Pierre Gilly

Normand Finkelstein på Press TV

2009-11-09T13:18:00.000-08:00

Hart of the Matter - Norman Finkelstein from Alan Hart on Vimeo.

Radiodebatt om Iran och kärnvapen

2009-11-05T07:11:00.000-08:00

I morgon (fredag) ska jag debattera med folkpartiets utrikespolitiska talesman Birgitta Ohlsson på p1 morgon.

-----
Det går att lyssna här.

Bakom hetsen mot Iran: Olja!

2009-10-18T03:39:00.000-07:00

Tidigare i år förklarade tolv borgliga riksdagsmän på Newsmill varför "Sverige måste stödja Israel i kampen mot den iranska bomben". Det är ett bra exempel på hur man skapar en fiende. Våra folkvalda suddar bland annat ut skillnaden mellan att ha en bomb och att inte ha en och mellan att använda den och inte använda den.

Mikael Oscarsson (KD)

Lennart Sacredeus (KD)

Annelie Enochson (KD)

Camilla Lindberg (FP)

Birgitta Ohlsson (FP)

Agneta Berliner (FP)

Staffan Danielsson (C)

Fredrick Federley (C)

Elisabeth Svantesson (M)

Henrik von Sydow (M)

Annie Johansson (C)

"Relevant i sammanhanget är således inte huruvida Iran kan utveckla ett massivt kärnvapen, utan vilka geopolitiska ambitioner man har."

(...)

"Om Iran besitter kärnvapen, skulle dess blotta existens förändra Mellanösterns politiska dynamik. En sådan förskjutning av maktbalansen påverkar givetvis även Europa. Marknaden skulle bli mer instabil och oljepriser skjuta i höjden."

Fyra helgläsningstips:

2009-10-18T02:55:00.000-07:00

Jan Myrdal: Ett sanningsministerium som duckar för sanningen
Kristian Borg: Kulturkritiken krisar med kapitalet
Stefan Lindgren: Bomb-Mona står fast
Kaj Raving: Välfärd till folket i stället för skattesänkningar till direktörer

Om den svenska nazismens förfall...

2009-10-17T13:17:00.000-07:00

Det fanns nassar på Tannerforsgatan i Linköping i eftermiddags. De försökte dela ut flygblad. Ja, jag förstår att jag ser för sydländsk ut för att de ska slösa ett flygblad på mig. Men ingen annan heller verkade uppfylla de rasmässiga kriterierna för att få lite propaganda.

Själva var de så där blonda som bara finnar är. Många högerextremister i Frankrike är andra generationens invandrare (från Italien, Portugal eller Spanien) i behov av att känna sig franskare än fransmännen så det skulle inte förvåna mig om även svenska nationalister är rätt färska svennar.

Men var är stilkänslan? Tyska nassar och italienska mussolinianer hade ju trots sin vidrighet en viss insikt när det gällde form, färg och koreografi. Högerextremism är ju i stor utsträckning en ideologi som är baserad på estetiska kriterier. Det handlar ju mycket om hur den manliga kroppen ska vara (blond, muskulös, i uniform, med läderstövlar och röra sig) så nassar borde definitionsmässigt ha vissa estetiska insikter. Perversa kanske men i alla fall en estetiskt effektfull perversion. Finland är ju också berömt för sin design men de här nassarna har inte begripit något.

Zafirs Z i Spirou är mer suggestivt än deras pil.

Historia som kuriosa

2009-10-17T08:04:00.000-07:00

Det finska koncentrationslägret Petrozavodsk. "Bilden är tagen vid den allierade befrielsen av staden 1944 och visar ryska civila som tillfångatagits i ”etnisk rensning”."

Visste du att det inte finns några fattiga människor i Indien? Det förklarade en indisk bankir för mig en natt i början av nittiotalet på Sjeremetievos internationella flygplats. I Indien finns bara latmaskar som hellre tigger än arbetar.

Sedan dess har jag träffat på många människor som förnekat mycket av världens mest uppenbara problem. Oftast tillhör de den övre medelklassen eller överklassen i sina länder. För det mesta förnekar man miljöproblem, sociala problem eller ursprungsinvånares rätt till sitt land.

Den finske poet som recenserade min bok Bombdiplomati i Vasabladet är ett intressant nordiskt exempel på den här typen av verklighetsförnekelse. Han skriver att ”arabstaterna” som anföll Israel 1949 skulle ha varit allierade med Hitler under andra världskriget. När jag påpekar att dessa stater då var brittiska och franska kolonier avfärdar han det som ”en minimalistisk kuriositet i historien om arabländernas och Irans brinnande hat mot Israel och deras försök i många decennier att avsluta Hitlers påbörjade verk med att fördriva och utrota judarna”.

Med samma logik kan man ju nästan hävda att Finland inte riktigt var allierad med Hitler för ”I Finland fanns det inte många nazister trots att landet var tvunget att strida med Hitler för att undvika att uppslukas av Sovjetunionen”.

Recensenten förringar Finlands mörka förflutna samtidigt som han systematiskt bygger upp en alternativ verklighet. Lögnen om att ”arabstaterna” var allierade med Hitler försvaras med nya lögner om utbredd antisemitism och folkmordsplaner. Att Ahmadinejad fördömer Israel och ibland kommer med antisemitiska kommentarer betyder varken att det iranska folket eller den iranska regimen skulle vara antisemitisk.

För två år sedan visade iransk TV på bästa sändningstid en dramaserie om hur iranska diplomater räddade judar från förintelsen. Det var en serie i trettio delar som ska vara baserad på verkliga händelser. Det är svårt att förstå varför regimen i Iran skulle visa en sådan serie om den verkligen vore antisemitisk eller ville sprida ett judehat bland sin befolkning. Inget tyder heller på att Iran planerar att mörda de 25 000 judar som lever i landet.

Ska man tro journalisten Frank Nouma som arbetar åt Jerusalem Post så har den stora majoriteten av Iranierna inget emot Israel eller judar (Libération 11/9).

Håller Iran verkligen på att skaffa kärnvapen?

2009-10-11T13:24:00.000-07:00

Ray McGovern är en man med unik erfarenhet. I 27 år var han analytiker på CIA. Under några av dem var han ansvarig för att sammanställa presidentens dagliga säkerhetsbriefing. Det här måste du titta på:

En norgehistoria

2009-10-10T08:42:00.000-07:00

Många har kritiserat att Nobels fredspris i år tilldelats USA:s president Barack Obama. Det är sant att Obama under sina nio månader vid makten ännu inte gjort mycket för att förtjäna denna utmärkelse men det är en väldigt gammalmodig invändning. Vår tid präglas av föregripande krig, så vad är mer naturligt än ett föregripande fredspris?

Så har det inte alltid varit. Förr baserades den norska nobelkommitténs beslut på fakta. Woodrow Wilson fick fredspriset 1919 för att han tvärt emot sin valslogan (”Han höll oss utanför kriget”) drog in USA i första världskriget och folkmordsarkitekten Henry Kissinger fick priset 1973 för sina krigsförbrytelser under Vietnamkriget.

Den populära doktrinen om föregripande krig är förmodligen ett resultat av att politiker allt mer börjat tänka som börsmäklare. Aktiekurser styrs normalt inte av hur mycket pengar ett företag tjänar utan av vad marknaden tror att de kommer att generera för vinster i framtiden.

På samma sätt bedömer amerikanska politiker inte det säkerhetspolitiska läget utifrån vad de kan eller borde veta om dagens värld utan vad de tror om framtiden. När nu också norska nobelkommittén tillämpar aktiehandlarlogiken visar det bara att den är modern.

Obama har ärvt två krig och startat ett bombkrig i Pakistan men kanske är det ett amerikanskt anfall mot Iran som ska säkra presidentens plats som en värdig efterträdare till Wilson och Kissinger. Obamaadministrationen vägrar att utesluta ett angrepp mot Iran, som fått fram till december på sig att göra som husse säger. Annars.

I en ny opinionsundersökning hävdar sex av tio amerikaner att det är “viktigare att hindra Iran från att utveckla kärnvapen, även om det innebär att ta till militära medel” än att ”undvika en militär konflikt”. För första gången på många år är en majoritet av amerikanerna redo att acceptera ett angrepp mot Iran. Och Nobels fredspris kommer att göra det lite lättare för Obama att i likhet med Woodrow Wilson att med trovärdigheten i behåll att fortsätta att framställa sig själv som en fredspresident.

Om "militariseringen av det politiska rummet

2009-09-19T12:47:00.000-07:00

Vi kan ana den när vi bevittnar att den svenska militären numera har familjevänliga PR-events runt om i landet; eller när vi inser att kommersiell media samproducerar tv-program om och med militären. På biograferna visas numera reklamfilmer i ett led att profilera utlandsinsatser.

Läs resten på Fragment

"Uppgörelse med krigsretoriken"

2009-09-14T01:27:00.000-07:00

Arash Hak på Dagens Internationalen har anmält Bombdiplomati. Jag saxar de två mest fördelaktiga meningarna:

Som en granskning av den många gånger skeva bild av Iran som ges i de etablerade medierna är den ovärderlig. Att språket är skarpt med ibland halsbrytande jämförelser gör den inte sämre.

Fyra gånger Myrdal

2009-09-13T09:22:00.000-07:00

Fakta är en plikt, inte en dygd
Stefan Lindgren mot mediadrevet
Levande historia upplyser om Myrdal

Och en egen text i repris: Har Jan Myrdal kön?

Journalist? Journalistik?

2009-09-12T11:15:00.000-07:00

Journalisten Anders Carlgren, vars fullständiga namn är okänt (hemligt?) för den breda allmänheten har enligt uppgift observerats utomlands ett flertal tillfällen. Och då snackar vi riktigt skumma länder (Thailand?). Anders Carlgren, aldrig dömd, förmodligen aldrig ens åtalad för det minsta brott, har i själva verket säkert ofta befunnit sig i samma byggnader utomlands där grova brott begåtts eller planerats eller kanske både planerats och begåtts.
I slutet av nittiotalet kunde jag själv bevittna hur två personer som var misstänkt lika Anders Carlgren satt på en sylta i Santo Domingo och drack öl som serverades av storbystade tonårsflickor iklädda tomteluvor. Den tredje personen i sällskapet var Ulf Adelsson, som av den svenska vänstern anses vara en av vårt lands värsta skurkar. Vem vet vad dessa män talade om.
Trots att polisen slagit till vid många av dessa platser har Anders aldrig behövt svara på några frågor.
Anders Carlgren behöver förvisso inte, i juridisk mening, bevisa sin oskuld. Men om han vill bli trodd, när jag skriver så här, måste han lägga alla kort på bordet. Anders Carlgren är ju bra på att snacka – han pratar flytande svenska! – så att anlita en advokat vore ju naturligtvis ett tecken på att han är inblandad i grov kriminalitet.

Och nu reklam

2009-09-09T07:30:00.000-07:00

Brasiliansk TV har visat en reklamfilm för Världsnaturfonden där man ser ett tiotal plan kracha på Manhattan. Sedan följer texten: "Tsunamin har dödat 280 000 människor. 100 gånger fler än 11 september. (...) Låt oss respektera planeten." Videon har försvunnit från youtube - den sägs bryta mot någons upphovsrätt - men den går att titta på här.

Multikulturalism och ekonomi

2009-09-08T08:05:00.000-07:00

Religion är det som hindrar de fattiga från att skära halsen av de fattiga hävdade Napoleon Bonaparte. Idag verkar rasism och antirasism allt mer spela samma roll. Hedi Bel Habibs newmillartikel Främlingsfientlighet har kraftigt försämrat fransk export illustrerar det fenomenet.

Utgångspunkten är att Frankrike tappat trettio procent av sina exportandelar av världsmarknaden sedan 1995. Det är dubbelt så mycket som OECD länderna i genomsnitt. Tyskland har bara tappat fem procent.

Föreställningen att det skulle vara ett problem att tappa marknadsandelar är utbredd. Det illustrerar hur ekonomi blivit ett självändamål. Men de som anser att det är ett problem att OECD länderna tappar marknadsandelar säger i själva verket att de inte vill att syd ska utvecklas till moderna industrinationer. Att tappa marknadsandelar är bara ett problem om man anser att Europa och USA alltid bör dominera världen. Vi exporterar inte för att kunna importera utan för att, ja, bevara den vita rasens dominans.

Habib driver tesen att Frankrikes tappat mer exportandelar än andra OECD länder på grund av en utbredd rasism. Hur detta sker förklaras aldrig. Texten är full av termer som aldrig definieras eller förklaras närmare. Vad är ”nationell slutenhet”? Hur mäter man ”främlingsfientlighet”? Vad är ”tvångsassimilering”. Habib styrker inte att främlingsfientligheten skulle vara mer utbredda i Frankrike än i till exempel Tyskland.

Det finns enklare och rimligare förklaringar till att Tysklands export går bättre än den Frankrikes. Facket har gått med på att sänka löner och försämra arbetstiderna mot att företagen stannar i landet. Det är naturligtvis en modell som om den följdes av Frankrike och andra länder, skulle få världsekonomin att krascha.

Tyska företag som länge haft mindre priskänsliga varor har nu också lägre lönekostnader än Frankrike. Tyska företag har ofta varunamn som förknippas med bättre kvalité och mer prestige än franska. Om Renault fick för sig och lyckades med att göra världens bästa lyxbil så skulle man ändå ha svårt konkurrera med BMV och Mercedes på den marknaden.

Exportskillanden beror också på olika företagsstrategier.
Tyska bilföretag låter tillverka bildelar i låglöneländer och sätter ihop bilarna i Tyskland. Franska bilföretag har utlokaliserat alla moment i vissa bilmodeller. Sedan 2006 tillverkar franska bilföretag fler bilar utomlands än i Frankrike.

Tyvärr är det inte mycket som talar för att konsumtionen i världen avgörs av etiska eller moraliska ställningstaganden. I så fall skulle USA som är avskytt i större delen av världen snabbt gå under. De amerikanska bilföretagens problem har inget med antiamerikanism att göra: de tillverkar skit. Kineser tycker i allmänhet ytterst illa om Japan vilket inte hindrat handeln mellan länderna från att blomstra.

Varje år ökar också antalet turister som kommer till Frankrike. Det är inte rimligt att tänka sig att folk bojkottar Danon men turistar i Paris.

Habibs syfte verkar vara att argumentera för att Sverige inte ska begå Frankrikes ”misstag” med sina invandrare. Det är både lovvärt om problematiskt. Det finns en massa rasism i Sverige och en ekonomisk potential i de nya svenskarna. Men rasism och multikulturalism är en bifråga om man vill förstå den ekonomiska utvecklingen.

Att försvara multikulturalism med att det är bra för profitens skull är dessutom ett hemskt argument. Det antyder att ”tvångsassimilering” vore rätt om det gick att tjäna pengar på det.

Att förklara den ekonomiska utvecklingen med multikulturalism och rasism kommer vi dessvärre se allt mer av. Det mörkar relationen mellan arbete och kapital och får arbetsköparen att känna sig moraliska bara han suger ut vita och svarta lika mycket.

För en rättvis fördelning av orättvisor?

2009-09-04T07:02:00.000-07:00

Politik är konsten att förhindra att folk lägger sig i vad som angår dem, sa Emil Alain redan för hundra år sedan. Det var sant då och ännu sannare idag.

En lika enkel som effektiv metod är att säga något vagt och trevligt för att sedan göra tvärtom. Att Barack Obama hela tiden talar om förändring beror på att han står för kontinuitet. Bankirerna fortsätter att styra den ekonomiska politiken. Republikanerna beskriver Obamas reformering av sjukförsäkringen som ”socialism” men den har de parasitära sjukförsäkringsbolagens stöd.

Den amerikanska tvåpartidiktaturen fungerar enligt samma modell som polisförhör i Hollywoodfilmer. En polis spelar tuff och oförskämd medan en annan uppträder mer hövligt och förstående. De grälar öppet men tillhör samma lag och har samma mål. Det är som Bush påpekade under sina sista dagar i Vita Huset bara en ny kille som ska ”förklara politiken för det amerikanska folket”. Krigen i Irak och Afghanistan fortsätter men den amerikanska fredsrörelsen har helt kommit av sig.

Den nya koldioxidskatt som Frankrikes president Nicolas Sarkozy just nu håller på att införa är ett exempel hur han driver vad som vid första anblick verkar vara en radikal miljöpolitik men som i själva verket är ett sofistikerat försvar av den gamla oljebaserade ekonomin.

Officiellt är syftet med koldioxidskatten att den ska förmå allmänheten att använda mindre fossila bränslen och därmed växthusgaser. Effekten lär snarare bli den motsatta.

Det kan verka konstigt att en avgift kan öka efterfrågan men det är ett fenomen som är väl belagt. Det finns till exempel en studie från Israel där man provade att ge föräldrar som hämtade sina barn på dagis för sent straffavgifter. Resultatet blev att de hämtade sina barn ännu senare. Förklaringen är att föräldrarna anser att de har rätt att komma sent när de betalar.

Skatter och avgifter kan naturligtvis modifiera folks beteenden och konsumtion men förutsätter att de införs på en relativt hög nivå. Sverige har haft en koldioxidskatt i tjugo år utan att man kan se några tecken på att vi håller på att lämna bilsamhället bakom oss.

Naturligtvis kan man öka koldioxidskatten i framtiden så att den faktisk påverkar konsumtionen. Framtiden är alltid full av möjligheter och löften. Problemet är att skatten har negativa effekter idag. En är att allmänheten kommer att tanka med bättre samvete.

Klassaspekten på koldioxidskatten blir tydlig om man jämför den med Kyotoprotokollets system där storföretag gratis får utsläppsrättigheter som de till och med kan sälja.

Den borgliga nationalekonomis utvecklingskoncept motsvarar vad vanligt folk skulle kalla avveckling. Haven fiskas ur, oljan tar slut, och jordbruksmarken eroderar. Växthuseffekten är nu. Det skulle behövas flera nya planeter för att plundringen ska kunna fortsätta. Världen har blivit för liten för ytterligare framsteg av den här typen. Viljan att försvara systemet är dock oförändrad.

Allt eftersom det fysiska rummet tar slut har makten över det mentala allt viktigare. Där har också systemet haft enorma framgångar. Under 1900 talet har konsumenten och medborgaren proletariserats på samma sätt som arbetarna under 1800-talets industrialisering.

Systemet försvarar sig genom att vända saker till sin motsats. Krig är fred, egoism är altruism, och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Man talat om grön bilism, uthållig tillväxt, eller kapitalism med mänskligt ansikte.

Systemets mentala dominans är nu så stor att det behöver ta mycket liten hänsyn till hur det ser ut i det allt dystrare fysiska rummet.

I USA tror 2/3 av befolkningen på fullt allvar att de kommer att bli rika. Orättvisor är numera definitionsmässigt en fråga om diskriminering på grund av ras, kön eller sexualitet.

Även om vi inte är där i Sverige (ännu) finns det dock gott om vänsterfolk som är mer intresserade av homosexuellas rättigheter, feminism och multikulturalism än klasskamp. I stället för att bekämpa orättvisor strävar man efter att orättvisorna ska fördelas mer rättvist inom det rådande systemet.

Regeringen sänker betygen retroaktivt...

2009-09-03T06:24:00.000-07:00

Krönika i Fria Tidningen

2009-08-27T08:17:00.000-07:00

Jag skulle kunna skylla på vädret. Över trettio grader vecka efter vecka. Det är för varmt för att skriva på bloggen i Nice. Och så prioriterar jag nästa bok.

I lördags natt träffade jag på de tre sämsta ficktjuvarna i Frankrike. En försökte distrahera mig medan den andra förgäves grävde efter en snorfana i min bakficka. Otur att försöka med den enda nyktra personen i gamla stan.

Förhoppningsvis kommer skrivandet igång mer när värmeböljan är över.

Ps. Läs gärna Jonas Ströms utmärkta resebrev från Västbanken.

Kungen är död

2009-07-16T01:16:00.000-07:00

"Äntligen vit" Den helt vanvördiga (okänsliga) satiriska veckotidningen Charlie Hebdo

Har ni hört att Kungen har dött? Det finns en massa teorier om hans död men att det handlar om en överdos är uppenbart. Michael Jackson dog av en dödlig dos frihet. I poppkungens fall handlade det om möjligheten att köpa vård. Det blir sällan bra om läkare är ekonomiskt beroende av att patienter tycker om dem.

Jag har aldrig gillat Michael Jackson. Får man säga det? Det är inte så att jag störs av att en snygg svart kille gjorde om sig till en ful vit tjej. Kungen var den ultimata konsumenten. Han köpte plastikoperationer som andra köper skjortor och skaffade barn enligt samma principer som man avlar fram tävlingshästar. Sperma och ägg kom från lämpliga exemplar, och så rätt surrogatmamma.

Det jag inte gillar är Kungens musik. Jag hör hela tiden att han ska ha varit en av vår tids största artister. Ett geni heter det till och med. Surströmming är på många sätt en genial och originell produkt men det betyder inte att alla måste tycka om den.

Som TV tittare känner jag mig som en tvångsmatad gås: var jag än tittar bjuds det på musik och skvaller om honom. Till och med ett av de mest seriösa franska debattprogrammen ägnades åt Kungen. Om Jesus kommit tillbaka så hade han knappast hoppas på ett större medialt genomslag.

Dagen då man anordnade hans minnesshow eller vad det nu ska kallas, sände tio av mina sjutton franska kanaler samtidigt något om poppkungen. De flesta andra pratade säkert om Kungen på andra tider. Det sägs att över två miljarder människor kan ha sett jippot. Folk talar om kungens död för mediabevakningen har varit hysterisk. Men ingen jag träffat verkar bry sig om hans musik.

Franska bönder tvångsmatar gäss för att de ska få onormalt stor lever som de kan göra sin överreklamerade leverpastej av. När TV tittarna tvångsmatas är det hjärnan man är ute efter. TV handlar – som en fransk TV chef förklarat – om att göra tittarnas hjärnor mottagliga för annonsörer.

Att Michael Jackson anses passa till att tvångsmata TV-tittare finns det en massa skäl till. Berättelsen om mannen eller kvinnan som kommer från fattiga förhållanden men gör en fantastisk karriär är ett omtyckt tema i media. Anekdoter om framgångsrika personers liv är spännande, statistik som visar att de flesta dör i samma klass som de föds är både trist och ett hot mot profiten.

Nittio procent av det som sägs om kungen verkar vara rykten. Ibland är det Jacksons egna medarbetare som sprider dem. Andra kommer från medier som behöver en story. Allt man sett av Kungen från femårsåldern (och även nu) tycks ha varit arrangerat av och för media. Michael Jackson var lika verklig eller overklig som demonstrationer som bara äger rum om arrangörerna får ett förhandsbesked om att TV ska övervaka händelsen. Media är den nya verkligheten, medan den gamla verkligheten allt mer sällan syns i media. Michael Jackson är död men showen har fått nytt liv.

Skyltar i Paris

2009-07-03T01:41:00.000-07:00

I Frankrike tänker myndigheter på (nästan) allt. Den här skylten uppmanar fotgängare att respektera trafikljuset. Men var är skylten som uppmanar folk att följa skyltarnas instruktioner?

På Louvre har man en helt annan filosofi. Där ser varenda "rör inte objekten" -skylt ut som om texten är halvt bortnött. Oemotståndligt. Det är också den enda information som ges på annat än franska.

Parkförvaltningen har en mer klassisk fransk förbudsskyltfilosofi. Oumbärlig läsning för alla som besöker en fransk park.

Vår bild av Iran - propaganda?

2009-07-02T01:59:00.000-07:00

Idag gick en recension av Bombdiplomati i Kristianstadsbladet.

2009-06-30T02:22:00.000-07:00

"Unknown to perhaps many outside Iran, the Iranian women’s rights movement has been relentlessly working and expanding its demands for an end to gender discrimination in a country where in the realm of family and penal law, women are treated as second-class citizens." Golbarg Bashi om den iranska kvinnorörelsen.

2009-06-24T15:58:00.000-07:00

I am inclined to dismiss Mr. Mir Hossein Mousavi's allegation of rigged elections, simply because he has not carried the burden of proffering solid evidence, argues Kaveh L. Afrasiabi

2009-06-22T06:31:00.000-07:00

Idag har jag ett inlägg i Newsmill: Propagandan mot Iran.

Liknande poster: Snabbkurs i krigspropaganda , Scheherazade i Vita Huset , Att skapa människors verklighet ,Förövare som offer, offer som förövare

Några recensioner av Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende: Måltavla Iran,

Bilden av en fiende, Bombediplomati

Ahmadinejadmania

2009-06-20T03:38:00.001-07:00

Efter att i flera år varit överlägsen svensk mästare att skriva onyanserat och propagandistiskt om Iran har Sydsvenskan nu på kort tid publicerat flera anständiga texter. Först har Rouzbeh Parsi - som jag redan nämnt - skrivit ett par artiklar, och nu har Behrang Kianzad fått in en krönika på kultursidan: Ahmadinejadmania.

Planet SvD

2009-06-16T23:26:00.000-07:00

Valet i Iran har blottlagt en gammal sanning. Ju mer man följer mainstreammedia desto mindre vet man om världen. SvD torde forma de okunnigaste av läsarna. ”I länder som Iran är valresultatet klart i förväg slår man fast i en ledare.” Här finns inget utrymme för minsta tvekan. Att det finns en amerikansk opinionsundersökning som tydligt visade att Ahmadinejad skulle vinna med ungefär de marginaler han sedan vann är man tyst om. SvD brukar undanhålla sina läsare det mesta som strider mot sin östermalmsföreställning om hur världen är beskaffad. När Algeriets diktator lät sig omväljas i april kommenterade man det inte med ett ord på ledarsidan. Nyhetsrapporteringen begränsades till en enda mening från TT: ”Med 90,24 procent av rösterna har Algeriets 72-årige president sett till att bli omvald för ytterligare fem år vid makten”. Grattis.

En diktator på planet SvD behöver inte vara den mäktigaste personen i sitt land och i likhet med Hugo Chavez kan han väljas av folket. En diktator är en person som motsätter sig USA:s politik, och har fräckheten att slösa bort statens budget på de fattigaste väljarna. När SvD använder ordet diktator finns det goda skäl att misstänka att personen gjort något rätt.