Blaskagg

Som Patrik Sjöberg måste hon

2009-07-11T12:23:00.001+02:00

Hon har en ny stor säng, Fia. En jättestor och hög säng, och Fia är liten. Hon måste hoppa för att komma upp i den och ibland misslyckas hon.

Pavlov och det där

2009-07-11T11:04:00.000+02:00

Fia?
Ja?
Jag vet varför jag blev så sömnig.
För att vi drack vin?
Jo, fast det finns en roligare anledning.
Mm?
Det är bara det att det är vad heter det betingat. När jag plockat ut linserna vet jag att det är dags att sova. Jag är betingad, kan man säga så?
Jag tror inte det.

Regel nummer ett enligt Fia: Skända inte värmlänningar i Värmland

2009-07-10T10:37:00.004+02:00

Brukar göra en lista över mina favorittjejer, jag. Sådana jag beundrar och är kär i. Den är för föränderlig för att ristas. Men Fia har förekommit. Liv Strömquist har förekommit. Nour El-Refai har förekommit. Lowood-Therese har förekommit. Sophie Zelmani har förekommit. Nina Hemmingsson har förekommit. Hon i receptionen har förekommit. Hanna H har förekommit.

Jag satt där i Folkets park med Marcus och hans kollega och jag sa att jag tröttnat på Hanna H. Sa inget om en lista, utan bara helt apropå. Eller apropå att Lowood-Therese hade fått välja mellan Marcus och Hanna H i en intervju i tidningen och att hon valt Hanna H, och då ville jag bara säga att jag tröttnat på Hanna H. Det lät som att jag hatade Hanna H. Jaha, sa Marcus kollega, det är min polare det. Jag skämdes och det går inte att rädda situationer när man skäms.

Alla borde skylta med sina snälla tankar

2009-07-09T14:34:00.001+02:00

När det öser ned, när ingen kan ignorera öset. När man måste mota det med kläder. När de flesta ser ut som fritidsledare, snälla, trygga, varma. Han dyker upp, basisten i Lowood. Ser lika inbjudande ut som på scen. Jag hör hans röst i huvudet. Jag säger inte det är ju du ju som är så bra och det ångrar jag lite grand efteråt.

Dina tankar har någon annan tänkt förut (igen)

2009-07-09T09:42:00.000+02:00

Talar han än? Säger han ord? Det är jag som frågar, och jag önskar att jag vore mer originell när svaret kommer jakande. Att jag kunnat säga vad synd. Vad synd att han säger ord nu, att han inte kunde stannat så som han var, suttit still och hållit käft (och åkt lite rutschbana), som han var. Så fint det måste ha varit, så synd att mista. Istället säger jag vad kul. För det är ju kul, med ord, också. Jag kan gott släppa originaliteten för deras skull.

Dina tankar har någon annan tänkt förut

2009-07-09T00:04:00.001+02:00

Jag läste fyra böcker på samma gång och det var inte bra för mig, för dem. Jag smetade ut mig, dem. I alla fyra bombades Dresden. I alla fyra var pappan kär i mostern. I alla fyra satt jaget ensam i en rutschbana i en McDonald’s-park i ett industriområde.

Gordon Fights igen

2009-07-07T13:10:00.000+02:00

De här bör ni fortfarande hålla ögon och öron på.

Ett sätt att leva bland andra sätt

2009-07-06T15:16:00.000+02:00

Jag slutade läsa böckerna efter hundra sidor. Det var en grej jag hade. Slutade läsa efter hundra sidor, slutade på topp. Jag fick början, pirret, första kyssen, förälskelsen och sedan slutade jag innan det dalade. Slutade, alltså. Avslutade inte, alltså. Förekom böckerna, lämnade dem innan de fick chansen att lämna mig med ett hål i magen. Hundra sidor var toppen, trodde jag.

En fråga om attityd

2009-07-06T14:19:00.000+02:00

Jag lärde mig danska. Ville jag säga hej sa jag haj. Ville jag säga hej då sa jag haj, haj.

Det känns som semester men är det inte

2009-07-06T10:59:00.001+02:00

Jag och Tomas Andersson Wij åker iväg. Vi sjunger för högt och för gällt om Tommy och hans mamma, en blues från Aspudden och Hudiksvall och Malmö. Fast vi viner genom Närke och vidare ut på en bred asfaltsväg genom tjocka värmlandsskogen. Jag lämnar Tompa att värmeslagsdö i loket, byter spruckna bilhögtalare mot basfladdrande kortbyxor. Där står Marcus också, i Folkets park och visar mig allt, visar mig runt. Han går iväg för att skriva och jag ser Lowood igen, ännu närmare denna gång, två meter, och jag blir ännu mer kär. Jag och Fias bror fnittrar när Lowood tittar på oss, måste titta bort för att inte huden ska brännas sönder. Tiger Lou spelar efter ett och när jag gungat klart ljusnar det. Fias bror har åkt hem och Marcus följer med mig till loket. Solen fortsätter uppåt medan vi nästan dör av en lastbil och pratar om barn. På grusvägen sedan ser vi båda en påkörd katt, säger vi båda neeej. Tompa får inte återuppstå förrän ett halvt dygn senare.

Vänta med heroin

2009-07-02T12:54:00.000+02:00

Det är inte konstigt att vi dör av hjärtat. När livet består av väntan och väntan består av stress och stress stressar hjärtat. Väntadet kan aldrig gå snabbt nog och jag väntar. Vankar av och an, vilket måste vara en tysk rest, det där an, en sump i botten av kaffekoppen, det där an, en blindgångare från andra världskriget, det där an. Vankar av. Vankar an med rusande hjärta. Sedan slutar jag vänta, säger nog, bara. Nog. Jag möter solen och ett barn i en vagn gjord för just honom. Han sitter dubbelvikt med kinden mot knät, med slutna ögon och öppen mun som en heroinist efter silen. Solhatten på sniskan. Hans huvud studsar i knät för varje regnränna i trottoaren, för pappan kör vagnen snabbt och talar högt i telefon. Jag ska spela badminton, tänker jag. Inga problem att spela inomhus när alla vill vara utomhus, tänker jag. De tiderna behöver man inte vänta på.

Det är två världar, olika

2009-06-30T00:15:00.000+02:00

Jag läser om bibbar i bloggar och jag säger därför på jobbet att mmm jag ska bibba och i hammocken att åååh jag bibbar och liggande vridande vrångande sovande bort hela fina lördagen inomhus i en svettig säng med öppen balkongdörr att uuuh fy fan jag har bibbat men ingen som jag säger det till förstår vad jag säger. Jag måste säga bib alltså bag-in-box och då förstår de och säger jaha.

Den bipolära tillvaron

2009-06-26T13:44:00.001+02:00

En dag när Kajsa kom hem från skolan mötte hon sin pappa redan i hallen. Kajsa var ett glatt barn. Älskade livet och fröken och blommor. Hon hade inte fått av sig väskan när hennes leende stelnade och pappa sa Kajsa, det har hänt en jättetråkig sak. Kajsas mage började göra ont. Michael rasade i golvet i dag, sa pappa. Magontet blommade ut, blommade in, fyllde hela mellanmålshålet. Hon började gråta. Stor gråt, hulkande vid köksbordet. Michael. Men lilla gumman, sa pappa, så farligt är det inte, vi köper en ny affisch.

I gnistret

2009-06-25T22:11:00.001+02:00

Jag sitter i solslänten med en samling barnvagnar bredvid mig. Barnen rumlar omkring och slår sig och föräldrarna skålar rödvin och där sitter ju jag, i pappas skräddarknä. Som i fotoalbumet. Knubbkindad i röd solhatt, för liten att rumla med de andra men tillräckligt stor för att äta apelsinklyftor. Föräldrarna runt om oss är smala och snygga och har stora solglasögon och när då blivit nu har två av papporna kört ihjäl sig och en av mammorna dött i cancer.

Det var krig

2009-06-23T18:17:00.000+02:00

Vi gjorde andra grejer i trapphuset också. En gigantisk ärtbella till exempel.
Vanliga ärtbellor kom från tomma toarullar. Man tejpade fast en
uppklippt ballong på ena sidan och sedan var den klar för fight. Den gigantiska ärtbellan var en annan historia. Den var längre än fyra hushållsrullar, hade fodral och sköttes av två personer. En ställde in siktet och sa fire och den andra släppte då den uppklippta jättestora Mcdonaldsballongen vi gaffatejpat fast. Ingen kunde föreställa sig vad för sorts papper som levt runt rullen tidigare. Vi ritade längs sidan, skrev Den gigantiska ärtbellan, och sedan sköt vi på folk från fönstret i trapphuset. Träffade en person i munnen och kastade oss på marken. Ålade tillbaka till lägenheten.

Räddningstjänsten

2009-06-21T13:37:00.001+02:00

Jag tittar på bilder av min bror igen. Han och Golaleh och Hija och Yasmin och Soma och två smutsiga glada brandmän i full mundering. De poserar i mina föräldrars trappuppgång. Hija kramar om en av brandmännen och en av brandmännen kramar om Soma och min bror gör V-tecknet. Alla ler. Brandmännen verkar vara hjältar. De andra verkar vara räddade.

Ska inte göra sig omöjlig

2009-06-18T14:42:00.001+02:00

Man får bara en chans, sa han. Man är tjugoett i ett år endast, sa han. Så man väljer och väljer och sedan sitter man där i den bästa av världar, för det är den enda som finns, sa jag. Den enda som visade sig vara möjlig.

Vi blir det vi förväntas vara

2009-06-16T10:52:00.000+02:00

Apropå zombieknarkare. På vägen hem nu gick en tidningsförsäljare förbi mig i tunnelbanevagnen. Han hade inget kort runt halsen, hade nog snott tidningarna. Hade simmiga ögon. Det var Micke.

Östra Suder var inte så jävla hett då

2009-06-14T23:05:00.002+02:00

De var som zombies, knarkarna. Jag och Love och Johan är överens om det, söderknarkarna var som zombies och man var tvungen att ta omvägar och hoppa över staket och springa ibland för att undvika dem, för att de inte skulle få syn på en. Och någon gång då och då fick vi nog och retade dem, sådana historier har vi alla tre visar det sig. Johan och Love blev jagade ända in på skolgården, berättar de, och blev räddade av jympalärare Jerry som kastade basketbollar på zombiesarna. I min historia som liknar deras historia väldigt mycket blev jag och mina gårdskompisar rädda för en av zombiesarna som kom ut med en rostig kniv, och vi blev räddade av Viktors styvpappa som var kanske tjugofem år och som såg vad som hände och flög ut från balkongen som stålmannen.

Hur jag blev Kiwi apertif

2009-06-13T13:53:00.000+02:00

Den enda med körkort då var just muskel-Anders. Han ville inte köra ensam hela vägen till Roskilde så vi tog tåget från Sankt Eriksplan. Det var mörkt när vi kom fram och en av de blonda danskarna sträckte fram handen och sa annars? Jag sa jorå, svettig resa men skönt att vara framme, hur många dagar har ni varit här nu? Senare på kvällen förstod jag att dansken hette Anders och att Anders uttalas Annars på danska och att han alltså presenterat sig. Vi satt i en huttrande ring under partytältet och lät en flaska Kiwi apertif vandra. Det regnade utanför. Jag ville visa danskarna att jag inte var en liten lort, en löjlig svensker, så när det var min tur tömde jag flaskan. Sedan tappade jag muskelfästet i ryggen och såg regndroppar dansa på linserna och danskens storebror tog hand om mig, tappade mig i brännässlorna. Muskel-Anders tog ett kort på mig och min raviolispya morgonen efter. Jag såg glad ut på kortet, smutsig men glad. Resten av veckan fick jag sova bredvid en dansk med pacemaker. Tsick lät det varannan sekund. Tsick. Tsick. Tsick. Tsick.

Sankt Eriksplan existerar samtidigt

2009-06-12T14:34:00.002+02:00

Muskel-Anders bodde här, längs vägen till jobbet, jobbvägen som jag haft i två år, han bodde längs den. Det var i den lägenheten, den ligger här borta bara, jag sov på soffan i den lägenheten och vaknade ofta av skolpraktik-sms och ICA-samtal (”Jag öppnar nu. Var. Är. Du.”). Det var i den ettan vi redigerade spyfilm och det kändes som om den låg så långt bort, lägenheten, som om jag åkte tunnelbana i en evighet. Muskel-Anders var fortfarande ihop med AC och de sydde svarta gothiga överdrag till kuddarna i den där soffan jag låg på. Kuddarna blev aldrig klara. Man gick och gick hur som helst, man gick för att komma dit och jag går för att komma till jobbet och jag tänkte nu på att de där två vägarna är samma fast med tio års mellanrum.

Frrrutti di mare

2009-06-12T13:36:00.002+02:00

Flingsaltet, periodaren, så ojämnt populärt, så klumpvis gott, och det kan lämna oss med struma om vi inte är försiktiga och mångsidiga och balanserade. Tänk på det.

Skydd

2009-06-09T22:46:00.002+02:00

Efter eftermiddag i (pudrade) latexhandskar luktar händerna one night stand och fet salt magond förmiddagsfrukost. Jag sitter på bussen och luktar på dem, händerna. Tittar ut på centrum och luktar på händerna och tänker att jag vill tvätta dem.

Ett mönster får sin förklaring

2009-06-08T16:45:00.001+02:00

Tonårsfilm, tonårsmusik, tonårshår. Tonårsbok. Inte konstigt egentligen, att jag är där igen, att jag söker mig dit när allt rämnar, när allt är nytt, igen. Tommys mamma, hör du mig? Det är inte konstigt att jag sladdar tillbaka till då. Identiteten kunde göra krumsprång då, var formbar. Är formbar.

Andrea med genitiv-s

2009-06-07T13:54:00.000+02:00

Jag låg efter och jag sa det. Sedan gick jag om och sedan sjöng vi och sedan försvann minnet. Rebeckas och Andreas bara armar bar mig, tydligen, och jag vaknade hemma hos muskel-Anders.