Europaparlamentet talar

Eu-extremisterna fortsätter ljuga

2007-03-25T10:53:00.000+02:00

James Chapin: Den glade clownen

Den här bloggen har legat stilla under lång tid. Skälet har givetvis varit tidsbrist eftersom den som skriver den inte tillhör den lilla utkantsgrupp som är berättigad lyfta apanage ur Bryssels kassakistor.
Men ibland går det inte att hålla tyst. Som nu när det underliga eu-projektet sägs fylla femtio år. Då firar eu-extremisterna det med middagar, högstämda tal och annan därmed jämförlig propaganda.

Förra året - klicka här för den artikeln - visade jag hur eu-extremisterna antydningsvis försökte få det till att eu-projektet bidrog till att vinna andra världskriget. Det var ett oblygt och fräckt parasiterande på avgörande historiska händelser som visade eu-extremisternas hänsynslöshet att nå sina politiska mål.

Nu upprepar någon centralt placerad skrivkuli samma trick. Det sker i DN 24 mars och artikeln är undertecknad av kommissionär Margot Wallström och statsminister Fredrik Reinfeldt.

I texten har man den stora fräckheten att lite försåtligt hävda att eu-projektet bland mycket annat bidrog till att störta fascistdiktaturen och införa demokrati i Portugal.

Här är de inledande raderna i en text som såunda hyllar eu-projektets verksamhet under femtio år:

För 50 år sen var Europa en kontinent härjad av två världskrig som hade skövlat mer än 70 miljoner människoliv. Ur askan föddes en vision om ett nytt Europa. Ett Europa vars främsta kännetecken inte var krig och död, utan fred, demokrati och välstånd.
Vi har sett hur demokratin slagit fast rot i Grekland, Portugal och Spanien. Irland har rest sig ur fattigdom...

Det är sånt som kallas för retoriskt bondfångeri. Den portugisiska vägen till demokrati begynte den 25 april 1974 genom att en grupp värnpliktiga soldater i en oblodig kupp tog makten i landet. Det här ledde till att allmänna och fria val hölls och detta var den portugisiska vägen ut ur fascismen.
Eu-projektet hade initialt inte ett smack med den portugisiska revolutionen att göra och vad som skedde det skedde i ett långt senare skede.
Men detta bryr sig inte denna högfärdiga politiska klass om. Den har för vana att trixa med retoriken, småljuga och omtolka verkligheten till sin egen fördel. Vänta bara. Just nu sitter de med stor sannolikhet i kulisserna och planerar hur man ska få européerna att anta konstitutionen utan att de själva märker att de antagit konstitutionen. Sen hoppar de fram och flinar och hojtar att ni har ju antagit konstitutionen så nu ska ni rätta er och packa er efter vår vilja.

Den europeiska nationalismens rötter

2006-06-12T11:12:00.000+02:00

Simplicissimus

Capitolium är en av Roms sju kullar. På Capitolium fannns fordomdags det tempel, invigt 509 före år 0, som var det självklara målet för det romerska imperiets triumftåg.
Det var hit till denna för alla europeer symboliska plats som de vanligtvis ödmjuka eu-extremisterna begav sig den 29 oktober 2004 för 'det ceremoniella undertecknandet av konstitutionen'. Detta meddelade Jo Leinen 15 september 2004.
Nu blev det ju inte så att konstitutionsförslaget antogs, men betraktelsen över denna högmodiga politiska klass ändar icke här.
Det är ett välkänt faktum att en auktoritär regim, eller en omnipotent politisk ideologi, blåser upp sig själv till den universella sanningens jordiska representanter samtidigt som man gör allt för att avhumanisera sina motståndare och beskriva dem som icke-människor. Den nazistiska propagandan är ett illustrativt exempel på detta.
Så när nu eu-extremisterna leder skarorna upp på Capitolium så blir den självklara konsekvensen att de som icke marscherar i flock och farnöte bakom triumfvagnen är ohyran, skadedjuren, icke-människorna.
Skojar jag? Överdriver jag? Inte alls. Jag berättar om spridandet av utsädet till den grosshandlarnationalism som kommer att stå mogen och skördas i samma ögonblick som den politiska klassen ska konsolidera sitt europeiska imperium tillsammans med våra vänner på andra sidan Atlanten. Ty då kommer oppositionen kallas författningsfiender, terrorister, förrädare, ohyran som måste utrotas för att det tusenåriga fredsriket ska realiseras.
Lyssna bara på fortsättningen av den ärade parlamentsledamotens Jo Leinens inlägg:

Det är redan märkbart att en populistisk och opportunistisk rörelse mobiliseras mot konstitutionen för Europa, och det faktum att denna bakterie redan har infekterat en av upphovsmännen till den europeiska idén, vilket tydligt framgått av debatterna under de senaste veckorna i Frankrike, är ett skäl till oro.

Känns tonfallet igen? Ekar det spökligt av de gamla trettiotalsropen? När tar någon av de ärade ledamöterna upp den gamla tanken på dolken som stöttes i ryggen? Vi som läst vår historia vi väntar och känner nackhåren resa sig.

Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
(Ekelöf)

Kilroy-Silk - den brölande tjuren

2006-06-09T09:13:00.000+02:00

Grandville

Robert Kilroy-Silk är en utmärkt representant för den prilliga delen av de eu-kritiska parlamentsledamöterna. Se t ex blogginlägg här och här och här. Han gjorde en teatralisk entré, sett utifrån protokollen, 2004 då han i det fina parlamentet brölade som en tjur med tarmvred. Sen har han tystnat och det finns sammanlagt enbart sju registrerade inlägg från denne hysteriske retoriker som gjorde en sån lysande entré.

Har han kanske insett att det fina parlamentet är eu-extremisternas konstruktion?
När han var i sitt esse kunde det gå till så här den 17 nov 2004.

Herr talman! Jag är angående en ordningsfråga tacksam för möjligheten att få tala till er.

(Blandade reaktioner)

Ni minns nog att jag tidigare i dag, i slutet av min tilldelade talartid på en minut, märkte att ni höll upp klubban efter 59 sekunder. Jag påpekade detta faktum och sade att det verkade lite orättvist att ni var beredd att stoppa mig när andra hade talat i en och en halv minut. Man har sagt mig – jag har inte hört er säga det – att jag hade tur att ni inte använde klubban tidigare eftersom jag sade saker som inte var sanna.

Jag skulle vara väldigt tacksam om ni kunde säga mig två saker. Vad var det jag sade som inte var sant, och vilken är regeln som tillåter parlamentets talman att censurera ledamöters tal?

Talmannen. – Herr Kilroy-Silk! Ni måste respektera talartiden på samma sätt som alla andra. Dessutom är det ni sade inte något som rör arbetsordningen.

Protokollen ännu inte översatta till svenska

2006-06-08T10:52:00.000+02:00

Frank Beard (1842-1905)

Vet alla varför man firar pingst? Jo, det var för att lärjungarna, alltså byggnadsarbetare Krister Josefssons projektgrupp, fick någon slags eld på sig och började tala på språk de i vanliga fall inte kunde begripa. Inget tragglande av verbformer eller passé simple eller undantag från huvudregeln här inte. Det var bara att snacka på.
Kanske är det så de fina parlamentarikerna har tänkt om oss undersåtar i den norra provinsen? Vi har genom ett eu-direktiv begåvats med en bengalisk eld på huvudknoppen och kan tala och använda alla de språk som brukas i parlamentet.
På annat sätt kan man ju inte förstå att protokollen från parlamentsdebatterna inte har översatts till svenska sen mitten av februari.

Italiens president orsakar kravaller i parlamentet

2006-06-07T06:12:00.000+02:00

Thomas Rowlandson (1756 -1827)

Det är den 5 juli 2005. En helt vanlig dag i det fina parlamentet. Italiens president en herr Carlo Azeglio Ciampi ska hålla tal.
Talmannen hälsar honom med de vanliga retoriska välkomstarabeskerna och påminner även om han "var den minister som spelade en avgörande roll för Italiens införande av euron".

Så talar då den italienske presidenten och efter inledningsfraserna bla bla bla så säger han:

Det är en djup ära för mig att få tala i den mest förfinade demokratiska miljön i Europa och att göra Italiens röst hörd i hjärtat av unionens konstitutionella system.

Men då tar det hus i helsicke. Protokollet tar härmed över texten:

(Mario Borghezio avbröt högljutt talaren och banderoller hängdes upp.)

Talmannen. – Kan vaktmästarna omedelbart avlägsna den där symbolen. Visa ut ledamoten, kör ut honom från kammaren! Kör omedelbart ut honom från kammaren! Kör ut honom från kammaren, sade jag!

(Applåder)

Kan vaktmästarna avlägsna alla symboler och attiraljer som kan störa ordningen i kammaren.

(Högljudda protester)

Vänligen se till att det inte finns något kvar som kan störa ordningen i kammaren. Avlägsna allt sådant.

(Ledamöterna i fråga kördes ut.)

Jag beklagar, herr president. Var snäll och fortsätt.

(Applåder)

Och inte nog med detta. Efter den italienske presidentens tal har en herr Bruno Gollnisch ordet. Han påpekar att det kan inte finnas något 'unionens konstitutionella system' eftersom konstitutionsförslaget har förkastats. Detta

innebär att konstitutionsfördraget har reducerats till noll och intet och därmed även, är jag rädd, president Ciampis anförande, med all respekt för honom som person och president.

Hade eu-extremisterna verkligen glömt att berätta för den italienske presidenten att eu-projektet inte har någon konstitution?

Eller var det helt enkelt som så att eu-extremisterna menade att såna där trivialiteter som demokratiska val behöver man väl inte ta hänsyn till när resultatet går mot den politiska klassens intressen?

Jätteroligt! sa Cecilia Malmström

2006-06-06T08:14:00.000+02:00

Den sovande församlingen
William Hogarth (1697-1764)

Den politiska klassen har det minsann inte lätt.
Först har man gett folket friheten så att man kan skicka slaktboskap och arbetskraft utan papperskrångel över gränserna mellan de europeiska staterna.
Sen bygger man tillsammans med våra vänner på andra sidan Atlanten upp en armé så att också svenska ungdomar kan få göra inspirerande utlandsresor och dessutom får de friheten att dö för sitt fosterlands (förlåt provins ska det vara) provins frihet i exotiska länder som till exempel Afghanistan.
Och slutligen ska man konstruera det 1000-åriga fredsriket genom att den politiska klassen får sitta i ett alldeles eget centralt placerat och fint parlament där de kan lagstifta och diskutera och sätta sina barn i exklusiva skolor som folket betalar och slutligen som tack för allt slit få pensioner som samma folk ska arbeta ihop åt dem.
Och till råga på allt så vrenskas och gnölar och struntar det konstiga folket i allt det här fina man tänkt ut.

Därför får man verkligen förstå att Cecilia Malmström blev så tagen den 5 juli förra året att hon glädjestrålande utbrast där hon stod i det fina parlamentet:

Herr talman! Detta är en mycket komplicerad fråga som är föremål för en enorm lobbying från olika grupper. Jag tycker att det är jätteroligt att medborgarna för en gångs skull bryr sig om vad vi håller på med här i huset. Det är vi inte bortskämda med.

Talmannen smutskastar Polen

2006-06-05T06:17:00.000+02:00

Daumier 1865

Den 10 januari 2005 attackerar Mirosław Mariusz Piotrowski talmannen Joseph Borelles som ska ha utstött 'extrema och partiska åsikter som är förolämpande och ärekränkande för Polen'. Därför kräver han talmannens avgång.

Vad är det då talmannen påstås ha sagt?

Jo, i samband den så kallade 'Orangefärgade Revolutionen' i Ukraina ska talmannen ha sagt att 'Polen och Litauen inte är enade med resten av unionen i frågan om Ukraina eftersom de är påverkade av Förenta staterna'.

Men det har minsann inte kommit över hans läppar. Bevisen finns i den videokassett han skickat runt. Den är översatt till polska och då kan man se att 'anmärkningarna av den polska ambassaden i Madrid i 80 procent av fallen inte är någonting annat än ren lögn'. Talmannen har absolut ingenting att be om ursäkt för (med undantag för den femtedel som uppenbarligen var ärekränkande - utan förväntar sig tvärtom en ordentlig ursäkt från Polens utrikesminister.

Och så fortsätter dagen i det fina parlamentet som ska ordna den tusenåriga freden åt Europas folk.

I Bryssel har man tre dagars arbetsvecka

2006-06-02T10:00:00.000+02:00

Posada 1852-1913

Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Ehuru Hans-Peter Martin är svår på flaskan undantar sig mitt bedömande, men det förefaller i varje fall som han har en förmåga att reta upp de ärade ledamöterna - ja, det finns faktiskt parlamentariker som kräver att få bli betitlade Honourable. (se parlamentsprotokoll 22 juni 2005)

Nu till saken. Den högvälborne och ärade Othmar Karas tappade besinningen den 4 juli i förra året och pucklade på Hans-Peter Martin med följande komiska slagserie:

Hans-Peter Martin, grupplös ledamot av kammaren, förekommer nu i österrikiska medier och kommer med svepande, motbjudande, oberättigade insinuationer och förtal riktat inte längre bara mot kammaren och EU:s institutioner, utan även mot dem som bistår oss i vårt arbete som ledamöter och mot Europaparlamentets tjänstemän. Bland annat har han i en dagstidning skrivit följande, jag citerar:
”Assistenterna, huvudsakligen unga akademiker, vänjer sig snabbt vid tre dagars arbetsvecka, lockade, förförda och fördärvade av Bryssel.”
Han fortsätter i samma anda, så här:
”Gud hjälpe den parlamentsledamot som förväntar sig hårt arbete på det här stället; nästan allihop tycker det är alldeles för jobbigt. Resultat och ansvar finns inte i deras ordförråd; slapphet är normen. Och framför allt kan personalen varken koncentrera sig eller slutföra saker och ting.”
Jag tillbakavisar kraftigt dessa svepande, nedsättande yttranden om vår personal och kammarens personal.
(Applåder)
Jag vill tacka all vår personal. Utan dem skulle vi varken kunna tjäna folket så väl eller kunna hantera så många besökare och så mycket lagstiftningsarbete.

Jo, jo så kan det gå till en vanlig dag i det fina parlamentet.

Kommissionär Wallström är folklig

2006-06-01T06:17:00.000+02:00

Honoré Daumier

Den 22 juni förra året, då parlamentets majoritet fortfarande debatterade nederlaget för konstitutionsförslaget, talade kommissionär Margot Wallström. Hon hade naturligtvis klart för sig vad som behövs för att ordna upp situationen:

Vi kommer naturligtvis att forma det vi kallar plan D: debatt, dialog och demokrati. Vi kommer att arbeta med de andra institutionerna, och vi kommer att försöka mobilisera de nödvändiga resurserna för detta.

Varpå talet avslutas med det genuint folkliga utropet:

Courage, les Européens!

En kanske uppfriskande uppmaning till de miljoner Andersson, Pettersson och Lundström från Ystad till Haparanda som parlerar franska. För oss andra med de begränsade förståndsgåvor naturen oss gav återstår endast att konstatera att resultatet av den geniala planen D är att protokollen från det fina parlamentet inte har översatts till svenska sen mitten av februari.

Fast det är ju klart. Såna petitesser spelar väl ingen som helst roll för en visionär.

EU vill ta plats i Säkerhetsrådet

2006-05-30T08:05:00.000+02:00

James Gilray 1782

Nej, nej, vi ska inte konstruera någon ny stat. Så brukar det programenligt låta från eu-extremisterna. Men de är inte att lita på. Deras moral vilar på en uppdelning mellan folk och fä. Därför bjuder man undersåtarna på retoriska fyrverkerier samtidigt som man placerar en ambassadör i FN. Och inte nog med det. Man ska gå ännu längre.

När parlamentet 8 juni förra året hade eftervalsdebatt eftersom Holland och Frankrike förkastat konstitutionsförslaget, då diskuterades senare på eftermiddagen vad som rubricerades som en reform av FN. Mycket lämpligt dagen till ära, kan man tycka, att blåsa upp sig och låtsas agera som en självständig nation.

Armin Laschet hade utarbetat betänkandet. I detta vill han i vanlig ödmjuk eu-extremistisk stil "sända ett tydligt budskap" till New York som även innefattar följande passus:

Om det skall inrättas några nya platser av vilket slag det än må vara, vill vi att de skall gå till Europeiska unionen, som därefter kommer att utse sina företrädare i säkerhetsrådet.

Vilket alltså i praktiken torde betyda att medlemsländernas FN-sändebud får åka hem och eu-projektets egna företrädare ska sitta i Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet.

Man kan ju fundera en nanosekund över hur man tror sig kunna övertyga Frankrike om den nymodigheten.

I vilket fall som helst så vet vi nu att eu-projektet, som inte alls ska utvecklas till en ny stat, kräver att få vara de europeiska ländernas ende representant i Förenta Nationerna. Och ni som till äventyrs tror att eu-projektet ska utvecklas en stat ni har fullkomligt och totalt fel och lever kvar i förlegade artonhundratalstankegångar om nationell självbestämmanderätt och sånt där reaktionärt trams som bara förhindrar utvecklingen.

Alla måste vi hälsa till påven

2006-05-29T06:15:00.000+02:00

Ur Simplicissimus 1904

Den 24 februari förra året meddelar Antonio Tajani med sannolikt majestätiskt vibrato följande:

Herr talman, mina damer och herrar! I morse togs påven Johannes Paulus II in på sjukhus i Rom. Innan vi börjar debatten om försvaret för de mänskliga rättigheterna anser jag att det är lämpligt att, om ni samtycker, sända ett budskap om stöd och solidaritet från parlamentet till en stor försvarare av de mänskliga rättigheterna, en fredens man och en stor europé, som är älskad av alla europeiska medborgare, troende såväl som icke-troende. Jag anser att det skulle kunna vara en viktig signal från Europaparlamentet.

Talmannen: Javisst, herr Tajani! Vi skall genast överlämna ert förslag till talmannens kontor, eftersom jag anser att det är mycket lämpligt. Vi skall meddela talmannen att parlamentet vid denna tid önskar sända ett budskap om stöd och solidaritet till den helige fadern.

Notera att det fina parlamentet i sin hälsning avser att tvångsansluta varenda kotte som fått Bryssel till huvudstad för att sända en hälsning till Karol Woytyla, han som jobbade på scenen under artistnamnet Johannes Paulus.

Vem har nu gett den politiska klassen tillåtelse att i alla svenskars namn underdånigast buga inför representanter för vidskeplighet och hellenistisk trolldom?

Europeiska Unionens ambassadör i Washington

2006-05-26T08:15:00.000+02:00

Simplicissimus

Fler och fler svenskar blir allt mer osäkra om eu-projektet är bra för Sverige. Det väger nästan jämnt mellan de som är för och de som är mot medan andelen tveksamma medborgare ökar. Inte mindre än var fjärde svensk, eller 24 procent, kan svara vare sig ja eller nej på frågan om medlemskap. Det här visar en undersökning från Göteborgs universitet som kommer publiceras i juni meddelar Sveriges Radios nyhetssida idag.
Naturligtvis är det här inte konstigt med tanke på den politiska klassens högdragna attityd till medborgarna. Som till exempel när man raskt passade på att inrätta en välavlönad tjänst i Washington för en person som fick den komiska titeln Europeiska unionens ambassadör i Förenta stater. Observera att detta skedde innan konstitutionen var antagen.
Dessutom trodde den politiska klassen att de med hjälp av konstitutionen skulle skaffa sig en utrikesminister för Europas stater. Gissa bara vad de franska väljarna tänkte när det visade sig att den posten var vikt för en före detta generalsekreterare för Nato?
Av förklarliga skäl blev eu-extremisterna i parlamentet något slokörade när fransmännen och holländarna sparkade bakut. Det stoppade givetvis inte oppositionen i det fina parlamentet. Lyssna bara på Ashley Mote i juni förra året när det stod klart att konstitutionen inte antagits:

Herr talman! Den 28 april förra året sade Frankrikes president Jacques Chirac: ”Om ett land röstar emot den föreslagna konstitutionen måste det lämna EU.” Herr talman, jag undrar om ni redan har tagit emot den franska utträdesansökan.

Varpå den stackars Talmannen svarar:

Nej, herr Mote, det har jag inte.

Skadeglädje kan sannerligen ta sig många uttryck.

Monologbaletten intar scenen

2006-05-25T07:30:00.000+02:00

Paul Gavarni (1804-1866)

Det är dagen för den stora debatten om varför konstitutionen röstades ned i Frankrike och Holland. Då upphäver Marios Matsakis sin stämma. Klockan är fem över nio onsdagmorgonen 8 juni 2005. Mina damer och herrar, dags för en sanning:

Herr Talman! I går undrade ni varför det inte var tillräckligt med folk i kammaren vid tiden för debatten. I morse möttes vi av samma problem och ni var tvungen att vänta tills folk kom. Det är inte underligt att det är dålig närvaro: det beror på att ingen debatt äger rum. Allt vi gör i parlamentet är att lyssna till förutbestämda, förberedda, en eller två minuter långa tal utan någon riktig dialog. Det är bara monologer. Jag anser att förfarandet måste ändras om vi skall ha en dialog, riktiga debatter och en riktig närvaro.

Talmannen: Herr Matsakis! Det där var inte någon ordningsfråga, utan snarare ett påstående.

Och sen blir det som vanligt. Se där goddag goddag kommer rådets ordförande Nicolas Schmit för att framföra sin tal. Och se där goddag goddag kommer kommissionens ordförande den tjocke portugisen Barroso som har en juristexamen, med betyget väl godkänd, (se Kommissionens hemsida), och alltid skryter med att han kan så många språk och därför använder alla språken han kan när han står i parlamentet och talar för att det ska visa hur mycket han arbetar för den europeiska gemenskapen.
Och sen, tramp tramp, kommer gruppledarna i fallande mandatordning. Först herr Hans-Gert Poettering, klomp klomp, han är gruppledare för den största gruppen och har suttit i parlamentet i tjugosju år och innehar Republiken Tysklands stor förtjänstorden och Österrikes stora hederstecken och Mérite Européen i gyllene färg och han har dessutom titeln Europeisk Hederssenator, nästan som i Amerika, kan tänka, klomp klomp.
Sen kommer herr Martin Schulz, snörvel snörvel, som en gång ägde en bokhandel och han är så rysligt ledsen att han börjar sitt tal i det fina parlamentet med att säga

Jag måste erkänna att jag inte begriper någonting, och jag tror inte jag är ensam om detta.

Uj, uj, stackars herr Schulz som är så bedrövad för att undersåtarna inte tycker som han tycker att de ska tycka. Se där har vi herr Daniel Cohn-Bendit, hopp hopp, han som en gång kallades Dani le rouge och deltog i majrevolten i Paris 1968 och stod i Karl Marx-bokhandeln och precis som herr Barroso sprang han i ungdomsårens brånad på torgen och ropade Leve revolutionen och var väldigt upphetsad. Konstigt att just dessa två skulle hamna bredvid varann i det fina parlamentet.

Och sen kommer alla de andra efter tycke och smak, tripp tripp, och orden trillar som små ärtor ur deras munnar och så förflyter timmarna i denna ordentligt koreograferade klassiska monologbalett. Un, deux, trois. Encore, mesdames est messieurs! Un, deux, trois.

Eu-extremisten Christopher Fjellner väljer det stendumma

2006-05-24T06:33:00.000+02:00

George Cruickshank (1792-1878)

Christofer Fjellner heter en av de svenska eu-extremisterna i det fina parlamentet. Men en dag i maj 2005 faller de ideologiska fjällen från hans ögon. Kanske det är av pur utmattning? Eller efter några besök i parlamentetbaren? Vätska handlar det i varje fall om i det så kallade Badvattensdirektivet.

Jag måste säga att jag tycker att det är stendumt. Man frågar sig om det finns någon fråga som är så liten att medlemsstaterna själva skall få råda över den.

Så fortsätter han:

Ett exempel i mängden är att utskottet nu kräver att information om badvattnets kvalitet till exempel i Härjarö utanför Enköping, där jag tillbringat många soliga sommardagar, nu nödvändigtvis även måste spridas på franska. Tyvärr vill man nu lägga ytterligare sten på bördan på många håll.
En del människor vill till exempel att man även skall infoga vattenkvaliteten i rekreationsvatten, och att dessa regelbundet skall kontrolleras. Detta omfattar vattenkvaliteten överallt där människor vindsurfar, paddlar kajak eller liknande och – vips – så riskerar vattnet i princip i hela svenska skärgården att regelbundet behöva kontrolleras.
Om nu Europaparlamentet skall tvinga alla svenska kommuner att mäta vattenkvaliteten överallt, och lite till, så har jag egentligen god lust att rösta emot hela förslaget, men tyvärr riskerar vi då att förlora de förenklingar som rådet föreslår.

Men vad gör då en liten eu-extremist? Väljer det stendumma naturligtvis eftersom han sitter fast i den ideologiska buren och inte vet hur han ska ta sig ut.

Den turkiske premiärministerns hustru bär slöja

2006-05-23T07:20:00.000+02:00

Muhammeds födelse (Iran 1300-talet)

I juli 2005 beskrev Georgios Karatzaferis den politiska situationen i Turkiet, ett av de länder som eu-extremisterna röstat fram som en tänkbar medlem av EU.

Om vi, äntligen, vill visa respekt för kvinnor överallt i världen kan vi inte rösta för det här betänkandet. Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har fört de turkiska kvinnorna tio år tillbaka i tiden. En gång hade de en kvinnlig premiärminister, men i dag går premiärministerns hustru omkring i slöja. Så mycket har kvinnornas situation försämrats i Turkiet.

I onsdags förra veckan mördades en domare och flera andra jurister skottskadades vid en domstol i den turkiska huvudstaden Ankara. Dådet utfördes av en religiös galning som på detta barbariska sätt protesterade mot domstolens förslag att införa förbud mot att bära slöja på universitet och i officiella byggnader.
Har detta diskuterats i det fina parlamentet? Reagerar eu-extremisterna över huvud taget på situationen i Turkiet? Vad säger oppositionen i parlamentet?
Det vet vi medborgare inte eftersom det sist översatta protokollet från parlamentet är från den 16 februari och idag är det den tjugotredje dagen i månaden maj.

Plan D hette det. D för demokrati sa Wallström. Den är numera omdöpt till plan S. S som i struntprat. Som i snorkighet. S som i sjunkande skepp. S som i ändalyktens läte när avfallsprodukterna lämnar den politiska klassens tarmsystem efter ett besök på restaurang La Truffe Noire, Boulevard de la Chambre, Bruxelles.

Den rättrådiga kvinnan och de politiska ledarna

2006-05-22T06:05:00.000+02:00

Grandville 1803-1847

Det hör ju till sakens natur att eu-extremisterna måste berätta uppbyggliga anekdoter för varann. Marianne Mikko fablar sålunda12 maj 2005:

Mina damer och herrar! När jag nyligen var i Pärnu, i mitt hemland, blev jag rörd när en äldre kvinna kom fram och tackade mig för att jag hade informerat om EU:s konstitutionsfördrag. Hon önskade att det hädanefter skulle finnas betydligt mer information om Europeiska unionen.

Det här med gamla rättrådiga damer som liksom ingriper i världspolitiken tycks vara en vanlig stilfigur i parlamentet. Två dagar innan Marianne Mikko drog sin story stod nämligen Afghanistans president Hamid Karzai i parlamentet och fablade följande:

För två och en halv månader sedan åt jag lunch med en grupp stamäldste från en mycket konservativ del av Afghanistan, och jag noterade att det fanns kvinnor bland dessa stamäldste och präster. Jag fick intryck av att kvinnorna kom från de urbaniserade delarna av landet, och jag hälsade på stamledarna vid namn. Jag visste vad många av dem hette, och jag sade: ”Herr den och den, välkommen, och hur står det till?” När jag hade hälsat på alla män sade jag till damerna: ”Välkomna, vad trevligt att se er.” Med ens ställde sig en av kvinnorna upp och sade: ”Herr president, ni hälsade på männen vid namn. Ni hälsade inte på oss vid namn.” Jag blev överrumplad. Jag sade: ”Jag är ledsen, frun, men jag känner inte till ert namn.” Hon sade: ”Ni skall veta att ni är vald på grund av våra röster. Nästa gång jag träffar er är det bäst att ni känner till mitt namn, annars kommer ni inte att bli vald!”
(Skratt och applåder)

Visst är det hjärtknipande? En rättrådig representant för folket tillrättavisar de politiska ledare som för en stund nedklivit till massorna. Våra ögon tåras.

De franska väljarna har inte ändrat sig

2006-05-19T07:49:00.000+02:00

William Gropper (1897-1977): Top man

Naturligtvis fanns det självrannsakan bland några parlamentariker efter det att väljarna förra året i Nederländerna och Frankrike sagt nej till konstitutionen.
Albert Deß hade kvar några fungerande hjärnceller efter kallduschen och säger i parlamentet 6 juni att "jag tror inte att vi efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna bara kan fortsätta som tidigare". Vilket var insiktsfullt.

Därefter fortsätter han att fundera över eu-extremisternas propaganda:

Vi kan heller inte säga att mer än hälften av Europas medborgare redan har röstat för konstitutionen. Det vore helt enkelt fel, eftersom det var färre än 600 parlamentsledamöter i Tyskland som röstade för konstitutionen, samtidigt som mer än 80 miljoner medborgare inte fick säga vad de tyckte.

Förra veckan genomförde en stor tysk dagstidning en undersökning bland sina läsare. Av de nästan 380 000 läsare som deltog i undersökningen var 96 procent emot konstitutionen.

Klokt också det. Men så kommer det:

Jag tror inte att skulden ligger hos de franska och nederländska väljare som röstade emot konstitutionen, utan snarare hos detta parlaments ledamöter som beslutade att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet, och var för Rumäniens och Bulgariens tidiga anslutning. Det är det som vi måste prata om.

Så lät det då och andemeningen var den att nu ska vi ta nya tag. Men tidningen Liberation har i dagarna publicerat en undersökning som visar att den franska väljarkåren inte ändrat uppfattning. Läs här. Av dem som röstade mot konstitutionen ångrar sig inte 98 procent och av dem som röstade för konstitutionen vill idag tio procent rösta nej. En liknande undersökning från april fanns i finska Sunnuntaisuomalainen där en majoritet av de tillfrågade inte var nöjda med enbart ett riksdagsbeslut utan ville folkomrösta om konstitutionen.

Sånt är dagsläget och Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, som kommer att gå till historien som den som inför Tv-kamerorna klappade Silvio Berlusconi på flinten, siar att konstitutionsfrågan är död minst ett par år framåt.

Men var inte säkra på det. Håll kvar garden. Den politiska klassen överger inte sitt fina parlament i första taget.

Barroso pratar korruption

2006-05-18T06:30:00.000+02:00

William Hogarth (1697-1764)

Nu är det så att för en vanlig eu-medborgare så finns det ju inte en chans att läsa aktuella protokoll från parlamentet eftersom översättningarna kan dröja flera månader. Det betyder att de flesta dumheter glöms bort och bara det mest färgsprakande hamnar i konventionella media.
Som till exempel när Barroso, kommissionens ordförande, i tisdags förklarade att Bulgarien och Rumänien var alltför korrupta för att kvalificera för medlemskap. Det låter ju handlingskraftigt och tjusigt och rapporterades givetvis.
För resten var det kul att höra det från en herre som umgås flitigt med den ekonomiska eliten och backades upp enbart med trovärdighetsargument när kritikerna krävde misstroendevotum. Läs om det här.
Eu-extremisterna är ju kända för att behandla fakta något lättsinnigt. Så även i detta fall. Transparency International har, liksom flera andra, listor över världens korrupta länder. Här placeras länderna i fallande ordning så ju högre placering ett land har desto mindre korruption.
Rumänien innehar plats 49 och Bulgarien plats 76 i listan. Det komiska är bara att medlemsländerna Lettland innehar plats 73 och Tjeckien plats 75 vilket gör dem mer korrupta än kandidatlandet Bulgarien.
Känner kommissionen till det här? Självklart. Kommer alltså Tjeckien och Lettland att uteslutas? Nej, nej, såna här små självmotsägelser bekymrar givetvis inte våra politiska ledare.

Diskuterades korruptionen i Tjeckien och Lettland i parlamentet? Det har vi medborgare inte en aning om eftersom protokollet inte översatts till svenska. Med den takt på översättningen som nu är så kommer veckans protokoll vara tillgängligt tidigast i början av augusti.

Eu-extremisterna sköter minsann sitt fögderi på ett ytterst charmerande sätt.

Eu-projektet vann alltså andra världskriget

2006-05-17T07:18:00.000+02:00

Giovanni Piranesi (1720-1778): Carceri

Eu-extremisternas framfart karaktäriseras för det mesta av medveten hänsynslöshet. Medveten därför att den varit i säck innan den kom i påse och lärts ut på seminarier av betalda spin doctors med syfte att förvirra åhörarna. Som till exempel när man säger att kritik av det underliga eu-projektet skulle vara ett Nej-till-Europa precis som om en göteborgares kritik av centralstyrning eller stockholmsfixering skulle vara ett Nej-till-Sverige.

Ett annat flagrant exempel på extremisternas hänsynslöshet är när man kidnappar kampen mot nazismen och hävdar att eu-projektet, och därmed också dagens eu-extremister, skulle ha bidragit till segern för över sextio år sen.

Läs bara vad dessa storhetsvansinniga människor skriver i den i parlamentet 12 maj 2005 antagna resolutionen B6‑0290/2005 med titeln Europaparlamentets resolution om sextioårsdagen av slutet på andra världskriget den 8 maj 1945.

Den europeiska integrationsprocessens och den transatlantiska alliansens framgångar och den fred och det välstånd de har fört med sig är ett mäktigt svar på de läxor vi lärt av svunna tiders motgångar och misslyckanden

Eller mer i samma text:

Europaparlamentet deklarerar att den europeiska integrationsprocessen och den ytterligare utvecklingen av EU som en modell för fred är resultatet av folkets fria vilja att välja sitt eget öde och en gemensam framtid.

Ska jag skriva att man kräks intellektuellt över att konfronteras med den här typen av resonemang. Det vore naturligtvis vulgärt att skriva så och därför gör jag det inte. Vulgär som en eu-extremist vill jag inte vara.

I stället skriver jag att en politisk klass som kan vara så dysmorfisk att den ljuger ihop sin nutida agenda med befrielsekampen mot nazismen kommer garanterat att ta till än värre bedrägerier i framtiden.

al-Qaida Jesus

2006-05-16T07:50:00.000+02:00

Rudi Hurzlmeier

Några av de polska ledamöterna representerar antagligen det sämsta som kan deriveras ur arten Den Politiska Människan. De är lika döda i skallen som flådda marulkar och kräver absolut och total ideologisk underkastelse av omgivningen. På annan plats och under andra omständigheter skulle de ha spänt på sig ett dynamitbälte och fånigt flinande sprängt sig själva i slamsor på en buss fullpackad med glada pensionärer.
Det här är från 4 maj 2004. Witold Tomczak har drabbats av religiös härdsmälta och babblar om jungfru Maria och moraliskt förfall och annat hämtat från ett medeltida skräckkabinett. Inte nog med det. Han viftar dessutom med det gamla romerska tortyrinstrumentet och hojtar

Jag är säker på att ni kommer att se till att detta kors hängs upp på en hedersam plats i parlamentet. Korset står för kärlekens triumf. Ett kors måste hängas upp i Strasbourg och ett annat i Bryssel. Låt er inte hindras, herr talman! Ni måste ha modet att stå för er övertygelse!

Vad har nu denne al-Qaida Jesus gjort i det fina parlamentet? I Pervenche Beres inlägg finns svaret:

Jag undrar hur en av våra ledamöter lyckades ta sig upp i talmannens talarstol, en handling som jag anser vara ytterst olämplig under vårt arbete, och att det gjordes i syfte att hänga upp ett religiöst emblem som är oförenligt med EU:s valspråk ”enighet i mångfald”. Ett sådant kristet kors har uppenbart ingen plats som en symbol för Europaparlamentet, och jag hoppas, fru talman, att inga sådana intermezzon kommer att inträffa igen.

Är detta den sorts individer som det tjusiga Eu-projektet släpper ut i full frihet och ger dem en kontinental tribun att stå på?

Har det aldrig fallit eu-extremisterna in att parlamentet en dag kan vara knökfyllt av galningar av den här sorten?

Glöm inte att strö krossat glas på murkrönet

2006-05-15T05:55:00.000+02:00

Daumier

Den 12 maj förra året undslapp det Matteo Salvini att 250 miljoner euro per år används för att propagera eu-projektet till folket. För fyra veckor sen, den 21 april, skrev jag att protokollen från parlamentets sessioner inte översatts till svenska efter den 16 februari. Idag den 15 maj kan jag upprepa och säga att protokollen fortfarande inte översatts efter den 16 februari.

Så här. Plocka fram en eu-extremist, ställ en fråga och orden forsar per automatik att EU är det viktigaste som hänt Europa och galaxen och universum sen andra världskrigets slut.
Det finns bara ett problem. Folket kan inte läsa protokollen från parlamentet i tid så att de skulle kunna diskutera och reagera på besluten.

Orsak? Det är systemets grundbult. Folket ska nämligen - trots retorik om det motsatta - hållas på armlängds avstånd så att de politiska ledarna i lugn och ro kan forma det arma folkets framtid.

Domen kommer att vara hård över denna arroganta politiska klass som tror att de kan låta sina särintressen trumpetas ut som allmänintressen. Redan idag vore det lika bra att om de kunde öka på sina egna pensioner en smula så att den också räcker till att skaffa ordentliga fönsterluckor innan de första stenarna kommer vinande genom luften. Och glöm inte heller att strö krossat glas på murkrönet så att de uppretade får svårt att ta sig in.

Den politiska klassens diskreta charm Del 2

2006-05-12T09:37:00.000+02:00

Simplicissimus 1900

Eftersom Nigel Farage bryskt kalfatrat några kommissionärer (se gårdagens inlägg) rider eu-extremisterna till attack med de politiska gruppledarna paraderande i fallande mandatordning. Först ut är Hans-Gert Poettering. Han börjar i klassisk stil med finhetsargumentet och hojtar att detta är 'ovärdigt Europaparlamentet'. Sen kör han trovärdighetsargumentet:

Jacques Barrot har aldrig någonsin begått något brott – aldrig någonsin! Trots att Jacques Barrot tillhör en annan institution har jag känt honom i många år och därför vill jag utnyttja det här tillfället för att på vår grupps vägnar säga att Jacques Barrot är en förträfflig person. Han är rättskaffens, han är trovärdig och vi har fullt förtroende för honom.

Jaha, så är det. Lita på oss. Han är min kompis. Vi sätter vår heder i pant! Martin Schulz kör också med trovärdighetsargumentet:
Jag vill att Jacques Barrot skall veta att trots att han tillhör en annan politisk familj än vår egen så råder det inget som helst tvivel om i synnerhet hans politiska integritet

Fast det är klart att substansen i trovärdigheten riskerar att devalveras kraftigt när den likt pollen kan pudras över både folk och fä.

Till de retoriska fyrverkerierna ansluter sig också Daniel Cohn-Bendit:
Därför uppmanar jag alla parlamentets ledamöter att fortsätta med sina politiska attacker på kommissionen, men att undvika att ge sig in på personangrepp, eftersom jag anser att den sortens prat inte leder någonstans.

Sen är det dags för att hota. Poettering svingar den blodiga stenyxan:
Jag kräver att det undersöks huruvida de förolämpande yttranden som Nigel Farage har gjort under den här debatten skulle kunna leda till straffrättsligt åtal.

Inte nog med det. Talmannen vill också visa vilken fraktion han gynnar:

Jag ber er att använda er talartid till att fundera över det ni har sagt. Ni har rätt att begära att det ni säger inte skall tas till protokollet. Om det gör det måste ni vara beredd att ta eventuella rättsliga konsekvenser av det ni har sagt.

Här har ni dem alltså. Alla de som dunkar varann i ryggen när undersåtarna inte ser på, som frekventerar samma restauranger och dricker varandra till och diskuterar det goda pensionsavtalet som undersåtarna är satta att jobba ihop åt dem och de gifter bort sina barn med varann på det sätt klaner plägar göra och om natten byter de underlivssekret med varann eller med könsmogna rookies som också de vill ha arbetsbeskrivning för att kunna doppa pullfingret i honungsburken.

Vad de kallas? De kallas den politiska klassen. Återuppstånden och klonad ur ruinerna i östra Europa.

Den politiska klassens diskreta charm Del 1

2006-05-11T06:45:00.000+02:00

Honoré Daumier 1808-1879

Kommissionen är, för att citera de Gaulle, "en konklav av teknokrater, utan land och ansvariga för ingen". Den är dessutom inte vald utan utsedd ungefär som om det hade varit vid ett feodalt hov och har till uppgift att kontrollera Eu-projektet likt Väktarrådet i den muslimska republiken Iran ska vaka över ayathollornas stat.
Men kommissionens måste godkännas av parlamentet och då tar oppositionen chansen att vara så taskig som möjligt. Eu-extremisterna däremot hukar i bänkarna och tycker i ideologiskt nit att man ska hålla färgen. Undersåtarna ute i provinserna får inte blir alltför upprörda.
Det var alltså i november 2004 som kommissionen skulle synas. Nigel Farage kastar sig givetvis över bytet. Han raljerar friskt över att kommissionen avskedar revisorer som gör en professionell granskning av bokföringen. I klartext alltså att skattebetalarna inte har en aning om hur kommissionen och dess tusentals tjänstemän handskas med pengarna. Sen halstrar han den föreslagna kommissionen över öppen eld:

Från Frankrike har vi Jacques Barrot som skall ta hand om transporter. År 2000 dömdes han till åtta månaders villkorlig dom för sin inblandning i ett fall av förskingring, och han förbjöds att inneha ett offentligt ämbete under två år.

Från Ungern har vi László Kovács som skall ta hand om skattefrågor. Under många år var han en kommunistisk partipamp, vän till Ungerns diktator Kádár, och en uttalad motståndare till de värderingar vi sätter högt i västerlandet.

Från Estland har vi Siim Kallas som under 20 år var byråkrat i det sovjetiska partiet innan hans nyligen förvärvade smak för kapitalismen gav honom problem. Om vi skall vara rättvisa frikändes han emellertid från oegentligheter och bedrägerier men dömdes för att ha tillhandahållit falska uppgifter. Han skall ansvara för bedrägeribekämpningen! Det är för bra för att vara sant!

Från Förenade kungariket har vi Peter Mandelson som skall ta hand om handelsfrågorna. Han har, naturligtvis, två gånger entledigats från den brittiska regeringen, men för att vara rättvis är han en av de mer kompetenta!

Från Nederländerna har vi Neelie Kroes som skall ansvara för konkurrensfrågorna. Hon har anklagats för att ha ljugit för Europaparlamentet. Det här kanske bara är påståenden, men de kommer från Paul van Buitenen och vi bör lyssna på dem.

Den här retoriska uppvisningen gör oppositionen salig. Den tjuter av lycka. I protokollet kallas det för livliga applåder och tumult. En eu-extremist, Jaques Toubon, blir så prillig att talmannen måste kasta ut honom. Kul bara det.
Förvirringen är stor, men till sist samlar sig den politiska klassen. Eu-projektet är ju deras levebröd och det tusenåriga fredsriket deras evangelium. Alltså går man till samlad motattack med flygande fanor och klingande spel.

(forts följer)

Det fina parlamentets hovnarr

2006-05-10T08:10:00.000+02:00

I det fina parlamentet kan ledamoten Carlo Fatuzzo säga precis vad han vill och det så ofta han vill. Antagligen tycker han att han är förbaskat rolig.

Vald är han. Visst. Men av någon anledning tycks han inte ta den här parlamentariska församlingen på allvar. Mest verkar han ta den som ett skämt.

Här ett inlägg från 16 september 2004 om Usama bin Ladin.

Herr talman! I går kväll somnade jag och tänkte på röstförklaringen om Irak och jag såg mig själv mitt bland de fördömda i helvetet, bland vilka jag fick syn på bin Ladin, vars skägg hela tiden brann som i Dantes inferno.
I drömmen frågade jag honom: ”Varför hatade du oss européer och amerikaner så mycket?”
bin Ladin, vars skägg fortfarande stod i lågor, svarade: ”Jag var mycket sjuk, och jag bad de sociala myndigheterna i Saudiarabien om sjukpension, men de gav mig ingen. Det är därför som jag var så arg på hela världen.”
Så låt oss då ge bin Ladin denna sjukpension, så att han åtminstone lämnar oss i lugn och ro!

Och nu är det meningen att vi alla ska skratta.

Det högmodiga sällskapet och friheten

2006-05-09T06:40:00.000+02:00

Simplicissimus 1933

I mars 2004 berättar Johannes Voggenhuber följande rörande historia om konstitutionen:

Någonstans i Paris, hos konventets ordförande Valéry Giscard d’Estaing, hänger en stor skrivtavla som på konventets sista sammanträdesdag stod längst fram i kammaren. Samtliga konventsledamöter skrev sitt namn där och visade därmed att de godkände konventets viktiga utkast till konstitutionellt fördrag.
I går bad jag ordförande Valéry Giscard d’Estaing att lämna ifrån sig denna tavla. Jag föreslår att den skall hängas upp på framträdande plats vid stats- och regeringschefernas nästa toppmöte, eftersom många av dem helt tycks ha glömt att de skickade sina egna personliga företrädare att delta i arbetet med att utarbeta konstitutionen och att dessa företrädares underskrifter visar att de godtar resultatet av konventets överläggningar.

Så kunde det låta bland eu-extremisterna i det fina parlamentet, men det var innan de franska och holländska väljarna sa nej i maj/juni förra året. Extremisterna gick till och med så långt i sin hybris att de ordnade ett kalas till en kostnad av 375 000 euro (ledamoten Tamara Liotard, 12 jan 2005) för att fira att de själva antagit konstitutionen ty tanken var ju den att undersåtarna självklart skulle följa sina politiska ledares önskemål.
Nu blev det inte riktigt så. Men tro inte att detta högmodiga sällskap har gett upp för det gäller ju deras existens. Vad vore de väl utan ett fint parlament där de kan stå och tala om fred och frihet och låta orden rinna som jordgubbskräm ur truten.

Håll i hatten för snart kommer de löpande med nya dokumentbuntar och de kommer att säga att det inte riktigt är som förra gången utan något nytt som handlar om samma sak fast tvärtom.

Och då ska undersåtarna fås att gå till valurnorna en gång till för att säkra den politiska klassens levebröd och inte för allt smör i Småland kommer de att säga att framtiden är att svenska unga män och kvinnor kommer att sändas som legosoldater över Europa, kanske ända ned till Tvåflodslandet, där de i skydd av hovrande amerikanska helikoptrar ska säkra den konstitutionella friheten att skicka arbetskraft som boskap fram och tillbaka mellan de europeiska provinser som deras föräldrar en gång lärde sig kalla självständiga nationer. Detta kommer de icke att säga ty deras levebröd är att säga något annat.