The Official Swedish News & Current Affairs Review

Of course it takes two: svartjobbare ignorerades i den hätska debatten

2007-11-10T13:35:00.000+01:00

SVDs Göran Skytte har skrivit en utmärkt analys av den gångna veckans nästintill rabiata debatter om "skurkarna" vars "brott" mest bestod i att de lät bli att rapportera till dåvarande Skattemyndigheten att de betalat mer än 1000 kr i ersättning till någon som utfört diverse tjänster hos dem. Det är uppfriskande att se att det fortfarande finns folk som inte räds för att tala klarspråk.

"I inlägg efter inlägg har fokus helt riktats på köparen, den som betalar svart. Debattörer har talat om ”högerns brist på skattemoral” och om ”den svartbetalande överklassen” som ”stjäl skattepengar” från stackars utslitna städerskor."

Och så kommer det som de flesta tycks medvetet låtit bli att se:

"Det finns som sagt en annan sida av myntet: för varje "borgerlig överklassare" som betalar svart, finns det en person som jobbar svart."

"Och denne svartjobbare är – om det handlar om att måla ett staket, laga en kran, etc – sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil"

Det osagda är att svartjobbare säkert får mer ut av skattesystemet än köparna, och kunde därför rimligen förväntas vara mer angelägna om att stödja det. Och däri låg problemet för "journalisterna", som helt enkelt valde att släta över detta enkla, men generande faktum. Synd. För det hade gett debatterna en ton av sans och balans. Och det var oansvarigt att inte upplysa sina godtrogna läsare/lyssnare om denna aspekt. Har vi blivit sådana får, som bara följer den som skriker högst, utan att höja fingret, tänka själva och ställa vettiga frågor?

Och så en klassiker: "den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart."

Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vad är det som gör en tjänst "svart", om det är så att den som köper tjänsten inte är skyldig att betala skatt på det utbetalade beloppet (det som understiger 10.000 kr, enligt lagen)? Vilka är de största bovarna, de som inte hade någon skyldighet att betala skatt - helt enligt reglerna - i de fallen som prydde löpsedlara och hängdes felaktigt ut som skattesmitare (köparna), eller svartjobbarna som inte betalat skatt på de intjänade pengarna?

Och - hör och häpna - är det möjligt att den som köper tjänsten kanske tror att han/hon faktiskt hjälper svartjobbaren genom att inte anmäla att man betalat ut mer än 1.000 kr (OBS! gränsen för inrapportering, inte för arbetsgivaravgift) under ett år? Kan det också vara så att folk tycker att det tar fruktansvärt mycket tid att skicka in kontrolluppgifter för ynkla 1000 spänn? Att det anses inte vara värt besväret, särskilt när man blir så illa betraktad i ett samhälle där impräntade socialistiska ideologier säger att man skall göra allting (städa, passa barnen, klippa gräsmattan, tvätta, diska) själv, även om man varken kan eller vill?

Det skulle vara mycket bättre för alla, och inte minst lätta arbetsbördan hos Skatteverket, om man höjde gränsen för kontrolluppgifter till samma nivå som den för skyldighet att betala arbetsgivaravgifter, dvs. till 10.000 kr. Däri ligger nog lösningen för detta problem. Den impräntade förakten för den som tycker sig förtjänar ett liv utan städningsplikt och dylikt blir dock svårare att övervinna.

DN

Föräldraansvar: vissa saker skall läras ut vid köksbordet

2007-11-09T15:14:00.000+01:00

Jag är så fruktansvärt trött på "samhällets" och andra organisationers försök att barnförklara fullt vuxna människor och idiotförklara resten, inte minst tonåringar. Nu har det uppdagats att organisationen Unga Aktiesparare (via sin VD Mika Burman Götz) som är kritisk mot att unga inte får någon utbildning i privatekonomi i skolan.

För det första:
Det gör dem visst ju, det heter matematik. Om vanliga exempel på hushållsräkning, osv. inte ingår i matematiken i skolan så är kursen dåligt underbyggd. Men så är det nog i dagens flumskolor.

För det andra:
Privatekonomi är något som barn brukar lära sig vid köksbordet hemma. Det är främst föräldrarnas ansvar, inte skolans och definitivt inte samhällets. Barn med föräldrar som bryr sig lär sig en hel del där, t.ex. om hur man gör upp en budget för att försäkra sig att man har råd att betala räkningarna vid slutet av månaden och ändå har pengar kvar för att kunna sätta mat på bordet. Svårare än så är det inte. Det är en väldigt dum tonåring som skuldsätter sig själv genom att ta sms-lån eller ringa dyra samtal eller köpa märkeskläder de inte har råd till, för att sedan komma gråtandes till diverse tidningar och organisationer och lika aningslösa föräldrar för att säga att "de inte visste", eller "det bara hände". Hade jag gjort något sånt som tonåring skulle mina föräldrar ha skämts över att ha uppfostrat ett sådant dumt barn.

Eller kanske är det inte så dumt av dessa människor, ty "samhället" betalar ändå. Vi skriver av skulder för fullt, och skriver om lagar för att passa de ansvarslösa, och pysslar om dem och lindar in dem i bomullstuss så mycket det bara går, för att sedan stå och se på medan de upprepar samma "misstag" gång på gång. Låt dem lära sig av sina misstag! Organisationens VD bör fundera över att precis som hon lärt sig mycket av en "dundertabbe", så kan även andra göra det av deras. Vi kan inte sopa banan rent åt folk hela deras liv. Hur ska de annars kunna klara av de motgångar som de stöter på?

"För många är det inte en självklarhet att man ska spara i stället för att ta lån om man till exempel ska köpa en ny mobiltelefon. För dem som sparar är dessutom marknaden så komplex. Det är svårt att avgöra om en viss typ av sparande verkligen lönar sig," säger Mika Burman Götz.

Och så ytterligare en liten pärla:

"Men i skolan fick man inte ens lära sig att betala en räkning," säger hon.

Is she for real??? Se bara på listan över fällgroparna som hon angett. Är dessa inte saker som barn lär sig av sina föräldrar? Varför lägga ytterligare belastning på ett redan överbelastat skolsystem? Men jag förstår att Unga Aktiesparare också måste profilera sig, såsom så många andra organisationer, förbund och föreningar så här års.

De flesta som "drabbas" av de typer av problem/skulder som nämns är mellan 14 – 19 år gamla. "Barn" är de knappast inte. Det finns 10-åringar i andra länder som vet bättre. Riktiga barn, dvs. de under 12 år, blir skuldsatta mest pga. av deras föräldrar inte förmår sig ingjuta ett mått av disciplin i sina ungar. Barnen struntar således i det sina föräldrar säger (om de nu säger något) och gör precis som de vill. Men det gör det inte till ett samhällsproblem och inte heller till något som man skall eller kan klandra skolan för.

Entreprenörsandan?

Häromdagen satt jag med en granne och uttryckte min sorg över att barn i Sverige inte uppfostras i entreprenörskapens anda. Om man frågar ut de största entreprenörerna i USA, sade jag till henne, skulle de flesta berätta om hur de fick en uppskattning för framgång och pengar samt utvecklade viljan att vara sin egen chef. De skulle berätta om hur de tjänade pengar genom att sälja lemonad med isbitar ute vid trottoaren på en varm dag, hur de klippte gräsmattor åt grannarna varje vecka, hur de sprang ärenden åt någon då och då, och hur många år de jobbade som tidningsbud och levererade tidningar de gick till skolan varje morgon. Så är det än idag i vissa delar av USA, Storbritannien, Baltikum och övriga länder, inklusive Norden. Man lär sig vikten av att tjäna pengar och spara och driva egen redan vid köksbordet och från barnsben.

Om jag skulle försöka betala en 12-åring för att klippa gräsmattan varannan vecka, eller en 8-åring för att posta några brev då och då skulle det kallas för "utnyttjande av barn", eller "barnarbete". För det är ju förbjudet, enligt FN, sägs det. Det som okunniga svenskar inte förstår är att det inte var mot sådana incitament och ärenden som FNs konvention mot barnarbete instiftades. Men försök att få någon bland dina grannar att förstå det! "Varför kan inte du göra det själv?" – är den vanligaste repliken. Jag tror att det finns en direkt koppling till denna inställning och det nästintill obefintliga intresset som vissa unga och vuxna har för att starta eget utöver det faktum att det inte lönar sig när allt man tjänar går bort i skatt. Entreprenörskap är inte något man bara hoppar upp och börjar brinna för i vuxen ålder. Det är oftast hemma, vid köksbordet, som det börjar. Sedan kan skolan hjälpa till, med välunderbyggda kurser. Specialkurser behövs knappast inte, såvida eleverna inte är fruktansvärt slöa.

Folk i övriga Norden sitter säkert och tänker att svenskar måste vara bland de mest korkade i hela världen. Vi har ju redan knipit den platsen bland våra grannländer.

Källor: DN, DN

No smoke without fire - SAS vs. Bombardier

2007-11-09T12:40:00.000+01:00

Why couldn't SAS consider the possibility that the recent accidents may have been a result of sabotage?

I confess that I have never felt at ease flying on a Dash aeroplane. I prefer larger aircraft, and have therefore always planned my trips to ensure that I always end up on a somewhat (to me anyway) sturdier one. I simply cannot bear the thought of having to travel on a propeller aircraft.

When the news of the first accident with a SAS-operated Dash aircraft was reported, I imagined that it was just that - an accident - and that the investigators would discover the reason for the crash soon enough. Thankfully, no-one was hurt. But when this was followed by a spate of similar accidents, apparently after years of silence on the security of these aeroplanes - it was the first time I (and undoubtedly many others) was hearing that SAS had always had problems with Dash aircraft - that I thought that it could very be the case that a disgruntled employee in the maintenance workshop lay behind the crashes, i.e., that they could be the result of sabotage. It raises the question: why had SAS remained silent about previous incidents regarding the aircraft?

Instead, they found it more suitable to publicly accuse the manufacturer of the aircraft (Bombardier) without having first investigated the obvious - who had had access to the aircraft and how well had these been maintained? Isn't this the standard practice in the airline industry? Other airlines conduct such investigations almost as a reflex action, and have done so long before "terrorism" became widespread. The American airline companies, which are always anxious to keep their customers and stave off competition, seldom take anything for granted. Furthermore, they are aware that it would cost them dearly, should they accuse a manufacturer of delivering a faulty product, only for it to be revealed that it was their own employees who hade been at fault.

But no. The management of SAS has apparently ruled out such a scenario as impossible from the very beginning, since they labour the strange impression that the company, which has been hit by numerous staff conflicts in recent years, could never, ever, be a victim of carelessness or deliberate sabotage, much more at the hands of one of its own employees. This is an incredibly stupid attitude to take. Like many other companies in Sweden, self-righteousness will be the death of their organisation.

"This is a very un-Scandinavian behaviour that they are adopting in a bid to get rid of us," says SAS' spokesman Bertil Ternert to di.se. What did I say? What on earth does he mean by un-Scandinavian behaviour??? As if Scandinavians would never dream of behaving in exactly the same manner. Self-righteousness - it is never far from the surface in Scandinavia.

But Bombardier is now hitting back. So far, they had been content to wait until the Danish Accident Investigation Board had completed its investigation, while SAS occupied the airwaves through leaked reports and accusations. And the Swedish media has been complicit in the creation of the imbalance, since they have not exactly been impartial in their reporting. Not a single one of the media houses have raised the idea that the accidents might actually have been a result of negligence or sabotage. Bombardier has apparently had enough, and is hitting back by claiming that the fault lies with SAS' technicians. Nonetheless, the matter is far from over. It will therefore be interesting to see how things develop in the coming weeks.

Sources: Financial Post, International Herald Tribune, Aftenposten, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, GP, SVD, SVD

Modern svensk "journalistik" har aldrig varit mindre beundransvärd

2007-11-08T11:08:00.000+01:00

H G Wessberg efterträder Ulrica Schenström som Fredrik Reinfeldts statssekreterare. Jag hoppas att det är ett bra val, samt att utnämningen drar ett streck under den gångna veckans händelser. Men det tror jag inte, för i SVDs, DNs och aven GPs korta artiklar om utnämningen passar de på att upplysa sina läsare om att "H G Wessberg var en av de statssekreterare i TT:s granskning som svarade att han har betalat för svarta tjänster." Tycker de verkligen att det räcker med det? Har de inte en plikt att tydliggöra påståendet, genom att säga vad det var för tjänster, hur stor omfattningen var, och viktigast av allt, för hur många år sedan det skedde och ännu viktigare, om han hade förtroendeuppdrag då? DÅ kunde man börja snacka om journalistik. Men i dagsläget verkar alla de tidigare så seriösa tidningarna vara i en evig kapplöpning till träskets botten. Som DNs Johannes Åman skriver i sin krönika, Lustration på svenska:

"Hittills har frågan varit om riksdagsledamöter och statssekreterare någon gång köpt svarta tjänster. Men ett vinnande koncept kan varieras och vidareutvecklas."

Och då går alla påstådda "standarder" och prat om journalistisk moral och etik ur fönstret.

När jag var barn lärde jag mig skillnaden mellan en reporter och en journalist - det gjorde alla barn på skolan, när skolans uttryckliga syfte var att lära barn saker. Journalisten hade ett högre anseende än reportern. Skillnaden låg mest i deras arbetssätt. Journalisten grävde och undersökte, såg till att hålla sig neutral och lämnade det upp till läsarna att dra sina egna slutsatser efter att ha granskat de fakta som hade presenterats i en artikel. Reporterns arbete gick mest ut på att förmedla information som oftast kommit till på grund av någon annans arbete. Sverige har, för det mesta, en massa reportrar som gärna tar den finare titeln "journalist", trots att allt de gör är att kopiera och rent av plagiera varandra (och inte minst utländska media), dvs. när de inte ägnar sig åt att hitta på eller vinkla texter för att vilseleda allmänheten. Och det är förkastligt. Ytterligare ett resultat av det urvattnade utbildningssystemet?

En som slår spiken på huvudet är kommunalrådet Paul Lindquist som presenterar paret Cederschiölds förklaring av de städtjänster de köpt i sin blogg under rubriken "Onyanserat mediedrev", och påpekar med all rätt att någon skattskyldighet inte har förelegat (åtminstone inte från deras sida, möjligtvis borde städerskan ha betalat skatt på sina inkomster, i vilket fall är det hon som fuskat) samt att det har "journalisterna" struntat i att påpeka för sina läsare:

"Denna information kan rimligen inte vara okänd för landets journalister, ändå förmedlar de (med ett undantag) inte den till sina läsare. Man kan ju fråga sig varför..."

Jag är dock nöjd över det faktum att Reinfeldt inte känt sig nödgad att anställa ytterligare en kvinna i jämnställdhetens namn. Fyra felaktiga val räcker gott och väl under en mandatperiod.

Andra källor: SVD, DN, DN, SVD, DN, GP, SVD, SVD

Ingen rök utan eld - SAS och Bombardier

2007-11-08T08:55:00.000+01:00

Varför tänkte inte SAS på att det lika väl kunde handla om sabotage?

Jag erkänner att jag aldrig känt mig trygg när jag någonsin rest på ett Dashplan. Aldrig. Jag föredrar större flygplan, och har alltid planerat mina resor för att försäkra att jag får sitta på ett någorlunda (i mina tankar) stadigt flygplan. Jag står helt enkelt inte ut med tanken att flyga på ett propellerplan.

När nyheten om det första olyckan med ett SAS Dash-plan slog igenom tänkte jag att det nog var just det - en olycka - och att utredaren skulle komma på orsaken snabbt nog. Tack och lov var ingen skadad. Men när olyckorna sedan tog fart, efter tillsynes år av tysthet på den fronten - det var första gången jag (och säkert många andra) fick veta att SAS alltid haft problem med dessa flygplan - tänkte jag att det väl kunde handla om att någon missnöjd anställd på verkstaden låg bakom olyckorna, dvs. att det kunde handla om sabotage. Man kan fråga sig varför SAS hittills hade varit tyst om tidigare incidenter?

Istället finner SAS det lämpligare att gå ut och anklaga tillverkaren utan att ha först kontrollerat det uppenbara - vilka som haft tillgång till flygplanen och hur dessa hade underhållits. Är detta inte praxis inom branschen? Andra flygbolag gör sådana kontroller nästan reflexmässigt när sådana händelser inträffar, och har gjort det sedan långt innan "världsterrorism" blev ett faktum. De amerikanska bolagen, som är så måna om sina kunder och konkurrensen, tar sällan något för givet. Dessutom är de medvetna om att det skulle stå dem dyrt om de skulle anklaga en tillverkare och det sedan visade sig att det var deras egna anställda som hade slarvat.

Men nej. Detta är uppenbarligen uteslutit från början i fallet SAS, då ledningen tycks vara av den märkliga uppfattningen om att SAS, som drabbats av så många personalproblem under de senaste åren, aldrig skulle kunna drabbas av slarv eller medvetet sabotage, som kunde t.o.m. ha varit utfört av de egna anställda. Det är en fruktansvärt korkad inställning. Som så många andra företag i Sverige kommer självgodheten att ta kål på verksamheten.

"Det här är ett mycket oskandinaviskt beteende i syfte att försöka spela bort oss," säger SAS informationsdirektör Bertil Ternert till di.se. Vad var det jag sa? Vadå oskandinaviskt beteende??? Som om skandinavier aldrig skulle komma på tanken att bete sig likadant. Självgodheten, alltså. Den är aldrig långt ifrån ytan.

Och nu slår Bombardier tillbaka. Hittills hade de varit förberedda att vänta tills den danska haverikommissionens utredning var klar, medan SAS slog vilt omkring sig med alla sina läckta rapporter och anklagelser. Och svenska media har hjälpt till med drevet, då de inte precis varit opartiska i sin rapportering. Inte en enda av mediehusen har kommit på tanken att det faktiskt kunde handla om slarv eller sabotage. Bombardier har uppenbarligen fått nog, och slår nu tillbaka genom att bl.a. hävda att felet ligger hos SAS tekniker. Dock är sista ordet än inte sagt. Det blir därför spännande att se hur det hela utvecklar sig framöver.

Källor: DN, DN, DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, GP, SVD, SVD

Kvinnliga politiker skjuter sig själva och alla andra kvinnor i fötterna

2007-11-04T21:18:00.000+01:00

Kan Reinfeldt någonsin våga anställa eller befordra en kvinna i framtiden? Kan någon politiker? Kan någon manlig ledare någonstans? Hur dum får en kvinna vara, egentligen? Vart går gränsen?

Om någon behövde bevis för att svenska kvinnor helt enkelt inte kan hantera situationen när de väl får åtråvärda positioner levererade till sig på ett fat så behöver den inte leta vidare. På ett år har inte en, inte två, utan hela FYRA kvinnor medverkat till att sänka det parti de sade sig vara så måna om, genom att antigen ljuga för sin chef (statsminister), eller hantera sina personliga affärer på ett klantigt, rentav dumt sätt, eller både och. Det lämnar en bitter smak i munnen t.o.m. på mig, som trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av kvotering och dylikt, ändå tyckte att det var bra att regeringen Reinfeldt kunde leta efter och hitta kvalificerade, erfarna kvinnor till de positionerna som behövde fyllas. Jag undrar hur han tänker nu.

Låt oss först få en sak ur vägen. Även om det var synd om Fredrik Reinfeldt den första gången då två kvinnor tvingades lämna sina poster över till synes bagateller (dock tyckte jag att Stegö Chilòs avgång var rättfärdig, den andra var mest pga. jantelagen och hade kunnat hanteras bättre av chefen och vederbörande), och den andra gången (med Schenström, som även det kunde ha skötts bättre av båda parter), så kan jag definitivt inte säga samma sak om denna fjärde händelsen. Hade det varit jag hade jag fullständigt dragit mig för att sätta ytterligare en kvinna (eller för övrigt en man) i en post utan att kontrollera dem/den som stod till förfogande hårdare än hårt. Men nej, vår godtrogen statsminister bestämde sig för att hellre lita på den nya damen (Clase) och därmed utsätta sig själv och hela sitt parti för ytterligare ett mediedrev. Med det har han förlorat den grund han var på väg att återvinna efter att ha sparkat Schenström. Skärpning Reinfeldt! Det är DU som är chefen. Någon gång måste du visa det. Du kan inte bara ge sken av att sitta och mjuka till dig saker. Tänk om du kunde ilskna till mot alla dessa som leker med dig i ditt parti som du gjorde mot reportrarna som ställde frågorna till dig om Schenströms jouraktiviteter kort efter det att pussbilderna hade publicerats.

Men det här med att inte vilja stå upp och visa att man är chefen är, och har alltid varit ett problem i Sverige. Svenska anställda gnäller om orättvisa, tuffa och hårda chefer när dessa visar att de faktiskt vågar "chefa". Cheferna vill hellre vara omtyckt av alla och låter därmed bli att fatta tuffa beslut, även om det betyder att arbetet lider på grund av det. Folk tyckte att Jan Stenbeck kunde vara en hård chef, men han var framgångsrik, och hade mångas respekt. Fler borde tänka på det, tycker jag.

Reinfeldt kan återhämta sig, men Moderaterna har också tagit stor skada av det inträffade (och än är det inte slut, nu när aven Clase visat sig har klantat). Nu gäller att Reinfeldt slår näven i bordet och säger "nu får det vara nog"! Detta är inte en situation som man kan mesa sig ur. Han måste lära sig att de inte alltid går att lita på folk fullt ut, utan man måste våga ställa de rätta och viktiga frågorna, och stava ut det där med personligt ansvar för folk och vad det innebär, för det är något som svenskar inte är vana vid, att ta personligt ansvar för det de gör. Gör han det, kan de fixa resten under det kommande året och förhoppningsvis börjar fokusera på valet 2010, annars är det kört, efter bara ett år. Dags för övriga Alliansledarna att gå samman och offentligt stödja sin drabbade kamrat à la Maud Olofsson. Det behövs.

Nu till huvudpunkten, som även det handlar om ett generellt problem i Sverige och vissa andra delar av världen.

Det kan tyckas att det nästan är som om kvinnor är födda till att schabbla bort de viktigaste chanserna de får i livet. Vad är det som gör att en kvinna som har lyckats få en åtråvärd position i sina unga dagar, som kan inspirera andra kvinnor till att vilja göra likadant, drabbas av en sådan fruktansvärt självdestruktiv instinkt att hon på ett kort ögonblick lyckas förstöra det som hon länge kämpat för att uppnå?

Listan över kvinnliga politiker och en del andra i det privata näringslivet som schabblat bort gyllene tillfällen är lång. Bland kvinnliga politiker i Sverige kan nämnas Mona Sahlin (Toblerone affären), Laila Freivalds, Gudrun Schyman, Ylva Johansson, ett par stycken folkpartister och ytterligare en vänsterpartist vars namn jag inte minns just nu. Allt från dubbelmoral till rattfylleri till oanständigt beteende i tjänst, med mera. Man skulle kunna tycka att dessa borde räcka som skräckexempel till vilken ny kvinnlig politiker som helst. Men nej.

Ulrica Schenström sägs vara en kunnig statssekreterare. Hon kan allt om medierelationer i Sverige, och är högt uppskattad av de flesta. Hon var fullt medveten om att alla ögon var ständigt riktade på Allianspartierna och att allt hon gjorde skulle reflektera på hennes parti och därmed på hennes chef, statsministern. Man antar att hon inte är dum i huvudet - folk hyllar ju hennes skicklighet. Därför måste hon ha ständigt varit medveten om att det alltid skulle finnas folk som bara väntade på ett tillfälle att bringa ned hela regeringen genom att identifiera dess svagaste länkar - gång på gång om nödvändigt - och att hon därmed ständigt måste vara på sin vakt. Ändå finns det ingen annan förklaring än ren dumhet till att hon ansåg det vara passande för en kvinna i hennes position att vistas på en bar på en kväll som den där i sällskap av en reporter och en som dessutom stod för notan.

Handlar det om en konspiration?

Folk ute på gatan anar en stor konspiration enligt vissa kommentarer på SVDs hemsida. "Historien måste vara planlagd av journalisten o. kamerakillen eventuellt är restaurangen inblandad i komplotten också!" Och det kan man verkligen undra över, med tanke på att det tog så lång tid för TV4 att bestämma sig att låta reportern ta ledigt (de hade ju fullt förtroende för honom).

Tyckte inte Ulrica Schenström att det var konstigt att reportern beställde in så mycket alkohol? Ansåg hon sig vara nödgad att dricka så mycket? Glömde hon att hon var i tjänst? Tänkte hon inte att det kanske handlade om en klassisk fälla, dvs. att någon kanske satt och bara väntade på att hon skulle göra något dumt så att de kunde filma/fota henne och lägga ut det på nätet??? Att reportern kanske var inblandad? Det där om att vara på sin vakt - att aldrig aldrig på någon - är väl inte så dum va? Det borde vara det första en skicklig politisk medarbetare som henne borde lärt sig. Trust no-one. Och definitivt INTE en reporter. Och definitivt inte en som betalar. Och att hon sedan tillät honom pussa henne och kela och krama henne. Blev hon inte misstänktsam då, när han gjorde sådana närmanden??? O herregud. Hur dum får en kvinna vara? Det är så att man vill gråta över dumheten.

Hur dum hon måste ha känt sig när samme reportern uppträdde offentligt med ett leende på läpparna och upplyste allmänheten om att hon varit "jävligt glad i hatten". Samtidigt som HON fick massiv kritik från alla håll. Att hon sedan inte snabbt berättade allt för statsministern hjälpte inte saken. Han gjorde rätt som sparkade henne, och det ska han inte heller be om ursäkt för. Ibland måste man som chef fatta hårda beslut, oavsett om det svider. Jag gissar att hon aldrig mer kommer att upprepa samma misstag igen, om hon lyckas får ett jobb någon annanstans. Jag hoppas att statsministern inte försöker smyga in henne i staben efter en kort tid, för det skulle skada honom ännu mer. Stämpeln som vekling skulle då aldrig kunna tvättas bort. Jag måste ändå säga att jag håller med M-kvinnornas Magdalena Andersson om att medierna inte hade gjort en så stor affär av saken om Schenström varit en man.

Harald Ullman tycker att sparkandet var en löjlig kapitulation inför journalismen, men man måste komma ihåg att Reinfeldt försökte in i det sista att försvara sin medarbetare. Han gjorde inte en Persson och skällde ut eller tog henne i upptuktelse i direktsänt tv. Hade hon lagt alla kort på bordet när hon fick chansen att göra det - eller innan - så hade hon aldrig förlorat jobbet, utan klarat sig. Det var en förtroendefråga. Det är nog skillnaden mellan män och vissa kvinnor. En man hade sagt det precis som det var och sedan antingen erbjudit sig att fixa det, eller tagit den beska medicinen (det sistnämnda är dock sällsynt i Sverige). Schenström sade inte som det var, men hon hade självinsikt i efterhand och var ärlig nog att erkänna att hon hade "agerat olämpligt". Hon skyllde inte på någon annan än sig själv, och kom inte heller med bortforklaringar. Hon tog därmed ansvar för sitt agerande. I dagens Sverige är detta beundransvärt. Risken är dock att det leder till att andra bland mediafolket börjar tävla om hur många fler politiker och politiska medarbetare som de kan driva från sina poster. Och det vore beklämmande.

Anständighet

Magdalena Ribbing hade rätt. Det handlar om anständighet. Det är något som saknas på de flesta svenska arbetsplatserna. Folk tycker sig ha rätt att bete och klä sig hur olämpligt som helst - se bara på argumentationerna om huruvida det ska vara tillåtet att gå i skolan i djupt urringade tröjor och byxor som faller av rumpan på killarna. Eller på alla nästan fullvuxna tonåringar på mellan 15 - 17 år (som samhället gärna kallar för "barn") som lägger ut utmanande bilder på sig själva på nätet och sedan blir förvånade när de sprids eller när deras rykten blir förstörda. En anständig anställd skulle aldrig komma på tanken att gå ut och supa sig berusad överhuvudtaget, än mindre med en person vars uppgift är att granska samma anställd och dess arbetsgivare.

Nicola Clase

Och så nu efter alla karuseller kommer ytterligare en korkad kvinna med ett självbelåtet leende på läpparna som glatt "erkänner" att hon betalat hela 68.000 kr för svarta tjänster. För det första tycker jag att Reinfeldt varit för snabb att försöka fylla Schenströms post. Jag förstår att han vill framstå som handlingskraftig efter all kritik, samt att han vill inget mer än att lämna de senaste dagarnas besvär efter sig. Däremot borde han ha tagit tid för att leta efter en person som både kunde fylla rollen samt inte hade flera lik i garderoben. Jag är övertygad om att han i sin iver att verka jämställd medvetet valde en kvinna i stället för att tänka saken igenom och se om den mest meriterade/lämpliga personen möjligtvis kunde vara en man. Och nu får han ta itu med konsekvenserna. Vi får hoppas att han lyckas med det bättre än han hittills gjort. För när allt är sagt och gjort, så är inte allt han gör fel!

Timewasters i oppositionen

Och nu drar ytterligare en två onödiga karuseller igång. Som ett brev på posten beslutade Miljöpartiet att anmäla Reinfeldt till Konstitutionsutskottet (KU). "Jag vill att KU ska granska regeringens krisorganisation under den aktuella kvällen och hur statsministern agerade för att krishanteringen skulle ha fungerat i händelse av en kris." Nu förstår folk varför så mycket pengar går till administrationskostnader i regeringen. Har inte KU redan ofantligt mycket att göra med alla andra onödiga anmälningar som oppositionen hittills gjort? Har inte statsministern redan förklarat hur det ser ut, att det hela aldrig vilar på en enda persons axlar, utan att det snarast är ett nätverk som har ansvar för de gemensamma funktionerna? Om jag som lekman kunde förstå det, så måste Peter Eriksson med alla sina år i politiken också kunna förstå det. Inte nog med det, så måste fler också få lite publicitet för sin lön: överåklagaren beslutade snabbt att inleda förundersökning mot Ulrica Schenström och Anders Pihlblad för misstanke om mutbrott respektive bestickning. Han tycks dock vara insatt på att fokusera på Pihlblads och TV4s ageranden, så slutsatserna kan vara intressanta.

Lycka till Fredrik. Du kommer att behöva det. Och vill du fortsätta att behålla makten så gäller det att inte välja några fler dumma kvinnor!

The future of Great Britain - a drunk and a manipulative tart?

2007-11-04T21:04:00.001+01:00

Just when we thought it was all over, when we were being encouraged by the sight of a maturing William Windsor getting on with his life, charting out his plans with the army and navy and taking on more royal duties, we were faced with the most unpalatable news that he had suffered a monumental relapse and had gone back to his self-destructive ways. Here was the prince once again stumbling blind drunk out of a nightclub, accompanied by his usual drinking partner and errant sex-buddy under such circumstances, the incredibly persistent, "publicity-shy" (yeah right) Kate Middleton. Men can sometimes be their own worst enemies, I tell you.

Now while it is obvious to anyone with two eyes and a functioning brain that the woman in question appears to have cornered the market in the tabloid stakes with the aid of some shrewd PR-tactics (some of which have since backfired), among other things, some routinely sycophantic reporters have been at pains to describe her as discreet (everytime she gets involved in William's plans the world gets a blow-by-blow account), demure (plunging necklines and bum-skimming skirts with fishnet stockings are the order of the day), and an all-round victim and loather of public attention (even in the face of abundant evidence that she frequently and readily courts the press when it suits her single-minded agenda).

Which begs the question: is William stupid? Or is his brain simply addled by the copious amounts of alcohol he consumes? I repeat, men can sometimes be their own worst enemies. Because judging from the fevered crescendo of the rabid hacks' predictions of impending marriage in the pro-Middleton tabs, his latest drunken antic may have been the biggest mistake he has made since he grew a pair and finally called time on the increasingly fractious relationship in March of this year. How many men have not sealed their fates by stumbling drunk out of bars with women they thought they had successfully offloaded? In the latest escapade, a ring that Middleton has sported for a good year was touted by tabs as "a firm sign of commitment", followed by the usual mentions of "moving from strength to strength", "it's a matter of when, not if" and various regurgitations of the predictions they were making exactly a year ago, before being left with egg on their faces after Easter this year. Although there were more sceptics this time around, the press still seems hell-bent on making this woman William's bride, whether he wants her to be or not. I wonder, how many of them would be happy to force unwanted girfriends down their own sons' throats? In the midst of this, they forget that Kate Middleton, far from being a victim of some heartless cad, is very much a willing participant in the soap opera that this has become. She knows the score, and much more.

More astute royal observers have noted that William, when accompanied Middleton, usually appears to be either drunk or irritated. It is believed that it was a combination of these two conditions that led his press secretary to make an ill-advised complaint about "harassment" by papparazzi outside the club, even though his companion's grinning demeanour showed that she was anything but. There is still no word as to whether he was coerced into making the complaint (or by whom), since footage showed that he was way too drunk to make any assessment of the situation at the time. Nevertheless, things appear to be getting back to normal. For although William has since got over his latest hangover and resumed royal duties, his on-off companion has fallen back into her old routine of frequenting papparazzi-haunted bars in London and smiling encouragingly at waiting photographers. She was last pictured cosying up to a bouncer on her way out of a particularly well-known papparazzi haunt, Mahiki. The hemlines are once again on the way up, possibly indicating that developments are once again winding down, as far as any hopes of "rekindlement" with William is concerned. We should be so lucky.

Has it really come to this?

Do the United Kingdom and the Commonwealth really want a king who appears to have a serious drinking problem and issues of judgement? Do they want a future queen who seems to revel in revealing nearly every inch of her body to the photographers she claims to loathe, while chatting them up when she thinks no-one is watching? Do they want to have a queen consort who has not held down a job in the nearly three years since she graduated from university with a dubious degree in Art History and has shown no interest in anything other than waiting around, putting out intermittently and scheming her way into a royal engagement?

It is said that the Queen is deeply unsettled by the prospect of William even considering bringing Middleton into her family, and feels that he "could do better". This must be the understatement of the year. Queen Elizabeth is not blind. Nor are her family and friends and the people upon which the survival of the monarchy and their sense of privilege ultimately depends. Middleton would be the first woman to be allowed into the royal family after having so blatantly exploited her position as mistress to a member of the family to gain various goods and favours, the most obvious of them being a "cut-price" Audi A3 car. Add to that the rumoured freebies in the form of designer clothes and handbags and a rather unsavoury image emerges. And with that goes any remaining shred of respect for the woman in question. God help the British monarchy if she gets a foot in the door, given her insatiable desire for publicity and her dubious track record. And God help the monarchy if William ends up on the throne on current form.

Biased press

William's behaviour is no different from that of his younger brother Harry, yet he is the one who is constantly praised while his less than flattering exploits are ignored. This despite the fact that in many respects, it is Harry who comes across as the more genuine and mature of the two, especially when one looks at his serious commitment to, and obvious delight in participating in charitable activities, particularly those involving disadvantaged children. Similarly, William's "professional PR" on-off mistress plays a lazy media and is held up as one who can do no wrong, despite ample evidence to the contrary, while Harry's obviously more responsible, less affected and clearly highly intelligent girlfriend Chelsy Davy is constantly ripped to shreds by the same papers for the slightest of (often fabricated) infractions. It begs the simple question: what does Kate Middleton and/or her family and/or William have on the British media?

And one could go on.

On the basis of the evidence and an analysis of personalities involved, it would appear that Harry, being the more mature and engaging of the two, would be more aptly suited to shouldering the vast responsibilities that the position of future king of England would entail. The last thing people would need is another dithering, self-absorbed individual in the position. After Charles vacates the post (if he ever gets there), they will need a well-deserved break. William may have his mother's looks, but any similarities end there. He is very much his father's son, and not in a positive way. Harry, on the other hand, has inherited his mother's natural sense of empathy and her common touch, as well as her sense of purpose.

Let Harry take over, for the good of the country and the Commonwealth. And put William out to pasture once and for all, together with the highly fragrant Kate Middleton.

Det krävs fler än ett intyg för att komma åt fuskarna

2007-10-25T11:20:00.000+02:00

"Från och med nästa sommar ska föräldrar med sjuka barn tvingas bifoga ett intyg om att barnet varit hemma från skola eller dagis för att få ersättning från Försäkringskassan."

Varför nästa sommar? Varför inte börja från och med januari? Eller har de inte så hemskt mycket bråttom som det påstås?

"I en promemoria som skickas ut på torsdagen föreslår regeringen att föräldrar som begär ersättning för att de stannat hemma och vårdat sjuka barn därför ska tvingas bifoga ett intyg från skola eller barnomsorg om att barnet inte har varit där."

Men det bevisar väl inget? Om föräldrarna tagit barnen ur skolan för att åka på utlandssemester eller något liknande är barnen ändå inte i skolan och då kan föräldraförsäkringen fortfarande betalas ut. Det som behövs är ett intyg om att barnet verkligen var så sjukt att det behövde stanna hemma, PLUS intyget från skolan/dagis om att barnet inte varit där. Givetvis kommer någon att oroa sig för att landets vårdcentraler kommer att hamna under stor press pga. föräldrar som köar för att få sjukintyg för sina barn, men det tror jag inte på.

I stället skulle jag slå vad om att fusket skulle minska drasktiskt efter införandet av dessa två krav!

Konsten att missförstå enkla poäng

2007-10-24T21:37:00.000+02:00

Oj då! Nu har den rättframme ledarskribenten på DN trampat på tårna på några som kan tyckas ha någon sorts dold agenda i att medvetet missuppfatta poängen i en enkel artikel. Det är så man får bevis på att läsförståelsen bland många som gått ut skolan i Sverige ligger på en fruktansvärt låg nivå. Det är svårt att tro att den som tagit tid att läsa igenom artikeln och verkligen förstått kunde ha dragit så långtgående slutsatser som nu dras, till den grad att det går över i rena personangrepp.

Hanne Kjöller ställer en väldigt viktig fråga, som alla skattebetalare rimligen bör kunna göra, och med all rätt. Och det handlar i grund och botten om personligt ansvar. Som hon skriver:

"Men detta är inte min huvudinvändning. Den handlar i stället om hur vi tenderar göra allt i livet till en kommunal eller statlig angelägenhet. Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?

Hur gick det till när vi ritade Sveriges karta så att närmaste vägen till en stabil mansperson gick via kommunhuset? Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa? Eller har vi byggt ett land där vi inte längre vågar be varandra om någonting? Mer än tjänstemännen på kommunen alltså."

Det är det artikeln handlar om, inte om missriktade aggressioner, fantasi eller fånighet. Gud bevare oss alla från reaktionära människor!

Althin lämnar riksdagen

2007-10-24T19:43:00.000+02:00

Kristdemokraten Peter Althin lämnar riksdagen. Anledningen sägs vara att han "trappar ned". Vi får väl se hur många stora fall han åtar sig hädanefter, i så fall.

Men jag tycker ändå att han gör rätt som lämnar sin plats åt någon annan som faktiskt kan ägna tid åt arbetet. Det hade jag också gjort om jag tjänade så mycket mer som advokat än som riksdagspolitiker.

Alla företag borde ha en välutbyggd backup stab

2007-10-24T18:43:00.000+02:00

Ibland undrar man om den svenska fackföreningen verkligen vill överleva, om de verkligen vill det som är bäst för sina medlemmar. Den här gången är det Transport som hotar den redan hårt pressade flygbranschen med strejkaktioner. Jag får nog planera redan idag att boka alla framtida flygresor för familjen och personalen via Köpenhamn. Vi har länge ansträngt oss benhårt för att inte boka någon flygresa med SAS. Nu får vi antingen välja bort alla svenska flygplatser eller hyra privatplaner för att allt ska fortsätta att gå smidigt. Och hur många har råd med det sista?

Jag tycker - har faktiskt länge fantiserat om - att alla svenska företag borde se till att skaffa sig en ordentligt utbyggd backup stab. För varje person de anställer ska de se till att rekrytera en till för samma position, och träna denna person i arbetsuppgifterna i ett avlägset backuplag. Det kan vara av strategist och ekonomiskt värde att behålla backuplaget utanför landets gränser. Den dag företagets svenska anställda bestämmer sig för att de hellre vill följa facket blint mot sin egen undergång så plockar man helt enkelt in backup-personalen och sätter dem i arbete. Och låta den som inte vill ha kvar sitt jobb strejka. Visa för de att det inte saknas ersättningspersonal. Hellre detta än att låta företaget drivas i konkurs av facket.

För vilka är det som tjänar på att ständigt gå ut i strejk? Förutom facket alltså? Vilka är det som kommer att bli uppsagda när kunderna flyr ett företag som alltmer ses som opålitligt pga. av de anställda alltid tycks vara på väg att gå ut i strejk? Inte facket. Den svenska fackföreningsrörelsen har gjort något som liknande rörelser i resten av världen (förutom de som är fullständigt korrupta) inte lyckas göra. Den har nämligen sett till att kunna existera helt oberoende av sina medlemmar. För här får man inte bara fackliga avgifter av sina medlemmar, de får även en rad andra avgifter (utpressningsmedel) från företag, t.o.m. from verksamheter där de inte har några anställda. Det handlar alltså om två saker: girighet och makt. Välkommen till Sverige.

Så säger fackordfarande Per Winberg om det bud de fått av arbetsgivaren, som ligger i linje med vad övriga på arbetsmarknaden har fått:

"Vi har en del att ta igen efter de senaste fem åren."

Alltså han skiter fullständigt i huruvida de berörda företagen klarar av det eller inte. Ska ett fåtal få mer nu för att bli arbetslösa strax därefter, när företagen går under? Eller ska de får mer nu för att en del av sina kollegor ska bli arbetslösa, när företagen inte klarar av kraftiga löneförhöjningar?

Och så säger regeringen att "arbetsrätten inte ska ändras". Om något visar att den måste ändras, så är det detta senaste utspel av Transportfacket. För om det fortsätter så, så kommer inga företag att våga expandera eller teckna kollektivavtal, och det kommer definitivt inga nya jobb.

En annan sak slank in mina tankar för länge sedan: är det så att facket och oppositionen har gått samman för att sänka regeringen genom att försöka få så många som möjligt att bli av med sina jobb före valet 2010?

Apropå patientval i sjukvården

2007-10-09T16:52:00.000+02:00

DNs Hanne Kjöller, i sin artikel Värdet av vetskap beskriver hur pass mycket skillnad som finns mellan olika sjukvårdsinstanser när det gäller kvalitet och resultat. Och hon har rätt: tvingades man söka vård för hjärtproblem på ett ställe där man visste att personalen hade en dålig meritförteckning inom just det området, skulle man säkert bli vettskrämd. Man skulle givetvis känna sig tryggare om man visste att man hade ett val, i stället för att vara bunden till "sitt" landsting!

Därför hör jag till förespråkarna för offentliga listor över de olika sjukvårdsinstansernas helheltsprestation, dvs., jag vill veta vilka sjukhus/vårdcentraler som har de bästa läkarna och sjuksköterskorna, vilka som har de trevligaste, vilka har de bästa miljöerna, osv. Bort med alla hemlighetsmakerier! Och de som bestämmer bör sluta låtsas som om vården är detsamma över hela landet, för jag tror knappast att det finns någon rättänkande människa som fortfarande tror på denna myt.

Vi betalar för dessa institutioner. Därför har vi rätt att få veta. Därmed måste vi också ges rätten att välja att få vår vård där det känns tryggast. Allt annat vore högst orättvist.

Tillgängligheten är akilleshällen i den svenska vården

2007-10-09T15:35:00.000+02:00

På SVDs ledarsida kunde vi idag läsa om Hallands enastående sätt att ta itu med ett av sjukvårdens största problem. Närmare sagt, problemet med tillgängligheten till sjukvård. Och de har infört ett system som de flesta kan anpassa sig till, och som jag själv längtat efter i åratal. Konceptet är barnsligt enkelt, och stavas PATIENTVAL. Hallänningarna listar sig hos vilken vårdcentral de vill, offentlig eller privat, och kan byta flera gånger per år ifall galoscherna inte passar. Och resultatet? Inte katastrof, inte ett brutet system, inte utanförskap, utan större valfrihet och nöjdare patienter. I Halland får 97 procent av patienterna träffa läkare inom en vecka och 77 procent samma dag som de söker.

Tänk på det! Hur många gånger har folk som rest runt i landet undrat hur det skulle gå om de råkade befinna sig på annat ort och behövde se en läkare för något som inte bedömdes vara akut? Jag har själv råkat ut för det ett par gånger.

"Neeejjjj, vi hittar inte dig i systemet, vad sa du att du hade för personnummer? Neeej, det går inte, vi måste ju skriva in dig i så fall. (Tittar lite snett på mig) Var är du skriven någonstans? Jaha. Så du bor alltså inte i den här kommunen?" Och så vidare. Och så står man där och undrar varför folk inte kan få besöka en läkare där de själva vill. Bra gjort Halland!

Jag önskar Stockholm, som nu ska göra som Halland, lycka till. Och hoppas att politiska krafter nu driver på för att även samma sak ska hända inom Folktandvården.

Och bakom allt detta måste det alltid finnas de som starkt ogillar förändring, även när det kan vara bra för befolkningen som de säger sig vara mån om. Eller som SVD uttrycker det, "att 08-socialdemokraterna inte har velat lyssna på sina halländska kolleger, utan gör vad man kan för att skapa misstänksamhet inför förändringen, kan bli ett historiskt misstag."

Helt sant.

Integrationshinder i Sverige?

2007-10-05T15:57:00.001+02:00

Detta är nog ett fall för Margareta Ribbing.

Under åren har ett särskilt ämne ständigt återkommit när jag har pratat med utlänningar/invandrare i Sverige, i synnerhet de som har hög utbildning och som åtnjöt en någorlunda hög levnadsstandard innan de kom till Sverige (hus, bil, sommarhus, båt - allt som medelsvensson drömmer om att kunna ha någon fin dag). Här är en ung dams sanna berättelse:

Jag flyttade till Sverige för närmare 6 år sedan. Jag har skaffat mig en ganska stor bekantskapskrets på flera orter i landet, tack vare mitt arbete (tekniskt) som forskare och företagare. Jag kom från ett land vars medborgare är stolt ambitiösa och har en lång tradition i entreprenörskap. Jag hade en framgångsrik karriär innan jag kom till Sverige, bl.a. som investeringsrådgivare och teknisk instruktör. Sedan min första vecka i Sverige har jag märkt att folk jag träffar i både professionella och sociala sammanhang ställer en hel del frågor, vissa av dem djupt ingående, redan inom de första minuterna efter att vi har presenterats för varandra. Det är alltid samma frågor och de kommer i stort sett i samma ordning. Hur länge har jag bott i Sverige? Varför kom jag till Sverige? Varför just Sverige? Är det pga. av jag gifte mig med en svensk? Nej? Har du ingen man? Och inga barn???!!!

När de får veta att mitt arbete är tekniskt och komplicerat och om de ansvar jag har uttrycker de stor förvåning (folk i andra länder brukar vara imponerade, eller så tycker de att det är härligt att träffa en tjej som gör ett sånt arbete). Men mitt intryck av den svenska reaktionen är att "sådana som jag" (dvs. de mörka) inte förväntas kunna göra eller åstadkomma något bra överhuvudtaget. Sedan undrar utfrågarna hur jag fick råd att komma till Sverige, osv., om det nu är så att jag inte gift mig med en svensk som kunde "hjälpa" mig. Fick jag ett stipendium av Sida? Eller Svenska Institutet? I början visste jag inte ens vad dessa organisationer var för något. Svaret är att jag betalade själv (en amerikan skulle ha klassat mig som förmögen redan innan jag flyttade hit). Utfrågarna blir då synligt häpna, förbryllade och t.o.m. något besvikna när de får veta att jag inte har Sverige att tacka för min höga utbildning eller min ursprungliga framgång, och verkar ha svårt att förstå hur jag kunde ha gått på universitet och levt som jag gjorde innan jag kom hit utan hjälp från någon eller utan annat bidrag/bistånd ("och så har du så fina saker" - dvs. kläder, handväskor, m.m. - "hur har du FÅTT dem???"). Som om det finns folk som står ute på gatan och bara ger bort läderhandväskor och dylikt. Och så vidare. Man får även en del intressanta kommentarer på väg.

Det händer att jag blir inbjuden till middagar hos en del bekanta då och då. Och allt oftare upptäcker jag att jag används som "dragplåster". Jag anländer i tron att vi alla ska umgås och ha roligt tillsammans och upptäcker att det är jag som ska stå för "underhållningen" genom att berätta min livshistoria gång på gång för de som inte känner till det. Många har redan hört berättelserna från sina vänner, men vill gärna höra dem direkt från mig, och helst mer detaljerade sådana, i fall jag lämnade ut något vid de tidigare tillfällen. Det uppskattas således inte om jag försöker svara avvisande eller att förkorta delar av berättelsen. Det var roligt de första par gångerna, tills jag upptäckte mönstret. Smickrad då jag varit när folk frågar (och det var jag, i början, vem visste att svenskarna kunde vara sååå nyfikna?) så tycker jag att alla ska kunna få plats att prata även om sig själva eller andra ämnen vid en middag, den ska inte domineras av en enda person.

Det känns djupt obehagligt att behöva berätta precis allt om mig själv gång på gång för helt främmande människor som jag troligtvis aldrig kommer att träffa igen. Jag har avvärjt (eller försökt avvärja) vissa frågor genom att ställa motfrågor, eller genom att säga "varför vill du veta det?" med ett leende på läpparna, men jag har förstått att det kan uppfattas som ohövligt. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga ut folk jag aldrig träffat förrut i den grad som dessa människor gör (är det bara jag som blir väldigt förvånad när en främmande människa frågar hur mycket jag tjänar och om jag fick betala mycket i skatt i år?). I mitt hemland och många andra som jag besökt är det ett tecken på dålig uppfostran och obildning att göra så. Det tar ju tid att lära känna folk, det går inte på några minuter.

Det har gått så långt att jag har börjat tacka nej till inbjudningar om jag vet att det kommer "nya" människor, för då vet jag hur det ska gå. Och det är naturligtvis synd, för jag tycker väldigt mycket om de flesta av mina bekanta, och gillar för övrigt att umgås med dem. Jag har också börjat undvika vissa arrangemang där jag kan bli presenterad för folk med följande rekommendation: "Vi känner henne - du behöver inte vara orolig - hon är en fin flicka!" Ibland följs detta av en kort summering (hon jobbar som så och så, gör bra för sig, m.m.). Alltså känner de sig tvungna att "prata upp" mig. Det underförstådda är nog att personen då inte behöver hålla så fast i handväskan eller kontrollera att plånboken är kvar i fickan. Den första gången detta skedde blev jag rejält chockad. Efter 6 år blir jag fortfarande chockad. Det konstiga är att jag kan se att de som gör så menar väl i de flesta fall, de menar nog inte att medvetet spela på stereotyper, m.m., men att det kan vara så utbrett (det förekommer inom alla sociala kretsar i Sverige) är det som förvånar och börjat irritera mig.

Jag umgås även med utlänningar som kan sägas vara av högre sociala rang än de flesta svenskar även här och de gör inte så. En del säger sig ha börjat göra som jag, dvs. undvika att befinna sig i sociala sammanhang där gästerna kommit för att se på dem som om de vore apor i burar. Och jag kan lätt se att detta kanske är ett av de största hindren till integration i Sverige idag - att folk är trötta på stereotyperna och att känna sig kränkta i vissa fall. Man kan skratta när man diskuterar ämnet med de som varit med om det, och de som förstår, men hur hanterar man detta på ett hövligt sätt när man väl är på plats? Jag har märkt att jag har börjat ha svårt för att hålla tungan. Några goda råd skulle verkligen uppskattas.

Nå, vad tycker ni? Något för även vår nya integrationsminister, Ms. Sabuni, att bita i?

När de dumma bara blir dummare

2007-10-03T11:10:00.000+02:00

Ibland undrar man om Alliansens medlemmar inte själva gör tillräckligt för att bli av med makten på kort tid. Nu kommer ytterligare en egoistisk människa, denna gång från Centerpartiet, som vill ha sin tid i rampljuset på partiets bekostnad.

Inget barnbidrag till högavlönade

Varför tror denna man att de som betalar mest i skatt ska avstå ytterligare en förmån? De får redan nästan noll för de höga skatterna de betalar, och får dessutom nöja sig med att bli bespottade varje gång någon upptäcker att de fortfarande har råd med något - mot alla odds. Snacka om orättvisa! Där försvann ytterligare ett incitament till att betala skatt i Sverige. Vore det inte bättre att sänka skatten så att alla kan leva på sin lön, och därmed ta bort behovet av barnbidraget? Snart kommer väl folk utan barn att kräva att få slippa betala till foräldraförsäkringen, särskilt om de är högavlönade. Är det så han vill ha det?

Detta påminner mig om alla överraskande "utspel" som vissa Folkpartister gör då och då, utan att först diskutera sina åsikter inom partiet innan de går ut och annonserar. På denna punkt var Socialdemokraterna klart mästare på att hålla ihop. Men nej, uppkomlingarna måste få profilera sig. På så sätt försvagas förtroendet för de regerande partierna ytterligare, då de uppstår som ett ytterst bräckligt gäng. Idioter.

Vattenfall: the next Enron? Swedish energy companies hold customers to ransom

2006-06-03T23:37:00.000+02:00

A couple of days ago, it was revealed that the Swedish electricity companies, led by state-owned energy giant Vattenfall, had deliberately reduced their energy output in order to force up electricity prices. As many people had long suspected this, no-one was particularly surprised. The heads of these organisations even admitted it, boldly. This being Sweden, they knew that they could do so without ever having to fear punishment.

Of course, there was the predictable outrage, the expressions of surprise, followed by the usual promises of an investigation (to see whether a crime had been committed).

Those in the know will recall that when the electricity market was deregulated, it was primarily to give people a choice and promote lower prices. It was one of the arguments which was repeatedly used to impress foreigners, how liberal and open our electricity market is. Everybody has a choice.

It's bad enough that more than 60% of the cost of electricity is taxes. Now the energy companies are screwing over the Swedish people and everyone just sits around smiling and pretending that everything is just peachy.

What is surprising is that despite the recent events as reported in the media, no-one has drawn a parallel between the actions of the Swedish energy companies and those of the fallen energy giant Enron. What they have done is identical to what Enron did in California: reduce output so as to drive up the prices and make a killing on two fronts: firstly, from the customers themselves, and secondly, on the stock market, due to increased share prices.

Everyone here thought that the actions of the Enron corporation were despicable. Perhaps this is why no-one is willing to compare the two. Once again, a classic example of how people in Sweden persist in burying their heads in the sand rather than face unpalatable facts.

Will they ever wake up?

2006-06-01T15:04:00.000+02:00

What's wrong with this picture?

I saw this photo some time ago, and I still cannot get over it. I have no beef with either woman, but for some reason, I am both appalled and riled whenever I look at it. I mean, here we see the former British prime minister Mrs. Margaret Thatcher, an elderly woman, certainly with aches and pains in her joints, making a very low, awkward curtsey to another woman (Queen Elizabeth II) who is a few months her junior. That in itself is bad enough, i.e., that a woman of this age has such little sense of self-worth and deems herself to be so inferior, after all her accomplishments (good and bad).

But the Queen does not even pay the kneeling woman the courtesy of acknowledging the gesture - oh no - she gazes off elsewhere, at more important distractions, hands firmly clenched in front of her as if afraid she might get infected with something. I wonder how long it took Mrs. Thatcher to straighten up from this position, given her fragile state. A show of concern an/or an attempt to offset the curtsey would have improved the Queen's standing in such a situation greatly.

A picture like this does neither woman any favours. One appears indifferent and superior, the other appears to be slavishly fawning. But it most certainly confirms that subservience is very much alive and well in the UK.

Why am I bringing this up? Because Mrs. Thatcher, despite being old and visibly frail, did exactly the same thing when the Queen arrived as a guest at her 80th birthday party. I mean, the woman could barely stand, let alone curtsey. She must have practised doing it unsupported for several days before her birthday, despite experiencing several bouts of illness in the run-up to the day. I can't think of a more humiliating thing to do on one's birthday.

If that were my mother on her knees, I would be embarrassed, ashamed and very angry with her. Indeed.

2006-06-01T14:52:00.000+02:00

The curse that is animal rights activism - a recipe for true justice

Here we go again. After realising that their usual terrorist activities were no longer having any apparent effect, measured in terms of regular news coverage, some animal rights activist (read terrorists) in the UK have begun to send threatening letters to shareholders in the research company GlaxoSmithKline (GSK). They are no longer content to threaten the company and its partners, but find it necessary to sink even further into the gutter than they already were.

I have come upon what may be the perfect solution to the plague upon society that these fanatics have become.

(1) All hospitals should immediately draw up a list of fanatical animal rights activists and their sympathisers. Hospitals all over the country (over the whole world if needs be) should be able to partake of information on this list, in the same way as they do in the case of organ donors, etc.

(2) Anyone who needs medical care, whether at a hospital or at a health centre, should be checked off against this list. If the patient appears on the list then he/she should be refused care with medicine that has been tested on animals – which may well be the bulk of all medicines required. The check should not be regarded as anything more than a routine matter, i.e., it should be regarded in the same manner as the checks which are conducted to establish whether a patient is allergic to certain drugs or has a certain blood type.

(3) Anyone who needs medical care, whether at a hospital or at a health centre, should be checked off against this list. If the patient appears on the list then he/she should be refused care with medicine that has been tested on animals – which may well be the bulk of all medicines required. The check should not be regarded as anything more than a routine matter, i.e., it should be regarded in the same manner as the checks which are conducted to establish whether a patient is allergic to certain drugs or has a certain blood type.

(4) Members of staff who begin to become soft-hearted should harden their resolve by simply considering all the victims who have been subject to crude attacks and been harassed by animal rights activists, as well as the number of hospitals, cars and offices that have been destroyed and lives ruined because sensible people dared to think in a different manner from the fanatics.

Would these people continue to behave in such a despicable manner if such a plan were implemented?

2006-05-13T21:10:00.000+02:00

Ett recept för rättvisa mot djurrättsaktivister

Nu var det dags igen. Efter att ha insett att deras vanliga terroraktiviteter inte gett något synbart resultat eller tillräckligt mycket uppmärksamhet mätt i spaltmetrer har några djurrättsaktivister (läs terrorister) i Storbritannien börjat skicka hotbrev till aktieägare i företaget GlaxoSmithKline (GSK). De nöjer sig alltså inte med att hota företaget och dess samarbetspartners utan måste även sjunka ännu lägre i träsket dit de redan befinner sig.

Jag tror att jag har den perfekta lösningen till den plågan som dessa fanatiker har blivit för samhället.

(1) Alla sjukhus skall genast upprätta en lista över fanatiska djurrättsaktivister och dess sympatisörer. Sjukhus över hela landet (över hela världen om så behövs) skall kunna samarbeta kring administrationen av listan, precis som man gör med organdonatorer, m.m.

(2) Den som behöver vård, vare sig på sjukhus eller vårdcentral, och oavsett om det är akut eller inte, skall stämmas av på listan. Finns patienten med på listan skall den förvägras vård eller medicin med alla preparat som har testats på djur - vilket torde vara merparten av de droger som behövs. Kontrollen skall inte betraktas som något mer än ett rutinmässigt ärende, dvs., på precis samma sätt som att säkerställa att en patient inte är allergisk mot vissa preparat eller har en viss blodtyp.

(3) Personalen skall snällt erbjuda andra preparat som inte har testats på djur - om det finns några - och även om det är känt att det finns mer effektiva, fast djurtestade preparat. Finns det inga icke-djurtestade preparat skall patienter som finns på aktivistlistan helt enkelt göra utan. Samtidigt skall man vänligt förklara att man inte har möjlighet att använda/erbjuda andra preparat/behandlingar då vederbörande gjort det så pass klart att han/hon är emot mediciner som har framställts genom djurtester och dylikt. Och personalen skall stå på sig även när det kommer protester från patienten och/eller dennes familj. Låt de då smälta det där medan de svävar i smärta på gränsen mellan liv och död!

(4) Om någon bland personalen börjar bli blödig kan den tänka på hur många personer som har utsatts för grova attacker och blivit trakasserade av en djurrättsaktivist samt hur många sjukhus, bilar, kontor och liv som har förstörts på grund av att de vågade tänka på ett annat sätt än fanatikerna.

Skulle dessa människor fortsätta så då?

2006-05-09T13:07:00.000+02:00

After a month's absence during which I pulled myself together and ploughed through the mountain of work I had to do, I am now able to begin posting on a regular basis again. I have compiled a list of things that have been annoying me over the past few weeks and shall be venting at length in the coming days. Weatherwise, the Swedish summer has arrived several months early, so I wait with bated breath to see what the actual summer will be like. I predict rain and thunderstorms, but I have no crystal ball, so we'll just have to see.

2006-03-26T13:57:00.000+02:00

Sanningen bakom den höga arbetslösheten i Sverige

Någon kommenterade den höga arbetslösheten bland svenska ungdomar på The Locals hemsida häromdagen. Som en arbetsgivare var jag tvungen att lämna några synpunkter. Här kommer en sammanfattning av dessa. De må vara hårda, men de kommer från hjärtat. Och jag garanterar att de är objektiva. Tänk om jag hade bestämt mig för att lämna subjektiva kommentarer! Jag hoppas att dessa ger en djupare insyn i den oerhörda frustrationen som småföretage i detta land känner.

Varför är arbetslösheten så hög som den är i Sverige?

1) Det är fruktansvärt dyrt att anställa i Sverige. Men på grund av den massiva propagandamaskin är detta ett faktum som i stort sett går de flesta förbi: antingen struntar de i det, eller så vägrar de att tro på presenterade fakta. Många svenskar tror i sin naivitet att de betalar mellan 26 och 36 procent av sin lön i skatt, då mycket av det som arbetsgivaren faktiskt betalar antingen döljs eller inte är tryckt på lönesedeln. Så för många ignoranta anställda framställs arbetsgivarna/företagare som djävlar som har råd med så mycket men som ändå vägrar ge efter för varje påtryckning. Tror det eller ej, men det är faktiskt så att vi betalar så mycket som två gånger en anställds lön för nöjet att anställa personen, som sedan åker skidor och bryter benet så fort han får ett permanent anställningskontrakt och på så sätt belasta oss med ytterligare 15% i sjuklönekostnader under de 3 åren som han bestämmer sig att han behöver för att återhämta sig från skadan (ty det är alltid arbetsgivarens fel när en anställd blir skadad). Detta är utan tvekan en av de största hindren till anställning. Ingen vill gå i konkurs från första dagen.

2) Medan det finns många svenskar som faktiskt arbetar hårt så är den dyster sanningen att det finns många som kan tyckas vara naturligt lata. Det finns inget "snällt" sätt att säga detta. Sverige har blivit ett land som är befolkat av mesar som har lärt sig att aldrig ta ansvar för sina handlingar, som inte inser att ens gärningar får konsekvenser, och som faller i bitar så fort de står inför någon form av riktigt arbete, trots evigt skryt om hur duktig man är på att hantera stressiga situationer. I hela mitt liv har jag aldrig någonsin arbetat i ett land där så många människor behövde en "handledare", som skulle hålla dem i handen och vägleda dem i sitt arbete eller rentav göra arbetet åt dem eller ständigt ösa beröm över dem för medelmåttigt eller undermåligt arbete. Likaså har jag aldrig besökt ett land där de genuint begåvade människorna sveptes så hänsynslöst åt sidan eller brutalt slagits ner till marken i jämnliketens namn, samtidigt som man försökte tränga alla människor i samma gjutform och låtsas som om alla hade exakt samma begåvningar och förmågor.

3) Det lönar inte att utbilda sig. Vaktmästaren som hoppade av grundskolan förväntar sig att få (och brukar få) samma lön som en högre administratör som arbetade hårt, fick en universitetsutbildning och har många års arbetserfarenhet.

4) Medan man låtsas vara blygsam har svenskar en tendens att grovt överskatta sina kvalifikationer och professionella förmågor. Detta gör det särskilt svårt att hitta anställda som verkligen är kompetenta, oavsett hur många som verkar finnas. Det kanske beror på alltför mycket nätverkande och behovet av att ständigt imponera nya, flyktiga bekanta. Det ALLRA STÖRSTA och mest arroganta misstaget är det automatiska antagandet att utländska kvalifikationer och erfarenheter på något sätt är (eller självklart är) sämre än svenska kvalifikationer. Ett exempel: när mina universitetsstudier i elektro- och datateknik betraktades blivande ingenjörer som blivande chefer. Därför fick vi även en gedigen utbildning i ledarskap (ty det var viktigt att utveckla ledarförmågan) och ekonomi vid sidan av de tekniska ämnen. Båda delar av examensprogrammet var obligatoriska, ingen del fick väljas bort. Det var därför mer sannolikt att en nyutexaminerad ingenjör blev vald till en chefsposition över en person som hade gått en MBA utbildning, då ingenjören ansågs besitta de kunskaper som gör en bra ledare. Många av mina vänner lätt tog steget från ingenjörskarriären till en businesskarriär inom några år, för det var många som uppskattade att de hade en stark grund i både de näringsinriktade och de tekniska aspekterna av de åtagna uppdragen. För att kunna ta samma steg skulle en svensk ingenjör vara tvungen att antingen göra en ny universitetsexamen eller gå på otaliga projektledarkurser. Svenska ingenjörer lär sig inget om ekonomi eller ledarskap i sina kurser. Så jag har sett doktorander som designat fantasifulla lösningar som skulle ha kostat många miljoner mer än det aktuella problemet som skulle lösas. Svenska ingenjörer betraktas inte som mycket mer än tekniker (alltså lekman) eller projektarbetare, medan ingenjörer i andra länder betraktas som skickliga, högutbildade individer som därför får mycket respekt. Jag gick direkt från universitetet till en ledande befattning på mitt första jobb vid 21 års ålder. Svenska ingenjörer går på "traineeprogram". Om jag nu skulle jämföra svenska ingenjörer med ingenjörer från Kina, Japan, Indien, Ryssland, Mellanöstern och Baltikum, vilka skulle jag välja då? Ett annat problem är kvaliteten på arbetet: det många svenskar lär sig på sin fiktiva "Mastersnivå" (se vidare förklaring nedan) är det utlänningar lär sig på sina 3-åriga Bachelorsprogram, med minimal handledning.

När man bor utomlands hör man väldigt mycket om hur många experter och konsulter som finns i Sverige, dvs. den typiska statistiska smörjan. Självklart spetsas öronen: utomlands högaktas konsulter, som brukar ha mångårig arbetserfarenhet och har avlagt en doktorsexamen eller åtminstone fått en riktig Mastersexamen (obs. att den svenska civilingenjörsexamen faktiskt är en Bachelorsexamen, oavsett den fantasifulla översättningen som man har valt - det är av den anledning som svenska studenter som gör sina examensarbeten i USA kallas för "undergraduates" och inte "graduate students"). En utländsk konsult är van vid att arbeta självständigt, formulera tankar, driva projekt, hantera budgetar och fatta beslut. Så med denna utgångspunkt kommer man till Sverige och upptäcker snabbt att varannan människa i Sverige är konsult. Och varannan människa är expert. För om du blir påkörd av en buss kan du plötsligt bli konsult på de traumatiska upplevelser man går igenom när man har råkat ut för en sådan händelse. Och du kan resa runt i landet och föreläsa och hålla inspirationstal i ämnet. Det fanns "konsulter" på Ericsson som hade fått sina Bachelorsexamina från KTH (Kungliga tekniska högskolan) endast tre veckor tidigare - och som dessutom hade handledare på jobbet. Men konsulter brukar väl inte ha handledare? Jag menar, brukar det inte vara de som styr det hela? Jag saknar ord för hur förvirrad jag var när jag anlände.

5) Arbetsetik/arbetsmoral: Om folk utomlands vaknar upp med en huvudvärk så äter de ett par huvudvärkstabletter och åker till jobbet. Inte här. Folk i Sverige fortsätter sig själva i ett större sjukdomstillstånd och stannar borta från jobbet i flera dagar. I sådana fall blir utlänningar/invandrare mycket mer attraktiva som anställda. På samma sätt, om en anställd utomlands ville få större bröst skulle hon förmodligen göra det på sin semester för att kunna helt återställd innan hon kom tillbaka till jobbet, då hon skulle vara väl medveten om att ingen vettig arbetsgivare skulle betrakta bröstimplantat som en sjukdom samt att resulterande komplikationer inte heller skulle betraktas som arbetsrelaterad skada. Svenskar genomgår kosmetisk kirugi på helgen och sjukskriver sig under den tid det tar att läka. Arbetsgivaren tvingas stå för 15% av sjuklönen, tack vare den lag som socialdemokraterna drev igenom förra året. Så fort brösten läkt måste kvinnan gå på semester för att visa upp sina nya bröst, en extra 5 veckors ledighet från jobbet. När jag arbetade i Göteborg hade vi en kollega som alltid var mammaledig. Under tre år såg vi henne två gånger. När hon var i 6:e månaden tog hon mammaledighet - 3 månader efter att ha fått jobbet. Dessutom blev hon gravid igen direkt efter förlossningen. Och ni vet hur lång mammaledigheten är i Sverige.

Jag har sett det positiva och det gör mig mycket glad. Men jag har även sett de negativa aspekterna och dessa gör mig helt enkelt deprimerad. Jag har bestämt mig för att inte anställa någon till reglerna är mer gynnsamma mot oss som tar riskerna medan de anställda sitter tryggt, då de vet att de alltid kommer att få lön vid slutet av månaden. Tror mig när jag säger att riskerna väger klart mer än fördelarna. Oavsett vad folk må tro så är det inte billigt att få kvalificerad arbetskraft i Sverige. Problemet är att det inte heller är billigt att få lågkvalificerad arbetskraft. Faktum är att en enkel sak som att få någon att klippa gräsmattan får grannarna att tro att man antingen är väldigt förmögen eller att man fuskar på skattedeklarationen.

Facket och socialdemokraterna har upprepade gånger skjutit sig själva i fötterna genom att driva igenom idiotiska lagar vars främsta syfte är att strypa det privata företagandet i landet. Sedan bräkar de om att näringslivet försöker orkestrera ett regeringsskifte. Som om någon behöver göra det, när de själva redan gör ett sådant fantastiskt arbete. Det ideologerna glömmer är att den svenska staten behöver de skatter som småföretagen drar in för att kunna överleva. I varje fall behåller de stora företagen inte mycket av sina pengar i Sverige. För min del så håller jag på att omstrukturera mina företag och flytta dem ur landet medan jag fortfarande har något kvar. Jag har arbetat för hårt i livet för att sluta som fattighjon.

2006-03-19T16:08:00.000+01:00

(Human) baby used as security deposit

Never in my whole life have I read anything like this. I had to read it twice before it sank in that it was not just a plot for another wild story or Hollywood film.

Hospital holds baby for payment

Israel's justice ministry is deciding whether to prosecute a hospital that held a new born baby for two months as a "guarantee" until a bill was paid. The ministry intervened last week to force Jerusalem's al-Muqaddas hospital to return the girl to her mother, an Israeli Arab married to a Palestinian. The hospital said it was not certain Israel's national insurance would cover the $2,150 (£1,250) treatment bill.

The mother, an Israeli citizen, gave birth to triplets two months ago. The births were premature and the babies required extensive hospital treatment.

Israeli Arabs, Israeli citizens of Palestinian descent, often complain of discrimination by Israeli institutions.

Because the children's father was a Palestinian resident of the West Bank, the hospital demanded payment of the bill as it was not certain of recovering the costs from the National Insurance Institute (NII). When the woman said she was unable to pay, the hospital released only two of the babies, keeping the third as a "guarantee".

The baby kept by the hospital was not in need of medical treatment. The mother left with the babies and last week and approached the justice ministry.

"We looked into the matter with the hospital," the ministry's head of legal aid, Eyal Globus, told Haaretz. "And it turned out that things were exactly as the mother said they were - the third baby was being held there." Mr Globus was told by the hospital director that this was the normal procedure for ensuring payment.

The ministry ordered the release of the child and said it would ensure the insurance fund reimbursed the hospital.

The woman's family told Haaretz that two other Israeli hospitals had turned her away because she could not pay a deposit of $72,500 (£40,000) before being admitted.

Given reports that anti-semitism (real anti-semitism, not just ordinary criticism of Israelite policies) is again on the rise, you would be forgiven for thinking that the Israelites would want to avoid as much negative publicity as possible. But no. I mean, keeping a baby as a security deposit???? Where is the human kindness, consideration for the plight of the parents? Whatever happened to that very scarce commodity, empathy? Which Israelite would want to be forced to leave his/her newborn child in a hospital because of poverty, perceived or otherwise? And why would an insurance company not honour its obligations and pay out the sums involved for the hospital care?

This, dear readers, is the way of the world. Nothing more, nothing less. I have never heard anything like this in my life. I wonder how Israelites feel when they read these things in their papers? I guess they would have kept all three babies if the woman had not been a citizen of Israel, not that that appears to count for much. So does the National Insurance Institute routinely refuse to grant payments for treatments to Israelites with Palestinian connections? Why else would the hospital be uncertain of recovering the costs from the insurance office?

2006-03-11T01:41:00.000+01:00

The real reasons behind Swedish unemployment levels

Someone posted a commentary on the levels of unemployment among the young in Sweden on The Local's website. As an employer myself, I simply had to comment. The following is a summary of my views. They may be harsh, but they are heartfelt. Believe me when I say that these were my objective views. Imagine if I had been subjective. Hopefully they will give an insight to the deep sense of frustration small businessmen and businesswomen feel in this country.

Why are the levels of unemployment as high as they are in Sweden?

1) It is bloody expensive to employ anyone in Sweden. Due to the massive proportions of the propaganda machine, this fact is largely ignored/disbelieved. Most Swedes naively believe that they pay between 26 and 36 percent of their salary in taxes, since much of what is actually paid by the employer is hidden, or not printed on the salary statements. So to many ignorant employees, the companies/their owners are the demons, because they can afford so much and yet refuse to pander to their employees' every whim. Yes, we really do pay as much as 2x an employee's salary for the privilege of employing that person, who then goes skiing and breaks his leg as soon as he gets a permanent contract so that we can be saddled with an additional 15% in sickness benefit contribution for the 3 years he decides that he will need to recuperate (because it's always the employer's fault). If insurance and other benefits are included then the actual figure lies closer to 3x the "official" salary. This is one of the greatest obstacles to employment. No-one wants to go bankrupt from day 1.

2) While many Swedes do work hard, the sad truth is that there are many who are inherently lazy. There is no "nice" way to say that. Sweden has become a nation of wusses who have been taught never to take responsibility for their actions, who don't realise that actions have consequences and who fall to pieces at the slightest hint of real work, despite boasting about their ability to manage stressful situations. I have never in my life worked in a country where so many people need a "handledare", to hold their hand and tell them how to do their jobs or do it for them or give them more than normal levels of praise for doing an average or below-average job. In the same light, I have never visited a country where the genuinely talented people were so cruelly disregarded and/or knocked down to size in the name of "equality", while trying to force people into the same mould and pretend that everyone has the exact same levels of talent and capability.

3) Education does not pay. The janitor who dropped out of school expects to get (and usually gets) the same salary as a senior administrator or higher who worked hard, went to university and has years of experience.

4) While pretending to be modest, Swedes tend to grossly overestimate the true worth of their qualifications and their professional capabilities. This makes it extremely difficult to find truly competent staff, regardless of how many there appear to be. This is perhaps due to too much networking and the need to constantly impress new, fleeting contacts. The BIGGEST and most arrogant mistake is the general assumption that foreign qualifications and experiences are somehow (or must be) inferior to Swedish ones. A case in point: in my foreign B.Sc. engineering programme, prospective engineers were regarded as prospective managers. We were thus taught management skills and economics alongside the engineering subjects. Both sections of the programme were compulsory. A graduate engineer was therefore more likely to be selected for a management position (even without an MBA) over a person with an MBA, under the premise that "an engineer is by definition a manager - and a good one at that." Most of my friends moved effortlessly from engineering to management careers within a few years, as it was widely appreciated that they had a solid foundation in both the business and technical aspects of any dealings. To do that in Sweden you would have to do a new university degree or go on numerous "project leader" courses. Swedish engineers do not learn anything about economics or management in their programmes. So I witnessed Ph.D. students designing wild solutions that cost many millions more than the actual problem that was to be solved. Swedish engineers tend to be regarded as little more than technicians or project workers, while engineers are regarded as highly skilled individuals in other countries. I left university and went straight into a management position in my first job at 21 years of age, with technicians reporting to me. Swedish engineers join trainee programmes. Now if I compare with engineers from China, Japan, India, Russia, the Middle East and the Baltics, who would I employ? Another problem is with the quality of the work: what many Swedes learn at their fictitious "Master's" level (see explanation below) is what foreigners learn at the 3-year B.Sc. level (e.g. UK and commonwealth), with minimum supervision.

When you are abroad, you hear much about how many experts and consultants Sweden has, etc., the typical statistical drivel. Of course, your ears perk up: overseas, a consultant is held in high esteem, usually has years of working experience, usually a Ph.D., or at least a proper Master's degree (note that the Swedish civilingenjörsexamen is actually a B.Sc., regardless of the fancy translation they have chosen - that is why the students who do their thesis work in the US are called undergraduate students, not graduate students). A foreign consultant is used to independent work, formulating thoughts, running projects, managing budgets and making decisions. So based on this preconceived definition you arrive and realise that everyone in Sweden is a consultant. And everyone is an expert. Because if you get hit by a bus then you can suddenly become a consultant on the trauma involved in coping with such an ordeal. And you can go around giving "lectures" and inspirational speeches on the subject. There were "consultants" at Ericson who had only got their B.Sc. degrees from KTH (The Royal Institute of Technology) three weeks before - and they had supervisors on the job. But consultants don't have supervisors, do they? I mean, aren't they usually the ones running the show? I was puzzled beyond words, baffled beyond belief.

5) Work ethics: If people abroad wake up with a headache, they take a couple of aspirins or other painkillers and set off to work. Not here. People will themselves into a greater state of illness and stay away from work for several days. Foreigners become much more attractive as employees in this case. Similarly, if a foreign employee wanted to get breast implants, she would probably do it on her holiday so that she is nice and recuperated when she comes back to work, knowing full well that no sensible employer would consider breast implants to be an illness, and they would not regard any resulting complication as a work-related condition. People here do it on the weekend and then call in sick for the time it takes for it to heal. The employer gets stuck with a 15% sick pay bill, thanks to the law pushed through by the Social Democrats last year. As soon as she heals, she has to go on holiday to show off the new breasts, another extra 5 weeks off from work. Yeah! When I worked in Göteborg, we had 1 member of staff who was always on maternity leave; in three years we saw her twice. She went on maternity leave when she was 6 months' pregnant - 3 months after getting the job - and became pregnant again right after giving birth. And you know how long maternity leave is in Sweden.

I have seen the positive and that makes me happy. But I have also seen the negatives and these simply depress me. I have resolved not to employ anyone until the rules are more favourable to those of us who put our butts on the line taking the risks while employees rest safe in the knowledge that they will always get a paycheck at the end of the month. Believe me, the risks far outweigh the benefits. Contrary to popular beliefs, highly skilled labour is not cheap in Sweden. Neither is low-skilled labour. In fact, a simple thing like getting someone to cut your lawn causes your neighbours to think that you are very wealthy and/or cheating on your tax declarations.

As to the unions, they and the Social Democrats have repeatedly shot themselves in the foot by instituting inane laws designed solely to strangle private enterprise in this country. And then they bleat about businesses trying to orchestrate a change of government. As if anyone has to do that, when they are doing such a good job of that themselves. You see, what the ideologists forget is that the Swedish state needs the taxes from small businesses to survive. The larger companies don't keep much of their money here anyway. As for me, I am restructuring my businesses and moving them the hell out of here while I still have something left. I have worked too hard in this life to end up a pauper.

2006-02-28T21:31:00.000+01:00

Governing by ideology: Swedes to be prevented from seeking healthcare abroad

Just as the Swedish people were beginning to discover the advantages of foreign health care services, the government decided to throw a spanner in the works. People will be prevented from going that route, be forced to wait in endless hospital queues, be forced to endure inferior helath care and incorrect diagnoses. Not a day goes by without us hearing about frighteningly inexperienced doctors who make astonishing "mistakes" or are quite simply negligent in the execution of their jobs. Just look at the recent case (Schizofreni was in fact brain tumor), in which the doctor refused to do a brain scan as he was convinced that the patient was schizophrenic and did not have a brain tumour, which in fact was the case. This persisted for several years. And look at the treatment - electric shocks, among other things, and the continuous refusal to do a simple brain scan. In any other country he would never have been allowed to work as a doctor again. He would have been charged with quackery and forced to pay colossal damages.

But the government has now decided to close the door that had stood half-open during the past two years, just when it appeared that many ordinary people were about to take the chance to get better, cheaper and above all, faster health care.

What possible justification can there be for such a move? Simple, by cranking up the propaganda machine and telling the public that it is largely "wealthy people" who tend to go abroad for treatment, as they are the ones who can afford to raise the money at short notice. But this cannot be true, since it has been possible to send the bill directly to the National Insurance Office for some time now. When this is pointed out then the explanation becomes that the cost of foreign health care is putting a strain on the system. But this argument does not hold much water either, since treatment received abroad tends to be much cheaper than that available in Sweden.

What is happening here? What does the state earn by forcing people to live in pain and misery (as if we did not already know)? Imagine how much more attractive social democracy would be if people were allowed to decide how to run their lives.

2006-02-28T21:22:00.000+01:00

Svårare få vård i annat EU-land: när ideologi tränger ut vettig handling

Just när folk börjat upptäcka fördelarna med att få vård utomlands så sätter regeringen en käpp i hjulet. Nu skall folk förvägras den möjligheten, nu ska folk tvingas att vänta i eviga köer, nu ska folk tvingas utstå undermålig vård och felaktiga diagnoser. Dagligen får vi höra om förvånansvärt oerfarna läkare som gör häpnadsväckande "misstag" eller helt enkelt slarvar i utförandet av sina jobb. Se bara det nyligen rapporterade fallet (Schizofreni var hjärntumör) där läkaren vägrade göra hjärnröntgen då denne var övertygad om att patienten hade schizofreni och inte hjärntumör som egentligen var fallet. Detta fortsatte över flera år. Och se vad behandlingen blev - elchocker, m.m. och den ständiga förvägran att göra en enkel röntgen. I ett annat land hade han aldrig mer tillåtits arbeta som läkare. Han hade blivit häktad för kvaksalveri och dömts till att betala ett skyhögt skadestånd.

Men nu stängs alltså dörren som hade öppnat på glant under de senaste två åren, när det ser ut som om många vanliga människor hade utnyttjat möjligheten till bättre, billigare och framför allt, snabbare vård. Hur motiveras denna handling? Ja, genom att dra igång propagandamaskinen och tala om för allmänheten att det framför allt är "de rika" som gör detta då de har råd att snabbt få ihop pengarna till en utländsk sjukhusvistelse. Men detta kan inte vara sant, då möjligheten till att skicka räkningen direkt till Försäkringskassan funnits sedan ett tag tillbaka. När någon pekar på detta så får vi höra att det kostar för mycket. Men detta argument håller inte heller, då den utländska vården är i de flesta fall klart billigare än den svenska vården.

Var är det som håller på att hända? Vad tjänar staten på att tvinga folk att leva i elände (som om vi inte redan visste)? Tänk hur mycket mer omtyckt socialdemokratin skulle bli om folk bara fick själv bestämma över sina liv.