Indien Online

Köpenhamnsmötet en katastrof för klimatet och Indien

2009-12-19T14:20:00.006+01:00

Köpenhamnsöverenskommelsen om klimatet förlåter de industrialiserade länderna för deras historiska ansvar för klimatförändringarna, anser Indiens mest ansedda miljöinstitut, Centre for Science and Environment (CSE).

Överenskommelsen innebär enligt CSE att man inte gör någon skillnad mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer.

Det innebär att man underminerar möjligheten att hejda höjningar av temperaturen på jorden.

Resultat: en katastrof för klimatet och för Indiens mest sårbara områden och dess invånare, menar CSE.

Läs mer här.

Indien vill behålla Kyotoavtalet

2009-12-18T15:55:00.004+01:00

Indiens premiärminister Manmohan Singh sa idag på Köpenhamnsmötet att att det förmodligen inte blir något klimatavtal i Köpenhamn - och Kyotoavtalet därför måste fortsätta att gälla.

Kyotoavtalet ställer stora krav på industriländerna, men nästan inga på utvecklingsländerna, inklusive Indien.

- Alla vi som samlats här idag vet att de som är mest drabbade av klimatförändringarna har minst ansvar för dem, sa Singh och upprepade vad han tidigare sagt: att Europa-Japan-USA måste skära ner mest på sina utsläpp, medan Indien ska få respit och hinna utvecklas ekonomiskt och socialt.

Indien måste få en chans att komma ikapp när det gäller välstånd innan man gör stora nedskärningar, menar indiska regeringen och får delvis stöd av indiska miljörörelsen som annars inte skräder orden i kritik av egna regeringen.

Singh vill att de internationella samtalen om klimatet ska fortsätta nästa år för att till slut nå ett nytt avtal som ska ersätta Kyoto som går ut 2012.

Höga matpriser, mer import

2009-12-18T13:51:00.005+01:00

Sommarhalvårets torka och översvämningar tar nu ut sin rätt.

Det råder brist på mat i Indien. Resultat: matpriserna skjuter i höjden.

Nu är matpriserna i snitt 20 procent högre än förra året. Det är den största ökningen på ett decennium och svider i plånboken för dem som i år sett sina redan låga löner sjunka på grund av internationella finanskrisen.

Värstingarna är basmatvaror som potatis som ökat med 136 procent i pris mellan 2008 occh 2009 (jo, indier äter potatis, i norr mycket potatis - men inte som ersättning för ris, utan i såser och röror tillsammans med ris eller bröd.

Även en annan basvara för alla, fattiga som rika, har ökat kraftigt: linserna kostar nu 40 procent mer än förra året.

Regeringen befarar att inflationen tar fart ordentligt.

Årliga inflationstakten är ändå inte hårresande med tanke på Indiens snabba tillväxt. Ändå var den nästan 5 procent i november, i oktober var den bara 1,3 procent.

En inflationstakt på 7 procent är regeringens prognos för mars 2010.

Finansminister Pranab Mukherjee har nu lovat att regeringen ska stimulera import av mat för att få ner priserna.

Alltså mer handel över gränserna för att lindra effekterna av ogynsamt väder.

Hade Indien idag varit ett land med höga tullmurar och minimal internationell handel - som på 1970-talet - hade vi förmodligen kunnat vänta oss svältkatastrofer under vintern.

Indien på Köpenhamnsmötet

2009-12-09T09:27:00.004+01:00

Titta på en nattlig satellitbild över jorden. Europa och USA strålar av elektriskt ljus, medan Indien till större delen är höljt i dunkel.

En av kulturkrockarna som européer måste hantera i Indien är insikten att så mycket arbete görs manuellt av någon som är fattigare än du.

Hotellets tvättservice består av kvinnor som klappar tvätten på stenar i floden. Tallriken du ätit restaurangmåltiden på skrubbas ren med sand i kallvatten. På marknaden ser du tunga potatissäckar bäras av svettiga daglönare. I bostadskvarteren ser du mjölkmannen cykla runt för att hämta tomflaskor och leverera nya fyllda med mjölk.
Skillnaden i livsstil mot Europa och USA är enorm. Och, förstår man, även skillnaden i koldioxidutsläpp.

I Indien åker majoriteten av befolkningen praktiskt taget aldrig bil och förbrukar inte mer el än vad som krävs för att driva ett par glödlampor och en radioapparat.

Okej, okej, tänker du, det där gäller fattiga indier. Indiens växande medelklass, däremot, kör bil och låter varmvattnet spruta ur kranarna och är lika skyldig till klimatkrisen som vi i väst.

Men det är inte sant. Även moderna Indien lever mycket energisnålare än vi. De tio procent som är rikast i Indien släpper ut lika mycket koldioxid som de fattigaste tio procenten i USA.

Hos oss i väst har maskinerna ersatt den tjänande underklassen. I Indien har inte ens de rika diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare. Indiens system är både extremt energisnålt och extremt ojämlikt. Hemhjälpen sköter sysslorna manuellt. Diskborsten, sopkvasten och tvättkaret regerar fortfarande.

Indien kommer inte att skriva på bindande avtal om utsläppsminskningar på klimatmötet i Köpenhamn. Förklaringen är att man anser att villkoren är orättvisa.

Indiens utsläpp av växthusgaser är en fjärdedel av Sveriges, en sjundedel av Storbritanniens och en tjugondel av USA:s.

Varför ska Indien dra ner på sina redan minimala per capita-utsläpp?

När jag var i New Delhi i samband med parlamentsvalet i våras träffade jag Indiens mest inflytelserika miljökämpe: Sunita Narain, chef för Centre for Science and Environment.

Hon sa att Köpenhamnsmötet är dömt att misslyckas eftersom det dikteras av väst.
Indiens inställning är att de rika länderna har skapat dagens system med förbränning av kol och olja och ännu inte hittat vettiga alternativ.

Nej, väst har inget att predika för Indien, menade Sunita Narain.

Det är därför Indiens regering vägrar skriva under bindande internationella klimatavtal. Alla såna underskrifter skulle i Indien tolkas som att man viker sig för de rika och mäktiga, för de forna kolonialherrarna.

Samtidigt ligger Indien långt framme när det gäller vind- och solkraft och omställning till alternativa bränslen.

Till exempel drivs samtliga av huvudstadens taxibilar och bussar och annan nyttotrafik sen sju år tillbaka på naturgas. Omställningen av fordonsbränsle i New Delhi var ett krav som Sunita Narains institut drev igenom.

När miljoner och åter miljoner ska lyftas ur fattigdom kan man givetvis inte satsa på kol och olja. Indien har visat att man kunde gå från kulram till dator. Nu har man chansen att visa att det är möjligt göra ett jämfotahopp över dagens miljöförstörande teknik, och gå från att bränna kodynga till att installera solpaneler.

Sunita anser att Indien måste genomföra miljöreformer som är radikalare än vad EU och USA kommer att gå med på. Men stolthet och inrikespolitik gör att lösningarna måste vara indiska och komma inifrån.

Denna text sändes i Obs i P1 måndag 7 december. Du kan lyssna på inslaget på SR:s webb.

Läs mer på hemsidan för Centre for Science and Environment, Indiens mest inflytelserika miljöinstitut.

När Google lydde Kina och suddade bort en del av Indien

2009-12-07T13:40:00.006+01:00

Överst Googles karta som visas för kineserna. Nedanför kartan som alla andra får se.

Läs mer om när Google gick med på de kinesiska kraven att sudda bort indiska delstaten Arunachal Pradesh från sina kartor i Kina på Tantra Blog.

Bombayattacken och Ayodhyatumultet

2009-11-29T12:31:00.006+01:00

I dagarna är det ett år sedan attacken mot Bombay då 166 människor dödades av tio terrorister som kom med båt över havet och slog till mot bland annat en tågstation, två lyxhotell och en restaurang poppis bland turister.

Kanske för första gången var huvudmålet medlklassen och de rika, inflytelserika, turisterna, kändisarna.

Ikväll klockan 22 sänder SVT en dokumentär om Bombayattacken. Se den!

Om en vecka är det årsdagen för raserandet av Babrimoskén i Aydohya. I förra veckan läckte en rapport om händelsen ut. I rapporten anklagas BJP:s högsta ledare, Advani och Vaypayee, som hjärnorna bakom hetsen av tusentals unga hinduiska män för att förmå dem att riva moskén.

Rapporten slår fast att BJP är "pseudo-moderata" och att man bakom en hyfsat snygg fasad har en hårdför linje som går ut på att degradera muslimerna som medborgare i Indien. Kort sagt: BJP har en "dold agenda".

I Människor och Tro i P1 i fredags pratade jag om Ayodhya. Lyssna!

En radikal eldslåga i en liberal tidning

2009-11-19T19:14:00.003+01:00

Världens just nu hårdaste kamp mellan å ena sidan en kommunistgerilla och andra sidan staten och kapitalet utkämpas i de stora skogarna i hjärtat av Indien.

Här, långt från glittriga Bombay, har det ekonomiska undret inte uppenbarat sig. Här är barnadödligheten skyhög och undernäring vardag.

I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook skriver författaren Arundhati Roy ursinnigt om kampen mellan stamfolkens rätt till sina berg och dalar i delstaten Orissa, där ett gruvföretag planerar att gräva fram bauxit.

Den maoistiska gerillan slåss för stamfolken. Varje vecka skjuts poliser ihjäl, vilket fått regeringen att lansera en militär offensiv för att utplåna gerillan.

Att stamfolken, som inte fått nåt av regeringen, ansluter sig till maoisterna är inte mer än rätt, skriver Arundhati Roy, som befarar att regeringen är beredd att ta till vilka metoder som helst för att försvara kapitalet och tillväxten.

Roy är Indiens radikalaste medieröst. Hon är okuvlig, skräder inte orden. Hon är en röd eldslåga som tack vare sitt litterära kändisskap har tillgång till mainstream-tidningar. Det är en märklig känsla att läsa hennes text som skummar av vrede mot kapitalismen mellan annonser för fin whisky och storbanker. Fast det är också det som är charmen med nyhetsmagasinet Outlook, som klarar av att härbärgera både ock.

Arundhati Roy tror att bauxitutvinningen skulle föröda stamfolkens hembygd. Hennes analys stannar inte där: i förlängningen, skriver hon, hotar storföretagens rovdrift den globala miljön.

Hon avslutar med en uppmaning. Kan inte nån som ska till Klimatkonferensen i Köpenhamn ställa sig upp och vädja: Snälla, låt bauxiten vara var i berget!

Hennes budskap: Fattar ni inte att det är den religiösa tron på tillväxt som är det verkliga hotet mot klimatet.

”Mr Chidambaram’s war – a math question: How many soldiers will it take to contain the mounting rage of hundreds of millions of people?”, essä av Arundhati Roy i nyhetsmagasinet Outlook 9 november 2009.

Sänt i Obs i P1 måndag 16 november. Lyssna!

Shiva som marxist

2009-11-12T12:09:00.003+01:00

Enligt sägnen i sydindiska Kerala bestämde sig Shiva för att lära brahminerna en läxa. Han ville få stopp på deras högmod och bestämde sig för att förödmjuka den mest högstående och smartaste av Keralas brahminer, den andligt mycket upphöjde läraren Adi Sankacharya.

Han befann sig mycket nära att uppnå upplysning. Det enda som stod emellan Adi och Nirvana var hans egen arrogans och stolthet och vägran att inse att allt han hade gemensamt med alla andra mäniksor, oavsett om de hade en låg eller en hög position i amhället.

Shiva och hans fru Parvati ville spela honom ett spratt och förvandlade sig till ett fattigt, jordlöst par från pullayakasten (som är oberörbara/daliter). Även deras som Nandikesan var med, förvandlad till en fattigunge. De var klädda som daglönare med kläder nedsmetade med smuts och lera från fälten. Dessutom hade Shiva gjort så att han luktade som om han nyss ätit kött och druckit sprit (vilket är tabu för en brahmin).

Han vinglade fram som om han supit hela natten. För att göra intrycket fullkomligt bar han en karaff med toddy (palmvin) under ena armen och hade ett halvt kokosnötsskal med toddy i den andra.

I detta skick mötte Shiva och hans fru och barn Adi Shankacharya på en stig på en jordvall i ett risfält. Enligt seden ska pullaya och andra lågkastiga hoppa ner i leran och vattnet i risfältet om de möter en brahmin på stigen. Men Shiva och hans familj fortsatte rakt mot Adi och bad honom dessutom gå åt sidan så de kunde passera.

Adi blev förstås vansinnigt arg och började tillrättavisa dem.

– Hur vågar en familj med orena, stinkande, fulla, köttätande oberörbara gå på samma stig som en ren och oförstörd brahmin? Ni luktar som om ni inte har tvättat er i hela ert liv. Något liknande har aldrig hänt tidigare, dundrade Adi och hotade att halshugga dem alla tre, eftersom detta var ett brott som inte ens gudarna kunde förlåta.

Shiva svarade:

– Jag erkänner, jag har tagit ett glas eller två och det var ett tag sedan jag badade. Men innan jag stiger ner i leran i risfältet vill jag att du förklarar skillnaden mellan dig, en ren och högtstående brahmn, och vår familj, som du säger är så smutsiga.
Shiva förklarade att om Adi kunde svara på hans frågor lovade han och hans familj att stiga ner i leran och låta honom passera.

– Detta är min första fråga, sa Shiva: om jag skär mig i min hand och du skär dig i din hand så ser man att vi båda har rött blod – kan du berätta vad som är skillnaden?

– Min andra fråga: äter vi inte samma ris från samma fält? Min tredje: ger inte du bananerna som min kast odlar i offergåva till gudarna? Min fjärde: smyckar ni inte gudarna med blomstergirlangerna som våra kvinnor gör? Min femte: kommer inte vattnet som som ni använder i tempelritualerna från brnnarna som vi, pullayas, har grävt?
Adi kunde inte svara på en enda av frågorna och Shiva fortsatte.

– Bara för att ni äter på metalltallrikar och vi på bananblad betyder det väl inte att vi är olika arter. Ni namboodiris (brahminkast i Kerala) rider på elefanter och vi pullayas på bufflar, men det innebär inte att vi är bufflar?

Frågorna gjorde inte bara Adi svarslös, de gjorde honom också konfunderad: hur kunde det komma sig att illiterata daliter som knappt gått i skolan kunde ställa sådana sofistikerade och djuplodande filosofiska frågor? Så Adi började meditera där han stod på stigen, vilket gjorde att hans sjätte sinne öppnade sig. Då såg han: istället för pullayafamiljen började gudarna framträda, Lord Shiva Devi Paravti och deras son Nandikesan.

Förfärad över vad han gjort hoppade han genast ner i den leriga risåkern och reciterade:

Ärad vare du, o herre över bergen!
Ärad vare du, o halvmånekrönta herre!
Ärad vare du, o askinsmorda gudomlighet!
Ärad vare du, o ryttaren av evighetens tjur!
Ärad vare du, o gudarns herre!

Därefter förlät Shiva honom. Adi frågade honom varför han förvandlat sig till en dalit inför just honom, den mest hängivna av alla hängivna Shivadyrkare.

– Visst är du en vis man och på väg mot frälsning och upplysning, svarade Shiva. Men du kommer aldrig att nå dit såvida du inte att alla människor förtjänar respekt och medlidande. Det var för att lära dig detta som jag tog mig denna form.

Shiva fortsatte:

– Du måste kämpa mot fördomar och okunnighet och hjälpa människor från alla kaster, inte bara dina brahminkompisar. Först då kan du nå sann upplysning.

– Tack, min herre, nu förstår jag, och för att kommande generationer också ska förstå ska jag välsigna flera tempel och låta uppföra gudabilder av dig i form av Pottan Devam.

Det här hände enligt lägeneden för flera tusen år sedan. Idag är Shiva i form av en pullaya-dalit en av huvudgudarna i norra Kerala. Varje år arrangeras Pottan Theyyam-ritualer där daliter klär ut sig till gudar och dansar i templen.

Efter den siste maharajan av Travancores tempelreform 1946 släpptes de oberörbara in i hindutemplen. Efter den demokratiskt valda kommunistpartiets jordreform 1957 fick alla i byn en bit jord.

Idag är röda Kerala den delstat där kastförtrycket är som minst, toleransen och den sociala välfärden störst och marxismen som den tar sig uttryck i Communist Party of India (Marxist) som mest doktrinär.

Enligt theyyam-dansarna i Kerala är Karl Marx och dalitledaren Bhimrao Ramji Ambedkar bara arvtagare till Shivas flertusenåriga befrielseteologi.

Denna legend läste jag i William Dalrymples nya reportagebok "Nine Lives - in search of the sacred in modern India".

Röda Indien

2009-11-06T14:23:00.005+01:00

Hammaren och skäran målade på husväggar och gator som fått namn av Marx, Engels, Ho Chi Minh och Lenin.

Nej, det är inte en 30 år gammal arkivbild från Östberlin, Moskva, Peking eller Hanoi.
Det är färska intryck från Kerala och Västbengalen, två indiska delstater som i decennier färgats röda av det styrande Indiska kommunistpartiet.

Sydindiska Kerala har ett världsrekord: här röstades ett kommunistiskt parti till makten i demokratiska val 1957 – för första gången i världshistorien.

Västbengalen, där Calcutta är delstatshuvudstad, har ett annat världsrekord: där har kommunisterna styrt utan uppehåll sedan 1967. Alltså: världens mest långlivade demokratiskt valda kommunistregering.

Communist Party of India (Marxist), som största indiska kommunistpartiet heter, är märkvärdigt på flera sätt. Läser man partiprogrammet ser man att det är hardcore marxism.

Partiprogrammet slår fast att indiska staten är ett ”organ för bourgeoisien och jordägarna med stöd av utländskt kapital”. Målet är en indisk revolution och därefter en ”folkdemokrati som leds av arbetarklassen”.

Så formulerade sig många kommunistpartier världen över fram till åren efter Sovjetunionens kollaps på 1990-talet.

I Indien är den marxistiska teorin intakt 20 år efter murens fall.

Indiska kommunistpartiet hyllar socialismens landvinningar i Kina, Vietnam, Nordkorea och Kuba. Regimerna i Sovjet och länderna i Östeuropa före murens fall beskrivs fortfarande som framgångsrika, tros deras snöpliga fall, även om man idag medger att vissa misstag begicks.

De indiska kommunisterna anser också att många kapitalistiska länder är välfärdsstater på grund av Sovjets goda exempel och inget annat. Inte ett ord om Västeuropas reformistiska arbetarrörelse och socialdemokrater.

1991 intervjuar jag ordföranden i den styrande vänsteralliansen i Västbengalen, tillika politbyråmedlem i kommunistpartiet. Vi träffas på hans kontor i centrala Calcutta. På väggarna hänger porträtt av Lenin, Stalin och Ho Chi Minh. Jag frågar honom om murens fall påverkat partiets linje.

Han svarar ett dundrande ”Nej” och tillägger att vad som just hänt i Europa inte påverkar den marxistiska teorin”.

17 år senare, 2008, är jag med på kommunistpartiets möte i en park i staden Thrissur i Kerala. De röda fanorna vajar och mässingsorkestern spelar marschmusik när medlemmarna tågar in. Män, kvinnor och pionjärer är klädda röda skjortor med axelklaffar och baskrar eller officersmössor. Mötesordförande vrålar kommandon. Partimedlemmarna gör honnör och ropar slagord. ”Leve den indiska revolutionen!”.

Men nu följer ett indiskt reptick. Trots all kommunistisk retorik tror jag att till och med europeiska vänsterliberaler skulle kunna tänka sig – om de nu vore indiska medborgare – att rösta på Indiska kommunistpartiet.

Förklaringen är att kollisionen mellan ett parti som är doktrinärt marxistiskt och en statsapparat som är liberalt parlamentarisk resulterat i en pragmatisk socialliberal politik.

Tilltron till offentliga sektorn har varit stor i hela Indien ända sedan självständigheten. Men medan offentliga skolor och vårdcentraler funkar uselt eller inte alls i många delar är de mer än fagra löften i de kommunistiskt styrda delstaterna.

Kommunistpartiet har genomfört flera framgångsrika jordreformer, de har minskat korruptionen, vitaliserat bydemokratin och satsat på utbildning och hälsovård. Resultatet är, framför allt i Kerala, en vital närdemokrati och välfärdssiffror som övriga Indien än så länge bara kan drömma om.

Sen följer nästa indiska reptrick. Indiska kommunistpartiet är idag hyfsat duktiga på näringslivspolitik. I decennier skrämde kommunistiska fackföreningar med sina ständiga strejker bort privata företag från Västbengalen och Kerala. Men sedan några år tillbaka har delstaterna framgångsrikt satsat på it-industribyar och ekonomiska frizoner för att locka till sig såväl indiska som utländska företag.

Paradoxalt nog ser det ut som om politiken att skapa nya jobb genom att flörta med storföretagen kan bli slutet på decennier av brett väljarstöd för kommunisterna.

När den kommunistledda regeringens ville expropriera mark för två ekonomiska frizoner för en indisk bilfabrik respektive en indonesisk kemisk industri satte sig byinvånarna på tvären.

Där stod på ena sidan: folket – bönderna, lantarbetare och diversearbetarna, som fick stöd av en ohelig allians av ett liberalt oppositionsparti och maoistiska grupper.

Och på andra sidan: polisen som representant för Communist Party of India (Marxist).

Marken färgades röd av blod när ett tjugotal demonstranter sköts ihjäl av polisen.

I byvalen som följde i Västbengalen förlorade partiet en tredjedel av sina väljare, vilket var en historisk minskning. I parlamentsvalet i våras fortsatte kommunisternas holmgång.

Indisk politik handlar egentligen inte så mycket om höger och vänster. Snarare om partier som försvarar den sekulariserade staten och partier som vill se ett Indien där hinduer går först.

Kommunisterna är tillsammans med styrande Kongresspartiet enda partiet som inte riktar sig till en kast, en religion, en etnisk eller språklig grupp, utan till alla indier.

Trots att de inte gjort upp med gårdagen tror jag att de just därför har framtiden för sig.

Sändes i en kortare version i Obs i tisdags 3 november. Man kan lyssna på det om man vill.

Bollywood får skägg

2009-11-05T09:52:00.003+01:00

Ända in på 1990-talet skulle manliga Bollywoodskådisar helst ha mustasch och vara lätt överviktiga.

Nu gäller andra stilideal.

Men efter några år med slätrakade män i indisk film kommer nu skägget. Senast ut är Hrithik Roshan (bilden, före och efter).

Läs mer om Bollywoodskäggen!

Mat från Kerala i Stockholm

2009-11-03T10:13:00.007+01:00

Fredag 6 till söndag 15 november kan man äta mat från Kerala på restaurang Dado, Bebe och Hurry Curry i Stockholm.

Eftersom Keralamat i Sverige hör till ovanligheterna gör jag gärna reklam för detta.

Det är ett gästspel på intiativ av turistmynidgheten i Kerala, som har en delegation i Stockholm i dagarna. Redan nu på torsdag ordnas en presslunch på Dado för att dra igång Keralaveckan.

För att läsa mer om matveckan och anmäla dig till presslunchen klicka på bilden här till vänster - där finns mailadress för osa.

Recept på Fisk Molee från Kerala har jag skrivit om tidigare här på Indien Online.

Gå direkt till Keralamatbloggen Malabar Spices.

Kerala Tourism - delstatens officiella turistbyrå.

Några av mina Indienreportage i Resemagasinet Vagabond hittar du här.

Indian Coffee House i Delhi

2009-11-02T10:42:00.004+01:00

Indian Coffee House är en institution. I Delhi låg det från 1957 i Connaught Place, där Palika Bazaar nu ligger.

Sedan flyttade det till Janpat för att 1975 hamna där det fortfarande ligger. Ett par trappor upp i det slitna varhuset Mohan Sing Place. Där låg det när jag kom till Indien 1983. Satt ofta på tekterrassen med en kopp kaffe och en masala dosa och tittade ut över staden. Minns skyltarna och bilderna: ”Medlem av Indiska Kaffearbetares Kooperativa Samfällighet”; den sepiabruntonade reklambilden från femtiotalet där budskapet löd ”A fine type (en bild på en stolt, vitskäggig kaffebonde med vit bomullsmössa), a fine coffee (en bild på kaffebönor). Both are Indian!”.

Nu hotas kafét av stängning. Bloggen Delhi Walla har intervjuat stamgästerna som är upprörda.

- Indian Coffee House är en institution; det har bidragit till att formulera landets sociala och politiska agenda; det brukade besökas av de intellektuella, säger Mr Gupta till Delhi Walla-bloggaren.

Själv forskar jag i Indian Coffee House när det låg ovanpå dagens Palika Bazaar. Det är en del av researchen för en bok jag håller på att skriva. Är det någon som var där då - före 1975 och har minnen; hör gärna av er! Vore ovärderligt.

Heliga moderna Indien

2009-10-30T19:38:00.003+01:00

Här hemma i Sverige är vi världsbäst på att ta till oss det nya. Vi gör det med sådan entusiasm att användbara saker och idéer ibland kastas på historiens sophög i vår moderniseringsiver.

Det är därför Indien är en så spännande del av världen. Där känns det som om nytt och gammalt har lika hög status – och som om samhället tagit ett jämfotahopp från forntiden till nutiden och liksom hoppat över en massa mellanepoker.

Resultatet är hisnande kontraster mellan urgammalt och supermodernt.

Från ingen telefon alls till mobiltelefon. Från att använda torkad kodynga som bränsle till att installera solceller på taket. Oxkärran som knirrknarrar grusvägen mot marknaden i stan, medan raketen lyfter från sin bas för att flyga till månen.

Indien är på flera sätt vårt förflutna. Jag kommer ofta på mig själv i Indien med att ömsom känna ilska över feodala maktförhållanden mellan folk och ömsom ha ett nostalgiskt leende på läpparna inför otidsenliga prylar som jag minns svagt från barndomen eller bara sett på museum.

Indien är samtidigt vår framtid, med sin unga befolkning och förmåga att ligga i framkant när det gäller it.

Bäst kommer kontrasterna fram i det religiösa livet. I de indiska religionerna kan man fortfarande urskilja människans första föreställningar om det gudomliga, samtidigt som många tempel erbjuder välsignelse online via internet och självfallet inte förlitar sig på gammelmodiga håvar för kollekt, utan har kortläsare som tar alla sorters kreditkort.

Brittiska reseskribenten William Dalrymple har försökt fånga de här kontrasterna i sin senaste reportagebok, som heter ”Nine Lives” och har en undertitel som i översättning blir ungefär ”Jakten på det heliga i moderna Indien”.

I en av bokens nio berättelser får vi möta en bramin i Sydindien som skulpterar gudafigurer i brons enligt en tradition som går tillbaka till tusen år gamla Cholaimperiet. Hantverkaren har fått yrket i arv från sin pappa som i sin tur fått det från sin pappa – i en obruten kedja sedan 1300-talet.

Men nu är det dags för ett jämfotahopp över århundradena, eftersom hantverkarens son inte vill göra gudafigurer i brons, utan tänker bli it-ingenjör.

Pappan vill inte klandra sin son, även om han tycker att det är synd att den 700-åriga traditionen nu hotar att dö ut. För när sonen säger att vi alla lever i datorernas tidevarv kan han faktiskt inte säga emot – hur gärna han än skulle vilja – och påstå att vi 2009 lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.

Men samtidigt lever traditionen vidare i det moderna. Indiska filmindustrin exploaterar stories från gamla hinduiska epos som Ramayana på ett sätt som på samma gång är genomkomersiellt och hyfsat troget originalet.

William Dalrymple menar att detta gett indierna kulturella referenser som ser helt annorlunda ut än våra. Faktum är att de animerade barnfilmerna ”Hanuman” och ”Hanuman 2”, som görs av ett företag i sydindiska Kerala, och som bygger på en av figurerna i just Ramayana, har högre tittarsiffror på indisk teve än filmer från amerikanska Pixar och Dream Works.

Efter elfteseptember-attacken sa många newyorkbor som intervjuades i teve att ”det var precis som i Independence Day” eller ”Det såg ut precis som i Die Hard 2”.
Indier som efter den förödande tsunamin 2004 fick samma fråga såg istället likheter med apokalyptiska översvämningar i 2 000 år gamla eposet Mahabharata.

Indien har bevarat en muntlig litterär tradition som gång i tiden fanns också i Europa. På 1930-talet reste en forskare från Harvard runt på Balkan för att försöka bevisa att Iliaden och Odyssén växt fram ur en muntlig berättartradition. Han lyckades spela in 12.500 hjältedikter som sjöngs av ofta illiterata serbiska och bosniska bönder som fått dem i arv av sina föräldrar – och som berättade om Ottomanska rikets seger över serberna på Trastfältet 1389 och sultan Selims härjningar i början av 1500-talet.

William Dalrymple ger sig ut i den stora indiska öknen i jakt på dagens hjältedikts-sångare som fortfarande framför det muntligt ärvda Pabuji-eposet. Det är en 600 år gammal och 4.000-rader lång berättelse om halvgudar och gudar inkarnerade till krigare, om ära och hjältedåd, krig, förlust och martyrskap, och – inte minst – hämnd.

Att sjunga hela berättelsen tar fem nätter från solnedgång till soluppgång.
Natt efter natt sitter byborna på mattor i tälten, inlindade i halsdukar mot den kyliga ökennattluften och lyssnar på hjältesångerna.

Jag förundras över deras tålmodighet. Jag kan inte riktigt föreställa mig en berättelse som är en arbetsvecka lång.

Men även i byn i öknen finns folk som inte längre orkar med långsamheten.

Hjältesångarna om den regionala guden Babuji har idag konkurrens av satellittevekanaler och dvd-uthyrare som visar snabbt klippta filmer och tevesåpor som bygger på indiska mainstream-epos som Mahabharata och Ramayana.

Och de unga, berättar en bramin i byn för William Dalrymple, köper hellre CD:n med Pabjui-sångerna än lyssnar på dem live.

Då, säger han, får man de dramatiska höjdpunkterna och slipper alla långtråkiga transportsträckor.

En något kortare version sändes i Obs igår torsdag 29 oktober. Lyssna!

Kulturell byteshandel

2009-10-25T23:31:00.003+01:00

– Aurangzeb, sa han med vrede i rösten där han stod i en skuggig gränd i den heliga staden Varanasi.

– Det var Aurangzeb som rev templet och lät bygga moskén.

– Och Babur, la han till. Han rev templet i Ayodhya och byggde också en moské.

Han pekade med ena handen mot moskéns kupoler och nickade menande för att understryka vad han ansåg om det historiska övergreppet.

Jag förstod att han hatade dessa män som styrde Indien från 1500- till 1700-talet och att han ansåg att Stormogulriket – som Baburs och Aurangzebs imperium kallades – mest hade varit till ondo. Men varför? Allt det där låg ju flera hundra år tillbaka i tiden.

Hur kunde man fortfarande vara så arg?

Mitt möte med mannen som hatade Babur och Aurangzeb ägde rum i slutet av åttiotalet.

Ett par år efteråt insåg jag allvaret i vad han sagt. Då exploderade vreden i våldsamma kravaller som lämnade tusentals döda.

På 1520-talet hade Babur låtit riva ett Ramatempel i Ayodhya och låtit bygga en moské på samma plats. Det påstod i alla fall de hinduiska aktivister som hösten 1992 ansåg att den historiska oförrätten måste korrigeras. Med egna händer och under kravallartade former gick de till attack mot den gamla moskén och rev den tegelsten för tegelsten. Deras mission var att återuppbygga det hinduiska Ramatemplet.

För att förstå ilskan som hinduaktivisterna kände måste man göra en djupdykning i Indiens historia och inse att Indien sedan tusentals år tillbaka drabbats av ständiga erövringar och ockupationer. Erövrarna har kommit från väst och nordväst: från Centralasien, Persien, Afghanistan och Europa. Men religiös omvändelse har inte varit deras huvudmotiv, utan de har lockats hit av den indiska subkontinentens rika skördar och naturtillgångar.

Ändå är det just religionen som ständigt utgjort bränsle på elden i diskussionen om historiska oförrätter. Framför allt islam har betraktats som ett konkret hot hinduismen och den indiska kulturen.

Skillnaden mot Europa är att den muslimska omvändelsen var mer framgångsrik i österled. Medan islam i Europa mest varit ett avlägset spöke har tron på Allah fått stor genomslagskraft i Indien, som i dag är världens näst största muslimska land med 144 miljoner bekännare.

Indien har oftast varit splittrat och oförmöget att värja sig. Det har utkämpats många krig om makten på den indiska halvön, men ofta har främmande härskare kunnat slå sig ner efter fredliga förhandlingar och överenskommelser med lokala furstar. Indierna har accepterat nya herrar så länge den lokala hierarkien i byn eller distriktet inte påverkats och de egna gudarna accepterats.

Indierna har satsat på kulturell byteshandel. Indiens kultur har sakta men säkert påverkats av erövrarnas, medan erövrarnas kultur sakta men säkert har påverkats av Indiens. Det kulturarv som landet bär på är på flera sätt resultatet av ”inkräktares” bidrag till kulturen, vilket lett till en mångkulturell sammansmältning.

Har du gått en turistvandring i slummen?

2009-10-24T09:31:00.004+02:00

Har du gått på en organiserad turistvandring i slummen i Indien eller nån annanstans i världen?

Jag har gjort det - med Reality Tours i Dharavi i Bombay - och gillade upplägget.

Egentligen låter det förfärligt. Men hemligheten bakom den goda känslan var närkontakten med människorna, sluminvånarna, som inte förblev djur i bur under sightseeingen, utan som vi tvärtom snackade med, skrattade med... och fick en insikt om.

Har du gått på en slumturistvandring? Och vill bli kort intervjuad för ABF:s tidning Fönstret. Hör då av dig till mig närmaste veckorna! Gärna så snart som möjligt.

Sprid gärna frågan!

Per
per@vagabond.se

Hur man kuvar ett barn

2009-10-16T13:59:00.005+02:00

En av Indien Online-bloggens läsare tipsar om denna film, Taare Zameen Para (Varje barn är speciellt).

Filmen är visserligen allt för lång, skriver hon, men budskapet är enormt. "Det var mycket tårar som kom. Filmen handlar om en liten kille som är glad och älskar livet, men möts i skolan av krav och plågoandar."

Pojken i filmen skickas till internat och blir där knäckt - tills en lärare hittar honom och uppmuntrar det han är bra på.

Filmen är underbar, anser tipsaren, eftersom den berättar hur det är att ha svårigheter i skolan: "Dyslexi får ett ansikte på ett mycket bra sett."

Jag tror att filmen är ett lackmuspapper i tiden: Indien nu får den debatt och så småningom de förändringar som kom till Sverige på 1970-talet med nya pedagogiska metoder i skolan.

Kanske har vi något att lära ut: skicka ett plan fullt med svenska pedagoger som, trots att de dissats av minister Björklund, får hugga i med förändringsarbetet i de offentliga indiska skolorna. Fast det kanske blir en kolonial problematik kring det hela om vi föreslog den pedagogiska hjälpen som bistånd.

Många av de privata indiska skolorna behöver däremot ingen hjälp: de ligger ofta före Sverige i pedagogisk utveckling.

Nytt sätt att måla en bindi

2009-10-15T00:13:00.001+02:00

Reklam för ett nytt sätt att måla en bindi i pannan. Snyggt gjort.

Favorit i repris: Fungerande kaos

2009-10-11T08:57:00.003+02:00

Det slutgiltiga beviset för att rödljus inte alltid är bästa lösningen.

Och en iscensättning av ekonomen (och amerikanske Indienambassadören) John Kenneth Galbraiths påstående om Indien som ett "fungerande kaos".

Indienfest i Stockholm

2009-10-09T21:56:00.002+02:00

Sajten Indien.nu ordnar fest. Kul.

Ansvarslös tigerturism

2009-10-08T14:50:00.002+02:00

De flesta svenska researrangörer struntar i den indiska tigerns framtid, visar en kartläggning av 17 svenska researrangörer som Svenska Ekoturismföreningen gjort.

De flesta av Indiens tigrar finns i reservat som är välbesökta av turister. Mest kända och tigertätast är Bandhavgarh och Kanha i delstaten Madhya Pradesh, Corbett i Uttar Pradesh, Sariska och Ranthambore i Rajasthan samt Sundarbans i Västbengalen.

På grund av mängden turister vågar inte tjuvjägarna ge sig in i de välbesökta delarna av parkerna. Skälet: risk för upptäckt. Samtidigt bidrar turisternas pengar till bättre skydd mot skogsskövling och annan ekonomisk exploatering av tigern och skogen.

När turisternas närvaro ger ett konkret klirr i kassan för människorna som bor nära tigerreservaten ökar dessutom det ekonomiska värdet på levande tigrar.

Men få svenska researrangörer av tigersafaris engagerar sig för tigerns framtid, visar en ny kartläggning från Svenska Ekoturismföreningen.

Bara var fjärde arrangör bidrar till en sund ekoturism i tigerområdena, enligt föreningens kartläggning.

De fyra arrangörer som får godkänt av föreningen är Natur Resor, PolarQuest, Swed-Asia Travels och Thabela Travel.

För att stoppa det akuta hotet mot tigern har naturturismarrangörer i flera länder gått samman. Organisationen Tour Operators for Tiger (TOFT) uppmanar resenärer, små hotell och researrangörer att följa ett antal förhållningsregler i ekoturismens tecken, med tydliga regler för naturskydd och lokal förankring.

Konceptet har visat sig vara framgångsrikt, och flera reservat bedriver nu en turism som bidrar till att världens största kattdjur bevaras för framtiden.

Indien halkar efter i förbättringskampen

2009-10-06T08:28:00.007+02:00

Ett barn som föds i Norge kommer statistiskt sett leva 30 år längre än ett barn som föds i Niger.

Det norska barnet kommer som vuxen tjäna 85 gånger mer än sin världskompis i Niger.

Det är två slutsatser man kan dra av årets Human Development Report från FN:s Utvecklingsprogram UNDP som kom igår.

Av de 182 bedömda länderna hamnar alltså Norge i topp och Niger i botten. Indien då? Jo, på 134e plats. En försämring när det gäller placering men en förbättring i absoluta tal. Indien indextal har förbättrats, men eftersom många andra länders index har förbättrats mer har Indien tappat position.

Sedan 1980 har "välståndet" i Indien, enligt indexet ökat med i snitt cirka 1,3 procent per år, dubbelt eller tre gånger så hög förbättringstakt som majoriteten av utvecklade länder i väst.

Indiens indextal har stigit från 0,556 (år 2000) till 0,612 (2009) - max man kan få är 1, då är allt "perfekt".

På kartan här till höger kan du se skillnaderna inom Indien. Ju mörkare röd färg, desto mer välstånd.

Men snabbast har "välståndet" stigit i Kina och Iran.

Men varför tappar Indien position gentemot omvärlden i förbättringsligan? En anledning tror jag är att regeringens utbildnings- och vårdpolitik i princip fallerat. Men det är inga nya misstag.

Nu får man sona för den nonchalans som indiska politiker visat under hela självständighetstiden.

Det sista var faktiskt en analys från före detta chefsekonomen för Human Development Report, indiern Santosh Mehrotra.

- Vi (Indien) spenderar mycket på dessa områden (vård och utbildning), men det mesta av pengarna går till byggnader och annan fysisk infrastruktur snarare än till skapa resultat i form av bättre vård och utbildning, förklarar Abhijit Patnaik, forskare på indiska Centre for Policy Research enligt Hindustan Times.

Stäng Bombay, föreslår BJP-Shiv Sena

2009-09-29T23:01:00.006+02:00

En promenad i Dharavi, Asiens största slum, som myndighterna vill riva och bygga nytt i.

Koalitionen Shiv Sena-BJP vill - om de vinner kommande delstatsvalet i Maharashtra - begränsa den fria rörligheten och hindra folk från att flytta in till Bombay.

- Vi har fått nog nu. Våra städer kan inte kan klara fler som flyttar in, de befinner sig på gränsen till kollaps. Vår prioritet är att försvara intressena för de som bor här sedan länge och tvingas lida på grund av invandringen, säger Shiv Senas ordförande Uddhav Thackeray, son till partiets karismatiske grundare, Bal Thackeray och fortsätter:

- Jag vet att ingen lämnar sitt hem utan att de måste. De som kommer hit från andra delstater gör det för att de inte hittar jobb hemmavid. Men att ge dem jobb och inkomstmöjligheter är inte vårt ansvar. Dras respektive (delstats)regeringar borde ta ansvar för det.

I Europa finns politiker med liknande lösningar på arbetslöshet och bostadsbrist. De har ett rasistiskt, chauvinistiskt och ibland fascistiskt idéarv. Grundidén är att "jordens söner" måste få fördelar framför de som nyligen flyttat in.

Här är de verkliga och mentala gränserna oftast nationella, i Indien delstatliga och språkliga.

Naturligtvis är det ett frestande budskap för invånare i Bombays slum, som varje dag betraktar hur kåkstaden och trottoaren fylls på med ännu fler utblottade. Kruxet är de konsekvenser syndabockstänkandet leder till (risk för pogromer, rasistiskt våld etc) och den polisstat som skule krävas för att säga nej till alla de som i jakt på jobb tar bussen eler tåget till Indiens mest expansiva megastad.

13 oktober är det val till delstatsparlamenten i Haryana, Maharashtra and Arunachal Pradesh. Samtliga delstater styrs idag av koaltioner ledda av Kongresspartiet.

Slummen skulle rivas, men vad hände sen?

2009-09-27T11:08:00.006+02:00

I vintras skrev jag om planerna på att riva och bygga nytt i Dharavi, Asiens största slum och en av Bombays många svarta fläckar.

Ett område på några kvadratkilometer mitt i Bombay där det bor uppåt en miljon människor, varav de flesta saknar vatten och avlopp, praktiskt taget alla saknar lagfart och hyresavtal och där med i lagens mening är ockupanter - men där det lokala näringslivet är starkt.

Företetag i slumområdet Dharavi omsätter cirka fyra miljader kronor om året. det handlar om krukmakerier, läderfärgning, sopåtervinning och snickerier, men också om tryckerier och advokatkontor, verksamheter som man normalt inte förknippar med slum.

Det finns planer på att riva det mesta och bygga nytt. Höghus för sluminvånarna och kontor och affärsgallerior åt näringslivet och medelklassen. Det skulle innebär att de som bor där idag, redan extremt tät, skulle få tränga ihop sig på 47 procent av den bostadsyta de har nu. Lösningen: man bygger på höjden.

De flesta som bor i Dharavi vill förstås ha förändring, men har motsatt sig planerna eftersom de anser att de inte kan utöva sin verksamhet i småföretagen på 17e våningen i ett höghus.

Det blir bara vertikal slum.

De privata investerare som tillsammans med delstaten skulle genomföra det enorma projektet att förvandla Asiens största slum till ett prydligt stadskvarter har nu börjat tveka. Orsak: finanskrisen.

Dessutom gjorde vårens indiska val att de indiska politikerna sköt upp alla beslut, drog ut på processen.

Så ännu har inget hänt.

När jag i april träffade en av företrädarna för organsationen som jobbat mot rivningarna, Sundar Burra, sa han att fördröjningen är bra.

– Det ger oss tid att revidera planen och komma med nytt, bättre, sa han där vi träffades på hans kontor i Bombay.

Sundar Burra med flera sitter nu i ett expertråd tillsammans med myndigheterna, som alltså på detta sätt valt att lyssna på kritikerna.

I juli skrev Burra och andra företrädare för de båda slumengagerade organisationerna Sparc och National Slum Dwellers Federation ett öppet brev till delstaten Maharashtras chefsminister.

Där skrev man bland annat att invånarna i Dharavi har skapat något unikt som motsäger alla schabloner om slum, de är aktiva, framgånsgrika och energiska, men de saknar det som myndigheter bör sköta: vatten och avlopp.

Nu måste myndigheterna lyssna på de boende, skrev de, och bygga nytt efter deras önskemål.

Och det är ju precis det det handlar om: lyssna på rösterna som hörs från slummen. Det är inga svaga stackars röster - det är röster från folk som vet hur man varje morgon står i kö till den kommunala toaletten, hur man skaffar rent dricksvatten i brist på kommunala ledningar och hur man försörjer sig trots noll uppbackning från samhället.

Lyssna på P4 Extra Söndag idag mellan kl 14 och 15 där jag blir intervjuad om Dharavi och Indiens framtid i den globala ekonomin.

Calcuttapolisen öppnar blogg för folket

2009-09-21T00:08:00.004+02:00

Nästa gång du blir missnöjd med polisen i Calcutta, gå in på deras blog och skriv vad du tycker!

Sedan häromdagen har Calcuttapolisen nämligen en egen blog där man berättar om alla fina projekt man driver i staden, men som också ska fungera som pysventil för folklig vrede.

- Var och en och kan säga vad de gillar och ogillar med Calcuttapolisen i den här bloggen, förklarar polisbefälet Goutam Mohan Chakrabarti godmodigt för Times of India.

Bloggen blev snabbt populärare än vad man räknat med.

När man nu försöker gå in på www.kolkatacops.com får man beskedet "Bandwidth Limit Exceeded".

Kort sagt: bloggen har för många besökare och är glödhet av överbelastning. Calcuttaborna är helt enkelt på hugget.

Indien + Kina = vinnande Dohakoalition

2009-09-20T23:43:00.004+02:00

Indien och Kina kommer förhoppningsvis att göra gemensam sak i förhandlingarna om ett globalt frihandelsavtal inom Världshandelsorganisationen WTO.

Det handlar om att försvara sin egna och ytterligare 100 utvecklingsländers intressen gentemot EU, USA och Japan.

Alltså: Syd mot nord, öst mot väst.

Indiska förhandlingsdelegationen i Gènéve har haft flera möten med Kinas delegation - trots tjafs mellan länderna om gränsdragningen i Himalaya. Varför, jo för att stärka alliansen av utvecklingsländer gentemot mäktiga EU-USA.

– Kina är en viktig kugge och kan ensamt skapa maktbalans. Indien måste alliera sig med dem (kineserna), säger en högt uppsatt förhandlare i den indiska delegationen till Hindustan Times.

I den så kallade Doharundan har Indien hittills spelat högt och tagit täten när det gäller att säga nej till förslag från USA och resten av västvärlden som man tror skulle missgynna Indien, medan Kina däremot legat lågt.

För Indien (och andra utvecklingsländer) handlar det om att få skydda sina marknader från total öppenhet och inflöde av varor från väst. För väst handlar om att försöka få tillgång till större delar av den indiska marknaden (och andra utvecklingsländers marknader).

Båda nord och syd vill skydda sina marknader och exportera mer till den andra. En maktbalans som med hjälp av Kina för första gången kan tippa över till utvecklingsländernas fördel – och få ett slut på den utdragna sega Doharundan.