Politics and Philosophy

Framtiden för bloggen.

2008-02-20T14:38:00.002Z

Det har stått ganska mycket still på den här bloggen ett tag, mycket på grund utav olika skäl. Förmodligen kommer stora förändringar att ske och ett nytt format som bättre passar in i vad som både fattas i rörelsen och vad som kan få en naturlig dynamik försöka hittas. Framförallt hoppas jag på att kunna göra ett bra, kollektivt arbete med en central inriktning på teori. Har ni några idéer eller önskemål eller andra kommentarer så kan man ju passa på nu så kan vi se vad som sker i framtiden.

Demokrat? Republikan? To-mah-to? Toh-ma-toh?

2008-02-05T22:25:00.000Z

Så är det alltså "Super Tuesday" i USA. Och här i Sverige visar olika människor prov på sin trasiga politiska kompass när de faktiskt håller på någon kandidat överhuvudtaget.

Överklassen organiserar sig på olika sätt för sina intressen. I Franco-Spanien och Nazityskland organiserade man sig igenom regelrätta diktaturer utan ens tillstymmelsen till inflytande. I Sverige organiserade den sig i en historisk klasskompromiss som den nu släppt. I USA krävs det ingen öppen diktatur, och inga kompromisser, där har man istället lyckats med att skapa en "demokrati" helt utan folkligt inflytande, och som i princip motarbetar varje försök till folkligt inflytande. Valet sker på en tisdag som inte är en helgdag. Båda partierna är så lika varandra att de nu mest tävlar i vem som kan vara mest reaktionär och sysslar med överbjudningspolitik i repression.

Den enda som kan vinna det amerikanska valet är överklassen. Det kvittar om Obama, Clinton eller ens jävla McCain vinner. Folk som ser någon parallel överhuvudtaget till det europeiska flerpartisystemet eller den svenska politiska verkligheten och som inte är på väg att dö av skräck av det fattar inte ett dyft av det som händer.

Men det här handlar inte om anti-amerikanism på något sätt överhuvudtaget. USA är ett skräckexempel för att det visar på hur klassherravälde kan se ut. Var det inte Marx som skrev att alla mindre avancerade stater kan se i de mer utvecklade kapitaliststaterna sin framtid? När vi tänker över hur EU utvecklas från det lilla folkliga inflytande som parlamentarism ger så kan vi nog inse varför vi måste bekämpa just Europas Förenta Stater.

Den amerikanska arbetarklassens försvinnande från valurnorna är inte ett dåligt tecken, det är en insikt djupare än den någon sociolog verkar ha mäktat sig. Amerikanska arbetare förstår att det inte finns kandidater som faktiskt gör någon skillnad, systemet förblir detsamma. Avsaknaden då av organisation skapar de så typiska spontana, väldiga utbrott som vi kan känna igen från USA. Slaget om Los Angeles, miljonfirandet under första maj, Stonewallupploppet, etc. Det är något som alltid sker i ett system präglat av kaos och instabilitet, men än mer så med de sinnessjuka klassklyftorna som existerar i USA.

Mitt enda hopp för den som vinner är att Clinton ska vinna, helt enkelt för att en gång för alla bevisa hur korrupt och oligarkiskt USA verkligen är. Betänk mandatperioderna George Bush d.ä, Bill Clinton, Bill Clinton, George Bush d.y., George Bush d.y, Hillary Clinton. Och sedan ställer ju Jeb upp till nästa val förmodligen. Finns det ingen gammal Kennedy man kan fiska upp och ställa på någon piedestal så vi kan få lite rullning i dynastierna? Hur som helst, det här är ännu mer meningslöst än ett vanligt val.

Super Tuesday Commentary

2008-02-05T14:00:00.000Z

Att tala politiskt

2008-02-01T13:38:00.000Z

När jag pratade med en kamrat häromdagen om en av den lokala unghögerns förmågor och hur han hade förolämpat honom igenom att kalla honom "febrig" ("det värsta en liberal kan höra, de vill ju alltid vara så rationella" tror jag han sa) så började jag tänka lite. På exempelvis hur dikter kan ha en mening för oss i vänstern, hur sånger kan bära med sig en berättelse och en känsla. Hur intimt sammankopplade symboler, flaggor, ord är. Och hur liberaler och den liberala analysen inte kan hantera det. Hur de måste anklaga oss för att låta känslorna och inte förnuftet styra oss.

En klassisk invändning mot det socialistiska projektet och rörelsen är väl just känsloargumentet. Visst, det är för jävligt, men ge oss bara lite tid. Det är hemskt med krig, men vi kan lösa det. Etc, etc. Men saken är den att om man säger så, så döljer man också vilka processer som egentligen är de som är relevanta. Man ska nog vara skeptisk till all tro på att människor i sin vardag hyser någon form av ofullständig, känslomässig åsikt och sedan kan träda ur den och in i det offentliga rummet för att tala i upplysningens och rationalitetens språk.

Nej, politik handlar om intressen och kamper. Den handlar om traditioner och praktiker. Jag tror mycket mer på att de MUFare, CUFare, etc. som jag känt som i sina avkopplade stunder hånar pöbeln och öppet menar att folk är för dumma för demokrati, och att de åsikterna är de mest reella och att de är också de mest intressanta att tala om snarare än något framförande i riksdagen eller i en bok när vi talar om uttryck för politiska övertygelser.

Inte för att jag menar att rationellt tänkande och överläggande inte har en betydelse, utan att den politiska fakta som vi letar efter är mer intressant i termer av en sjuksköterska som sitter och tittar på TV och lyssnar på något terrordåd som skett och säger "ja, så händer det när människor är desperata och inte har några pengar" än vad den är som en analytisk filosofs schematisering över det rätta och det goda.

Och av de skälen kan vi marxister också inkorporera såväl sången och dikten som abstrakta resonemang kring Kondratieff-vågor. Å ena sidan finns det basen och å andra sidan överbyggnaden, människors praktik tangerar och är de båda. Uttrycket för klasshatet i Internationalens toner är ett av uttrycken för klassens rörelse. En kvinnas uppgivna skri av ilska över att ha blivit behandlad svinaktigt en gång för mycket är en politisk handling lika väl som motionen i kommunfullmäktige.

Liberalers naiva idé om människan som var revolutionär sent 1700-tal, haltande på 1800-talet, efterbliven på 1900-talet är idag bara löjlig. Det är inte rationalitetsargument som förändrar världen, det är inte goda människors insikt, det är inte välmenande mecenater som kommer frälsa oss. När vi väl övergivit den teorin kanske vi kan komma vidare till en förståelse av verkligheten och människan där vi kan inkorporera även förståelsen av basala uttryck som exempelvis poesi i en social verklighets politik.

Att bygga en rörelse: Ungdomshuset.

2008-01-31T10:12:00.000Z

Den långa kampen om Ungdomshuset närmar sig sitt slut. Köpenhamns kommun och Ungdomshusetaktivisterna debatterar vilka olika platser som ska bilda det nya Ungeren. Ungdomshuset har visat hur man ska bygga en rörelse, och samtidigt falsifierat en rad teorier om hur man ska bygga en rörelse/Partiet/facket.

För det första, handlingens propaganda. När människor ser att någonting händer, speciellt någonting som är bra och som knyter an till aktuella konflikter (i Danmark är hela Ungdomshuset/Christiania konflikten intimt knuten till en dansk regering som gör allt för att förborgerliga landet och privatisera de allmänningar som finns). Ungdomshusetrörelsen har inte byggts igenom att man delat ut 20 000 flygblad, eller att man gjort ett bra pressmeddelande, eller att man har sprejat "Ungdomshus nu!" på väggar på Nörrebro. Det har man också gjort, men det är inte det som är det viktiga. Man kan inte agera i ett politiskt vakuum, och hur många flygblad man än delar ut så kommer man inte ett jävla snäpp närmare revolutionen för det. Det är endast i relation till aktuella konflikter som sådant blir effektivt eller ens intressant att göra.

Rörelsen har byggts efterhand i ett dialektiskt samspel med propaganda och gatuaktioner. Konfrontativa aktioner har hållits, från gatuslagen för ungefär ett år sedan till G13-ockupationen som var ickevåld. Många tyckte inte om det, och många blev ganska arga. Även nordiska vänsterister som borde veta bättre gick ut och fördömde kravaller och aktioner. De kanske kan fråga sig själva hur rätt de nu hade när man nästan vunnit i Köpenhamn, och själva står man och stampar. Och de kanske även ska fråga sig varför man alltid är så pigg på att fördöma sten och flaskkastande när hundratals blir frihetsberövande, fångar blir torterade (brända med cigaretter i cellar, mm.), slagna med batong och dylikt.

Det viktiga med Ungdomshuset är att man byggt en rörelse och radikaliserat en hel generation i Köpenhamn. Man kommer tala om detta i ett decennium framåt, minst. Som Göteborgskravallerna, fast på ett positivt sätt. Det visar att rörelser byggs inte ur ingenting, det kräver faktiska konfliktytor och sedan handlingar som är meningsfulla att delta i. Det är bara lite till på vägen nu med två milstolpar framför oss.

Den första är "BlokR, G13 - del II" som är en simpel idé. En ny, massiv, konfrontativ icke-våldsdemonstration med målet att stänga in Köpenhamns politiker och inte släppa ut dem ur Rådhuset förrän de gett dem ett nytt Ungdomshus! Den andra är första mars, då man helt enkelt hotar med att jämna Köpenhamns centrala distrikt med marken om man inte fått ett Ungdomshus till då, ett år efter rivningen. Dessutom följer en rad jubileer, bland annat den 50:e torsdagsdemon (det har alltså varit en demo i veckan i nästan ett år då, med minst 500 deltagare i varje!).

Massaktionen som politisk metod och teori har bland annat utvecklats av Luxemburg, och det här är väl ändå någonting av en textbook example på just det. Den politiska praxis som Ungdomshusaktivisterna har utvecklat för tusentals människor är viktigare än huset. Det visar också på möjligheten och betydelsen av konfrontativa taktiker. Efter att den värsta mediastormen har passerat kommer någonting bli kvar. Rörelsen kommer växa, om man gör bra saker, och det är endast i handlingen som man blir reellt farlig och reellt mäktig. Nu har ett gäng äckliga krustpunkare i Köpenhamn gått från att ha varit lite tomtiga i ett socialt center som varit lite på dekis till att vara statens fiende nr. 1 och effektivt ha mobiliserat en generation unga Köpenhamnare till motstånd mot nordens värsta regering - och till på köpet utmana kapitalets logik i och med försvaret och utvidgningen av allmänningar. Inte så pjåkigt för några "jävla anarkister", eller?

Men hur som helst. Åk till BlokR, stäng in politikerna. Åk till jubileumet och var med på den 50:e veckoliga demon i rad. Åk till 1:a mars. Och kom sedan hem med råg i ryggen och börja tänk på hur man kan bygga en massrörelse på gatan och vilka hus vi borde ockupera för vår egen skull. Betänk att vissa kommer alltid hata oss, men att det enda sättet vi kan kämpa är på gatorna och det är det som är vår klass utrymme och styrka.

Justice Vs. Power - Chomsky Vs. Foucault, Part 1

2008-01-25T16:05:00.001Z

Från 1971, debatt mellan Chomsky och Foucault. Inte kanske mina två favoriter, men man kan väl inte annat än hålla med Foucault?

Justice Vs. Power - Chomsky Vs. Foucault, Part 2

2008-01-25T16:04:00.001Z

Fritt fall på börsen

2008-01-21T22:32:00.000Z

Jag är inte speciellt duktig på ekonomi, men man måste väl kommentera börsraset? Förhoppningsvis kommer folk som är mer expert på det här området skriva någonting, exempelvis Vänsterekonomi. Även om jag inte är riktigt så säker på att det som den här artikeln hävdar, att USA är på väg in i en depression, är sant så är det uppenbart att saker och ting håller på att hända. Oljepriset fortsätter skjuta i höjden, precis som man trott. Marknader fortsätter avregleras. Finansspekulationer blir vanligare och vanligare. Klyftan mellan produktionen i pereferin och centrum intensifieras.

Det dåliga i det hela är att det är riktiga människor det här går ut över. Tyvärr är det ju bara ett fåtal börshajar som hoppar från fönster eller hänger sig. Snarare gör överklassen det Bush gör, sänker kostnader för företag och minskar skatter. Det är ungefär som att laga ett hål igenom att borra i det.

Det här är ingenting nytt, och vad man måste göra är ingenting nytt heller. Men det bör uppmärksammas och analyseras.

Video från Fosieblockaden.

2008-01-21T22:19:00.001Z

Video från SAC Syndikalisternas blockad i Fosie utanför Malmö. Jag kan inte riktigt beskriva det jag känner när jag ser den här videon. Kolla in hur poliserna ljuger, misshandlar, torterar, hånar, hetsar, etc, etc. Det här är inte ovanligt. Kolla gärna in del två också. Om ni orkar.

Skolan och betyg

2008-01-20T12:48:00.000Z

Precis som man hellre bör lyssna på vad folk på jobbet eller skolbänken säger än vad politiska kommentatorer tror så bör man ibland lyssna mer på låttexter än att läsa artiklar ur tjocka böcker. I alla fall om de är så träffande som Blå Tågets "Staten och Kapitalet" som förmodligen innehåller mer användbara och sanna saker än vad tusen rapporter från statens forskningsråd gör.

Skolans uppgift är som sig bör
att skola arbetskraften
om kvastarna ska sopa bra
får man inte slarva med skaften
spärrar och kvoter och testprogram
är ett system för att sålla
agnarna från vetet och för var o en
till hans rätta fålla

Och nu ska jag göra någonting som är ganska okamratligt. För ett tag sedan skrev Röda Raketer en post om skolan och att betyg är någonting önskvärt. Jag höll inte med, men fortsatte inte debatten. Istället ska jag skriva lite om hur man kanske bör tänka kring skola och lärande.

För det första kanske man ska tänka över lite granna vad man egentligen tror kommer hända när man stoppar in unga människor in i kolossala stenbyggnader i eviga lektionstimmar i tron att de ska lära sig någonting. Skolan har många funktioner, men det viktigaste paret är repression (och/eller socialisering) och utlärande av nödvändiga kunskaper. Precis som i resten av samhället har vi lyckats tillkämpa oss lite extra här och där, lite grädde på arbetarklassens mos. Därför har vi "religionskunskap" och inte kristendomsundervisning. Därför har vi allmänna kunskapsutlärningar i samhällsvetenskaper för alla, inte bara för de som ska gå vidare till akademiska karriärer.

Förtryck av alla de slag, må de så vara regelrätta ockupationer, poliskontroller i demonstrationer eller kapitalismens klassamhäle kräver uppsplittring för att vara effektivt. I skolan genomförs det framförallt igenom betyg som är ett medel för intern kamp. Det händer någonting med en människa när man interpellerar den, i sociologin pratar man om stigmatisering. Vilket överhuvudtaget inte är ett flumbegrepp eller meningslöst utan precist och vetenskapligt. Bra mycket mer så än vad betyg är, men mer om det längre ner.

Människor reagerar på olika sätt till en interpellation. Det är en vägmarkör där man slussas in på en väg eller den andra. De flesta gör motstånd på olika sätt, ett fåtal kollaborerar. Skolkande, vandalism, etc. är symptom för både motstånd och alienation. Ibland kan det leda till någonting bra, om det görs kollektivt i alla fall. Oftast är de bara tecknen på hur fel allting har gått. Ett system som överhuvudtaget inte kan förstå vad alienation verkligen är kräver högre repression istället, vilket skapar kameror i korridorer, SÄPO-agenter i klassrum och Björklundar i parlament. Och alla dessa är också fler former av interpellering som faktiskt gör någonting med både elever och lärare. Skolan blir ett fängelse.

Men vidare så slås jag gång efter annan av själva naiviteten i betyg. Tror man verkligen att matematisk kunskap är samma som sociologisk? Kan vi säga att ett halvårs filosofistudier ger samma sak som ett halvårs studier av fabriksarbete? Kan vi sedan mäta dessa efter givna kriterier? Filosofer är vanligtvis mest patetiska och ignorerade, tyvärr så tillåts ibland vissa av deras dumma idéer ut i verkligheten. Fulpositivismen i betygssystemet är i det rena tänkandet blåögt, dess implementering dryper däremot av förtryck.

Vidare har de 'intellektuella' förläst sig. Kunskap produceras och reproduceras på komplexa sätt igenom praxis, dialektiken mellan teori och praktik. I skolor sitter man och läser i timtal, eller lyssnar på lärares högläsning ur minnet. Varför är det då fallet att man lär sig mer om att tjuvröka än om medeltiden i skolan? Maoismen förblir den politiska ideologi som har den mest realistiska och progressiva kunskaps- och lärandeteorin. Learning by doing praktiserades av kinesiska röda armén på sent 20-tal.

För att då ge en känga åt mitt eget parti (från vänster, vilket man alltid bör tänka igenom när man kritiserar) så är en sak man kanske missat lite är den ideologiska aspekten av skolväsendet. Allt lärande är ideologiskt i den mån att den har hållhakar i utomvetenskapliga metafysiska system. Jag menar inte, och har aldrig menat, att all kunskap är subjektiv (vilket ändå vore obegripligt). Det är självklart att Svenskt Näringsliv inte ska få sponsra skolliteratur, men är det som lärs ut idag o-ideologiskt? Nej. Det är först när jag själv läst och lärt mig som jag insett hur många lögner och hur mycket liberalt tjafs som mina lärare lärt ut till mig. Den första lögnen är den kristna värdegrunden i skolan, den största är marknadsekonomin.

Det kan dock inte existera o-ideologiska skolor, i alla fall inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det sättet som vi lär ut på nu är en katastrof. Givetvis en katastrof framförallt driven av materiella orsaker som storlek på klasser pga. lärarbrister, nerskärning i offentlig sektor och dylikt - men essentiellt också en fråga om strukturer. Borgarklassen, vars politiska mål är "normaliseringen" av den nordiska modellen skivar snabbt och elegant bort de reproduktiva funktioner som arbetarrörelsen tillförskansat sig. I skolfrågan är det alltför tydligt. Det måste finnas ett socialistiskt alternativ - på riktigt. Och ett alternativ som även i viss grad kan förverkligas i ett klassamhälle och som går bortom kamper för skolmat, mot betyg eller mot för stora klasser. Fast de kamperna är jätteviktiga, och jag menar verkligen det. Men en skola som sannerligen är en skola kan inte förstås som ett fängelsestraff - att utlevas i en grå anstalt fylld av medfångar och plitar där man räknar timmarna tills man kan gå hem och man är fri för evigt.

NEO och repression.

2008-01-20T10:44:00.000Z

NEO är ju som känt en totalt meningslös men tidvis lite skojig tidskrift av Sveriges övervintrade nyliberaler. Det finns ju inte så många kvar av den typen längre, mest kanske på grund av att det inte är rumsrent att vara nyliberal efter dess totala misslyckande i världen. Jag blev tipsad om en artikel om "ABF och extremvänstern" (varning för PDF-fil!) efter att en av min egen organisations arrangemang blev omnämnt.

Det är ändå intressant att se hur man anfaller ABF och försöker få dem att backa från arrangemang med olika grupperingar, exempelvis Arbetarmakt, RKU eller SUF (tre organisationer som man drar stora växlar på i artikeln). Men jag tror att NEO missuppfattar någonting ganska radikalt här. ABF är jävligt viktiga för arbetarrörelsen, och har framförallt varit det tidigare. Det finns många uppriktiga och samarbetsvilliga ombudsmän och styrelser inom ABF, men SAP är ju knappast kända för att vara snälla och goda bara sådär. SAP:s politik inom ABF:s arbete med olika grupper handlar nog mer om att dra in dem i någon form av socialdemokratisk lång marsch igenom institutionerna.

I Tyskland och Danmark använder man tyngre repression, i Sverige mjuk. Om man skulle lyckas avskilja "extremvänstern" från ABF så kommer den inte försvinna. Den kommer bara förändras och kampen kommer skärpas. Inte för att vi inte ska slåss för att behålla ABF för just arbetarrörelsen - men jag tror det är viktigt att höja blicken från gång till gång.

En annan intressant sak i artikeln är att Malmö-snuten, dessa goa grabbar i blått eller grått eller vad det nu är, har anonymt hemligt tipsat Malmö stad om hur hemska och ONDA de på Glassfabriken är. Tack polisväsendet i Malmö! Den informationen är väl ungefär lika tillförlitlig som den den amerikanska armén brukar ge ut.

Vart vandrar Vänsterpartiet?

2008-01-18T10:47:00.000Z

America Vera-Zavala skriver i Flamman om Vänsterpartiet på ett ganska rimligt sätt. Man kan nog vara skeptisk till att hålla diskussionen i Flamman och inte i ett mer internt organ. Men å andra sidan så är väl inte V en demokratiskt centralistisk organisation - på gott och ont.

I allmänhet kan man väl kanske både hålla med och inte göra det. Vad begrepp som spännande och visionär och så betyder vet jag inte egentligen. Däremot så stämmer det ju att politiken och kanske den allmänna taktiken måste läggas om. Ministerposter är meningslösa. Kommunfullmäktigemandat är meningslösa. Landstingsmotioner har ingen betydelse...

...så länge som de inte är del av en större rörelse, det vill säga. Jag är inte totalt emot parlament eller att sitta i dem, däremot vet jag att det blir rimligt att vara i dem först när man burits dit på det utomparlamentariskas axlar. Och där finns det många goda impulser i Vänsterpartiet idag som helt enkelt handlar om att vara där människor är mest och att vara socialister i vardagen. Det är inte allt vad jag velat, men tills vidare är det helt okay.

Någonstans tror jag dock att Vänsterpartiet måste välja väg på ett djupare plan än vad det har gjort i dess postkommunistiska era. Det gäller organisatoriskt lika mycket som det gäller politiskt. Kanske vore det bättre att bejaka tendensfrihet, bredhet och större strömningar som även kunde suga upp eller ansluta delar av vänsteretablissemanget i någon form av givande och tagande (på de sätt som den radikala vänstern i Enhedslistan eller liknande partier tvingats göra). Kanske vore det bättre att reorganisera sig enligt striktare och bättre former - även om det skulle betyda att göra sig av med delar av partietablissemanget och trycka på högre disciplin. Som det är nu är i alla fall situationen ohållbar. Enskilda medlemmar kan inte tillåtas plats att förstöra för hela partiet på DN Debatt som gjorts gång efter annan.

Slutligen så behövs nog en radikal brytning för att skaka loss partiet ur dess dvala och lösgöra dess handlingskraft. Dags att sluta upp med att gosa med SAP och MP. Vi har ingenting gemensamt med de partierna förutom att vi båda sitter i opposition. Jag skäms över att vi har varit med och sålt ut statliga bolag tillsammans med sossesvinen. Nej, evig opposition är bättre än att bli en del av ett högeretablissemang i parlamenten.

Ibland på olika möten eller i konversationer så märker man att olika typer av låtsasparlament dyker upp, och genast så lyser det upp i välvilliga men oförstående kamraters ögon: där måste vi vara! I kårer, ungdomsting eller vad det nu kan vara. Men det är så galet fel. Politik handlar inte om parlament och om röster, inte överhuvudtaget. Det kan vara okay saker att ta del av eller utnyttja - men oftast är de bara meningslösa låtsasgrupper utan makt eller intresse, och vårt deltagande i dem är till och med mer meningslöst än att sitta i kommunfullmäktige. Folk måste sluta vara så kära i parlament och valrörelser och fatta att det är på gator och torg som någonting överhuvudtaget kan förändras.

Rasism och revolution

2008-01-16T12:18:00.000Z

Är man rasist bara för att man älskar sitt land? ...är ju en av de där fraserna som signalerar att någon är just rasist. Rasism är mycket mer än bara missförstånd, dumhet eller att vara outbildad - men det har just att göra med att lägga in essentiella känslor och uppfattningar i nationer, etniciteter eller dylikt. Rasism förmodligen ganska lite med någon av de sakerna att göra. Men, vi lever ju i en tid då vänstern är någon form av liberaler plus. Liberté, fraternité, egalité! Då blir det också naturligt att bli antirasister i någon form av lattéstuk. Det blir också naturligt att tro att det är den där dumma arbetarklassen som inte riktigt fattar, och som vi måste upplysa, som är rasistisk.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att individer ur arbetarklassen eller tom. skikt ur den inte skulle kunna vara rasistiska. Men rasism är inte ett arbetarfenomen. Det har inte uppstått ur arbetarklassen, och det är kanske inte ens där dess primära bas ligger.

Nej, rasism fungerar på ett helt annat sätt än att det har att göra med fördomar. Det man kallar för essentialism är självklart en viktig del av det hela, dvs. tron att det finns inneboende egenskaper hos en viss grupp. T.ex. att romer är tjuvaktiga eller att danskar är fulla hela tiden. I centrum av världssystemet har vi överlag tendensen att tycka att uppror, upplopp, kamp och strid inte är moraliskt berättigat här ("här" och "där" är ord man ska akta sig för lika mycket som "svartskalle" eller något liknande). Vi stänger ute de som kämpar, eftersom vi ju har en massa fina demokratiska spelregler här. Annat gäller i Venezuela, Indien, Kina eller något annat ociviliserat land i pereferin. Att säga att men så kan man inte göra här! är essentiellt (hah!) att säga att jag är inte rasist, men...

Och tyvärr är det någonting som centrums vänster är så bra på. Idolisera någon frihetsrörelse långt, långt borta och sedan få spel så fort någon sätter eld på en soptunna på möllan i Malmö. Vilket i sig också hör samman med en av de andra galna hörnstenarna i vår verklighet - att se oss själva som monolitiska enheter gentemot resten av världen. Att tro att vi i centrum har samma intressen som de härskande eliterna. Att tro att vi ska solidarisera oss med norrmännen som blev sprängda i luften av afghaner nu i dagarna istället för med afghanerna. Nä, för helvete! Död åt de norska ockupanterna. Och för övrigt - jag hoppas Nordic Battlegroup kommer tillbaka i bodybags tillsammans med specialstyrkan så att sveriges eliter inte någonsin funderar på att sända trupp någonstans överhuvudtaget igen.

Rasism har ju just blivit en moralisk slagdänga som kanske just på grund av sina liberala rötter (i den betydelse vi oftast använder det iaf) kunnat användas för att göra olika moraliska fördömanden. Det måste vi sluta med, i alla fall när vi försöker prata om det på ett rimligt sätt. Istället måste vi komma ihåg att solidarisera oss på riktigt med alla i samma situation som oss. För det är vi, vi och pereferins arbetande majoritet. Internationell solidaritet handlar inte om att ha en Che Guevara plansch (jo, jag har en) eller att idolisera frihetsrörelser runtomkring i världen (och jo, jag gör det) utan om att kämpa tillsammans internationellt och inse att vi inte har någonting gemensamt med överklassen i centrum. Att bombplanen över Afghanistan och Irak, dödsskvadronerna i El Salvador och Colombia, muren i Palestina och USA är bomber över Stockholm, planerade mord i Göteborg och en mur rakt igenom Malmö.

Men vidare så finns det andra, oerhört viktiga beståndsdelar av hur vi ska tänka på rasism. Varifrån kommer organisering och klassmedvetande? Inifrån eller utifrån? Ska vi gå och upplysa massorna? Nej, jag blir mer och mer tveksam till det. Klassmedvetande uppkommer i situationens strider och kamper. Då smälter även rasism och sexism bort (eller tar ett steg tillbaka i alla fall). Vidare så är nationsbegreppet något som även blir allt mer relevant när man pratar om rasism och revolution. Att bygga sin politiska verksamhet kring en nation kan vara effektivt eller bara nödvändigt, men nationer är inte goda eller bra eller fina. Alla nationer är exkluderande, och utan att fastna i något postmodernt och meningslöst så betyder det ju konkreta saker som till exempel vem som är medborgare, valuta och utrikespolitik.

Nationer uppkommer i och med de borgerliga revolutionerna och är väl en frisk fläkt till en början som hjälper till att skapa de opersonliga regler som borgarklassens revolutionära situation påtvingar. Vilket är jätte, jättebra. Men i och med myterna som skapas kring nationerna, vilken typ de än må vara, så skapas också nidbilden av den Andre. I den delen av imperialismen som vi befinner oss i har nog motsättningarna mellan länder i centrum trätt tillbaka och istället så skapas varierande sjuka uppfattningar och praktiker om framförallt muslimer.

De liberaler som idag jagar muslimer på ledarplats är samma som för femtio år sedan kollaborerade med nazister. Och jag menar inte det på ett demoniserande sätt. Utan jag menar helt enkelt att den situation de befinner sig i, som borgarklassens ideologer, tvingar dem bortom deras ideal och in i någonting som de kanske egentligen inte är fullt medvetna om. Kampanjandet för låglönesektorer i Europa byggs upp kring billig, framförallt muslimsk, arbetskraft (som för övrigt kommer hit mest för att EU:s och USA:s överklass redan gjort det omöjligt för dem att leva där de en gång var) så då måste man splittra arbetarklassen. Man måste skaffa sig bättre repressionsverktyg i en tid då man öppnar för massiva folkliga protester och uppror gentemot förstörelsen av olika sociala skyddsnät, och då måste man skylla på fem snubbar med skägg som då och då gör en video och har en taskig releasefest med en bomb i någon amerikansk ambassad.

Har jag fått med allt nu? Antirasism utan klassförakt, check. Håna reformister, check. Hata nationer, check. Kalla alla som gillar västvärlden för rasister, check. Revolutionshetsande, check.

Anton Nilsson i radio.

2008-01-10T15:37:00.000Z

Tack vare en kamrat har jag lyckats hitta den här inspelningen av Anton Nilsson från 60-talet någon gång. Det är sjukt häftigt! Anton Nilsson, som sprängde Amalthea, blev dömd till döden och fick en massiv, massiv solidaritetsrörelse för sig och de andra ungsocialisterna åkte sedan till Sovjetunionen och berättade om revolutionen och de gestalter han träffade som Lenin eller Trotskij. Lyssna!

Länktips

2008-01-08T11:09:00.001Z

Mitt huvud är tungt som en sten och jag mår illa, men jag skulle vilja passa på att tipsa om bloggen Horisont som jag läst av och till. Den senaste posten om Socialistisk Debatts senaste nummer är speciellt intressant.

"Vi får inte sprida uppfattningen att välfärdskapitalismen kan vara (långsiktigt) stabil; faktum är att det thatcherska samhället inte är något alternativ. Brister i välfärdskapitalismen beror inte på faktorer som är exerna i förhållande till densamma.(Som Petter säger: "Marx viktigaste poäng [är] inte [...] att 'en annan värld är möjlig' utan att denna värld är omöjlig".)
Vi får inte tro att en arbetarresning som sätter socialismen på agendan med nödvändighet är fjärran. Med skiftningar i den ekonomiska konjunkturen kan arbetarklassen snabbt radikaliseras.
Vi får inte förstå kampen för reformer idag och kampen för revolution imorgon som två skilda kamper. Allt som stärker arbetarklassen på bekostnad av kapitalet är klasskamp."

Äntligen någon som fattat. Och när jag ändå håller på att göra en länkpost får jag rekommendera Fiendeland igen. Vi behöver fler projekt som Fiendeland! Vi behöver fler kaders som Fiendeland.

Demokratisk centralism.

2008-01-06T13:05:00.001Z

En kamrat bad mig skriva om den demokratiska centralismen, leninismens sätt att organisera sig. Och det är väl mer än nödvändigt att göra i dessa dagar då vi har den fantastiska situationen att det existerar två läger som båda hyser samma åsikt men avskyr varandra. För det första, den största gruppen med varierande frihetliga, vänsterkommunister, oorganiserade folkrörelsemänniskor, socialdemokrater, etc, etc. och den andra och minsta: avantgardister i olika mindre vänstergrupperingar (trotskister, M-L:are, osv.). Båda anser att de leninistiska organisationsprinciperna är monolitiska, ultracentralistiska, basen lyder toppen och så vidare. Den ena sidan hatar det och den andra romantiserar det.

Ingenting kan ju vara mera galet. Nog för att demokratisk centralism är ja, centralistiskt, och nog för att varierande historiska uttryck har varit monolitiska och diktatoriska. Men leninism är inte helt simpelt den blinda lydnaden. Ernst Mandel har skrivit en pamflett som ni kan hitta här. Den kommer vara utgångspunkten för den här diskussionen. Läs gärna den.

Mandels text innehåller mycket konstigt, till exempel scheman för hur klassmedvetande utvecklas i olika revolutionära skikt. Den är också i allmänhet anti-spontanistisk, men lyckas ändå hålla en balanserad diskussion och inte helt avskriva spontanta klasstrider eller icke-revolutionära massrörelser. Det är dock en ganska bra text i många avseenden, men den kanske hade kunnat må bra av att tillföra organisatoriska noter på ett mer konkret plan. Beslutsvägar, stadgar och liknande.

Demokratisk centralism är då ett sätt att möjliggöra revolutionen. Skepsis gentemot spontana klasstrider och dess möjlighet till revolution gör att man behöver ett organiserat avantgarde som lägger ner hela sin tid på att förbereda revolutionen, sprida revolutionära idéer och så vidare. För att det ska fungera krävs det planering, erfarenhet, ledning och disciplin. Vissa har lyckats göra det till en dygd att tro att man inte ska tänka själv utan hoppa när ledningen vill det. Men det är inte fallet. Leninismens motto består ju i "enighet i handling, öppenhet i diskussion." Man utarbetar en linje efter konkreta situationer och förutsägelser, väljer en ledning som sedan förverkligar linjen. Jag har tidigare beskrivit den extrema öppenhet i det ryska socialdemokratiska partiet med två fientliga fraktioner som bekämpade varandra och kallade varandra för varierande elaka saker: mensjevikerna och bolsjevikerna. Och det är helt okay, till och med kanske nödvändigt. Så länge som man respekterar demokratiska beslut. Om tjugo röstar mot en då kan inte heller den siste bojkotta beslutet.

Men självklart är och var problemet med en centraliserad ledning (demokratisk centralism begagnar ju sig av arméliknelser och termer) att den kan få ett eget liv, bli reformistisk, undertrycka basen och så vidare. Det är ett massivt problem som, så vitt jag vet, inte har fått en riktig lösning.

Men vidare så finns det mycket viktigare delar av demokratisk centralism än exempelvis lydnad. Synen på kadern är nog mycket viktigare. Erfarenhet, centrala yrkesrevolutionärer som befriats från lönearbete, disciplin och en stor fond av kunskap är några av kaderns dygder. I en historisk ironi så är de svenska frihetliga mycket närmare det här än de svenska leninisterna! Endast de som är mycket aktiva är medlemmar av partiet. Och här någonstans så tror jag man kanske kan ha en lite annan ingångsväg än vad Mandel har till leninistisk partiorganisering. Jag hyser mycket mer tilltro till revolutionära, spontana rörelser och arbetarklassens medvetandenivå än vad både han och många i den här traditionen har. Det Marx beskriver i sina böcker och texter är inte handlingarna av en medveten förtrupp utan av klassresningar som sker av naturliga skäl - faktumet att det kapitalistiska samhället driver fram oerhörda konflikter.

Där måste man också fråga sig hur man får kunskap och återkomma till den diskussionen. Kan man läsa sig till hur man gör revolution? Kan man bygga en barrikad av böcker? Mja. Jag är tveksam, men jag tror inte att det är ett hinder för den här typen av organisering. Istället för att kanske ställa upp tomma, ahistoriska regler för hur arbetarklassens kamp ska se ut kan man kanske helt enkelt säga att med centrala kaders med mycket erfarenhet av både praktisk och teoretisk natur så kommer vi kunna göra revolution mycket, mycket snabbare än de många vilda utbrott av klasskamp som vi har sett och fortsätter se. Den praktiska inlärningen av kampmetoder är mer eller mindre försvunnen för vår tradition idag och därför är alla kaders också bara boklärda och experter på att dela flygblad. Inte för att det är dåligt, men det är ju överhuvudtaget inte nog.

Sedan måste man ju också tänka på konkreta situationer och använda marxismen. Kommer vi kunna organisera ett parti som är likt bolsjevikernas 1917? Tja. Kanske. Vill vi det? Det är något helt annorlunda. Vi kan ta med oss lärdomar därifrån, men vi måste också komma ihåg att vi har andra situationer idag där andra organisationsformer i stort eller smått måste prövas. De autonoma marxisterna i Italien ansåg ju att leninismen var en jättebra idé under tiden för ryska revolutionen och en bit framåt, men idag så måste vi kanske organisera klassen på ett annat sätt. Därmed finner vi också det dialektiska sambandet mellan vad folk tror är totala motsatser: demokratisk centralism och autonoma kampgrupper. I själva verket är de djupare förbundna, och i sverige så är den autonoma/frihetliga rörelsen mycket närmare traditionella kommunistiska metoder än vad de själva säkert vill tro.

Och där kanske ännu en poäng kan göras. SAC:s politiska strejk i november 2006. Om jag någonsin sett någon agera som ett avantgarde så var det väl ändå dem! Snöbollen som sattes i rullning var syndikalisternas förtjänst. Så kan man agera som en förtrupp igenom att utlösa en handling och medföljande propaganda och få ett oerhört stort genomslag med hjälp utav relativt sätt få, men oerhört duktiga medlemmar.

För att på något sätt börja avrunda så är en annan viktig sak att framhålla, vilket Mandel missar, demokratisk centralism som anti-repression. Återigen finner vi likheterna till autonom organisering. Kadernamnet (partinamnet) som var standard har nästan försvunnit i våra dagar, tillsammans med alla dessa hemliga papper, medlemslistor och annat. Det är inte så konstigt. Behovet av anti-repression finns inte för partier som är helt uppbundna i den borgerliga staten eller är i sig totalt meningslösa.

Organiseringen i mindre grupper ("celler") finns inte heller. Kanske vore inte det heller intressant - återigen tycker jag inte att man ska tomt upprepa gamla situationers varje princip. Men som ett grundläggande medel för att arbeta är nog mindre grupper på 2-5 personer idealistiskt, uppbundet i mer centrala demokratiska former såklart. Arbetsplikten också, även om själva namnet är avskräckande. Men det är nästan givet när man har en kamporganisation med kaders. Om man inte gör någonting så är man inte heller medlem. Man kan tycka vad man vill om det, men det är en grundbult i demokratisk centralism.

Som sagt så hyser jag en viss skepsis till vissa yttringar av den kommunistiska rörelsen och hur den organiserats, exempelvis hur Mandel skriver. Jag tycker han nedvärderar arbetarklassen och negligerar praktiken som ett sätt att få kunskap. Dessutom tvivlar jag på att ren kunskap verkligen är vägen till frälsning och sättet på vilken man får korrekt insikt i revolutionens skeenden. Men det är en modell som måste studeras och som har oerhört mycket revolutionär potential, hur mycket skit som än kastas på den av både dess motståndare och dess anhängare i deras knäppa tolkning av leninismen.

Köpi eviction trailer.

2008-01-04T12:55:00.001Z

Lite lång, lite våldsromantisk men helt underbar. I retrospekt kan man ju säga att Ungdomshuset vann och startade en hel rörelse igenom vad som skedde där. Vad kan inte då hända i europas hjärta?

Kunskap och organisering.

2008-01-02T19:07:00.000Z

Som ni kanske har förstått vid det här laget så upptar sig den här bloggen mycket kring frågor om kunskapsteori. Det fina med det området är att det är där någonstans man finner skärningspunkten mellan ontologi, praktik och information. Vad är det som existerar egentligen? Hur får vi reda på det? Kan vi det?

En fråga som ofta dyker upp är: varför ska vi bry oss om den eller den teorin? Anti-intellektualism dyker av i vänstern titt som tätt, men även utanför den kretsen så blir kunskap någonting av en onödig lyx. Det är väl säkert bra och fint, men här i den verkliga verkligheten så är det rätt meningslöst. Och i stor utsträckning kan jag kanske hålla med. Men när vi börjar tänka kring det hela lite vidare, vilket vi kommer tvingas till, så kommer vi stöta på teoretiska frågor, och därmed även bli tvungna att bli teoretiker.

Vi, som människor, bildar koder och förståelsemönster utefter kollektiva principer. Vårt språk, vår förståelse av varandra och av verkligheten vore otänkbara om vi inte var en del av kollektiv som uppfostrar oss. Och jag tänker inte lägga an med någon borgerlig pessimism om kollektivens begränsande och bestraffande funktioner - snarare är vi givna epistemologiska verktyg med begränsningar men som är totalt och fullt nödvändiga för att kunna leva och agera i en verklighet som präglas av kaos och föränderlighet. Till skillnad från andra marxister tror jag inte att det ligger en dimma över verkligheten som tvingar oss att se den som något annat än vad den är, utan snarare att vi är tvungna att ha en ideologi - dvs. ett komplex av symboler, förförståelser, etc. - för att kunna navigera i verkligheten, ha ett språk, osv. Dock så är det förstås inte så att de ideologiska bitarna och strukturerna som exempelvis sexism, rasism und so weiter är nödvändiga eller bra på något sätt överhuvudtaget.

Och här någonstans kanske man kan börja förstå vikten av både teori, organisering - men framförallt - praktik. I en lustig dialektisk vals finner vi att praktiken är grundstommen för varje kritik. Problemet i leninismen och i just Lenins "Historiematerialism och Empirokriticism" är att han anammar en absurt empiristisk och simpel återspeglingsteori, som tack och lov överskridits av exempelvis Lukács (men även Mao). Det vill säga, Lenins teori om verkligheten är att våra tankar - enkelt uttryckt i alla fall - återspeglar sakernas tillstånd. Det är givetvis helt tokigt.

Här någonstans kanske vi också kan finna en radikalt annorlunda syn på kunskap och studier än vad vi finner hos liberala tänkare - hur briljanta de än var en gång i tiden. Världen som en karta, där vi upptäcker det ena med det tredje ger oss en idé att vi endast med tankens kraft, och eventuellt observation tillagt till det skulle kunna förklara verkligheten. Det är med liknande idéer som den moderna naturvetenskapen är uppbyggd på till exempel. Men så är det inte, snarare är de begrepp och traditioner som vi följer någonting som öppnar dörrar för oss. Som visar vad som är signifikant och vad som inte är det. Althusser talar en del om hur Marx är mer än en fulländare av en borgerlig nationalekonomisk tradition från Smith och Ricardo och att han istället gör en revolutionär brytning. Ricardo öppnar dörren på glänt när han påvisar intressemotsättningen mellan arbetare och ägare av produktionsmedlen, men Marx utför en teoretisk revolution där han visar på sambandens natur. Att det som är viktigt i nationalekonomin kanske inte är statens inkomster och utgifter, utbud/efterfrågankurvor, etc. utan snarare arbetsskador, uppdelningen av mervärdet och kriser i produktionen.

Men inte heller är det så att allting flyger fritt i luften i idévä.. förlåt, jag menar begreppsvärlden. Varierande filosofer från så olika skolor som poststrukturalister men även in på analytiska filosofiska varianter har utvecklat den typen av idéer. Och där någonstans kanske Lenins invändning i Empirokriticism kommer till användning, att filosofi ofta spårar ut i idealistiska banor ur såväl rationalistiska som empiristiska grunder. Men, för att återvända till sakerna själva så är det i praktiken som the proof of the pudding är i. Det är inte så att man kan likställa fysikens materiabegrepp med teologins återuppståndelse eller dylikt.

Där någonstans finner vi behovet av revolutionär praktik för oss som socialister. En rörelse som skärs bort från klasskampen förlorar också sin potential - hur många revolutionära begrepp den än skrivit ner. Vi har en tendens att uppvärdera kongresser och val och det ena med det tredje samtidigt som vi utvecklar en fobisk rädsla för att göra någonting överhuvudtaget - vilket leder oss rakt in i en reformistisk återvändsgränd som vi borde glömt bort 1917 (senast!). Det jag menar helt enkelt är att om man som organisation för socialister aldrig agerar i klasskampen så blir man direkt reaktionära, och det jag menar är att hela organisationens mål måste vara upprätthållandet och utvecklandet av kampen. Idag är våra mål och medel totalt värdelösa. Byråkratin upprätthålls för byråkratins skull. Utökade riksdagsmandat och en större offentlig sektor blir målen.

Alla organisationer som inte utvecklar klasskampen men har som mål att organisera arbetarklassen blir reaktionära. Inte för att jag tror att folk inte menar väl, men om det mot förmodan skulle bli så att arbetarungdomen flockas till Ung Vänster tror jag inte någonting överhuvudtaget förändras. Kanske, i light of recent events, kommer saker till och med bli sämre. Organisering för organiseringens skull är meningslös. Kampen fortsätter konstant, och klassen förblir där den är. Det kan inget arbetarparti i världen förändra. Men att leda, utveckla och förbättra kampen - det är möjligt.

Men för att det ska se så måste det också finnas marxister som har praktisk kunskap och inte bara har slått upp Marx alla böcker. Borgarna tycker säkert det är gött om vi bara sitter i våra hörn och studerar Lenin, eller om vi existerar i vårt internpolitiska spel som exempelvis SSU. Varför är det så att rörelsen bara kommit ihåg alla dåliga idéer som kommit ur den revolutionära traditionen?

So it goes.

2007-12-28T08:34:00.000Z

Så Benazir Bhutto är död. Andra har skrivit bra om det. Det enda jag vill poängtera är detta i virvelvinden av sinnessjuka analyser som slår över oss: det handlar om politik och makt, inte om religion. Dessutom, och än viktigare, så betyder inte hennes mord mycket i det stora hela. Pakistan har haft en livaktig arbetarrörelse med vissa paraleller till hur det ser ut i Egypten och Iran. De och de halvproletariserade massorna i Pakistan är de som kan göra reell skillnad i det långa loppet, inte den inhemska borgerligheten som Bhutto som vi som bäst kan hoppas på att återvända till 'business as usual'.

Dessutom, kom ihåg att USA är kompisar med den härskande klicken i Pakistan. Glöm alla absurda Clash of Civilizations teorier som kommer hagla över oss, och glöm alla liberala Great Person-tjafsande. Visst är det en tragedi att hon är död, och visst kommer det betyda någonting att hon har gjort det. Men det är verkligen inte hela världen. Allt snack om förkämpe för demokratin, etc, etc. är ju säkert bra och kanske sant i någon mån - hon verkar ju ändå rätt okay och jag är som sagt alltid ledsen när någon kolar - men det är inte hon och det är inte Pakistans borgerlighet som kan göra långsiktiga förändringar. Kanske är det till och med så nu att den klicken av deras härskande klass som stödde Bhutto och hennes parti kommer fega ut nu och lämna fältet öppet för ett folkligt ledarskap.

Det jag har väntat på var Tariq Alis kommentar, som inte säger så mycket som jag vill men som ändå är väl värd att läsa. För mer och bättre information rekommenderar jag hans bok, Clash of Fundamentalisms.

Sänk busspriserna i Lund och Skåne!

2007-12-21T12:05:00.001Z

Kampanj från ungsyndikalisterna i Lund. Briljant i hur lätt, effektivt och bara rätt det är.

Soc Debatt: Magnus Granberg om strejkvågor.

2007-12-19T14:43:00.000Z

Socialistisk Debatt är faktiskt en oväntat bra teoretisk (eller pseudoteoretisk) tidskrift. Ofta lite väl kantig kanske, med märkliga inslag här och där. Senaste numret heter, som kanske bekant, "Istället för socialism?" och fick mig först att bli skeptisk och tänka mig att det var ett rättfärdigande av V:s reformism. Men jag blev glatt överraskad! Istället finner jag ett gäng bra artiklar om miljö och socialism, arbetarhistoria och annat gött.

Speciellt Magnus Granbergs text om strejkvågor är intressant. Det gör mig både lite skamsen att en sådan grym artikel skrivs av en SSU:are, men det gör mig samtidigt glad att det fortfarande finns lite liv i socialismen i Socialdemokraterna. Artikeln bör sammanfattas på ett bättre sätt än här, men det är väl värt att förstå vad han pratar om i avslutningen:

Den viktigaste historiska lärdomen är kanske att klasstrider utvecklas på ett explosivt sätt, och medför ökningar i klassmedvetande som för blott en kort tid sedan framstod som ytterligt orealistiska. Detta medvetande stimuleras av kollektiva aktioner. Strejken blottar arbetarklassens styrka och kapitalägarnas svaghet. Den gör klart att arbetarna kan få hela det ekonomiska livet att avstanna. I strejkvågor aktiveras arbetarna och ett radikalt framtidsperspektiv etableras. Plötsligt tycks samhället befinna sig vid ett vägskäl där produktionens organisering och arbetsköparnas makt sätts i fråga. Klasskampen som verkade ha försvunnit flammar åter upp - ideologier som dödförklarats återuppstår.

Yes!

Än viktigare att poängtera är görandets vikt, praktikens vikt, för klassmedvetandet. I massaktionen faller reifikationen sönder. Det som är tungt för en är lätt för tusen. Plötsligt uppenbarar sig samhällets sanna maktfaktorer. Uppvisningen av makt och kunskapen om att det går att göra igen förändrar maktfaktorer på ett radikalt sätt. Då kan man räta på ryggen, se chefen i ögonen och säga emot. Har man en gång gjort en sak blir nästa gång så mycket lättare.

En annan viktig poäng är tillförsikten. Kapitalismen är ett motsägelsefullt system som driver fram kriser på såväl stora som mindre nivåer. Det kommer fler strejker, fler strider. Det är också det vi måste inse när saker och ting som Vaxholmsfallet sker. Det må vara ett steg tillbaka, men den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken höll också tillbaka klasstriderna. Borgarklassens nyliberalism skördar sina frukter i Latinamerika nu. Paris kommer bli Stockholm imorgon. Det är också då vi har en chans att komma närmare socialismen - för socialism kan aldrig komma igenom parlamentsbeslut.

Petter skriver också på ett bra sätt om det här. Nu ska jag hurra lite till över hur grym den här texten är, medan ni andra beställer boken.

Sörj inte, organisera.

2007-12-19T14:11:00.000Z

Andra har skrivit bra om Vaxholmsfallet. Det enda jag vill tillägga är: det är inte hela världen. Den svenska modellen är inte det finaste och grymmaste som finns. Som någon vis person skrev i Flamman för ett tag sedan så kanske det är dags att låta expropriatörerna bli exproprierade nu när klassamarbetets period är över. Det finns en politik bortom välfärldsstaten, men då vi måste organisera ett motstånd som både syftar till att gå bortom sosserism och som kan syssla med aktiv klasskamp. Förbered er för att det kommer att bli värre, men att vi får större svängrum.

Klasshat.

2007-12-18T10:50:00.001Z

Det är en av de där dagarna. När hatet bubblar upp och hotar att kväva en. I en värld behärskad av överklassen blir hat och ilska någonting dåligt, någonting hotande. Gentemot socialdemokratiskt klassamarbete där man med redlighet och skötsamhet skulle hålla sig inom spelets alla regler, och mot liberalernas 'toleraaaaaans' relativiseras hatet mot det bestående till någonting otäckt, extremt eller på annat sätt skadligt. Och det är otäckt, extremt och skadligt. För överklassen.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: att någonsin prata om extremism, lugn, kärlek, solidaritet, etc. med det hittillsvarande samhället i åtanke är att pressa ner och trycka bort klassmedvetandet. Låt aldrig någon tänka bort hur jävligt det är på jobbet, låt ingen få dig att känna dig mindre förbannad över tidens förtryck. Jag saxar in ett par ord från fiendeland:

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.

Noter om ideologi.

2007-12-16T19:56:00.000Z

Björnrecensioner skriver om ideologi på ett bra sätt. Det är viktigt att förstå att när jag refererar till ideologi - som jag har vana att göra för jämnan - så menar jag inte det vi typiskt refererar till som en ideologi, socialism, liberalism, etc. utan de komplex av föreställningar, metafysik och samband som människor skapar och återskapar. Från fördomar till filosofier.

Klass med stass? Blondinbellas bravader.

2007-12-16T19:35:00.000Z

Jag vet inte om ni har missat blondinbellas existens? Blondinbella är kanske den viktigaste figuren för hela den kommunistiska rörelsen idag. Hennes vikt i klasskampen kan jämföras med Trotskijs 1905. Hade bara massorna fått reda på hennes existens och hört hennes ord är jag övertygad om att revolutionen skulle bryta ut! Massorna skulle kasta sina reformistiska ledare åt sidan, storma Rosenbad, upprätta arbetarmakt över varje företag och varje fabrik i det avlånga landet. Ja, kanske det skulle sprida sig bortom bara lilla Sverige också. I solidaritet och gemensam, fokuserad kamp hade revolten spritt sig till Paris, Rom och än vidare!

Givetvis är det inte för att blondinbella är en inspiration utan för att hon är det vidrigaste överklassvinet som krupit fram ur Internets mörka vrår. Nästan en karikatyr av den inkompetenta och mentalt hämmade svenska överklassen. MUF-aktiv, pälsälskare, jubelidiot. Blondinbella har allt. Och nu har hon även varit på Café 44! Läs hennes betraktelser!

Jag har alltid tyckt att det är intressant med nya upplevelser, träffa nya människor. Men det här var bara obehagligt, folk stod och hoppade på varandra som om de gick på en uppåtdrog. Vissa var rakade, hade bombarjackor och kängor på fötterna. Jag mådde faktiskt illa när jag såg dem. Människorna där hatar min livstil och jag kunde se de på dem. Vi förstod direkt att vi levde i helt olika världar och jag var på deras hemmaplan. Pärlörhängen, märkeskläder eller en liten päls runt nacken väckte bara ett hat hos dem. Ett hat jag inte känt så pass tydligt förut.

Ett fel: vi hatar din klass.