Kunskap * Bildning * Tradition

Ny adress

2007-11-29T10:05:00.000+01:00

Bloggen har flyttat till http://aristokratikos.wordpress.com.

Komm, Jesu, komm

2007-07-10T18:58:00.000+02:00

Komm, Jesu, komm, mein Leib ist müde,
die Kraft verschwindet je mehr und mehr.
Ich sehne mich nach deinem Friede
der saure Weg wird mir zu schwer.
Komm, komm, ich will mich dir ergeben
du bist der rechte Weg, die Wahrheit und das Leben.

Drum schließ ich mich in deine Hände
und sage, Welt, zu guter Nacht!
Eilt doch mein Lebenslauf zu Ende,
ist doch der Geist wohl angebracht.
Er soll bei seinem Schöpfer schweben,
weil Jesus ist und bleibt der wahre Weg zum Leben.

Johann Sebastian Bach (BWV 229)

Help me make it through the night

2007-06-25T23:21:00.000+02:00

Take the ribbon from your hair,
Shake it loose and let it fall,
Layin' soft upon my skin.
Like the shadows on the wall.

Come and lay down by my side
'till the early morning light
All I'm takin' is your time.
Help me make it through the night.

I don't care what's right or wrong,
I don't try to understand.
Let the devil take tomorrow.
Lord, tonight I need a friend.

Yesterday is dead and gone
And tomorrow's out of sight.
And it's sad to be alone.
Help me make it through the night.

I don't care what's right or wrong,
I don't try to understand.
Let the devil take tomorrow.
Lord, tonight I need a friend.

Yesterday is dead and gone
And tomorrow's out of sight.
Lord, it's bad to be alone.
Help me make it through the night.

Kris Kristofferson (1973)

Idealet

2007-06-15T10:48:00.000+02:00

Aldrig hennes silfvervågor

Grumlats än af stoft och grus ―

Nu vid morgonsolens lågor,

Log hon i förklaradt ljus.

Och en sakta röst jag hörde:

»Vandrande från fjerran land,

Dig din goda engel förde

Hit till denna källas rand.

»Du åkallat idealet ―

Det fördunklats i en verld,

Som ej annat såg än skalet,

Och blott skattat prakt och flärd.

»Men när dagens vedermöda

Vill din ande trycka ner,

Kom! Der diktens vågor flöda,

Hvad du sökt, emot dig ler.»

Och jag såg. I diktens källa,

Stod en bild så klar för mig.

Der Castalias böljor kvälla,

Speglar dock blott sanning sig.

Ty det sanna från det sköna

Icke längre skiljas här:

Båda sin fullkomning röna,

Då det sköna sanning är.

På den ädla bildens panna,

Friden som ett solsken låg:

Intet moln der kunde stanna,

Intet drag af sorg jag såg.

Och, när huldt emot mig vändes

Detta milda ögonpar,

Hoppet åter hos mig tändes,

Hjertats längtan uppfylld var.

Skymdes ögats glans af tåren,

Himlen log igenom den ―

Så, i nordens natt, om våren,

Ljuset, mildradt, lyser än.

Ljufva bild, hur mycket sade

Mig ett enda ögonkast!

För den tjuskraft blicken hade,

Hvarje tviflets boja brast.

Se de liljor våren strödde,

Kvigt blomstra på din barm,

Och den ros på kinden glödde,

Glöder ständigt lika varm;

Detta leende kring munnen ―

Så förmår blott en att le!

Är du sjelf då återfunnen,

När jag trott din bild blott se?

Sänk dig, pensel! Tystna tunga!

Bort, förmätna sångarmod!

Hvem är värdig väl besjunga

Bilden, som i källan stod?

Hvad jag skådat der, jag gömme

Troget, som en dyrbar skatt;

Tyst vid källans rand jag drömme,

När omkring mig råder natt.

Kom, mitt hjerta tag till boning!

Der är redt ett hem åt dig ―

Sjung om kärlek och försoning,

Sjung, som förr du sjöng för mig!

Ja, min sångmö blif! Förklara

Allt hvad dunkelt syns på jord,

Och på längtans frågor svara

Aningens och löftets ord!

Blif den höga, onämnbara

Kraften i min svaga arm!

Skänk den ljufva, oskattbara

Sinnesfriden i min barm!

Blif mitt stöd, när lyckan flyktar,

Och min lyra brustit har!

Och, när sist min lefnad lyktar,

Blir mitt hopp ― som här du var!

Är jag bönhörd? ― Klarnad svingar

Flamman sig från hjärtats härd,

Och ett ljufligt gensvar klingar,

Likt en suck ur okänd värld.

Ur Treklang (1855) av Oscar Fredrik (1829-1907)

Läs mer ur hans skrifter här.

Non multa petio

2007-06-13T14:52:00.000+02:00

Non multa petio: laborem, amorem, meamque domum. Estne et hæc spes Pia Desideria?

Gör det någonting

2007-06-09T19:36:00.000+02:00

Gör det någonting om jag går bredvid dig en stund
Det är inte så lång väg kvar och stjärnorna har ändå sett oss
Gör det någonting om jag lånar en sekund
Om jag slösar med den tid som bara drömmarna har gett oss
Jag har bara sett en skymt av dina ögon
Jag har bara hört ett andetag av ditt liv
Gör det någonting

Gör det någonting, kan det göra dig nå'nting
Om sommaren plötsligt slår ut i blom
Fastän vinternatten finns i våra fönster

Gör det någonting kan det göra dig nå'nting
Om jag kysser dig varsamt till sömns i natt
Fastän gryningen snart smeker dina ögon

Gör det någonting om jag vill finnas hos dig just nu
Jag törs lita på det du sagt och ingen annan kan ha hört det
Gör det någonting, om jag vet att det är du
Som har nått mitt inre rum
som ingen annan nånsin rört det
Jag har bara sett en skymt av dina ögon
Jag har bara hört ett andetag av ditt liv

Gör det någonting

Gör det någonting, kan det göra dig nå'nting...

Carola: Främling (1983)

Nationaldagsfirande i Stockholm

2007-06-07T12:54:00.000+02:00

Så har jag än en gång högtidlighållit nationaldagen, och min vana under senare år trogen skedde det även denna gång i Kungl. Huvudstaden. Den inleddes å Mynttorget med en kortare debatt om statsskicket arrangerad av Republikanska Föreningen. Kungl. Slottets skugga föll tung över rikets republikaner denna annars mycket soliga och varma sommardag.

Jag måste nog erkänna, att jag var mindre förberedd än jag hade önskat, men i stort sett gick debatten nog ganska bra trots allt. Argumenterna från republikanernas sida är icke nya.

Republikanska Föreningen förnöjde sig själv också detta år genom att dela ut priset Årets republikan. Priset tilldelas i år sångaren Mikael Wiehe för dennes vid svenska statsbesöket i Köpenhamn 10 maj. framförda kritik av dansk integrationspolitik. Wiehe själv menar, att hans kritik på ett tydligt sätt illustrerade någonting viktigt, men den uppfattningen torde icke vara särdeles utbredd, ty utspelet har på intet sätt bidragit till att blåsa mer liv i debatten om rikets statsskick.

Förra året tilldelades Ann Svanberg priset för debattartikeln »Jag vill gå ur monarkin!». Idéen om att kunna »begära utträde» ur monarkien och därmed slippa betala för den, anammades genast av Republikanska Föreningen, och konstnären Friherre Carl Johan De Geer (efter känt mönster konspirerar vissa ur högadeln ännu mot Konungen) har formgivit ett så kallat »utträdesbrev». Ett i mitt tycke ganska tramsigt förslag. Om det vore så enkelt att komma undan offentliga budgetartiklar, som man ogillar, skulle jag gå ur nästan varenda budgetpost.

Därför skall nyrika uppkomlingar icke äga kulturbyggnader

2007-06-05T09:52:00.000+02:00

Efter 230 år i grevliga ätten Hamiltons ägo försåldes förra året 1700-talsherrgården Hedensberg av ägaren Greve Archibald Hamilton till finansmannen Jonas Wahlström. Köpeskillingen uppgick till 133 millioner kronor, men då ingår i godset 1.800 hektar av skog.

Hedensberg har vårdats ömt av Grevarna Hamilton och herrgårdsbyggnaden, som av många anses vara en av de vackraste och bäst bevarade gårdarna från 1700-talet, är kulturminnesskyddad. Den nye ägaren, den jämförelsevis nyrike finansmannen Jonas Wahlström, har uppenbarligen icke samma känsla för kulturarvet. I tidningarna har vi under den senaste tiden kunnat läsa artiklar om, huru herr Wahlström har gått lös på herrgårdsbyggnadens skyddsvärda interiör. När detta sedermera genom anmälan från en ansvarstagande granne kom till länsstyrelsens i Västmanland kännedom, beslöts omedelbart om inspektion. Länsstyrelsen nekades emellertid tillträde med kommentaren att »återkomma efter att byggnaden rensats på skräp». Nu har kammareåklagaren dessbättre inlett en förundersökning av fallet.

Vad detta främst visar är faran med att överlåta kulturbyggnade i händerna på nyrika människor utan adelsmärken som kunskap, bildning, och tradition.

Läs mer:
Finansman misstänks ha förstört anrik herrgård (2007-05-31)

Bildextra: Så kvaddat är det anrika slottet (2007-05-31)

Finansman ödelägger Ericsson-grevens herrgård (2007-05-31)

Förundersökning efter skandalrenovering i herrgård (2007-06-04)

Du

2007-05-30T23:34:00.000+02:00

Du sitter där vid bordet, bredvid mig

Och våra tysta blickar möts ett ögonblick

Ett ögonkast som varar en sekund

Men du, det känns som en evighet

Jag kan se nåt i din blick

Jag kan ana vad du ser

Det finns någonting som säger

Att vi känner likadant

Det är nåt som säger mig

Att vi talar samma språk

Att vi tänker samma tankar, du och jag

Du har en glimt nånstans i ögonvrån

Som får mig gång på gång igen

Att stanna till

Vi reser oss i samma andetag

Men du, det känns som en evighet

Och jag undrar vad det är

Vad som händer inom mig

Är det drömmarna som för mig

Eller kärleken som gror?

Är det jag som svävar ut

Eller du som leder mig

Eller har vi samma känslor för varann?

Och du, det känns som en evighet

Och jag undrar vad det är

Vad som händer inom mig

Är det drömmarna som för mig

Eller kärleken som gror?

Är det jag som svävar ut

Eller du som leder mig

Eller har vi samma känslor för varann?

En eloge till den, som kan meddela mig författarna till både den engelskspråkiga originaltexten och den svenska översättningen.

Vulgär argumentation av Dahné

2007-05-27T09:37:00.000+02:00

I Ergo nr 5, 2007, har man det tvivelaktiga nöjet att läsa en debattartikel av Tova Dahné (vsf). Aldrig förr har jag i Ergo läst en artikel med så grovt, pejorativt, och vulgärt språkbruk. Att en kommunist som Dahné icke förmår förfina sitt intellekt mer än så må vara en sak, men att Ergo, som är Uppsala studentkårs tidning, låter publicera ett slikt lågvattenmärke, är fullständigt oacceptabelt. Studentkårens tidning vid riksuniversitet börer sannerligen hålla sig på en mer intellektuell och akademisk nivå än Dahnés sura uppstötningar.

Dahnés bland alla invektiver svårfunna sakframställning är påfallande tunn. Några floskulösa påståenden om heterosexnormen som en förtryckande struktur, och om HBT-personers presumptiva utsatthet i samhället. Allt slutar i ett otroligt resonemang inbegripande det märkliga begreppet »juridiskt kön». Allt gammal socialistisk skåpmat.

Nu råkar det ju vara så, att könet är en biologisk komponent och icke en social konstruktion eller ett juridiskt rekvisit.. Man behöver icke gå längre än till professor Annica Dahlströms forskningsresultat om de neurologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, eller till fallet Brenda; den stackars lille pojken Bruce Reimer, som på grund av en misslyckad omskärelse opererades till flicka, kallades Brenda, och växte upp i tron att vara flicka. Trots föräldrarnas försök att få Bruce att omvandlas till Brenda, gick det inte. Brenda kände sig aldrig som flicka, drabbades till följd av sin situation av självmordstankar i 13-årsåldern, men höll ut ända till sitt 39. levnadsår. Trots försök att återställa sin kropps biologiska ordning genom operationer, hormonbehandlingar, och äktenskap med en kvinna, begick Brenda, som då hette David, självmord år 2004.

Att den heterosexuella relationen är och skall vara en samhällsbärande norm är icke på något sätt anmärkningsvärt. Enbart genom den heterosexuella relationen säkras artens sunda fortlevnad och därmed samhällets bestånd. Det är en naturlig ordning, som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan ha några kritiska synpunkter på. Därmed icke sagt, att man har rätt att ringakta homosexuella eller behandla dem illa på grund av deras läggning.

Dahnés debattartikel är ett typiskt exempel på den allt mer skenande och vänstervridna politiseringen av kåren. Därför engagerar jag mig i Borgerliga Studenter.

Gå hem och läs på, Lindberg!

2007-05-10T14:45:00.000+02:00

Ivar Lindberg påstår i UNT (8/5) i anledning av Medborgaretåget på 1. maj, att vi borgerliga har en ohistorisk syn på just 1. maj, som han kallar »den internationella arbetarrörelsens högtidsdag». Vi borgerliga borde enligt Lindbergs mening vara fantasirika nog att hitta på en egen dag att fira, om vi skulle ha behov av det.

Första maj var emellertid en högtidsdag redan långt innan den år 1890 å Andra internationalens initiativ blev arbetarerörelsens högtidsdag. Redan under Europas förkristna period firades vårens ankomst den 1. maj. Som exempel kan nämnas det keltiska firandet av Beltane. I en kristen kontext är 1. maj ägnad åt apostlarna Filippos och Jakob den yngre, och dagen hette i 1750 års almanacka Philippi et Jacobi minoris. Dagen är även ägnad åt den heliga Valborg (död 779), som sedan 1901 har sin dag den 1. maj i vår svenska almanacka. Filippos och Jakob den yngre firades även i år i Helga Trefaldighets kyrka av Societas Sanctae Birgittae. Detta kan man ställa i kontrast mot, att dagen först år 1939 blev en icke-kyrklig arbetsfri dag.

På första maj firades alltså redan under antiken födelsens tid i och med vårens ankomst. Medborgaretåget på första maj är en kraftfull demonstration för familjens betydelse för människor med särskild tonvikt på omsorgen om barnen. Vad kan vara lämpligare att högtidlighålla denna dag?

Lindberg menar, att vi borgerliga borde ha bättre fantasi och hitta på en egen dag att fira. Med ovanstående sagt faller maningen tillbaka mot honom själv och hela den internationella arbetarerörelsen. Så innan herr Lindberg nästa gång påstår någon ha en ohistorisk syn på något, börer han själv läsa på.

Kembler är en särintressets representant

2007-05-06T00:12:00.000+02:00

Uppsala studentkårs förre ordförande Andreas Kembler påstår i UNT (25/4), att mitt ställningstagande mot kårobligatoriet beror enbart på min inställning till Uppsala studentkår och dess verksamhet, därför att jag i min debattartikel uppehåller mig mycket kring just Uppsala studentkår och Uppsalas nationer. Kembler har emellertid dragit förhastade slutsatser. Jag är av principiella skäl mot kårobligatoriet som sådant, men i en lokal tidning kan det vara poängfullt att stundom föra en debatt ur ett lokalt perspektiv. I denna fråga är det särskilt relevant med tanke på, att samtliga studenter i Sverige fortfarande är bundna vid sin studentkår just på grund av två riksdagsledamöters från Uppsala värnande av Uppsalas nationer.

Kembler menar, att ett avskaffande av obligatoriet är problematiskt, och anför därvidlag som argument värdet av en förenad studentröst. Han framhåller också studentkårernas ovärderliga insatser för en bred kvalitetsutveckling inom den högre utbildningen. Om studenterna i allmänhet instämmer i detta påstående, har Kembler och hans meningsfränder intet att vara oroade över, ty i sådana fall kommer landets studentkårer icke att uppleva någon anmärkningsvärd medlemsflykt, när medlemskapet blir frivilligt. Om å andra sidan studentkårerna skulle uppleva en minskad anslutning, torde man kunna konstatera, att uppskattningen av studentkårernas »ovärderliga arbete» främst står att finna bland ett fåtal av kåraktiva. Trots Kemblers och alla andra kårrepresentanters anspråk att tala i samtliga studenters namn, och trots Kemblers tal om, att frågan måste »behandlas utifrån ett helhetsperspektiv», är och förbliver studentkårerna ett smalt särintresse bland andra särintressen.

Ett avskaffande av kårobligatoriet är därför nödvändigt också för studentkårerna, ty även om obligatoriet skänker studentkårerna stora pekuniära resurser varje år genom kårernas oinskränkta rätt att kräva avgifter av varje student, skapar det varken trovärdighet eller legitimitet i någon egentlig bemärkelse. Kemblers oro, att studentkårerna med ett frivilligt medlemskap skulle övergå till »mer öppet rekryteringsvänliga aktiviteter» är belysande; inte ens en kårvän som Kembler synes egentligen tro, att studenterna anser studentkårerna och deras insatser vara omistliga.

Låt dem, som sympatiserar med studentkårernas verksamhetsidéer, betala för kostnaderna, och låt oss andra stå utanför.

MICHAËL LEHMAN
Borgerliga Studenter

Låt den som vill betala studentkåren

2007-04-18T08:00:00.000+02:00

Obligatorieförsvarna, nu senast företrädda av professor emeritus Åke Frändberg (UNT 23/3), menar, att ett avskaffat kårobligatorium vore nationernas dödsdom. De synes mig ha en svag tro på nationernas attraktionskraft, och verkar för säkerhets skull vilja koppla in både respirator och elektrokardiografi.

Nationerna i Uppsala kan spåra sina rötter till 1600-talet, då upsaliensiska studenter inspirerade av studenterna i bland annat Paris och Bologna, vilka sedan medeltiden hade samlats i nationer efter ursprungsland, sammanslöt sig efter hemortens landskaps- eller stiftstillhörighet. De dröjde dock ända till 1849 innan nationerna gick samman och grundade »Upsala Studentcorps». Nationerna hade sålunda överlevat i 200 år eller mer helt utan att studentkåren ens hade existerat. Därefter dröjde det ända till år 1908 innan obligatoriskt medlemskap i studentkåren infördes. Historien talar entydigt för, att nationerna klarar sig utan kåren, och att studenterna klarar sig utan kårobligatoriet.

När Uppsala Studentkår grundades, var det alltså på initiativ av stadens studentnationer, och kårens uppdrag var att driva för studenterna och deras nationer gemensamma, angelägna, frågor. Studentkåren skulle verka som ett slags fackförening eller intresseorganisation. Detta har tidigare markerats så, att kåren har bestått av representanter för nationerna, och att alla val har varit rena personval. Om den ordningen vore ännu rådande, skulle åtminstone undertecknad ha lättare att pragmatiskt kompromissa i obligatoriefrågan. Så är emellertid icke fallet. Till följd av den allmänna radikaliseringen under 1960-talet kom valsystemet år 1964 att omformas till ett partivalsystem; en besynnerlig ordning för en ideell, om än offentligrättsligt regulerad, organisation. Sedan dess nedtynges Uppsalas studenter av ytterligare en politisk nivå utöver stat och kommun. Detta manifesteras också genom det märkvärdiga begreppet »stundentkommun», som somliga obligatorieförsvarare använder om studentkåren. Därmed borde man ju också kunna kalla den obligatoriska kåravgiften för studentskatt.

Man måste ställa sig frågan, om detta är verkligen rimligt. Vilken annan grupp i samhället skulle acceptera något sådant? Betänk, om man skulle göra medlemskap i Elektrikerförbundet obligatoriskt för alla elektriker, kalla denna icke-territoriella stat i staten för »elektrikerkommun», och påtvinga elektrikerna en ytterligare politisk nivå och en ytterligare skattebörda. Vore detta möjligt att ens föreslå?

Efter det i höstas timade allmänna valet till riksdagen har det parlamentariska läget ändrats så, att en majoritet av riksdagens ledamöter stödjer, att kårobligatoriet måtte upphävas. Det är icke en dag för tidigt. Och denna gång är majoriteten så stor, att två marginalröster från Uppsala icke kommer att kunna fälla avgörandet. Frihetens vänner har all anledning att fröjda sig! Icke oväntat väcker frågan debatt även denna gång. En besynnerlig och ohelig allians av socialistiska kårkramare och konservatistiska nationsvänner å den ena sidan mot den negativa frihetens förespråkare å den andra. Såsom varande konservatist påverkad av liberalismens frihetsbegrepp kan jag icke anse annat, än att konservatisterna i all välmening och omsorg om nationernas bestånd på grund av felaktiga premisser har dragit en felaktig slutsats.

Att ämnet berörer och engagerar är tydligt. Från konservativt håll slungas invektiver som »liberaltalibaner», »fanatiker», och »principryttare». Från liberalt håll kallas professor Strömholm »en övervintrad 68:a», i vilket påstående alla vi, som äger någon kännedom om den gode Rector Magnificus emeritus, ser ett alldeles galet tillmäle. Obligatorieförespråkarna utser sina meningsmotståndare till ortodoxa principryttare, medan de själva vill framstå som goda pragmatiker. Men huru pragmatiskt är det tvinga andra att vara med i en politisk organisation därför att man själv vill bevara en tradition, som egentligen icke längre har med organisationen i fråga att göra? Är icke detta en principfasthet så god som någon annan? Som jag ser det vore frivilligheten den allra mest pragmatiska lösningen; man varken avskaffar kåren som sådan eller låter kårobligatoriet bestå. I stället låter man den, som vill, betala för kårens verksamhet, och låter oss andra stå utanför.

Låt oss börja med att konstatera, att lika mycket som Borgerliga Studenter är emot kårobligatoriet, lika mycket värnar vi också studentnationerna och deras fortbestånd. Lika mycket som vi ogillar politiseringen av kåren, lika mycket gillar vi också nationerna och deras studiesociala verksamheter. I motsats till kåren utgörer nationerna ett omistligt akademiskt kulturarv, och deras traditioner måste värnas. Studentkårer utgörer icke det.

Politiseringen av Uppsala Studentkår har nu gått så långt, och därtill i en bestämd riktning åt vänster, att vi på allvar måste sätta ned foten, slå näven i bordet, och säga ifrån på skarpen. Det är icke acceptabelt, att studentkåren i officiella dokumenter kräver, att universitetet vid granskning av studielitteratur i stället för att bedöma litteraturens vetenskapliga akribi skall kvotera in böcker skrivna av kvinnor, eller att kåren i officiella dokumenter talar om »den vite medelklassmannens privilegier». Det är heller icke acceptabelt, att en av studentkåren till en av universitetets officiella kommittéer utsedd representant i sin offentliga argumentation uttrycker sig grovt, pejorativt, och vulgärt, vilket har skett senast i kårens organ Ergo nr 5, 2007.

Kåren har för länge sedan passerat gränsen mellan studentfacklig och rent politisk verksamhet, och det har man gjort på ett mycket svagt mandat. Valdeltagandet i senaste kårvalet låg på omkring 10 procent, och den styrande majoriteten har sålunda stöd av betydligt färre än så av kårens medlemmar. Kan med detta svaga stöd ens några av kårens förtroendevalda i egentlig mening sägas representera Uppsalas studenter?

Därmed kommer vi till frågan om studentinflytande, som så kärt omhuldas av obligatorieförespråkarna. Personligen känner jag mig icke helt övertygad om nyttan med studentinflytande i universitetets olika organer. Särskilt stor har min skepsis av naturliga skäl blivit av ju vänstervridningen av kåren. Från mitt perspektiv sett, görer de flesta av studenterna i universitetets olika styrelser och förvaltningar betydligt större skada än nytta. Ett presumptivt fortsatt studentinflytande måste ovillkorligen bygga på rent studentfacklig grund, och kan därför icke upprätthållas av personer, som sitter på partipolitiska mandater i studentkåren. Studentrepresentanterna skall tillsammans med övriga ledamöter bevaka undervisningens och forskningens vetenskapliga kvaliteter, inte ägna sig åt för dagen politisk korrekt trams.

Med detta sagt övergår vi till den nu egentliga sakfrågan. Jämlikt 4. och 7. §§ förordningen om studerandekårer, nationer och studentföreningar vid universitet och högskolor är studenter skyldiga dels att tillhöra den »studerandekår som finns vid högskolan», dels att »vara medlem i sådan nation eller annan studentförening som finns vid högskolan och som den studerande hade varit skyldig att tillhöra enligt de föreskrifter som gällde omedelbart före den 1 januari 1999». Sambandet mellan kår- och nationsobligatorierna är icke av Gudi givet och hugget i sten. Det är icke ens självklart. Nationsobligatoriet gäller främst de två lärosätena Uppsala och Lund. Vid vissa yngre lärosäten har nationer på frivillig grund bildats. Så är fallet i exempelvis Linköping och Norrköping, vars nationer saknar det offentligrättsliga obligatoriet. Med detta vill jag påpeka, att kår- och nationsobligatorierna egentligen är två olika frågor, och vi får icke falla i den fälla som har gillrats i syfte att säkra stöd för kårobligatoriets bestånd, nämligen missuppfattningen att kårobligatoriet också är ett nationsobligatorium.

Missuppfattningen om vad frågan egentligen gäller blandad med en besynnerlig motsägelse av den egna uppfattningen framträder tydligt, när obligatorieförespråkarna likt professor Frändberg nu senast i UNT påpekar, att frivilligheten redan har upprättats i och med Skånelandens Nation. Som har påpekats ovan, är icke nationerna problemet. Studentkåren med dess starka politiska slagsida åt vänster är det gissel och plågoris, som vi vill slippa undan. Exemplet med Skånelandens Nation är dock inspirerande. Ingenting hindrar universitetets ledning från att tillåta en nollkår att finnas vid sidan av Uppsala Studentkår. Det vore synnerligen önskvärt, att konsistoriet omedelbart toge detta i beaktande.

Borgerliga Studenter förespråkar, att debatten måtte hyfsas så, att man åtskiljer kår- och nationsobligatorierna. Man kan vara emot kårobligatoriet, men ändå en varm anhängare av nationerna, deras verksamheter, och det kulturarv, som de representerar. Självklart kan man låta nationernas offentligrättsliga status kvarstå även med ett upphävt kårobligatorium, och så börer också ske.

Frändberg avslutar sin artikel med att påstå, att vi »enfaldiga principryttare» och »ikonoklaster» (möjligen omedvetna sådana) »allvarligt riskerar att bli herostratiskt ryktbara i framtidens svenska historieskrivning». Med tanke på den marxistiska dominansen inom svensk historieskrivning, ser jag detta eftermäle an med tillfredsställelse och behärskning.

Kårobligatoriets sista stund är äntligen kommen!

2007-04-04T19:41:00.000+02:00

Sedan år 1908 är rikets samtliga studenter skyldiga jämlikt lag att tillhöra studerandekår vid det lärosäte, där de studerar. Det är en inte helt okontroversiell ordning. Jag tillhörer dess motståndare. Det finnes ingen anledning att tvinga studenter att vara medlem i en studentkår.

Redan år 1997, då jag första gången registrerades vid en högskola, engagerade jag mig mot kårobligatoritet och skrev en artikel, som jag tyvärr aldrig lät publicera. Riktigt flitig hade jag varit innan jag skrev den artikeln. Jag hade talat med såväl utbildnings- som justitiedepartementen och även riksdagen och tingsrätten i Härnösand. Artikeln återgiver departementstjänstemännen Lucie Mandaus’ och Henrik Bjermstens enögda och absurda försvar av kårobligatoriet. Nästan som Bill och Bull: »Kåren blir svår att ersätta, eftersom den utförer så mycket viktigt. Den har en viktig ekonomisk funktion», säger Mandaus. »Negativ föreningsfrihet, d. v. s. skydd mot ofrivillig föreningsanslutning, är praktiskt omöjlig att införa. Vissa golfklubbar har ju t. ex. den bestämmelsen, att enbart medlemmar får spela på föreningens golfbana», tillägger Bjermsten. Vidare argumentation överflödig; den intelligente läsaren ser det groteska i detta resonemang. Om studentkårernas verksamhet nu är så bra och omistlig, kommer studentkårerna att överleva även utan kårobligatoriet. Om någon kår icke överlever utan obligatoriet, har den helt enkelt inget existensberättigande. As simple as that!

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna har inkorporerats i den svenska regeringsformen (Lag 1994:1219). Hur man resonerade när man förmådde förena den ovan nämnda konventionen med frånvaron av negativ föreningsfrihet kan läsas i fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU 1993:40 del A).

En debattartikel om detta skriven av mig är att vänta. Håll utkik i Upsala Nya Tidning.

Fler bloggar i samma ämne:

Give me a hurray

Nationerna

Diskussionen om kårobligatoriet fortsätter

Leve demokratin! Leve organisationsfriheten!

Leijonborg vill avskaffa kårobligatoriet

Levande historia

Fråntag staten vigselrätten

2007-03-26T10:33:00.000+02:00

Per Olof Widell, medlem av Nätverket för partnerskap, skriver i dag i å SvD Brännpunkt, att äktenskapet icke är för homosexuella.

Widell är hård i sitt omdöme om utredaren Regner. Han skriver.

Ett tydligt exempel på det tendentiösa som präglat utredaren är de resor han företagit. Han har endast gjort studieresor till stater som infört könsneutrala lagar, men underlåtit att besöka England, Wales och Tyskland och andra länder som infört lagstiftning efter den nordiska partnerskapsmodellen.

Därtill kommer att de homosexuella som tillåtits ingå i utredningen endast är personer från RFSL-kretsen.

Utredningen andas beställningsverk från den konfrontationspolitiska kamporganisationen RFSL och duger inte som beslutsunderlag för regering och riksdag.

I stället borde man enligt Widell utveckla det nya civilrättsliga partnerskapsinstitutet. Och varföre icke? Ibland får man intrycket, att homorörelsen har två motstridiga viljor; man vill både särskilja sig från heteronormen, och omforma heteronormen till en mer allomfattande icke-norm. Månne är det så, att partnerskapet är de homosexuellas civilrättsliga institut, och att man skall låta äktenskapet bestå i sin hävdvunna form.

Widells skäl för sitt ställningstagande är, att staten icke ensam äger begreppet 'äktenskap', utan att begreppet också har en teologisk konnotation, vilket den statliga utredare i ärendet har missat. Om man från statens sida ändrar sin definition av äktenskapsbegreppet, förutsätter detta väsentliga ändringar i bibeltexter och vigselformulärer för att den kyrkliga civilrättsligt giltiga vigseln skall kunna bestå.

Men en kyrka som gör så, vad är det för kyrka?, frågar sig Widell. Det är en relevant undran.

Kristen tro är ingenting, som kan ändras efter behag och politiska konjunkturer. Den bygger på en flertusenårig och tidlös tradition. Man kan icke huru som helst ändra på lärosatser och trosuppfattningar. Och äktenskapet är instituerat till samhällets bestånd mellan man och kvinna. Om staten fortsätter att driva kravet, att äktenskapet må omformas till en könsneutral institution, borde kyrkan på allvar överväga att fråntaga staten vigselrätten.

Däremot ser jag ingen anledning att fördöma eller på annat sätt sätta sig till doms över homosexuella och deras livsval, utan i stället besinna Kristi ord.

»Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.» (Joh. 8:7)

»Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga. (Matt. 7:1-5)

Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem. (Matt 7:12)

'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.' (Matt. 25:40)

Politisk ingeniörskonst å bostadsmarknad förskräcker

2007-03-19T09:26:00.000+01:00

Stavros Giangozoglou (s) påstår, att alliansens företrädare icke har förstått »vilka hinder som finns för unga att skaffa en bostad», därför att man i stället för ändlöst utredande och obstruktiv marknadsintervention lägger krafterna på praktiskt politiskt arbete (U. N. T. 5/3). Därmed faller orden tillbaka på Giangozoglu själv. Orsaken till ungdomars problem att taga sig in på arbetsmarknaden är icke, att byggbranschen och bostadsmarknaden nedtynges av för få regler och bestämmelser. Tvärtom. »Näst bombning är hyresregleringar det säkraste sättet att förstöra en stad» konstaterade en gång professor Assar Lindbeck. En marknad, vars utbud styres av politiskt fastställda begränsningar i stället för av människornas efterfrågan, är dömd till kollaps. Spåren efter försök till politisk ingeniörskonst både inom riket och i andra länder förskräcker. Vi behöver emellertid icke åka längre än till Oslo för att kunna beskåda en fri och fungerande bostadsmarknad, som faktiskt kan tillfredsställa människors behov av bostad.

Ett annat hinder för människor att på allvar taga sig in på bostadsmarknaden är arbetslösheten. Ty ett stort utbud av bostäder görer ingen nytta, om människorna icke har en egen försörjning. Människors svårigheter att taga sig in på arbetsmarknaden är ett minst lika stort bekymmer, som dessutom kan leda fram till bostadsproblem.

De främsta hindren för någon att taga sig in på bostadsmarknaden är sålunda icke färre begränsande regler, utan snarare just dessa regler, med vilka politiska ingeniörer vill tynga ned och förstöra arbets- och bostadsmarknaderna såväl som andra marknader, som nervösa politiker med stort kontrollbehov vill styra efter eget skön. Genom arbetsliniens politik och genom att skapa mindre regeltyngda bygg- och bostadsmarknader kommer de bekymmer, som Giangozoglou tager upp, successivt att försvinna. Sverige behöver fler bostäder och fler arbeten, icke mer av bostads- och arbetsmarknadspolitik.

Utmanad

2007-03-16T10:06:00.000+01:00

Min väninna Jessica Nyberg, ägarinna till bloggen Högerspöket, har utmanat mig. Utmaningen går ut därpå, att man skall avslöja sex underliga eller egendomliga saker om sig själv. Jag har funderat och funderat. Det är inte alldeles lätt att komma på några sådana, som dessutom passar sig för offentlighetens ljus.

Väl, utmaningens regler är följande.

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir »tagna» ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit »tagna» och att de ska gå till bloggen för att få mer information.

1. Jag räknar mig icke som en del av det moderna projektet, utan drömmer mig hellre tillbaka till fornstora da'r. 1900-talet är skrämmande. 2000-talet är än mer skrämmande. Det var bättre förr. Även förr var det bättre förr. Ju förr, desto bättre.

2. Jag har under den senaste tiden allt mer förlorat tron på mänskligheten. Däremot icke på alla människor. Jag har dock insett, att äkthet och riktig vänskap är synnerligen sällsynta egenskaper hos människan. Besynnerligt nog har jag trots detta icke förlorat tron på kärleken och dess befriande kraft.

3. Jag har av miljöpolitiska skäl icke körkort. Jag är av principiella skäl emot privatbilism, och vill i så liten utsträckning som möjligt vara en del av miljöförstöringens orsaker.

4. Jag har beskrivits som en korsning mellan en förgången tids gentleman och den moderna tidens frigjorda livsnjutare.

5. Jag är en obotlig samlare, och samlar särskilt kungliga memorabilia och litteratur, som är skriven av eller handlar om personer i något av samhällets elitskikt eller personer med anknytning till sådana personer.

6. Jag gick i samband med valet 1991 med i Moderata Ungdomsförbundet efter att i läroboken i historia om det tidiga 1900-talet ha läst, att Högern var konungatrogen.

När nu detta är avklarat, skickar jag utmaningen vidare till följande bloggare.

Therese Börjesson

Johan Carlson

Dag Elfström

Madeleine Johansson

Emma Rådlund

Johan R:son Sjöberg

Celibatet består trots uppenbara brister

2007-03-14T10:59:00.001+01:00

Hans Helighet Påve Benedictus XVI har i ett påvligt brev å nyo bekräftat »skönheten och betydelsen av ett prästerligt liv som levs i celibat som ett tecken för total och odelad hängivenhet till Kristus, till kyrkan och Guds rike». Det rapporterar både SvD och DN.

Det är enligt min mening högst olyckligt. Celibatet fungerar icke. Huru många historier har vi icke hört, om präster som i brist på en legitim sexualpartner har begått övergrepp på andra människor, och då icke sällan barn? Och huru många historier kan vi icke leta fram ur våga svenska herdaminnen om präster, som har levat med sina »hushållerskor», som förunderligt nog ehuru ogifta har blivit havande? Celibatet fungerar icke, och det är dessutom ett omänskligt krav.

Sexualiteten är en grundläggande och mycket stark drift hos människan. Det är ingenting märkvärdigt med det; artens överlevnad är en grundläggande naturlig strävan hos alla arter.

Läs mer om celibatet och dess historia i Nordisk Familjebok.

De nya moderaternas horande med facket tilltalar vänsterväljare

2007-03-14T08:27:00.000+01:00

Sifo har för SVT:s räkning genomfört en opinionsundersökning om stödet för statsrådet Littorins (nap) agerande i fallet med fackets orättfärdiga blockad av Wild'n Fresh i Göteborg. Icke helt oväntat anser en majoritet av de borgerliga väljarna, att Littorin har handlat fel. Nedbrutet på parti är det enbart bland folkpartiets väljare motståndet mot Littorins agerande understiger 50 procent av väljaregruppen. Däremot har Littorin ett starkt stöd inom vänstern, och inom vänsterpartiets valmanskår så högt som 61 procent.

Utslaget på hela valmanskåren är siffrorna så, att 39 procent anser Littorin ha handlat fel, 37 procent anser honom ha handlat rätt, och resterande är osäkra.

Statsrådet Littorin står dock fast vid sin ståndpunkt, att ansvaret för detta måste vara fackets. Någon lagstiftning kommer det icke att bliva tal om. Nej, självklart icke! Det nya arbetarepartiet vågar i all sin maktkåthet icke göra eller säga något, som skulle kunna reta upp facket det minsta. Då offrar man hellre några hårt slitande småföreta... Förlåt, jag menar parasitära kapitalistsvin.

Precis som PJ Anders Linder skriver i sin blogg:

LO-förbunden använder inte sin makt på ett omdömesgillt sätt, och vem ska då skydda de svaga, individuella intressena om inte rättsstaten?

Nu gäller det att fortsätta med opinionsbildningen och kunskapsspridningen. Då kan det hända saker. De nya moderaterna har utformat sin arbetsmarknadspolitik i tron att facket åtnjuter en så stark popularitet att det är riskabelt att gå det emot. Men icke.

En anonym kommentator har emellertid gjort mig uppmärksam på en av statsrådet Littorin författad och i Göteborgs-Posten publicerad debattartikel, i vilken statsrådet Littorin skriver, att en konflikt icke måste vara bra, bara därföre, att den är legitim. Gott så, men problemet är ju ej blott, att konflikten i Göteborg var dålig, problemet är också, att den var legitim, det vill säga tillåten enligt rätt och lag. Oviljan att komma till rätta med detta problem är påtaglig.

Hedelinska huset blev lågornas rov

2007-03-13T17:06:00.000+01:00

En halv timme efter midnatt natten mot tisdagen 13. mars utbröt i en tobaksbutik en br and, som kom att ödelägga Hedelinska huset i Strömstad. Ett kulturarv har blivit lågornas rov.

Huset uppfördes av Claes August Hedelin och stod färdigt 1893. Hedelin var handlande och drev i bottenvåningen skeppshandel, där det även såldes glas, specerier och vin. En tid hade Göran Svenning sin tandläkarepraktik här.

Under många år var byggnaden i förfall, men 1997 genomgick huset en pietetsfull renovation och återfick sin ursprungliga färg, och huset prisbelönades av Strömstads kommun med miljönämndens stadsmiljödiplom. Den gamla stuckaturen, som i stor omfattning hade fallit bort, kompletterades då med nygjutna figurer. Smidesräcken återskapades efter gamla förlagor. Putsen lagades och fick en ny, blekrosa färg. Fönsterinfattningarna målades vita.

Branden tros ha börjat i en lagerlokal, och det snabba förloppet tros ha snabbats på av ett schakt, som går genom hela byggnaden. Branden fick därigenom fart och övertände på vinden. På några timmar var ett kulturarv ruinerat.

Olyckor som denna väcker alltid frågan, om man skall bygga något nytt, eller om man skall återuppbygga den förstörda byggnaden. Min uppfattning är glasklar. Vi kan inte låta krig, olyckor, och vansinniga beslut fördärva och förskingra vårt kulturarv. Efter kriget lät man i Warszawa restaurera och återuppbygga stora delar av den sönderbombade gamla stadskärnan. Ett exempel som manar till efterföljd.

Läs artikeln i SvD.

Kulturarvet raseras sten för sten

2007-03-13T10:56:00.000+01:00

Från Förenade Konungariket rapporteras, att anrika House of Lords eventuellt skall omvandlas från hereditär till elektiv korporation (DN 9/3). House of Lords, som i svensk översättning ofta kallas Överhuset, har en historia, som enligt den officiella historieskrivningen sträcker sig tillbaka till 1000-talet, och redan på 1300-talet har två hus utvecklats; ett beståend av representanter för grevskap och byar, det andra bestående av religiösa ledare (Lords Spiritual) och magnater (Lords Temporal). Inom loppet av ett sekel hade Lords Temporal blivit agnatiskt ärftliga och kända som 'peers', det vill säga inbördes jämlika, men med fem ranger: Hertig, Markis, Greve, Vicegreve och Baron.

Nedmontaget av detta omistliga kulturarv, som i sanning är – eller åtminstone har varit – en nödvändigt motvikt till upplysningsidéernas ohämmade strävan att upprätta oklokratier världen över, började år 1909, då Konungens liberalistiska kabinett, sedan House of Lords avslagit kabinettets budget, som under hot om att låta utse en stor mängd av liberalistiska pärer, år 1911 i House of Commons drev igenom en lag, som avskaffade Houses of Lords möjligheter att stoppa kabinettets lagförslag. The Parliament Act 1911 mildrades dock så småningom av The Parliament Act 1949.

Nästa slag kom med The House of Lords Act 1999, då en stor mängd av de ärftliga pärerna – bland andra Guy Fawkes' ättling – fråntogs säte och stämma i House of Lords. I ett av Lord Weatherill framlagt tilläggsförslag tilläts 92 ärftliga pärer att behålla säte och stämma till dess House of Lords helt har förstörts.

Nu kommer man alltså troligen att slå den sista spiken i kistan. Läs med om Lords Reform i The Guardian's Special Report.

Läs också Johan R:son Sjöbergs kommentar.

Varför har ingen kommit på det tidigare?

2007-03-12T17:25:00.000+01:00

Upsala Nya Tidning skriver idag å ledareplats, att Telia borde avskiljas från telenätet. Får jag månne påminna om, att jag argumenterade för samma sak redan år 2004?

Gammaldags

2007-03-12T13:26:00.000+01:00

Redaktör Kristian Karlsson vid Svenska Dagbladet skriver skriver idag i ett inlägg å Ledarredaktionens blogg om »bekymret» med »illegala danser». Jämlikt lagen är det nämligen så, att en krog eller klubb måste ha tillstånd för att få anordna dans i sina lokaler.

– Om någon börjar dansa på ett ställe utan danstillstånd ska krögaren omedelbart dämpa musiken och stoppa dansen, förklarar polisinspektör Christer Ohlin för Södermalmsnytt.

Motivet för denna sanslösa och otroliga lagbestämmelse är »gästernas säkerhet». Dans är ju nämligen – som vi alla vet – en synnerligen farlig aktivitet. Den är nämligen både ett resultat av och en orsak till glädje. Och glädje är en inkörsport till de betydligt farligare fenomena entusiasm, intiativkraft, och flit. Gud bevare politikerna från sådana människor.

Eller som den skicklige och förstklassige underhållaren Friherre Povel Ramel skriver i sin visa Gammaldags:

Just när han första versen sjungit

har en ordningsvakt kvickt framsprungit,

och av den vaktens min förstår han

att så roligt får han

ej ha.

Folkpartiet befäster sin ställning som icke-borgerligt parti

2007-03-12T11:05:00.000+01:00

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag kritiserar idag å DN Debatt Centerpartiets »nya nyliberalism», som han anser utgöra »en fara för Alliansen». Anledningen är, att Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen och ivrigt påhejad av ungdomsförbundets ordförande Fredrick Federley står för en konsekvent borgerlig politik med stora inslag av tung kritik av den socialistiska staten och dess kollektivistiska tvångslösningar. Centerpartiet har alltså gjort sig skyldigt till sådana i svensk politisk kontext ohyggliga synder som argumentation för platt skatt och stora skattesänkningar, marknadslösningar även på bostadsmarknaden, och en väsentligt reformerad arbetsrätt; allt mycket behövliga åtgärder för att komma till rätta med Sveriges problemata, och en del av moderaternas politik, innan även de blev sossar.

Enligt Ullenhag kommer Centerpartiet, om det fortsätter på den inslagna vägen, komma att skada förtroendet för Alliansen. Men vad är ett förtroende byggt på en socialdemokratisk retorik värt? Vilket förändringsmandat – och vilken förändringsvilja – har Alliansen givet eftergivenheten för en under 70 år befäst folklig lättja, ansvarslöshet, och förvriden äganderättsuppfattning, och givet underlåtenheten att bilda opinion för ett frihetens Sverige?

Tvärtemot Ullenhag anser jag Maud Olofsson vara en frisk fläkt i den unket socialdemokratiska nya borgerligheten. En politikers främsta uppgift är att driva en politisk linie grundad på ideologiska utgångspunkter, inte att nervöst och opportunistiskt vända kappan efter den populistiska vinden. En politiker skall bilda opion, inte följa den.

Läs artikeln i SvD, vad de övriga Allians-partierna anser här och här, samt P. J. Anders Linders blogg här.

Moderaterna har fastnat i kvoteringsträsket

2007-03-10T00:50:00.000+01:00

Dagens Nyheter skriver idag, att även det en gång så stolta Högerpartiet, numera det nya arbetarepartiet, har fastnat i kvoteringsträsket. Från partiets kommunala rikskonferens i Örebro rapporteras om partiets nya linie.

Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann drar upp riktlinjerna för politiken framåt, och det handlar främst om att förstärka välfärden, säger han.

Han vädjar också till dem att se till att fler kvinnor anställs på kommunala toppjobb. Inte minst för att dessa kvinnor ska bli förebilder för andra.

Huru var det nu jag skrev om politisk ingeniörskonst?