vi ska kunna sånt här. Han gör bara inte det.. han gör inte det!! Låt oss därför svara på åklagarmakternas dom, ordet av försoning - Gud är freden och hatar ofriden, sålunda också denna erbarmeliga ansamling av småsinta språkregler. De upphäver friden i Guds ord för sin egen rätts skull - så skall dessa regler komma att räknas som fiender till alla de heliga!
Jaja, nåväl, jag överlämnar dem alla åt sagda Åklagare. För närvarande är min agenda att blidka examinatorn lite till, och se! min värld skälver av födslovåndor tills dess att återlösningen står vid porten och ropar "Du döde! Kom ut!". Detta är sista grekiskan. Ever. Och ja, på tal om subtila referenser till vår Psalmbok, ps 631 har blivit något av mitt andaktsmaterial senaste veckan. Älskvärda verser!

* Oh-my-G...

2009-03-09
Edebol, Josef

Nedanstĺende verk som du köat pĺ är nu reserverat för dig.

Författare: Rosendal Gunnar, 1897-1988
Titel: Upplösningen av det juridiska föreställningskomplexet i evan
Hylla: Sv. Teol. Dogm.
Streckkod: 16000001855662
Hämtas pĺ: Karin Boye-biblioteket
Kvarligger t.o.m: 2009-03-16

Vänliga hälsningar
Uppsala universitetsbibliotek

JULAFTON! Jag vet att jag i nedanstående inlägg så ivrigt avsade mig allt överflödigt svärmeri för sånt här.. men... snälla?? Om jag inte förstått saken fel så är den här avhandlingen handledd av Aulén själv! Står omnämnt i hans biografi (Från mina 96 år). Mycket anständig kvällslektyr.. som vi har längtat! Jag trodde UU hade glömt min beställning, men inte.. det tog bara någon månad eller så.

* Ny Grej är att jag aldrig mer ska ägna mig åt skolarbete på en Söndag. Härmed är den dagen död för allt vad döda minuskler heter, och uppstånden till Ädlare Syften.

Jag, kaffet och denna nyfunna Widor's 5e allegro vivace (för ja, jag är för ung för att förstå att man inte ska lyssna sönder låtar det första man gör när man hittat dem) återgår till 1 Kor.

Eih..

2009-03-08T21:52:00.005+01:00

Observation:
Det är alltid roligare att plugga för sin egen skull. Men som aspirerande präst... pluggar man för sin egen skull? Uhh. Det är ju inte så att blivande konfirmander kommer sitta på kanten av stolarna för att dras in i långa härvor av kyrkofädernas utsagor och annat göttigt. Jaha... mmhh... kanske är det något förunnat yrkesteologer och andra?
Eller ja. Kanske kan man legitimera sånt genom att säga att ens kunskap blir mer stabil när man studerar på djupet. Å andra sidan, bara för att man inom teologins område kan springa så tycks det absolut inte innebära att man kan gå... om man nu kan översätta detta. Vår käre adjunkt Savonius är ett bra exempel på detta; säkert är han alldeles fantastiskt väl bevandrad i filosofernas gudsbevis och 1800-talets bibelkritik, men maxat ovettig i sammanhangen där han mötte vanligt folk. Under andra världskriget hade han fått vara kanonmaten som sprang ut ur skyttegravarna först... och om han därtill hade varit ryss så hade han inte fått ett gevär. Inte för att officéerarna var trilska och ville retas (eller, kanske var de trilska och ville retas. I vilket fall som helst är det oviktigt i sammanhanget), utan därför att killen inte kunde skjuta ändå! Sicken lirare asså, om han ändå hade ägnat tiden i skyttegravarna åt övning eller prickskytte eller nåt. Istället spelade han schack med kamrat Raschkolnikov som hade tappat sitt ben, eller så analyserade han Survival of The Species, eller - hugaligen - kanske pluggade han olika typer av grekiskakonjunktiv? Hur mycket han än läste, kan han inte ha varit speciellt sakkunnig vad ändamålsenlighet beträffar i alla fall.

Därför tror jag, för sådär femtiofjärde gången.. att jag ska ägna mig mer åt bibelstudier än övrig lyx-teologi. Det är förövrigt i dessa stunder man märker hur pass karnal man egentligen är, för fyra gånger av fem föredrar man att läsa något dogmatiskt eller så framför Bibeln. Inte därför att dogmatiken alltid uppfyller hjärnan med ett behagligt lyckorus (men jo, det händer. förlåt.) utan därför att Bibeln inte är nådig mot köttet. För vem blir vår bästa vän: den som lite insmickrande får oss att känna att vi tänker... eller den som genomskådar vår fåfänga, vår dumhet och vårt navelskådande jämt och ständigt. Bah, här hade jag förstås önskat att jag hade föredragit det senare; därur kommer ju mognad, helgelse och hela himmelens fruktkorg - full av tistlar som smakar jordgubb och allt detta till priset av blott detta fördärvliga kött! Skål!
Men i alla fall, det verkar förresten bli en alpha-grupp på gång för min del, som "student" då. Förhoppningsvis kan det hjälpa med att få ner fötterna lite på jorden igen, inför sommarens praktik någonstans i Göteborgs stift.

Widors 5:e orgelsymfoni, allegro vivace (de har cuttat början. Jag lyssnar på Marcie-Clair Alains rendition på spotify, postar mest den här så att allmänheten får smaka av veckans fetaste orgelblingbling. Marcie har förresten studerat tillsammans med Daniel Roth, vilken jag antar att jag redan har fläkt ut här på transc.)

Random grejs.

2009-03-07T14:12:00.004+01:00

Var egentligen tänkt att användas som en header här på transc. först, men färgschemat blev helt konstigt. Nu ligger den och skräpar tillsammans med alla andra skumma projekt. Annars fin, erkänn!

Bra musik sedan sist:
Katie Melua - The Closest Thing To Crazy
Katie Melua - I Cried For You
Widor's 6:e symfoni, del #1 i ny tappning!!!
Vår Gud är oss en väldig borg, koral!
Manligaste renditionen av "Why do the people" ur Händels Messias i mannaminne!

Annars:
* Borde kungen få de pengar han vill ha till brölloppet!!!
* Borde demostranterna i Malmö seriöst snygga till sig. Om de känner sig nödgade att göra nåt för mänskligheten, för tusan.. åk iväg och hjälp någon då. Please.. hur hedervärt kan det vara på en skala att hetsa mot en ensam tennisspelare? Om de hade varit intresserade av att på allvar göra upp med regimer och förtryck mot minoriteter osv, och om de så prångt måste göra detta i idrottsliga sammanhang - varför satt samma stollar och åt ostbågar till OS i Peking? Och om man likt sossarnas kvinnoförbund menar att det inte är okej att sporta tillsammans med länder som befinner sig i krig.. shiiishhh.. varför tillämpar man inte en sådan princip lite oftare än när det är någon PK-fråga på gång? Men det är klart, det är lättare att gänga ihop mot en ensam Israel när han dimper ner i Malmö... inte så imponerande?
* Pluggar genitivformer, konjuktivformer, mer grekiska. Gjort interpretation på 1kor 1:18-25 (BÄST!), tentat av johannesevangeliet och E.P Sanders, snart tenta på 1 Kor och Paulus (har böckerna!).
* Allmän observation: andligt onyttig musik tycks alltid vara bäst. Varför är det så? Troligtvis därför att det som köttet vill ha, nästan alltid ger snabbare "respons" än vad som är sant, rimligt och uppbyggligt. Som människa är man inte beskaffad så att man väntar på det som är bra, speciellt inte i dessa dagar... utan man tar det som man vill ha. Men så blir man lurad på det man själv lurat till sig. Men mjao, för att få gott kaffe måste man låta kaffet rinna igenom filtret långsamt. Tålamod, saktmod och allt det där är dygdigt och karaktärsbyggande. Annat = mjäkigt shiznitz som ibland tycks ha en utdelning på 1:10000 - men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen om hon förlorar sin själ? Löp därför efter ärekransen som aldrig vissnar!

Paulus har alltid rätt. Seger!

Bryn terfel! <3

2009-02-22T21:43:00.002+01:00

Lätt världens mest stabila sångare!

Vad vill man åstadkomma?

2009-02-18T14:21:00.003+01:00

Dagen skriver om hur Luleås domprost Peder Jonsson protesterar mot att BM-bandet Marduk får spela i "kulturens hus", vart det nu ligger... troligtvis Luleå antar jag.

Några tankar:
* Det är märkligt vad man upplåter utrymme till. Jag har inte läst in mig på just Marduk, men många seriösare blackmetalband är rätt medvetna med vad de sysslar med och vad de vill förmedla och åstadkomma. Bandmedlemmen som uttalar sig i artikeln verkar tro att man kan säga vad som helst ifrån en scen, och sedan låta en bizarrt autonomisk tolkningshermeneutik á Ricoeur få rendera vilka reaktioner som personerna i publiken tycker är skäligt. Det är inget mer med det.
Jag undrar om man skulle tycka samma sak, om ett band som helt byggde på hets mot judar och judendomen skulle stå på scen och våldsföra sig verbalt mot judar inför Luleås (jag antar som sagt att det rör sig om Luleå) ungdomar. Eller muslimer? Hmm, any takers...? Knappast. Fullständigt orimligt om staten skulle stödja sånt här.
* Kommunalägda "kulturens hus" = ohållbart. Lägg ner, sälj ut, gör rätt. Det kanske funkade på 1900-talet.
* Domprosten sträcker ut sin arm för att påverka vad som sker i kommunens hus. Visst, det är rätt och hedervärt att han känner ett ansvar för vad man matar barn och ungdomar med. Å andra sidan är hans egen kyrka (tillika min egen kyrka), väldigt, väldigt märklig vad beträffar just det här med upplåtande av utrymme och så. SPXX får använda lokaler. Visst, man kanske inte vill åsiktsregistrera, jag håller med. Oasrörelsen får ibland inte använda lokaler, utan hänvisas till gympasalar istället. I Njurunda församling, bara lite längre söderut än Luleå, så tycker man inte att det är några problem att samma blackmetal-patrask spelar in musikvideor i deras kyrka, ståendes på altaret och sådär. Och om de menar att det är okej att sånt sker i kyrkan, så tror jag definitivt inte att de skulle bry sig om att samma sak sker längre bort, i ett kommunhus som de själva inte egentligen direkt har någon koppling till.

Slutsats: människor tycks ha ett varierat omdöme. Jag håller med domprost Peder; kommunen kan inte rimligen stödja hets mot folkgrupp.

Solarstone & Jes, om trance och musik. Djupt, akta.

2009-02-18T00:18:00.004+01:00

Härmed retractar och abbrogejtar (med terminiologi snodd ifrån muslimsk hermeneutik kan det inte gå fel...?...?) jag alla tidigare påståenden om vad som egentligen är världens bästa trance. Och nej, detta är inte bara en sinnets nyck, utan rent objektivt. Här snackar vi fetast tänkbara renodling av rött och blått temata. Lite om det här med sånt förresten:

På samma sätt som man anar mönster i framgångsrika filmer, så är det med musiken. Det är bara det, att de muskulösa hjältarna har bytts ut till en sak, prinsessorna till en annan sak, mystikerna till en tredje sak osv. Trance (och förresten, vi talar alltså kvalitets-trance nu... ingen belgisk-vulgo-autobahn-uts) är en spännande musik-genre av flera anledningar, främst för att den är rätt renodlad när allt kommer kring. Fin-trancen, måhända ett begrepp som "går att problematisera".. men orka, har sällan en riktig anknytning till världen riktigt... därför kallar jag den blå. Flummigt tycker du, men snoka runt lite på youtube och se hur musiken presenteras visuellt. Du kommer att finna hav, himmel och allmänt tidlösa saker, också skönhet... alltsammans onåbart (modellerna är inte så retuscherade i det verkliga livet). I det att allt är så onåbart, gränsar till estetisk perfektion och så, kommer också ett ledsamt drag till skott i allting. Det blåa handlar ju i folkmun inte bara om luft, vatten, hav, fiskmåsar, soliga dagar och allt sånt.. "att ha huvet i det blå", utan det handlar också - kanske som en konsekvens av just det här - om en distans.. man förstår att man inte lever i det på riktigt... "feeling blue".

Av detta kan vi lära oss några saker. Att så många olika människor förstår trancen på ett liknande sätt, beskriver den på ett liknande sätt och så, med bilder som föreställer allt som ovan nämnts exempelvis, vittnar om att människan är mera subtil och nyanserad än vad några sketna ord kan uttrycka. Trance innehåller ju faktiskt sällan texter och sångare liksom, utan är för det mesta en samling toner ifrån instrument som egentligen inte finns. Det är märkligt att en samling ljud kan rendera en sådan likartad reaktion, ifrån den världsvida mångfald som trance-scenen utgör. Människan fångar upp mer än vad som explicit sägs, i allt. Därför är trance väldigt spännande, det är inte som en plastmugg med blaskigt kaffe ifrån pressbyrån.. "hit me baby one more time!", utan tar människor på allvar på ett annat sätt. Du är inte längre konsument av en svennig lättköpthet, utan tolkningssubjekt inför
Det är som

Någon gång framöver så ska jag skriva lite mera utförligt,

EDIT: Hmm.. ska det här inlägget vara såhär? Måhända var det bara utkast till något jag senare publicerat. Jag minns inte och tar inte bort.

@ 22:31

2009-02-17T22:31:00.003+01:00

och

=
44 kcal/krona. Visst, långt ifrån spaghetti (där kommer man upp i närmare 400kcal/krona).. men det här är riktigt gott också!

Varför är inte livet alltid så här? Måste allt vara så himla sofistikerat jämt? Det här är allra högst ändamålsenligt (sånär som på koffeinet, jag vet inte om jag kommer att kunna somna tyvvär), GOTT-jättegott!, festligt och lättätligt, snabbt och allt! Jag äter väl inte för att tillfredsställa någon brandy-sippande adelsdam med krökt överläpp - såsom en viss miss C. en gång så vackert beskrev fenomenet - utan för att fylla buken, vara fortsatt glad i hågen, vara produktiv.. och sådär! En funktionell definition av mat helt enkelt.. varför måste detta vara så fel? Provokatören i mig skulle nog härleda denna häxjakt på pragmatismen till den ack så arketypiska kvinnliga försiktigheten och regelbundenheten... det övermoderliga (ja, jag freestylar hobbypsykologi ikväll. Sitt vid min fot så ska jag lära dig allt jag kan. ) i oss arma krakar som på något sätt tycks klänga fast vid att kvällsmat är någonting beståendes av typ bröd och kvällsté som ska stoppas i magen, emellan kvällsnyheterna och tandborstningen. Så ynkligt egentligen, när man hela dagen går och läser om livet, universum och allting... om världens skapelse och den sista dagen, liv och död och allt annat sånt. Och så låter man sig begränsas av fantasilösa sorgligheter och barnets rutiner! Nej, här vill jag bestämt hävda min autonomi gentemot dessa världens fjättringar.

While im at it, så tänker jag i min skalle omdefiniera allt som har med kärlek att göra på samma sätt. Orka vara delux dammit, såhär på kvällskvisten är finliret fullständigt oväsentligt ändå. I all nyckfullhet utropar jag därför dagens ord (och om en timma är det nästa dag, med nya möjligheter) : pragmatism! Sjung till dess lov med haror och lyra, stäm upp vid Sion bland serafer och keruber!

Disneytips för en sockerchockad kvällsmänniska och annorstädes bra grejer.

Bam!

2009-02-13T23:47:00.003+01:00

Bam! Bästa kvällsmusiken ever, allt som fattas är mer iltarauha (kvällsté!).

Solarstone ft. Jes Brieden - Like A Waterfall

Psalm 62.

2009-02-12T02:14:00.005+01:00

Jag har ägnat halva dagen åt massa schematiserande av olika saker, och det slutar nästan alltid på samma sätt: man önskar sin hjärna till ett varmare ställe. Kanske har man som (blivande) teolog en dragning åt det där som ingen-egentligen-förstår-eller-har-någon-användning-för-ändå. Man vaknar upp och inser vart man har varit, när man av en normal människa får frågan om huruvida apostlarna sändes en och en eller två och två. Huh.
Som att cykla omkring på högsta växeln för att komma till affären och helt plötsligt utan vidare hamna på första växeln i hög fart. Man blir förvånad, fortsätter trampa lite och inser hur lätt det går. Sedan kommer man på att man egentligen inte har den minsta anledningen att skynda, så man taggar ner och inser att det är mycket trevligare för alla om man bara tar det lugnt, cruisar lite tittandes (förlåt svenskan, grekiskaparticiperna släpper inte i första taget) på ekkorrar och smultron på vägen. Kanske skippar köpcentret och åker till Statoil istället, köper en magnumstrut (jag förutsätter här att man är ute på landet nånstans, för magnumstrutar slutades såvitt jag vet säljas typ 2001 eller så... TYVÄRR!) och sådär. Solnedgången ligger på och allt får ett trevligt slut.

Nu tror jag att jag alldeles kom av mig i inlägget, men ja.. hörni ungdomar, psalm 62 var det. Den Svenska Psalmboken är förresten nog på top #3 av mina favoritböcker, tillsammans med Bibeln och Kung Caspian och skeppet gryningen.

Än finns det en värld/ den lever trots makter av död och fördärv. Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord, och redan satt yxan i livsträdets rot. Men räddningen sändes oss ovanifrån: Guds enfödde Son.

I tjänargestalt/ kom Ordet till oss och försonade allt, steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup, och älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss/ på Golgata kors.

Apostlar gick ut /med budskap till folken att Kristus är Gud. De lade ett hav mellan makternas hot, och livet i tro på Guds mäktiga Ord: ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram /i tron på hans namn.

Att leva av tro/ är grenarnas liv från Olivträdets rot, att bära ett ok i sitt jordiska kall, men själv vara buren av den som bär allt. Och svara på åklagarmakternas dom: försoningens ord.

Guds offrade Lamm/ ges ut för oss alla som Herren har sagt, att världen må leva och syndare tro, och förbönen omsluta himmel och jord. Av änglars och människors bön i hans namn /står jordkretsen fast.

En ångest går fram /och ofreden rister i livsträdets stam. Då kallar Guds Ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt: försoningens kalk.

Musik av the very G. Aulén! Seger och god natt.

Rubrik.

2009-02-10T21:14:00.010+01:00

Kan inte avslöja för mycket... det här är bra profundis-material (transc.'s mest missbrukade ord? :D) som gör sig bäst i sin helhet... och jag är inte klar än, men med i alla fall terminiologin ifrån Hegel;

I termer av insikt så har jag syntesat på ganska friskt idag... ingalunda min förtjänst. Speciellt inte mitt köttsliga intellekt. Händelser/insikter av dylikt slag inträffar förövrigt max någon gång i terminen, så ja... seger! Fil 3:12-16.

Ex cathedra @ morgonkvisten.

2009-02-09T06:50:00.005+01:00

Om någon prångt måste lyssna på någon musik som härnågonstans anförs, börja med:
The Doppler Effect - Beauty Hides In The Deep.

Vid 18 igår så var jag förresten på orgelinvigningen i domkyrkan. Andrew Canning var där, en stor orgel är där, och vi tre får typ 2 timmar tillsammans. Jag skulle nog berömma mig om att vara hans största fan, dessvärre vet jag inte om min kärlek är besvarad. När jag stog och glodde på när han övade inför en middagskonsert så ringde hans telefon och han slutade spela och började prata med någon, och vände sig om och kollade på mig som om han inte tyckte att jag borde vara där. Åhh, brustna hjärtans höst. En annan gång funderade jag på att stanna hemma i Uppsala över påsk, endast för att höra honom spela dessa härliga påskpsalmer. Det blev inte så, men ändå.

Nu var jag i alla fall där, och det var mycket fint. Säkert 1.5k pers i domkyrkan, och bra musik. Bland annat ett verk av en viss Ad Wammes, som heter Vallée des danses. Har hört det två gånger tidigare av samma Canning (stalker, jag? Kanske) och det är både tungt, fantasirikt (förlåt nu mina ständiga referenser till Lewis, men det kändes verkligen Narnia-episkt på sina ställen!) och nästan ledsamt. Fint, bra Canning!

Kunde inte sova...

2009-02-09T06:04:00.003+01:00

... så jag gick ut på en promenad. Lyssnade igenom hela Armin's "Imagine" (ex, #3 här) och , vilket torde vara den optimala musiken för sånt här. Trance som till hälften är idealistiskt blå, men är uppblandad med massa tjejigt röda och världsliga vocals = spinner vidare på det genomgående temat här, dvs fruktsamma symbioser av stereotypa könsroller... something for the kids! Min tes är förresten att desto mer stereotypt någonting blir, desto närmare till hands ligger det att betrakta det som arketypiskt (jfr. lärare i fjällräven-ryggsäckar). Jag gör alltså såsom allra minst jungiansk typologi en tjänst genom att spä på könssegregeringar á blått/rött... and all i got was this lousy t-shirt. Jaja.
Det var svinkallt. Jag såg tre personer ute, och en polisbuss.. annars helt dött. Jag har förresten föreläsning vid 10, men jag undrar om jag inte förtjänar att sova lite. Nu är det inte praxis på transc. att skriva om alltför svennevardagliga saker, men för allas kännedom så är min dygnsrytm helt ur spår, till följd av fredagens tenta vilken fodrade 'en nattlig insats' - dvs fulplugg av finaste slag; shotgun-googling av saker som man tror sig behöva veta. Tentautfallet var positivt, slutsats kolon: Wiki Är Segern.
Nog om sådant, vardagen är död för dem som dött och återuppstått med Kristus (vardagen kanske förresten bör betraktas som en ytterligare kategori till Irenaeus fördärvsmakter, ty den är bittrare än döden). Postar några bilder istället. Nu ska jag sova.

Ja, det är tidigare nämnda lyktstolpe ifrån Narnia, thanks for noticing!

Borde verkligen plugga istället.

2009-01-29T18:32:00.004+01:00

Tillverkades med té och världens för närvarande finaste låt;
Sundriver - feel!

Flytt, mammon och den där eftertraktade kvällsfriden.

2009-01-25T21:51:00.008+01:00

Bilder ifrån mitt nya boende på waldenströmska studenthemmet. Centralt beläget = i like. Ursäkta min minimalistiska stil, men det är sent. Jag har dessutom lyckats hitta en downbeat-remix av AvB's Yet Another Day, den och kvällstéet förklarar saken.

Två saker; 1) ja, jag har inte varit så ambitiös med kameran och 2), jag stör mig otroligt på att gardinerna blev så korta. Jag hade grejat som tusan för att lägga upp dom, men jag har inte exakthetens nådegåva, så blev det fel. Cuttade dom ~30cm och lade upp 10cm. När jag på riktigt orkar och är villig att erkänna mig besegrad av dessa skojare (det är sånt här man behöver en kvinna till. Eller åtminstone en symaskin), så får jag lägga ner dom igen. Ångest...
De båda förlåten sägs i alla fall vara det förhänge som man med stor säkerhet menar hängde i templet på Jesu tid. Det är nu brustet i två delar, och jag har hängt upp dom ganska långt ifrån varandra för att vidare göra en poäng av att Ljuset nu flödar fritt både in och ur mitt rum - världens innersta, dit jag dagligen färdas för att bära fram mitt liv som ett offer till Herren.

Annars känner alla igen vår kära kvartett till psuedo-ikonostas antar jag. Gitarren, min kära Ibanez (min tredje Ibanez!.. första akustiska), har jag moddat en aning. Köpte 6 olika varianter av sandpapper, vilket egentligen visade sig vara fullständigt onödigt - tre hade räckt, och slipade ner stallet för att sänka stränghöjden. Lättare och roligare att spela. Det tråkiga i historien är att jag bara fick tag på bronssträngar, vilka inte alls är lika mustiga. Det neutraliserar liksom mitt ingrepp, och rolighetsskalan ligger på +/- noll. Nåväl.

Här har vi grejer. För det första är muggen egentligen inte i någon sorts vaxkrite-blå, utan den är djup och mörk och exotisk och fin. Kanske det finaste av blått som finns! (försöker legitimera köpet. Egentligen hade en termos varit mer på sin plats, men "orka vara så förnuftig". Just den där förnuftighetsfrasen återkommer vi nog till, då mina köp som regel.. aldrig är speciellt förnuftiga. Sätter mitt hopp till att någon Katharina von Bora kommer och styr upp det här).
Förresten gör Waynes det fetaste i kaffeväg i stan. Jag har latteat-omkring lite varstans i en månad eller två, och kommer inte till någon annan slutsats. Dessutom har de en snygg logga. Och den är inte varm att hålla i! Kort sagt, det här var världens bästa köp. You heard me, världens bästa köp.

Nu vill jag passa på att ursäkta den här diabildsvisnings-feelingen som jag alltid lyckas få fram (eller det kanske bara är jag som är väldigt estetiskt medveten, som tänker på sånt? Ja, så måste det vara).. men det är logiskt att visa en bild först och skriva sen. Förlåt.

"Här ser vi då"... den vas som jag har spanat på i säkert två veckor. Så vad gör man när studielånet betalas ut? Köper, naturligtvis...!
Det tillkommer alla sanna vänner till fosterlandet, att i dessa karja tider sluta upp och konsumera mera™ så att våra kamrater inte behöver avskedas osv osv... så här drar jag mitt strå till stacken. Jag fick förstås VIP-rabatt på den, på tiden att jag får den behandling som rätteligen borde tillfalla mig. Förvisso så frågade jag om det, men ändå... ...hush you.

Golvlampan är inte så lam som den ser ut; ljuset är pissigt, min kamera hatar mig och dessutom hade jag inte tålamod till att knåpa ihop något bättre. I verkligheten är den lika mystisk och fin som lyktstolpen i Narniaskogen, det kan jag försäkra eder om. På golvet ligger Gustaf Aulén och berättar om sina 96 år. Och på väggen hänger Jesus Kristus, aka. världens ljus.

Ja, av bildens beskärning så anar man hur otroligt populistiskt djupsinnig jag är. Antingen det, eller så ligger det spröda, cremefyllda rån med god chokladsmak ifrån Göteborgskex längre till vänster och liksom förtär den annars så existentiellt laddade bilden. Blomman doftar ju av Guds skapelse och påminner på det viset om teologin, vasen är välsignat kurvig med markerad midja och datorn vittnar både om världens förgänglighet och den myckna möda som hör studentlivet till. Vem som helst kan förstå att en påse göteborgskex inte under några omständigheter platsar i detta sällskap.

Cribs är nu over and done with. Avslutar med en Linda Rosing-pose framför mina pontifikala förlåt. Kommer i svartvitt för att förhöja glamvärdet i inlägget.