Enkel men komplicerad - Kultur

Du är så yeah yeah

2008-08-06T09:30:00.003+02:00

Martin Svensson har skrivit en bok. Ja, det är helt sant. Mannen bakom låttexter som ”Du är så yeah yeah wow wow” har faktiskt knåpat ihop en hel bok. Den kom visserligen ut förra året men nu finns den som pocket. "Hej! Mitt namn var Elton Persson" heter boken och när man läser vad den handlar om så verkar den misstänksamt självbiografisk. Jag ska inte vara alltför fördomsfull när det kommer till Martin Svensson, det är ju faktiskt mycket möjligt för en människa att utveckla sin litterära förmåga under nästan tio år. Dessutom ska jag inte sticka under stolen med att jag faktiskt gillar ”Nina Rochelle”.

Förövrigt så skrev Gefle Dagblads recensent och min tillika vän Tina Hemmingsson att boken var bra. Och Tina Hemmingsson är verkligen inte den som strör positiva adjektiv omkring sig när hon recenserar böcker, det ska ni ha klart för er. Hon är en relativt svårflirtad recensent och det är det som gör att jag nog tänker ge Martin Svensson en chans. Fast så särskilt bråttom känner jag inte att jag har.

Gladmusik

2008-07-31T09:02:00.003+02:00

Det finns musik som alltid får en på bra humör, oavsett hur humöret såg ut innan man lyssnade på just den där låten. Den som får en att vilja hoppa runt i vardagsrummet och mer skrika än sjunga med i texten. Den som bara genom introt gör att man får ett leende på läpparna. Det är egentligen helt fantastiskt hur stor inverkan musik har, åtminstone på mitt humör. På mitt liv till och med.

Hur som helst så är det alltid roligt att hitta nya gladlåtar, vilket man ju gör lite nu och då. För det är ju så, att i början har de en förmåga att göra en på lite extra bra humör. Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är Miss Li. För ärligt, kan man bli annat än glad av den här?

Ge mig en bra rysare

2008-07-20T23:10:00.005+02:00

Jag älskar rysare, bra rysare det vill säga. Thailändska Shutter är en sådan, liksom amerikanska The Ring och fransk/rumänska Ils. Men för att hitta de där riktigt bra rysarna måste man gå igenom en hel del dåliga. Dåliga rysare (enligt mig) är sådana som genererar frågor som ”Men varför går hon in där?”, ”Varför springer hon inte?”, ”Hur kan han göra så?” och liknande. Sådana filmer blir jag mer stressad än skrämd av. The Texas Chainsaw Massacre är en sådan film. Jag fick den nya versionen av den i en filmbox med tre rysare som jag inte kunde låta bli att köpa för sextionio kronor. Ingen av filmerna var direkt bra men motorsågsmassakern var värst. Den var inte dålig men den är just den där typen av film som jag absolut inte tycker om. Jag var så stressad tillslut att jag önskade att alla bara kunde dö någon gång så jag kunde få slappna av. Och det känns inte alls vidare humant att tänka så.

Det är faktiskt inte alls det lättaste att hitta bra rysare. Sådana där som lämnar en med knottror i huden och en känsla av att man bara måste ha garderobsdörren stängd när man ska sova. Men det är värt det; att gå igenom alla dessa dåliga för att hitta guldkornen. Ändå.

Novellfilm 2008

2008-07-16T22:11:00.008+02:00

Jag verkligen älskar svenska novellfilmer. De är som filmisk poesi, små dikter som på väldans liten yta säger så väldigt mycket, och med "undertexter" som inte alltid är helt lätta att läsa. På SVT visar man under sommaren alla nio bidrag från novellfilmstävlingen 2008. På onsdagar klockan 21.30 äras åtminstone mitt vardagsrum med en novellfilm och om jag mot förmodan skulle råka missa någon så finns de självklart att se på SVT:s hemsida.

Hittills så har jag särskilt gillat ”Hjärtrud” som visades förra veckan, det kan ha att göra med att jag är en obotlig romantiker. Kanske att jag kände igen mig i huvudkaraktären en aning, om man tar bort de psykopatiska dragen förstås.

Hur som helst så är dessa novellfilmer något jag verkligen rekommenderar i sommarkvällen.

Min bokhylla - Jack

2008-07-13T14:33:00.011+02:00

Jag har läst min första bok av Ulf Lundell. Jag kände för att läsa honom och varför då inte börja med Jack, som jag köpte för sextionio kronor på årets bokrea. Jag tyckte om den fastän det känns lite grann som att jag inte borde ha gjort det. Han skriver egentligen inte bra men eftersom han själv uppenbarligen skiter fullständigt i det så blir det häftigt istället för dåligt. Jag blir imponerad av att han vågar vara så inkorrekt när det gäller språket, att han vågar strunta i allt vad grammatik och regler heter. Så istället för att beklaga mig över det undermåliga språket så blir jag istället helt betagen och framförallt så blir jag glad. Det känns befriande på något vis.

Sedan kan man förstås klaga på bilden han ger av kvinnan genom Jack men jag har överseende med det också för egentligen känns Jack bara som en typisk, rätt omogen, ung man. Men man ska heller inte blanda ihop Jack med Lundell alltför mycket. För vem är jag eller någon annan att tala om vad som är Jack och vad som är Lundell, även om man vill läsa in ganska mycket (jättemycket) av Lundell i Jack. Men spekulera i vem som är vad kan man ju göra hur länge som helst utan att få några egentliga svar.

Handlingen är väl ingenting speciellt egentligen men ändå drar den en med, får en att på något sätt längta dit, vilja vara där. Som får en att romantisera och fantisera om ett sjuttiotalsStockholm (även om jag själv gärna tackar nej till drogerna). Jack och gänget festar med både droger och alkohol, kämpar mot tristess, raggar och försöker komma på ett sätt att leva utan att livet går en förbi.

Den här boken gör mig konfunderad. Det känns, som sagt, som att jag inte alls borde gilla den och ändå gör jag det, jag älskar den. Och när den tog slut saknade jag den, jag saknade karaktärerna i den. Ibland läser man böcker som kryper in under skinnet på en och liksom fastnar där, Jack är en sådan bok. Man vet att en författare har lyckats med att få sina karaktärer att kännas levande när läsaren kommer på sig själv med att undra vad de gör efter att boken har tagit slut. Och det gjorde åtminstone jag.

Filmen däremot önskar jag att jag aldrig hade sett.

Efterlysning: Karin Liungman

2008-06-29T13:28:00.006+02:00

För oss som var barn på sjuttio och/eller åttiotalet förknippas nog Karin Liungman framförallt med Djurens Brevlåda där hon och James Hollingworth sjöng om demonstrerande älgar och djur som hade svårt för att komma över vägen. Men 1974 släppte de även en LP för en lite vuxnare publik, ”Medvind” med låtar som Morgon på Kungsholmen, Det borde varit vildros, Bli hos mig i natt och andra myssjuttiotalslåtar.

James Hollingworth är tillbaka i rampljuset och sjunger bland annat miljövänlig musik och engagerar sig i spelningar för Green peace-galor. Men vart tog Karin Liungman vägen, någon som vet?

Min stereo - Amy MacDonald

2008-06-10T22:54:00.002+02:00

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller om det är de jag lyssnar på som börjar bli yngre. Amy MacDonald är född 1987 men har en röst som definitivt inte skvallrar om en ung ålder. Dessutom kan man ana den där skotska dialekten som jag är så svag för även om hon oftast låter engelsk och ibland nästan irländsk.

Hennes låtar från albumet ”This is life” får mig att må bra. En del av dem får mig till och med att hoppa runt i lägenheten och de gör livet lite lättare att leva. Men det betyder absolut inte att texterna är lättsamma. Snarare tvärtom. Och det är en del av det som gör henne så bra.

Jag hoppas att Amy MacDonald inte är en sådan artist som försvinner efter ett tag, utan att hon håller sig framme, gör sig hörd och fortsätter att producera. Jag gillar starka tjejer som henne. Extra roligt är det att hon kommer från Skotland. Heja henne!

En inställd spelning är också en spelning

2008-05-21T16:22:00.008+02:00

När Ulf Lundell slutade dricka spred sig ett missnöje bland vissa beundrare och med plakat uppmanade de honom att börja supa igen. Vissa tyckte att han skrev sämre låtar andra tyckte att hans uppträdanden helt enkelt inte var lika bra då denne var nykter. Och Uffe började dricka igen och när alkoholen tillslut nog överhanden myntade denne uttrycket ”En inställd spelning är också en spelning” och jag håller med till en viss grad. En inställd spelning är mer en spelning än en katastrofal spelning av en människa som är så full att man inte ens hör vad han eller hon sjunger.

Jag tänker främst på en konsert som SVT sände för en tid sedan med den omskrivna Amy Winehouse. Det bästa hade varit ifall hon hade känt till och använt sig av Lundells uttryck. En inställd spelning hade varit att föredra. Det hela var så pinsamt att inga adjektiv räcker till för att beskriva eländet. Om jag hade varit där och om jag hade betalat för en biljett så hade jag krävt mina pengar tillbaka, alternativt envisats med att de åtminstone skulle användas till att tvångsinta den fulla/höga/galna kvinnan på scenen. Jag skulle vilja låsa in henne på Betty Ford tills hon är minst femtio år gammal.

Hennes speciella röst drunknade i sluddriga ord och trasslades in i vingliga ben. Under hela tiden jag tvingade mig själv att se på spelningen satt jag och blundade med ena ögat och det andra var halvt skyddat av en kudde så där som man gärna gör när man ser en misslyckad komedi som istället för rolig bara blir pinsam. Att höra vad hon sjöng var fullkomligt omöjligt. Och det enda som egentligen upptog min tid var att med tankekraft försöka hindra henne från att falla omkull, även om jag var fullt medveten om att spelningen inte var direktsänd. Det var nära att hon föll ett par gånger när hon vacklade omkring på scenen, det var det.

Men bara för att hon klarade sig från att ramla så betyder det ingalunda att hon klarade sig från diverse andra pinsamheter. Publiken verkade måttligt road av Amys mellansnack och jag förstår dem. Hon sluddrade att hon var full medan hon tog en klunk av något som liknande rödvin ur ett ölglas. Som om ingen redan hade listat ut att människan var långt ifrån nykter. Sedan anklagade hon publiken för att skratta åt hennes skämt enbart för att de tyckte synd om henne just för att hon var packad. Publiken sa ingenting. Jag bytte kanal. För vissa gånger är en inställd spelning mer en spelning än en spelning gjord av en alltför full artist. Ibland är en inställd spelning faktiskt att föredra.

Min stereo - Forsberg & Wiehe - Dylan på svenska

2008-05-03T13:40:00.011+02:00

Att översätta Bob Dylans låtar till svenska kan inte vara helt lätt och att sedan dessutom ta sig an att tolka dem, det är modigt och Mikael Wiehe kan det där. Han får fram texternas kärna, får dem att låta innerliga istället för att bara pressa in dem i originalet för att få det att låta så likt som möjligt.

Framförallt är jag imponerad av Ebba Forsberg och hennes sköna röst. Hon har tidigare körat bakom bland andra Ulf Lundell men hon har även gett ut egna album innehållande riktigt bra låtar som Hold me och Walk alone. När hon sjunger Adjö Angelina (Farewell Angelina) då måste jag få tillstå att hennes tolkning faktiskt är bättre än originalet i mina öron. Så får man inte riktigt säga; att något någonsin är bättre än Dylans originalversion men jag gör det ändå. Det är något i hennes sätt att sjunga Adjö som gör låten så där innerlig och stark och det där liksom som försvinner i originalet.

Även Spanska stövlar (Boots of Spanish Leather) skulle jag vilja säga når längre in i hjärtat än vad originalet gör. Kanske att detta beror på att den här är gjord som en duett och av någon anledning är jag svag för just duetter. Sedan kan jag även tycka att sånger blir innerligare när de sjungs på svenska. Man lägger mer tyngdvikt på texten. Åtminstone jag lyssnar noggrannare. Hur som helst så är hela skivan helt klart värd att lyssna på om och om igen. Och sedan en gång till efter det.

När teven krockar med radion

2008-04-27T19:07:00.007+02:00

Mikael Wiehe pratade om och sjöng Bob Dylan tillsammans med Ebba Forsberg i Svt2 samtidigt som P3 sände en riktigt stark och bra dokumentär om Fadime Sahindal och hennes tragiska öde. Då tackar vi för både web-tv och web-radio.

Om man är intresserad så kan man se Wiehe och Forsberg här och lyssna på dokumentären om Fadime kan man göra genom P3dokumentärs hemsida.

Jag rekommenderar verkligen att göra både och.

Dumpningsbrevet

2008-04-21T00:28:00.004+02:00

Kobra kan vara det bästa och mest informativa programmet när det gäller kultur. Man får alltid veta intressanta saker som man inte hade vetat annars. Dessutom får man veta sådana där saker som man faktiskt gärna vill veta, även om man inte visste om det innan man visste om det, så att säga.

Alldeles nyss såg jag ett reportage om den franska konstnären Sophie Calle. Hon blev dumpad, av mannen hon träffade, via ett mail. Av det mailet bestämde hon sig för att göra ett konstverk, vilket hon har sysslat med de senaste åren. Hon har låtit 107 kvinnor, alla experter inom olika områden, tolka och besvara mailet. Och genom att jobba med brevet så har hon liksom som vänt lite på rollerna, tagit sig ur offerrollen och använt arbetet med brevet som terapi. Och tillslut blev verket större än själva relationen någonsin var. Det är en rätt häftig idé. Jag undrar vad den före detta pojkvännen tycker om utställningen som analyserar sönder hans dumpningsbrev. Fast å andra sidan är det inte första gången Sophie Calle gör något liknande så han borde kanske ha anat vad som skulle komma.

Delar av utställningen, som heter Take care of yourself, går att se här, om man står ut med den dåliga kvalitén. Brevet kan man läsa på Kobras hemsida och hela intervjun med Sophie Calle kan man se här. Och vill man se hela utställningen i verkligheten, då får man ta sig till Paris.

LaChapelle i Sverige

2008-04-10T23:37:00.004+02:00

Jag såg i kulturnyheterna en intervju med konstnären och fotografen David LaChapelle som ställer ut på Factory i Nacka från den 12:e april till den 5:e maj. I utställningen ingår fotografier föreställande bland andra Madonna, Uma Thurman och Paris Hilton. Det låter rätt tråkigt om man inte är så mycket för kändisar. Men om man lägger till att David LaChapelles konst ofta är politisk och tar upp bland annat den galna kommersialismen och klimatfrågor, samt att hans återkommande grundton är att konsumering gör oss olyckliga, så känns han genast mer intressant. There's more to the picture than meets the eye, så att säga. Och om man inte vet vem LaChapelle är så förstår man ändå att det inte är simpla kändisbilder det talas om här. Utställningen som innehåller tjugo års arbete på tvåtusen kvadratmeter kan vara riktigt rolig att se. Den gör det åtminstone väldigt lockande att boka en tågbiljett till huvudstaden inom kort (samt förbanna mig själv lite för att jag inte bor där saker händer).

Besök David LaChapelles hemsida här.

Min bokhylla - Fint som snus

2008-04-09T22:52:00.004+02:00

Daniel Boyacioglu är född 1981 och har syrianskt ursprung, vilket syns i en del av hans dikter i den här samlingen. Men allra mest skriver han om diktens egen problematik, en slags metadiktning. Han funderar över ord, över diktens vara eller icke vara. Han har själv sagt i en intervju att det som gör en dikt bra är ett effektivt språk som förmedlar innehållet och ibland kan det kännas i hans dikter att han är frustrerad över att detta, vid tillfällen, uteblir i hans egna. Jag får känslan av att han måste skriva dikter. Jag ser framför mig hur han alltid har med sig penna och block och hur han allt som oftast plockar fram det bara för att han måste skriva ner en iakttagelse som senare blir dikt. Därför innehåller många av hans dikter också rent vardagliga händelser men ändå oftast med en djupare undertext, för ingen av dikterna lämnar en med ett ”Jaha?” utan alltid med en fundering. Han skriver mycket om orättvisor och ibland kan diktningen nästan kännas som prosa.

Daniel Boyacioglu har vunnit SM i poetryslam 2001 och 2002 och man kan tydligt märka att det är hans nisch när man läser hans dikter. Allra helst skulle jag vilja ha dem på en ljudbok. Jag hoppas att just ljudböcker kommer att bli ett populärt sätt för poeter att nå ut med sin poesi, särskilt då det gäller poeter som sysslar just med poetryslam eftersom det är så mycket känslan och rytmen som spelar in där. Visst kan jag läsa dem med känsla och rytm men man är ändå nyfiken på att höra dem genom poetens egen röst. Jag har sett Daniel Boyacioglu framföra sin poesi på TV. Bland annat i en dokumentär om just SM i poetryslam och det är en helt annan känsla än att bara läsa samma dikt i en bok.

Fint som snus är en fräsch diktsamling, även om jag tyckte bättre om den när den kom än vad jag tycker om den nu. Jag plockar fortfarande fram den ibland för att läsa en dikt eller två och jag har mina tydliga favoriter. Det jag är allra mest förtjust i är nog den enkelhet som återkommer i hans dikter. De är ofta korta och koncisa men slagkraftiga ändå. Och det är just det som gillar allra bäst.

"radbrytningen är fysisk
... brytning
den är framförallt rytmisk

som blankraden ger dikten
luft att andas
melodi som blåser
vind under vingar

om den inte svävar
kan den inte landa
mjukt... där poeten väntar"

Daniel Boyacioglu

Så ska det låta

2008-04-04T21:08:00.006+02:00

Om du missade ”Så ska det låta” ikväll föreslår jag att du ser på reprisen (SVT1 5/4 eller SVT1 9/4) och om du missade också den, så kan du se den via webTV här. Då kommer du att få njuta av Frida Öhrns fantastiska röst. Överhuvudtaget tycker jag att ”Så ska det låta” är ett underskattat nöjesprogram i min generation. För ett par veckor sedan var Åsa Fång med och briljerade med sin röst och sin karisma. Vilken utstrålning den människan har! Det programmet kan du om du vill se här.

Och Peter Settman är faktiskt rolig. Han har vuxit en del sedan "Ronny och Ragge" om man säger så.

Min stereo - Antony and the Johnsons

2008-03-21T12:44:00.004+01:00

Jag är helt betagen av den här gruppen. Jag lyssnar på dem hemma, i mp3:n när jag är ute och går, på stan, överallt och hela tiden. Nästan så att jag inte vill träffa någon för det betyder att jag måste vara utan Antony sjungandes i mina öron. De har, under de senaste månaderna, nästan hela tiden funnits i min närhet. Och jag är så glad att de blev så pass stora att de lämnade New York för att erövra världen med sin musik. Och jag är glad över att fenomenet blogg finns för det var nämligen därigenom jag fann dem. Jag gillar att texterna inte handlar om vanligt heterosexuellt kärleksdravel utan att de vågar stå ut med ett annorlunda innehåll. Sedan om det råkar handla om könsförvirring, kärlek eller tankar om döden, det spelar ingen roll. Antony gör allt vackert känslofyllt med sin otroliga röst som dessutom matchas av vad som verkar vara en personlighet ej av denna värld. Man vill honom bara allt gott. Man vill se honom le.

Som jag önskar att de kunde komma till Sverige snart igen, för det här är ett band som jag vill se live då de verkar göra sig så mycket bättre live. Lite som när Walter Benjamin talar om konstverks aura, dess här och nu, som liksom försvinner i en inspelning eller vid en reproduktion. Vissa grupper och artister idag verkar inte ha någon större aura live heller, men Antony and the Johnsons här och nu, är säkerligen något alldeles speciellt, magiskt. Något man måste se, och uppleva. Nästa gång de kommer hit finns jag där, var så säker.

En annorlunda konstnär

2008-03-15T15:32:00.002+01:00

Jag såg en intervju i Kobra med den danska konstnären Thomas Altheimer. En väldigt speciell man vars livsuppgift är att provocera och utföra minst sagt annorlunda konstaktioner, som att till exempel introducera en europeisk kandidat i det amerikanska valet. Det var en väldigt sevärd och intressant intervju och Thomas Altheimer verkar vara en man med visioner, storhetsvansinne och mycket skön humor.

Se intervjun här.

Min Bokhylla - Bitterfittan

2008-03-12T18:40:00.007+01:00

”Det är en ful januarimorgon och jag sitter på planet till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg. Nej inte arg, irriterad. Jag är så jävla irriterad. På allt men mest på mig själv och det gör mig iskall. Jag har varit arg så länge nu. En cementerad grå massa som gör mig stel. Som får mig att vilja dricka för mycket vin och glömma allt som är fult. Som januarimornar
Jag har alltid hatat januari.
Jag sitter på planet och läser Rädd att flyga och försöker bli mild i sinnet, kanske rent av lycklig en liten stund?
Jag är bara trettio, men ack så bitter. En riktig bitterfitta faktiskt.
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag drömde bara om kärleken som alla andra. Men en misstanke, som kanske är en insikt, har börjat gro i mig och den skaver djupa, variga sår: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar” Ur ”Bitterfittan” av Maria Sveland

Maria Sveland är smart, jag gillar henne. För det första så har hon skrivit en roman som egentligen inte liknar en roman så mycket som det liknar ett feministiskt manifest, men den kallar sig roman. Det är smart, romaner intresserar fler människor än vad ett feministiskt manifest gör. En roman kan alla läsa, inte bara tråkfeminister och andra ruggugglor som inte har något liv utan sitter och läser feministiska manifest hela dagarna och gnäller över orättvisor som egentligen inte existerar. (För det är väl det alla feminister gör? Så ser de ut som skräp också, allihop. Egentligen är de bittra över att de aldrig får sex, egentligen är det där skon klämmer, det säger alla karlakarlar och grabbgrabbar i alla fall. Men om feministerna bara slutade gnälla på allt, gick ner något kilo, sminkade sig och skaffade sig större bröst då skulle nog de också få ha sex ibland och då skulle de inte vara lika bittra längre. Då skulle allt vara frid och fröjd, rosa blommor och snurrande solar och allt var jämlikhet heter, skulle vara glömt).

För det andra har hon döpt boken till ”Bitterfittan” vilket i sig är nära på genialiskt. Då är det kanske några som inte ens förstår att den är feministisk. Så lyckas hon använda ett vanligt (tyvärr) skällsord och göra det till sitt så i slutet av boken känns det okej att säga att man är en bitterfitta, precis som Sara, i boken. Romanen innehåller bittra sanningar som det känns bra att någon annan också har tänkt på fast det är sådant som gör en arg. Som åtminstone gör mig arg. Vissa saker visste jag sedan förut men andra saker är helt nya sanningar. Särskilt handlar ”Bitterfittan” om jämställdhet i parrelationer, vilket gör den ännu mer intressant för det är ju som hon frågar sig: ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?” Hon tar upp fakta som jag tycker kan vara värt att belysa lite extra som till exempel:

”En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.”

”Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Detta faktum var så nedslående att en forskare i socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma sorts könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.”

Hon tar även upp att kvinnor som skiljer sig mår bättre än män som skiljer sig. Medan kvinnan blomstrar, upptäcker männen hur ensamma de är. ”Hur dålig relation till barnen de har, hur få vänner de har, eftersom det är frun som tagit hand om vännerna och släktingarna medan han jobbade och gjorde karriär.” Hon konstaterar även att: ”Mäns överordning kostar även för dem själva. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa.”

Jag avundas Maria Sveland. Jag avundas henne för att hon vågar. Samtidigt blir jag arg för det ska väl inte behövas mod för att skriva en roman som handlar om något som egentligen borde vara självklart. Jag tycker att alla borde läsa ”Bitterfittan”. Det är en viktig bok. En bok som ökar medvetenheten samtidigt som den faktiskt roar. Även om man inte är feminist.

Hur många konstnärer behöver ett samhälle?

2008-03-06T19:23:00.009+01:00

I måndags ställde man sig den frågan i Kulturnyheterna. Enligt högskoleverket finns det idag 15 000 människor i Sverige med Konstnärlig högskoleutbildning och om tio år beräknas den siffran stiga med 5 000 personer, medan efterfrågan på konst inte alls kommer att öka.

Av alla yrkeskategorier så är det konstnärer och journalister som har de sämsta framtidsutsikterna enligt högskoleverkets rapport. Ungefär 30% av de utbildade får en tjänst inom det område de är utbildade till, 15% blir egenföretagare medan resten sysslar med något annat, de jobbar till exempel inom vården eller i butik. Den sistnämnda kategorin har alltså (oftast) tagit lån på flera hundratusen som de inte har någon egentlig nytta av.

Fast sedan förstår ju jag också att det inte handlar så mycket om efterfrågan som det handlar om ifall man kan leva på det man gör eller inte. Kanske får man som konstnär, eller för all del även som skribent, räkna med att ha ett vanligt jobb och syssla med det man är utbildad till på sidan av. Frågan är då; är det fortfarande värt lånet med de höga räntorna?

Men samtidigt kan jag inte se att man skulle spola sina drömmar bara för att sannolikheten att man kan leva på dem inte är så stor, man går alltid in i en utbildning med tanken att man själv är en av dem som kommer att lyckas. Å andra sidan tänker förmodligen alla så och ändå är det 65% som faller bort. Men i slutändan handlar det väl ändå om att trivas med livet, oavsett vad man gör.

Vill du vara lite så där nördigt kulturell?

2008-03-04T19:25:00.007+01:00

I P1 finns det ett program som heter "Biblioteket", som inte helt överraskande handlar om litteratur. I "Biblioteket" kommer det i slutet av mars att sändas ett program som kommer att bestå av en bokcirkel. Som ett program i programmet så att säga. Du kanske har en förkärlek till ryska klassiska tegelstenar, kanske har drömt om att få läsa Tolstoj tillsammans med människor som verkar veta vad de pratar om. Då har du chansen. I fem veckor kommer nämligen tre författare att styckevis läsa och prata om "Anna Karenina". Författarna, Jonas Hassen Khemiri, Aase Berg och Elsie Johansson, som alla tre tillhör olika generationer, kommer i fem prgoram att ge oss sin syn på boken, diskutera och kanske även analysera en aning. Själv har jag inte tid att ta mig igenom romanen, likväl ska det bli intressant att höra den diskuteras av så till synes olika människor som själva skriver på helt olika sätt.

(Förövrigt, för den som är intresserad, så kommer Jonas Hassen Khemiri i dagarna ut med en ny bok, ”Invasion” som består av samlade texter, pjäser och noveller.)

Min Stereo - Oh Laura

2008-03-04T09:59:00.031+01:00

Oh Laura slog igenom i en reklam för Saab. Jag tror inte att någon med en TV eller radio kan ha undgått att höra deras ”Release me” förra våren. Den låten, tillsammans med bilderna i reklamen gjorde just den reklamen till en sådan där raritet, en reklam man faktiskt tycker om. De lyckades där, människorna som skötte Saabs PR. Oh Laura lyckades, de också. Samma vår släppte de sitt debutalbum ”A Song Inside My Head, A demon In my Bed”. Den skivan spelades i min stereo hela sommaren, fortsatte mot hösten och den snurrar fortfarande friskt.

Det hela började när jag gick hem från tandläkaren en tidig sommarmorgon, helt plötsligt hade jag ”Raining in New York” i mina öron. Paradoxalt kan tyckas, med tanke på solen som envist letade sig ner mellan trädgrenarna i allén och låten var sorgsen medan jag var glad. Men det var där någonstans jag blev förälskad. Och för alltid kommer Oh Laura att betyda sommar för mig. Och sena kvällar. För det var under de där sena kvällarna (egentligen nätterna) som skivan verkligen lyssnades in i sin helhet. Det var då förälskelsen tilltog i styrka, kan man säga.

Egentligen är det sångerskan Frida Öhrn med sin speciella röst som gör hela gruppen, det och det där speciella soundet i låtarna. Jag hoppas att alla de som blev nyfikna på gruppen efter att ha hört ”Release me” bestämde sig för att ge hela albumet en chans – för de skulle upptäcka att ”Release me” inte ens ligger på topp tio bland de bästa låtarna där.

Om man vill, kan man lyssna en stund på skivans alla låtar på gruppens hemsida. För mig är det svårt att välja ut bara en, jag vill ju helst spela alla, allra helst på samma gång. Ni vet, när man tycker om något så mycket att man vill frälsa världen. Få alla andra att tycka samma sak som du. Då kan man ju egentligen inte bara välja en låt. Men en sådan här, visserligen kall dag, men ändock solig, så passar väl egentligen ”Raining in New York” ganska väl på ett sådant där paradoxalt vis.

Vem har rätt att censurera konsten?

2008-02-29T11:30:00.007+01:00

Fateme Gosheh är en iransk konstnär numera bosatt i Sverige. Hon har bland annat skildrat kvinnors utsatthet i sitt forna hemland i dokumentärfilmen ”Dans under vita lakan”. Hennes konst anses provokativ, hennes målningar är kritiska mot Islam medan hennes fotografier är kritiska mot den syn västvärlden har på muslimer. När hon ställde ut sina tavlor på Liljevalchs 2002 var det inte mindre än sex muslimska organisationer som polisanmälde salongen och henne för hets mot folkgrupp. Den åttonde mars ställer Fateme Gosheh ut sina verk i ett galleri i New York men det är långt ifrån alla tavlor som har godkänts för utställningen. Många av hennes tavlor har aldrig visats och kommer kanske heller aldrig att göra det.

40% av landets kommunpolitiker vill kunna stoppa kultur som de anser är religiöst kränkande. Jan-Olof Montelius är en av de politiker som vill ha möjlighet att stoppa konst som politiker anser vara ”fel” av diverse anledningar. Han menar att vi förvisso har yttrandefrihet i Sverige men säger samtidigt att med den kommer även en skyldighet. Men jag tycker att han säger emot sig själv där, det är väl konstnärens skyldighet i så fall – inte hans. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth däremot tycker inte att politiker ska kunna stoppa konsten. Hon anser att konsten ska vara fri. Och hur skulle konsten egentligen se ut om den inte var fri?

Själv tycker jag inte att Fateme Goshehs tavlor borde blir ”tystade”. Det är inte allt för ofta man ser den där viljan att kämpa för något inom kulturen nu för tiden och när det väl dyker upp så ska det väl inte tystas det ner. Fateme Gosheh kämpar för yttrandefriheten och för konstens frihet genom att väcka debatt om Islam och inte bara Islam utan även om västvärldens syn på muslimer. När hon, i svt:s Kulturnyheterna, får frågan om varför hon vill kränka med sin konst svarar hon helt enkelt att det inte är hennes mening att kränka, utan att hon vet hur det är att vara kvinna i ett muslimskt samhälle och det är det hennes konst visar. Så, ska man tysta henne då? Om det hon anser sig visa är sanningen, vem har då rätt att stoppa henne? Vem har rätt att censurera konsten?

Avgör själv vad du tycker om hennes konst här.

Joe Hill

2008-02-28T13:03:00.005+01:00

”Vålnader” är namnet på ytterligare en roman som kommer ut i sommar. Egentligen är det ingen roman utan en samling med skräcknoveller. Den har redan blivit belönad med ett flertal priser i sin genre. Författaren kallar sig Joe Hill och detta är hans andra bok som kommer ut på svenska. Den första hette ”En hjärtformad ask” och handlade om en före detta rockstjärna som köper en vålnad i en liten ask, ett misstag som jag antar att denne bittert får ångra. Tycker man om författare som Dean R. Koontz och Stephen King så tycker man säkerligen om denne Joe Hill också.

Joe Hill heter egentligen Joseph Hillstrom King. Han fortsätter alltså i sin pappa Stephen Kings fotspår med att roa oss med skräck som får en att dra upp fötterna i soffan och hålla alla kroppsdelar innanför filten. Sin pseudonym har han tagit från sin namne, ingen mindre än Gävlesonen Joe Hill som avrättades 1915 i Salt Lake city, USA. Vilkens föräldrahem man kan passa på att besöka om nu har vägarna förbi min lilla stad.

Torbjörn Flygt

2008-02-28T12:51:00.006+01:00

Torbjörn Flygt fick Augustpriset år 2001 för sin roman ”Underdog”, det var den första av hans romaner som fick någon egentlig uppmärksamhet. Romanen handlade om främst om Johan som växer upp under 70- och 80-talet med en ensamstående mamma som jobbar i en strumpfabrik och en väldigt begåvad men ensam äldre syster. Den beskriver längtan efter något mer, att bryta sig ur sin klass och sin tillhörighet blandat med de vanliga igenkänningsfaktorerna som tillhör uppväxttiden och ungdomsåren. Jag kan tycka att den innehållsmässigt påminner lite om Jonas Gardells trilogi om Juha Lindström även om de rent stilmässigt ser ganska olika ut. Hur som helst är den väldigt läsvärd och om man har läst och tyckt om Gardells ”En komikers uppväxt”, ”Ett UFO gör entré” och ”Jenny” så tycker man garanterat om ”Underdog”.

2006 kom Torbjörn Flygt ut med ”Verkan" som inte alls fick särskilt mycket uppmärksamhet. Den är liksom ”Underdog” en roman om vår tid och handlar om en enskild familj, men den tar sig, genom den familjen, an större frågor om vårt samhälle som rättstat. Jag har själv inte läst den då jag föredrar böcker som innehållsmässigt påminner mer om de förstnämnda. Men om man skulle vara intresserad så finns "Verkan" just nu på adlibris bokrea för 69 kronor, om man vill ha den inbunden.

Den här sommaren kommer Torbjörn Flygt ut med en ny roman i min smak. Den heter ”Himmel” och handlar om det utifrån sett, lyckade paret Louise och Fredrik, varav den ena av dem är konstant otrogen, Parvaneh som tröttnar på sin misshandlande man samt om Lena som är gift med en spelmissbrukare. Lena jobbar som svensklärare. Parvaneh har Lena som lärare i svenska och vid sidan av undervisar Lena, Louise och Fredriks dotter. Det kanske låter en smula rörigt men det är sådana här romaner jag gillar allra bäst, när man får följa olika människor med olika liv och öden. Det står längst ner i bokens beskrivning: ”Då och då stöter romanens huvudpersoner ihop, men att säga att deras vägar korsas vore att ta i. Men de bor ju faktiskt under samma himmel. Och ibland får de syn på den.”

Jag vet inte hur det är med er men jag längtar åtminstone efter den här boken.

Årets bokrea

2008-02-26T00:52:00.014+01:00

Imorgon, eller egentligen idag, startar den efterlängtade bokrean. Fast jag har såklart redan bläddrat sönder både Bokias och Akademibokhandelns reakataloger. Jag minns bokrean för två år sedan då jag jobbade i en bokhandel. Flera veckor innan rean hade vi plockat låda efter låda med böcker och kvällen innan rean skulle börja var vi kvar extra länge för att ställa i ordning allt till dagen därpå. Man hade haft veckor på sig att gå och skrota bland alla böcker och plocka åt sig det man ville ha, före alla andra. Jag tror att jag handlade för strax över tusenlappen då, det var tider det.

Första dagarna av rean var det kaos i butiken, men samtidigt var det bland det roligaste jag har gjort. Människor var glada och trevliga där de gick och plockade bland fynden. Jag kan sakna det. Fast i morgon kan jag, om jag vill, vara kund själv och gå och skrota bäst jag vill bland podier och bokhyllor. Jag har redan prickat för i katalogerna, det jag vill ska pryda min bokhylla och fylla mitt sinne. Jag har inte råd med alla böcker, eller ens hälften av dem. Jag har delat in dem i kategorierna ”Vill ha”, ”Måste ha” och "Måste verkligen ha!". Men till och med bland dem har jag fått sålla, så alla på "Vill ha"-listan var från början på "Måste ha"-listan osv. Man måste nämligen sansa sig ibland. Detta blir som ett modebloggsinlägg fast med böcker (jag är en sådan nörd), det här är som min mellandagsrea och jag är nära på hysterisk. Har ni sådana här listor? har ni några böcker som ni redan nu har tänkt att ni ska inhandla under årets rea? Mina listor ser i allafall ut som följer:

Vill ha:
Joyce carol Oates, Fallen 79:-
Carina Rydberg, Den som vässar vargens tänder 69:-
Annika Triberg och Eva Kallhed, Nostalgiboken 129:-
Lätta att laga; Kötträtter 10:-*
Lätt att laga; Potatisrätter 10:-*

Måste ha:
Stephen King, Signal 69:-**
Yoko Ono, Minnen av John Lennon 129:-
Hillary Rodham Clinton, Levande historia 69:-
Lätt att laga; Snabbt och enkelt 10:-*

Måste verkligen ha!:
Paul Auster, Dårskaper i Brooklyn 79:-
Fiona Smith, Sushi och Miso 69:- (Endast akademibokhandeln)***
Sylviane Donnio, Jag vill hellre äta ett barn 49:- (Endast akademibokhandeln)****

*Mat är bra, mat som är lätt att laga är väldigt bra. För tio kronor kan det handla om min överlevnad egentligen.
**Ja, jag erkänner. Jag läser även ”skräplitteratur”. Egentligen mycket skräplitteratur. Dean.R Koontz är en av mina favoritförfattare.
***Sushi är min älsklingsrätt, en dyr sådan för en fattig student så vad är då bättre än att lära sig göra sin egen.
**** Jag har läst den hundra gånger men den måste finnas i min bokhylla och jag rekommenderar den till alla! Ignorera det faktum att det står 3-6 år på den, den här boken är underhållande för alla åldrar. Se vad boken handlar om här, är han inte söt så säg.

Trevlig bokrea och fynda lugnt!

Galleri Nödutgång

2008-02-25T14:35:00.003+01:00

I dagarna slår ett nytt galleri upp portarna i Gävle, Galleri Nödutgång. Initiativtagarna är Kulturkollektivet Bakteriekultur, vilket förövrigt är det roligaste namnet på ett kulturkollektiv någonsin. Galleriet kommer att finnas till inuti kulturkiosken så det kommer att vara som ett galleri i galleriet. Detta är en chans för unga oetablerade konstnärer att synas. Just nu håller de på att boka utställare för 2008. Är du intresserad av att ställa ut, har frågor eller bara är intresserad av att veta mer kontakta Galleri Nödutgång: gallerinodutgang@hotmail.com