kamferdroppar

Tanjahyllning

2009-11-26T18:02:00.002+01:00

Jag har ju varit en dålig bloggerska på sistone, har bloggat lite och framför allt försummat det där med att hyllande länka till andra bloggar. Det måste man göra ibland. Nu tar jag igen det litegrann.
...och föremålet jag vill hylla är den Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina. Det är i och för sig inget nytt. Jag lär ha länkat uppskattande till henne många gånger förut. Men nu har hon verkligen varit extra duktig under hela hösten, och jag har inte förrän nu haft orken varken att kommentera hos henne eller spinna vidare här på min egen blogg. Lite senkommet vill jag uppmärksamma ett inlägg från i september, Killar är världens bästa kön, tillägnat alla oss tjejer/kvinnor som är eller har varit "one of the guys" - och känt en sjuk form av stolthet för det. Det där är ett syndrom som inte nödvändigtvis försvinner med åldern. Även medelålders umgänge är ju ofta deprimerande bekönat, och jag för min del kan fortfarande råka ut för att vara den enda kvinnan i öldrickargänget. Det kan också fortfarande hända mig att män talar med mig om kvinnor/tjejer som om detta vore en grupp jag inte tillhörde. Till mitt försvar ska jag säga att åtminstone den delen av hela "one of the guys"-syndromet är något jag aldrig varit bekväm med. Det känns bara förnedrande både för mig själv, vars faktiska kön blir förnekat, och de kvinnor/tjejer om vilka det generaliseras på ett ofta nedsättande vis.
Nå, på sistone har Tanja varit i högform och skrivit tre strålande inlägg på raken. Två om det där med "väsen-kvinnor" (I, II), och ett om den märkliga diskussion om förhållanden mellan äldre kvinnor & yngre män som förs. Det är bara att läsa.

Veckans "Vad är grejen med..."

2009-11-24T13:32:00.002+01:00

(Citykrönikan)

Jag har försökt förstå. Alla gör det ju. Det måste finnas någon mening med det hela, någon poäng. Någonting undslipper mig, så måste det vara.
Inte skulle väl vanligtvis kloka människor hålla på och uppdatera världen med kortfattad information om sådant som vilken sorts te de för tillfället föredrar, vilken arbetsuppgift de just tagit sig an och vad de åt till frukost - om det inte fanns någonting av verkligt värde med det hela. Och de små meddelanden till varandra som medlemmar av denna offentliga gemenskap publicerar... Meddelanden som betyder intet eller föga för den utomstående läsaren, som ser ut som de mest ointressanta delarna av någons privata e-post eller sms-konversation - även de måste ju betyda något speciellt, fylla någon viktig funktion jag inte greppat.
Ni förstår vad det handlar om. Twitter. Och ni lägger märke till den bittra tonen, den som talar om att jag drabbats av det oåterkalleliga: känslan av att "nu kan jag inte hänga med längre". Den där tidpunkten när en viss trend blir till en personlig förolämpning i all sin oåtkomlighet. Det har inte med ålder att göra - många i min ålder twittrar. Jag har helt enkelt hittat min anti-grej i tiden.
Det finns säkert ordknapphetsmästare som förmår twittra på ett sätt även jag skulle kunna uppskatta. En och annan kanske till och med är ohämmad nog att fylla sina så kallade "tweets" med svärta istället för menlöst småtjatter och ständiga länkhänvisningar (något det dessutom finns andra fora för). Twitter kan spela en viktig roll under vissa politiska omständigheter, det har vi kunnat se i Iran. Men jag, här i Sverige, just nu, skulle vara en medelmåttig twittrare med allt vad det innebär av meddelanden inte ens mina närmsta vänner borde tycka var särskilt intressanta, på sin höjd småsnärtiga oneliners med kraft att reducera hela livet till ett enformigt cocktailparty. Nej, jag vägrar ägna mig åt att hylla det futtiga i tillvaron. Den dag jag börjar känna ett behov av att i telegramform informera omvärlden om mina dagars små intigheter, då är det dags att ta mig till veterinären och sätta sprutan i mig.
Men samtidigt. Ni är ju så många som är med i den här konstiga gemenskapen. Vad är egentligen hemligheten?

Reasons not to be cheerful: SD, mordhot, förtalskampanjer och "förtalskampanjer"

2009-11-20T12:27:00.006+01:00

- Veckans HIV-kolumn av mig i Kristianstadsbladet fokuserade på Vellingeeländet. Det blev första gången jag fick nätkommentarer till något jag skrivit där, och alla fyra kommentarer uttrycker intolerans, brist på generositet, ja allmän SD-mentalitet. Deprimerande.

- Ida Dzanovic, konstnären som ligger bakom ett nyligen lanserat anti-islamofobiprojekt, uppger på sin blogg att hon och hennes medarbetare blivit mordhotade. Det är naturligtvis fruktansvärt. Tyvärr ägnar sig såväl Dzanovic som kommentatorerna på hennes blogg helt åt att skylla detta på kritik konstnären fått av Per Gudmundson och Jonathan Leman. Kritik av delvis olik art och med olika motiv, men som beskrivs som en enhetlig hatkampanj. Leman inriktar sig enbart på att kritisera de uttryck för antisemitism Dzanovic ägnat sig åt att sprida, och hennes misstänkliggörande av människor som kämpar mot antisemitism. I vanlig ordning (för så brukar det vara när man kritiserar uttryck för antisemitism) påstås han i sin tur ägna sig åt "citatfusk". Dzanovic tar i en postning upp kritiken men på ett selektivt och ytterst barnsligt sätt - bland annat försvarar hon sig med att hon vid ett tillfälle bara upprepat det någon annan sagt, som om detta skulle frånta henne ansvar för sina yttranden.
Nu beskylls Leman alltså - för det är mest honom man ägnar sig åt att svartmåla samtidigt som det är märkligt tyst om den okända faktiska gärningspersonen - av konstnären och hennes bloggkommentatorer för att vara mer eller mindre direkt ansvarig för mordhot. Och för att ha "trakasserat" Ida Dzanovic av den enkla orsaken att han skulle vara emot arbete mot islamofobi. Trots att han uttalat sig positivt om själva kampanjen.
Detta är så absurt för den som känner Jonathan Leman och vet att han arbetar aktivt mot både islamofobi och antisemitism.
En av kommentatorerna, Hampus Eckerman, skriver såhär:

Det är idag tämligen uppenbart att det är förtalskampanjen med tillhörande citatfusk från Jonathan Leman som ligger bakom mordhoten. Han har satt i system att rycka meningar ur sina sammanhang för att få dem att betyda raka motsatsen. Hans vanliga hänvisningar till den erkänt rasistiske pajasprofessorn Henrik Bachner, en av Sveriges största citatfuskare, är bara en aspekt av detta.
Leman jobbar för Svenska Kommittén mot Antisemitism, en organisation vars moderorganisation bl.a spionerade för apartheid Sydafrikas räkning och avlyssnade palestinaaktivister. Deras uppgift är att skapa förtals kampanjer mot alla som inte stöder Israels i dess kampanjer mot det palestinska folket.

Man kan fråga sig vad en förtalskampanj egentligen är och vem det är som ägnar sig åt en dylik. Här talas det vitt och brett om Henrik Bachner som en "erkänd rasist" och "en av Sveriges största citatfuskare" (detta en person som alltså istället är en erkänd forskare), och om SKMA som underavdelningen till något ondskefullt som sysslar med spioneri. Det är helt vansinnigt. SKMA är en självständig organisation. Vad menar Eckerman? Antagligen är det myten om Svenska Kommittén mot Antisemitism som en underavdelning till Anti-Defamation League han ägnar sig åt att sprida. Den är alltså enbar en myt.
Och ärligt talat, jag känner inte till ADL:s historia särskilt väl, men herregud, de aktiviteter Eckerman beskriver har jag rätt svårt att tro att de verkligen sysslat med.

Lite på upphällningen kanske, lite om Kalla fakta

2009-11-10T21:08:00.006+01:00

Som en och annan kanske lagt märke till står det ganska still med bloggandet här, de senaste veckorna har väl bloggen egentligen mest innehållit hänvisningar till olika publicerade grejor av mig. Och det är ju inte mycket bloggande att tala om. Kanske blir det inte mer här helt enkelt, kanske infinner sig blogglusten igen redan imorgon. Vem vet. Inte jag.
Nu blir det mer av samma när jag, inspirerad av Svt Debatt med den vältalige Torbjörn Elensky och den fruktansvärt enerverande Mikael Cromsjö, lägger ut min senaste City-krönika. Om Kalla faktas granskning av "sanningsrörelsen".
-----------------------------------------------------------
Tv 4:s Kalla fakta har i två program granskat den så kallade "sanningsrörelsen". Bland annat har man kommit fram till att den är infekterad av antisemitiskt tankegods, febriga fantasier om släkten Rothschild, Mossad och den allsmäktiga "sionismen". Ja, det kommer knappast som en överraskning. Inte heller att Niels "Nanotermit" Harrit saknar den vetenskapliga uppbackning han påståtts ha. Jag var själv närvarande vid den föreläsning i Malmö som Kalla fakta filmat från, och blev måttligt imponerad av Harrits "bevis" liksom av hans helt osannolika förklaring till hur de av honom postulerade enorma mängderna av sprängämnet i förväg skulle ha kunnat forslas in i de kollapsande WTC-byggnaderna. Det är anmärkningsvärt hur lättrogna "truthers", som ju ständigt framhåller vikten av att tänka självständigt, tycks vara när det kommer till kritan.
Men. Även om jag inte tycker att Kalla fakta som helhet gjort ett dåligt jobb har jag synpunkter på upplägget i den andra delen av granskningen, den som sändes nu i söndags. Med ett slags domedagsanslag förklarar statsvetare Erik Åsard att rörelsen kan bli farlig om dess idéer får fäste bland politiska makthavare. Till tonerna av ominöst kraxande fåglar kretsande omkring riksdagshuset går man så in på fallet Egon Frid, den dumnaive(?) vänsterpartistiske riksdagsman som genom att skriva under ett upprop lånat sig till "truther"-agendan. Alltså, visst ska Frid som invald i riksdagen stå till svars för vad han gör. Men genom att utmåla denna ensamme ledamot som en stor fara, och köra en slags förhörsteknik där den springande frågan är Tror du på den officiella förklaringen eller inte? skapas intrycket av ett inkvisitoriskt klimat där "sanningsrörelsen" blir till "utmanare av dogmen". Frid ödmjukade sig men kvädade också på om hur flera i riksdagen nog hade velat ansluta sig till det där uppropet egentligen, om nu bara frågan inte varit så delikat. Han ville dock inte gå närmare in på den saken. Hans rädda ögon glänste som om han vore offer för en orättfärdig Makt i färd med att förfölja de Rättrådiga. En oförtjänt martyrgloria kunde anas ovanför hans huvud.

Uppdatering: som en kommentator påpekar här under kan programmet också kritiseras för att det handskades slarvigt med frågan om antisemitism inom "sanningsrörelsen". Otroligt nog kallades Alhambras antisemitiska bokutgivning för "Israelkritisk", vilket är den terminologi antisemiter själva brukar föredra. Jonathan Leman återger på sin blogg några belysande citat av Alhambras Hesham Bahara.

Om Defamation

2009-11-04T12:30:00.004+01:00

Jag skriver om Yoav Shamirs dokumentärfilm Defamation i Expressen idag.

Alla synpunkter man kan ha på en film som den får inte rum i en kort kultursidesartikel. En sak jag också hade velat gå in på är hur den brittiske sociologen David Hirsh används i filmen. Han dyker upp som någon som påminner om den israeliska ockupationen och den chauvinistiska behandlingen av palestinier, och om hur detta leder till fientlighet mot Israel. Problemet är att han på så vis tycks bekräfta filmens bild av hur antisemitism-kortet är något som spelas ut i tid och otid när det i själva verket vanligtvis handlar om "kritik av Israel" eller om en allmän oförmåga att tolka omvärlden rätt från judiskt håll. Hirsh är dock utanför filmen någon som inte bara är kritisk mot israelisk högerpolitik utan också en av de som skarpast kritiserar faktiska uttryck för antisemitism i brittisk vänster och annorstädes. Hirsh är den som myntat begreppet "Livingstoneformuleringen" - "så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitim!" - enligt vilken Israel används för att tysta en debatt om antisemitism. Istället för tvärtom.

Helgon, förbrytare och dansande döda

2009-11-02T15:22:00.001+01:00

Ännu en Hänt i (förra) veckan-spalt i Kristianstadsbladet.

"Antisionismen" som politisk kraft

2009-11-01T17:36:00.006+01:00

Lyssna på dagens Kaliber i P1 -

Den oheliga alliansen
- antisemitism på frammarsch

Programmet tar upp Mohamed Omar som samlande kraft för gamla och nya antisemiter. Planer på ett nytt "antisionistiskt" parti presenteras. Om det existerande "antisionistiska" parti som finns i Frankrike, och som i likhet med herr Omar stödjer den iranska regimen, kan man läsa här (pdf-varning!).

Uppdat ps - läs också hos Expo och Jonathan om Vänsterpartiets uteslutning av en medlem i Helsingborg efter dennes antisemitiska/"antisionistiska" skriverier.

Uppdat ps2 - på den kurdiska kanalen ASOsat hölls häromdagen en sevärd intervju med Jonathan Leman på temat antisemitism, kan ses här. Sevärd är också en intervju med Nima Dervish på samma kanal på temat islamism (ja apropå Omar då om inte annat).

Uppdat ps3 - Magnus Sandelin, som gjort research till Kalibers granskning, följer upp på sin blogg med en postning om Omaranda inom FiB-kretsar.

fLm är här

2009-10-30T13:19:00.003+01:00

Nya numret av filmtidskriften fLm damp ner i brevlådan idag, tema 00-tal. Jag medverkar med en hyllningstext till Henrik Möllers Malmöfilmer. Det stora knäcket är dock Listan på 00-talets hittills bästa svenska filmer, framvaskad efter enkätsvar från 26 filmkritiker. (Här kan du själv rösta.) Det är som det brukar vara med sådana bästa-filmerna-listor som bygger på cineastomröstningar - det samlade resultatet blir rätt förutsägbart. Men de individuella listbidragen och enkätsvaren (som alla finns att läsa i numret) är hyfsat spännande att ta del av.
Via Emma Gray Munthe tipsas man exempelvis om den här lilla filmen (varning för otäckhet!):

Tillvarons privatspanare

2009-10-27T09:38:00.007+01:00

(Malmö Lund City finns numer i pdf-form på nätet, men det kan ju vara lite bökigt så jag lägger ut texten till senaste krönikan här i alla fall.)

Mitt favoritavsnitt av Seinfeld är det där Kramer och Newman beskriver hur de träffats av en spottloska efter en baseballmatch, och Jerry ber dem spela upp hela scenariet för att därpå leda i bevis att det måste ha funnits två personer som spottat istället för den enskilde syndabock som pekats ut. Allt ledsagas av en filmisk tillbakablick på skeendet, som med sin repighet och fläckighet fullbordar "skotten i Dallas"-känslan.

Man kan inte ta miste på hur Jerry Seinfeld njuter av att spela upp scenen där han demonstrerar varför det hela omöjligen kunde ha gått till på det sätt som de påspottade männen påstår. Och vem har inte någon gång ryckts med av ett begär att leka mästerdetektiv, att slå världen med häpnad genom sin briljanta slutledningsförmåga? Envar sin egen Oliver Stone, miss Marple, Palmespanare...

På sistone har jag emellertid tyckt mig se hur en slags privatspanarattityd till allt större delar av vår omvärld och historia breder ut sig. Som om ingen historikerkår, inga hyfsat tillförlitliga medier, ja knappt några trovärdiga fakta alls fanns. På nätet vimlar det av udda spekulationer omkring allt från vaccinet mot svininfluensa till elfte september-dådet. Men vi har också den riktigt obehagliga variant av skeptiker-attityd som riktar sig mot så väl kända historiska sanningar som Förintelsen och nazismens judeförföljelser. "När det gäller historik kan man inte veta", sade till exempel KD-politikern Rabih Ballout i en intervju i Världen idag (4/9) angående trettiotalets hets mot judar. "Jag är inte tillräckligt insatt. Jag är inte historiker" sade poeten Mohamed Omar angående Förintelsen i en intervju på tidskriften Expos hemsida.

En liknande formulering använde sig Metros chefredaktör Per Gunne av när han stoppade en krönika om ett annat folkmord, det på armenier 1915. Han sade sig veta "för lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om det hängde på hans personliga kännedom - som om det inte funnes en omvärld och en historikerkår med kunskaper att förmedla. Forum för levande historia kan vara bra att ha i sammanhanget, till exempel. Även för dem som har fullt förståeliga synpunkter på att historia förmedlas av en statlig myndighet.

Uppdatering: Den stoppade skribenten Gurgin Bakircioglu beskriver själv turerna på sin blogg.

När man inte fattar riktigt vad man ställer till med

2009-10-24T13:57:00.004+02:00

Aron Lund beskriver i Expressen hur Donald Boström lånar sig till antijudiska spekulationer med långt större vidd än de han själv ursprungligen antydningsvis gav uttryck för.
---------------------------------
Ett annat exempel på publicistiskt haveri är förstås Metros stoppande av Gurgin Bakircioglus krönika om folkmordet på armenier. Hade det handlat om kvalitetsskäl, som man sedermera hävdat från Metrohåll, hade det varit en sak. Men nu var det inte så utan chefredaktören sade sig veta för "lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om historien vore helt ovetbar.

Mer eller mindre explicit

2009-10-22T17:25:00.005+02:00

Dirty Diaries har ju diskuterats mycket. Men mindre känt är att det finns en fransk motsvarighet till projektet, X-plicit Films. Även detta en kortfilmssamling på temat sexskildringar, även här ett gäng kvinnliga regissörer med konstnärliga credentials, även här offentligt stöd från det nationella filminstitutet (det franska då alltså, i fallet X-plicit Films).
På lördag visas filmerna på kvalitetsfilmkanalen Silver. De marknadsförs på rosafärgade papper och med rubriksättningar i snirkligt skrivstilstypsnitt. Till skillnad från i samband med Dirty Diaries talas det här inte om porr (vilket det minst sagt kan ifrågasättas om Dirty Diaries verkligen är) utan om "erotiska kortfilmer ur kvinnlig synvinkel". Den första av dem, Caroline Loebs What do you fancy, uppfyller de flesta klichéartade förväntningar en sådan beskrivning kan utlösa. Vi har det milda skenet ifrån ett stearinljus, många och långa bilder på vackert njutande ansikte, slickande inuti en handflata istället för på annan plats etc. Därefter följer två filmer fulla av distanseringseffekter gentemot det där med pornografi och kommersiellt sex. En av dem, Laetitia Massons rätt glädjelösa historia Enculées, innehåller fiktionsbrytande kommentarer av regissören samt intervjuer med skådespelarna i egenskap av dem själva - the Brechtian works, liksom. Detta är också den längsta av filmerna, med sina runt 30 minuter.
Mot slutet kommer dock belöningen för den som vill se något lite mer porrigt. Helena Noguerras Peep-show hero, som visar en sexorgie involverande en grupp superhjälteutstyrda popmänniskor (vars utstyrslar förstås åker av), är den film som kommer närmast att vara traditionell porr. Men istället för med ett ansiktssprut så slutar den, som sig bör, med en kvinnlig orgasm.

Om Åkesson och det där

2009-10-21T13:22:00.012+02:00

Det är väldigt svårt, tycker jag, att svara med ett entydigt "ja" eller "nej" på frågan om det var rätt av Aftonbladet att publicera Jimmie Åkessons vidriga debattartikel från häromdagen. Men jag lutar nog åt ett "ja" med tanke på de starka och klara reaktioner som väckts (samtidigt som jag i likhet med Daniel Poohl kan tycka att hallå, det där med Sverigedemokraternas svarta själ kände vi väl redan till? liksom). Alla motreaktioner på SD är i grunden att välkomna - det duger inte att fastna i en debatt om debatten, och kräva en ouppnåelig perfektio n av dem som ger SD mothugg.
Jag har tidigare lyft fram några föredömliga bloggar som är inriktade på att ta debatten mot de främlingsfientliga. Ytterligare sådana är Upptakt och Expo-relaterade Sverigedemokraterna har fel.

En lite sur avsides kommentar till Aftonbladet är dock att chefredaktör Jan Helin vid det här laget borde inse sina dubbla måttstockar vad gäller attityden gentemot islamofobi vs attityden gentemot antisemitism. Som bekant hävdade han helt nyligen vid upprepade tillfällen att en artikel inte kunde anses vara antisemitisk om den inte kunde fällas för hets mot folkgrupp. Nu säger han sig ha velat exponera Sverigedemokraterna som det rasistiska parti det är. Men om man inte väljer att försöka lagföra artikeln (vilket ju också skulle innebära att Helin själv riskerar bli fälld), är den då inte rasistisk (eller islamofobisk eller vad man väljer att kalla den - det är lätt att hamna i en steril begreppsdiskussion här)? Blir Sverigedemokraterna plötsligt helt okej då?

Uppdatering: Föga förvånande har JK beslutat att inte inleda någon förundersökning med anledning av publicerandet av artikeln. Ribban ligger ju väldigt högt. Vissa reagerar på beskedet på ett sätt som påminner om Helins, och vissa andras, sätt att reagera på det faktum att inte heller publicerandet av organstöldsartikeln blev föremål för prövning.

Uppdatering 2: Det kan vara värt att påminna om att Åkesson uttryckte ungefär samma saker i en artikel på DN Kultur(!) 26/2 2008. Jag skrev om den här.
--------------------------------------------------------
Apropå antisemitism kan man f ö också kommentera en uppenbar likhet mellan Åkessons muslimfientliga retorik och en antisemitisk sådan. Detta med kritiken mot "frånvaron av ett kärleksbudskap" inom islam påminner ju starkt om antijudiska hävdanden att judendomen lyder under en sträng och kall "gammaltestamentlig" hämndgud, vilket skulle prägla judenheten på ett negativt sätt. Men det är möjligen också en lite avsides kommentar.

Tre snabba från mig och Maria Schottenius

2009-10-19T11:53:00.006+02:00

I dagens Hänt i veckan-kolumn på Kristianstadsbladets kultursida tar jag bland annat upp filmutredningen, med några meningar åtminstone. Har annars i likhet med Jacob och Mariah känt behov av att litegrann urskulda eller förklara mitt bristande engagemang i den frågan. Men nu slipper jag det. Den som annars hjältelikt engagerat sig i saken är f ö förstås Hynek, eloger.

Precis som lilla Kristianstadsbladet kör stora DN varje vecka en hänt i veckan-grej, "Topp tre med Maria Schottenius" (finns ej på nätet vad jag kan se). Igår var en av punkterna Gabi Gleichmanns missriktade beskyllning mot Herta Müller, att hon skulle förtiga sin faders nazi-förflutna i sina verk. Gleichmann hade helt enkelt fel, och så backade han ju också från sitt påstående även om han vidhåller att han inte upplever att "faderns roll i Waffen-SS haft samma tyngd i författarskapet som skildringen av tyskrumänernas lidande efter kriget". Något man kan diskutera - är så fallet, och om så är, måste man nödvändigtvis rikta kritik mot detta? Jag för min del är mer än tveksam, även om jag inte kan utge mig för att vara Müllerexpert och inte har läst den senaste, ännu ej översatta boken. För Schottenius blir dock Gleichmanns frågeställning en allvarlig anklagelse om antisemitism. "Att antydningsvis beskylla folk för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian", skriver hon. Jag kan bara inte begripa var hon ser antisemitismanklagelsen. Men hennes ord bekräftar vad jag ofta misstänker - att anklagelser om anklagelser om antisemitism är vanligare än faktiska anklagelser om antisemitism, och att vissa saker knappt kan diskuteras utan att antisemitismanklagelseföreställningen lägger sig som ett rött skynke för många ögonpar.

Uppdatering: I en notis i DN 20/1 (inte heller på nätet) skriver Maria Schottenius:

Gabi Gleichmann har inte anklagat Herta Müller för antisemitism, påpekar han i ett mejl, och tycker att jag (DN 18/10) indirekt kritiserar honom för detta. Jag skrev: "Att antydningsvis beskylla människor för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian."

Eh, ja, som sagt....
---------------------

Svenska kommittén mot antisemitism har lagt ut sitt senaste nyhetsbrev på nätet. Där medverkar jag med en text om Ahmadinejads "antisionistiska" retorik, och med en text om Aftonbladet som jag skrivit tillsammans med Jonathan Leman och som tidigare varit publicerad på Newsmill.

50-listan, 13: Mordängeln

2009-10-18T14:04:00.003+02:00

Buñuels film från 1962 har tveklöst en av filmhistoriens bästa titlar. Den är fin på alla språk men kanske ändå framförallt på tyska: Der Würgeengel.
Det är dock ingen blodorgie som utspelar sig i filmen utan ett vardagssurrealistiskt drama om societetsbjudningen från helvetet. Allt börjar med att tjänstefolket av oklara skäl ger sig av, och när det sedan är dags för gästerna att åka hem visar det sig att ingen kan lämna rummet - av lika oklara skäl.
Här är de inledande 10 minuterna - ambitiösa kan sedan fortsätta med att se hela filmen på YouTube.

50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.

Strider

2009-10-14T11:11:00.007+02:00

- FRA-striden går måhända mot sitt slut med förskräckelse. Hur det än blir är det bara att lyfta på alla hattar för Emma och andra som aldrig givit och aldrig ger upp.
Se även Nisha Besharas kommentar på Dagens Arena, och läs Svenska Dagbladets intressanta understreckare om sjuttonhundratalets postspionage.

- Jag har understundom mina problem med Åsa Linderborg, men i striden mellan henne och Göran Hägglund är det ingen tvekan om vem jag håller på.

- I Göteborgsposten återfinns ännu ett bittert men välformulerat bidrag i kampen för att få neoliberaler och andra med tunnelseende att försöka begripa det där med kulturarbetares/konstnärers villkor. Det är Ellen Mattson som skrivit.

Min krönika denna vecka

2009-10-13T12:55:00.003+02:00

(....i Malmö Lund City. De satte rubriken "Varför detta stora intresse för Nobelpriset i litteratur?", vilket jag tycker är lite missvisande. Men livet handlar ju bland annat om att ständigt bli missförstådd.)

Same procedure as last year. Same procedure as every year. Ändå väcker det så stort intresse - tillkännagivandet av vem som får Nobelpriset i litteratur. Och då menar jag inte bara intresse för vem som får priset utan intresse, för att inte tala om fascination, för själva ceremonin omkring det hela, för riten. Allt tycks vara värt att kommentera. Hur skötte sig Svenska akademins nya ständiga sekreterare Peter Englund? Hur kände han sig, vad hade han för kläder på sig? Hurdant var Gert Fylkings uppträdande i år och vad tycker han om Peter Englund? Hurdan var stämningen i salen?
Ingen av de andra priskategorierna väcker så stort och samma typ av intresse. Få människor bryr sig väl om exakt hur utannonserandet av priserna i kemi och medicin går till, exempelvis. Ändå handlar det om vetenskapsmän och -kvinnor vars upptäckter kan ha en direkt inverkan på vår vardag. Och nu menar jag alltså inte att litteratur i själva verket skulle vara något mindre viktigt, inte alls. Den fascination som visas inför Svenska akademins årliga ceremoni kan ju också i sig ses som en vittnesbörd om viktighet. Men det är lätt att se denna den ceremoniella delen av prisgivningen snarare som struntviktighet. Och få en känsla av att den litterära världen och den högkultur som den representerar svävar runt innesluten i en bubbla av meningslösa rituella maner. När som helst, kan man tänka i mörka stunder, kanske någon sticker hål på bubblan och vad händer då med allt det som faller till marken?
Men det är väl "glaset är nästan tomt"-tolkningen av det hela. En lite mer positiv syn, en "glaset är åtminstone halvfullt"-tolkning, är kanske att det faktiskt kan finnas något av betydelse även i gestaltningen av det ceremoniella. En kultursociolog skulle säkert kunna författa en spännande avhandling om den spända relationen mellan Gert Fylking och Akademins förra ständiga sekreterare Horace Engdahl. Och skiftet från Engdahl till Englund kanske verkligen betyder något utöver det att den sista stavelsen i efternamnen skiljer sig medan den första förblivit densamma.

Farväl Rut

2009-10-12T18:50:00.001+02:00

Vila i frid.

Ja för fan

2009-10-08T16:15:00.003+02:00

Jag är väldigt glad att en av mina favoritförfattarinnor, Herta Müller, tilldelas Nobelpriset i litteratur. Förvånad över att hon tycks vara ganska okänd internationellt, men det är ju bland annat just detta priset är till för - att uppmärksamma författarskap, inte nödvändigtvis belöna det redan vitt kända och uppskattade.
Att Müller av en kommentator jämförs med Elfriede Jelinek ser jag som ganska konstigt. De båda är två väldigt olika författarinnor, de sysslar med helt olika tema och har helt olika litterära stilar. De må båda vara kvinnor, tyskspråkiga och språkligt experimentellt inriktade - men alla dessa tre egenskaper är ju rätt vida fält, liksom.

Uppdatering: Okej, nu har jag sett & hört jämförelsen Jelinek-Müller tillräckligt många gånger för att misstänka att det finns nåt där jag borde greppa men inte riktigt gör. För mig är de som dag och natt. Där Jelinek med sitt raseri och sina ordmängder är dag medan Müller med sitt mörkt tillbakadragna men kristallika iakttagande är natt. De kanske är dag och natt under samma dygn?

Identitet och ursprungsfantasier

2009-10-07T11:30:00.003+02:00

Min tillgång till nätet är f n ganska begränsad, därför är det lite sioså med bloggandet.
Annars är ju den där "nyheten" om Ahmadinejads påstått judiska börd intressant att kommentera. Det går inte att undvika att dra parallellen till alla spekulationer om Hitler och andra nazisters "egentliga" ursprung eller för den delen sexualitet (det har ju också gjorts en del tveksamma hänvisningar till förekomsten av homosexualitet inom nazistiska kretsar som ett slags kittlande bidrag till förklaringen av förföljelsen av homosexuella eller bara som ett slags allmänt kittlande med oklart syfte). Det är också svårt att undvika kommentera valet av bild till den DN-artikel som tar upp "nyheten". Nog får den en att tänka på en viss bildtradition som man känner igen från Hillersberg och bakåt?
I en debattartikel i Expressen ifrågasätter Negar Josephi hursomhelst påståendets hållbarhet. Man kan förstås tycka att det borde vara ointressant huruvida det är sant eller inte att Ahmadinejads familj har judisk bakgrund. Men nog är det välbehövligt att någon som faktiskt har kännedom om persiska namntraditioner och förhållanden höjer sin röst i ryktesfloran.

Sånt som händer

2009-10-05T10:42:00.001+02:00

Återigen Hänt-i-veckan-kolumn i Kristianstadsbladet - här.

En obetydlig människa

2009-09-29T15:19:00.002+02:00

(Ännu en varannantisdag, ännu en krönika i Malmö Lund City, ännu en gång lägger jag ut den på bloggen eftersom tidningen inte har nån fungerande hemsida.)

"Gör om det där så ska jag döda dig!" skrek Ingmar Bergman till sin hushållerska. Hon hade råkat tappa ett kastrullock i golvet, och Bergman hade ju så känslig hörsel... Känslig mage också, och känslig hud. "Lilla Anita" ombesörjde kashmirstrumpor och kalvkött av bästa kvalitet. Men fick skurar av förolämpningar som tack.
Jag hade inte förväntat mig annat än att Den Store (jo, jag har hört honom kallas så på fullt allvar) skulle framstå som rätt osympatisk i Tom Ahlands dokumentär Bergmans hushållerska. Nog visste jag tillräckligt om herr Bergman för att inte ha några romantiska föreställningar (att jag älskar många av hans filmer har inte med den saken att göra). Men jag blev ändå besviken. Chockad. Och rörd av Anita Haglöfs, hushållerskans, dagboksanteckningar om skörhet och ensamhet.
"Varför stannade hon kvar?" och "Varför sade hon inte ifrån?" är frågor som filmen ställer. Men det är högst mänskligt att inte kunna sätta sig upp mot en person vars enorma betydelsefullhet om och om igen bekräftas av hela jävla världen. "I dessa herrars ögon är jag en obetydlig människa" skrev Anita Haglöf i sin dagbok när hon sett sig själv omnämnas på ett nedsättande vis av herr Bergman i en återgiven konversation i en bok. Tyvärr är det litegrann samma visa med Ahlands dokumentär. Det är inte så mycket Anita Haglöf som är dess egentliga huvudperson som den vars namn förekommer i titeln.

Ps. Krönikan illustreras lite ironiskt men kanske ofrånkomligt med en bild på, just det, Ingmar Bergman - istället för Anita Haglöf.Dokumentären finns f ö att se på Svt Play t o m 20/10.

Gabriel Byström med mera

2009-09-22T11:56:00.004+02:00

Drygt 150 svenska konstnärer inom de mest skilda områden garanteras efter ett statligt beslut en årsinkomst på minst fem basbelopp (214 000 kronor). Även i kulturbudgeten har konstnärslönerna varit av felräkningskaraktär (knappt tre promille i år). Men nu är det slut på livstidsgarantin från staten, nu ska pengarna istället omvandlas till tidsbegränsade stipendier. Livstidsgarantin har stuckit i ögonen på en regering med arbetslinjen som credo.

Det är ett beslut som är olyckligt av flera skäl. Konstnärliga processer följer inte alltid den logik som finns i övriga arbetslivet. De kan vara långsamma, röra sig längs slingriga vägar och inte alltid resultera i det som var tanken från början. Men ett samhälle som identifierar ett spretigt och mångfacetterat kulturliv som något nödvändigt, som hyllar tanken på pluralism, som ser konsten som något omistligt, måste orka stå för ett system som garanterar förekomsten av högkvalitativ konst även om det inte ligger i linje med den övriga politiken. Det är dessutom en åtgärd som helt går emot den långsiktighet kulturministern hyllat så ofta annars. Stipendievärldens slumpmässighet är knappast en gynnsam biotop för framkomsten av ny konst.

Just så. Byström uttrycker saken väl.
Mest pinsamt kändes det däremot att lyssna på debatten mellan folkpartisten Mathias Sundin och ordföranden i Sveriges författarförbund Mats Söderlund i P1-morgon igår. Pinsamt för att Sundin drog upp sitt eget spirande författarskap som ett slags kulturpolitiskt argument. Det är otroligt, men det är faktiskt inte helt ovanligt att man från det håll där Sundin befinner sig på fullt allvar åberopar sig av sina egna eventuella kulturella förmågor som om de hade någon som helst relevans. "Titta, jag kan också skriva dikter" eller "Jag målade en gång en tavla som min lärare tyckte var jättebra" är barnsligheter man kan få höra när man försöker diskutera kulturpolitik med vissa "anti-elitister". Ingen hindrar ju Sundin från att skriva hur många böcker som helst och köra ut dem på nätet utan att någonsin söka ett enda bidrag för sin verksamhet. De kanske blir fantastiskt bra, de kanske blir usla; det är liksom inte det viktiga. Frågan är varför hans personliga verksamhet ska utgöra måttet för de författare och andra konstskapare som har en annan syn på sin verksamhet, som har den som en heltidssyssla och har andra mål för ögonen än herr Sundin.
-------------
Rekommenderas också, på ett helt annat tema: Fataneh Farahani i Svenskan om iranska bekännelser.

Populismer

2009-09-21T11:44:00.001+02:00

Hänt-i-veckan-kolumn i Kristianstadsbladet, här.

Nej, Ahmadinejad har inte sagt något nytt

2009-09-20T21:26:00.004+02:00

Ali Esbati hävdar idag att det förintelseförnekande som Mahmoud Ahmadinejads tal på den s k Qodsdagen innehöll skulle representera något nytt. Så är det förstås inte alls och det är en närmast osannolik blindhet Esbati visar upp när han hävdar att den iranske presidenten tidigare skulle ha varit utsatt för en kampanj som orättfärdigt stämplat honom som antisemit och förintelseförnekare.
Det är i sanning svårt att förstå varför man på vissa håll inom vänstern är/har varit så angelägen att bortförklara tidigare uttalanden av Ahmadinejad. Vad tror man egentligen var meningen med den förintelsekonferens som hölls i Iran 2006? Varför, tror man, innehöll originalmanus till det tal som hölls i Geneve i april en formulering som "the ambigous and dubious question of holocaust"? Och varför bryr man sig inte om att försöka se det tal som faktiskt hölls som en helhet, där "sionismen" betyder något helt annat och mer än den israeliska regimen?
Visserligen är det skönt att Esbati inte bortförklarar även detta senaste Ahmadinejadövertramp. Men varför har inte fjällen fallit för ögonen lite tidigare?

Högerlikriktning

2009-09-19T11:41:00.004+02:00

Inkomstgarantin för vissa, sedan länge kämpande konst- och kulturutövare har länge utgjort en slags särfallsinrättning för människor inom ett specifikt fält där dominerande regler för lönsamhet och försörjningsmöjligheter helt enkelt inte gäller. När man nu av allt att döma kommer att ta bort denna inrättning så tas ytterligare ett steg i en högerlikriktning där alla förväntas kunna lyda under samma ekonomiska lagar. Det är förstås ironiskt. Högern är ju den politiska kraft som påstår sig slå vakt om individen, mot alla former av kollektivism.