Erik de Vahl

Scattered Vacations

2009-07-08T20:16:00.002+02:00

Klubben Cosy Den firar 5-årsjubileum i skarven mellan juli och augusti i år och på lördagen ska jag spela. I samband med spelningen tänkte jag släppa en dubbel mini-cd-r som går under arbetsnamnet "Scattered Vacations" och innehåller tio låtar. Jag återkommer med mer detaljer om det hela inom kort men är du intresserad av att få information via e-post så skriv din e-post i formuläret till höger.

Forever

2009-07-05T11:40:00.006+02:00

Snart ett år efter den känslomässiga urladdningen med "avskedskonserten" på Way out West hade Broder Daniel nu i veckan premiärvisning av sin nya film "Forever" på biografen Draken i Göteborg. Redan en halvtimma innan är det fullt av tonåringar på plats i stolarna. Snart är det proppfullt. Stämningen är nervös och längst fram vänder sig folk ideligen om.

Sorlet går i bänkraderna, Nån har sett bandet, Henrik, Theodor, nån tjej som kanske är hans, Pop-Lars och Kristian Antillas syrra som enligt någon nog inte är hans riktiga syrra ändå. De satt på Pustervik alldeles nyss. Det finns reserverade platser längs ena långsidan och det spekuleras ivrigt om när eller om bandet överhuvudtaget tänker komma in och visa sig. Man bör väl inte förvånas över engagemanget. Broder Daniels fans verkar alltid vara lika unga och trogna sin uppgift. Jag känner inte kulturen närmare och vi spekulerar lite huruvida denna subkultur anno 2009 kan tänkas passa bra ihop med det där som kallas emo och som vi bara läst och hört talas om men aldrig stött på i verkligheten. Marktjänst för BD har jag själv bara gjort en gång för tio år sedan med en bandspelare medtagen till Hultsfredsfestivalen i ett misslyckat och pinsamt försök att se subkulturell ut. Jag kunde inte klä mig men fick tack vare Broder Daniel-kassetten uppmärksamhet från några påstridiga Göteborgare. Jag gömde bandspelaren sedan. Jag gillar fortfarande låtarna och kunde inte hålla tillbaka tårarna på konserten förra sommaren. Det kändes så befriande pretentiöst och oresonligt där i regnet och den enkla estetiken och de allvarliga männen kom verkligen till sin rätt på den stora scenen inför publikhavet. Det varma sommarregnet passa perfekt i sammanhanget även om helhetsintrycket stördes lite av att de hade tagit in en hippie som gitarrist. Sen fick jag veta att det var en annan gammal tonårsidol från Nymphet Noodlers. Det var svårt att se på håll trots att bildskärmarna var monumentala.

Strax innan klockan blivit halv åtta går så ett kraftigt sorl genom publiken på Draken och med ens har bänkraderna framför oss ställt sig upp, vänt sig om och börjat ta bilder på de tre popstjärnorna. Många av de unga fansen har svindyra digitala systemkameror som de frenetiskt avfyrar. Det pågår i några minuter. Fanet som tidigare stalkat herrarna utanför Pustervik säger till sin polare att det faktiskt är orespektlöst att stalka bandet såhär inne i biosalongen. Ljusets dämpas och filmen börjar.

Jag har aldrig riktigt fått en chans att förstå vad BD handlar om. Jag var för ung för att förstå när det begav sig på 90-talet och texterna gör antagligen inte det hela rättvisa så här i efterhand. Samhällskritiken finns så klart där. Tomma gator och tomma människor, olycklig kärlek och en vilja att höja upp utanförskapet till en dygd. Någon tillit till andra människor är det inte tal om. "Misery is a place to be" - En dag på jobbet sammanfattas som "barabapapa". Antagligen inget vidare men inte heller särskilt kommunikativt. På senare skivorna finns även nån slags nostalgisk och märklig ungdomskult, det verkar ha vart bättre förr, då när allt var så jävligt jobbigt men i alla fall för fösta gången. En utbränd och arbetslös morsa uppmanas att kämpa vidare medan man själv tar man bussen in till stan för att bli ung på nytt. Jag blir därför så förväntansfull när Henrik Berggren redan i filmens inledning säger att det som särskiljer BD från andra band och annan musik är att bandet faktiskt står för något. Han säger sig inte vara särskilt bra på att hävda sin uppfattning och sina åsikter privat, men med musiken är det kompromisslöst. Man kan ana en vilja och en ilska och jag blir nyfiken på var det ska landa.

Det är en vacker och fin film, stundtals riktigt rolig även om det nog saknas en en röst som ifrågasätter och ställer de lite svårare frågorna. Om vad man fått offra eller om det som tagits ifrån dem. Henrik Berggren sitter på en parkering i Frölunda, ser eftertänksam ut i en bil på väg in till stan och är sedan glad och stolt när han går Andra Långgatan fram i slow motion. Man får se gråa bilder från Hamnen. Containrar lyfts av kranar medan Henrik säger att deras föräldrar trodde på idéer som alla visade sig vara förljugna. Att dom själva sedan växte upp i något slags tomrum. Ännu en ansats till nåt slags ställningstagande. Jag känner igen mig i utgångsläget även om jag hållit Timbro skyldig till detta tomrum, inte de idéer min föräldrageneration präglades av. Men filmen fortsätter sväva på målet. I ett av konsertklippen från förra sommaren får han de främre raderna av gråtande flickor att tillsamman med honom knyta nävarna i luften och sjunga med - "I meet force with force and Fist, with fist". Hjärtat må vara kallt men åtminstone hårt. En arme av rinnande kajal.

Henrik menar i ett klipp när bandet snackar att han numera aldrig skulle våga gå klädd så som han gjorde på gymnasiet, då när allt startade. Då fnittras det lite i publiken. Någon annan i bandet påpekar att han ju faktiskt har vunnit den striden nu, att han är en förebild med sitt smink och sina stjärnor under ögonen.

Den långa ansatsen verkar vara över och vart det landat förstår jag inte riktigt. Är kontentan verkligen så svårgreppbar? Var det den stora segern? Jag vill tro att BD:s fankult handlar om något mer än rätten att i en hopplös värld och ett orättvist samhälle få drömma sig bort och däremellan våga stå för att man är väldigt ledsen och annorlunda. BD måste väl vara mer än någon slags avancerad självhjälpsteknik för tonåringar som gillar att fotografera? I "When We Where Winning" beskrivs de arbetslösa, och nedbrutna generationskamrater som inte längre har någon plats i detta samhälle. Jag har svårt att tänka mig att lösningen på problemet är att drömma tillbaka till de skimrande dagar när man ännu inte såg den dystra framtiden och saker fortfarande hände för första gången. Jag blir så nedslagen om Broder Daniel handlar om en knuten näve för rätten att med hjälp av självdestruktivt utlevande skapa sig en fristad och en plattform i ett fördömande samhälle, i stället för att faktiskt slå på det orättvisa system som spottar på de nedbrutna generationskamraterna. Är kampen alltid individuell? Den enhetliga klädkoden och attributen vittnar om något annat. Får man inte vara annorlunda ensam, så kan man här få vara det i grupp. Ganska snabbt borde insikten om att det slaget är vunnet infinna sig och nästa strid stå för dörren. Jag tror att det skulle behövas en Henrik Berggren som vägvisare även där och jag tror att densamme är rätt man för jobbet. Jag tror han är en klok person.

Något Broder Daniel verkligen har lyckats med är att sälja in idén om att de faktiskt står för något livsviktigt och vem är jag då att hävda något annat när jag uppenbarligen inte förstått. Henrik avslutar konserten förra sommaren med orden "Förväl mina barn". Ett välplacerat skämt som inte kan missförstås men ändå ger en indikation om att han vet precis vad han gör där på scenen, vad han står för. Dokumentären bygger på myten ytterligare och nästa vår kommer ännu en generation nysminkade BD-fans dyka upp på håltimmarna längs gatorna i stan. Gladare än någonsin varje gång de får ett tillfälle att höra något om de olyckliga idolerna som ju faktiskt inte heller verkar vara särskilt nedstämda när allt kommer omkring. Bara lite för mogna för att även fortsatt ge tonårsångesten ett ansikte.

Kanske har jag för stora krav på popartister av idag. Jag ställer inte sådana krav på mig själv när jag gör musik men då hävdar jag heller inte att min musik står för något som är viktigare än det jag försöker säga på andra sätt. Henrik Berggren hävdar i något som liknar ett ställningstagande att bra musik inte bara är infall av skickliga musiker utan avtryck av en själ. En ganska gängse uppfattning bland de som tror att god konst alltid härstammar från en olycklig och udda konstnär, utan annat ansvar än att återspegla sitt eget känsloliv. Broder Daniel är mer än så, de lyckas ju faktiskt med en helt unik röst spegla samhället från ett underifrånperspektiv. Jag hoppas verkligen inte att de slutar vid drömska tillbakablickar och fylleskrönor. Det är nu det är dags att utmana det förljugna på allvar.

Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Expressen
Aftonbladet

Ådalsupproret

2009-04-02T23:16:00.002+02:00

Jag recenserar Peter Sundborgs diktberättelse Ådalsupproret i veckans Proletären.

Blunstonemaraton

2009-03-29T18:06:00.002+02:00

I samband med att resterna av the Zombies hänförda av den älskvärde Colin Blunstone besökte Göteborg förra månaden råkade jag fastna och försöker nu ta mig ur det hela genom att destilera det bästa med Colin på en blandskiva. Målet var 10 låtar men det blev 17 och då har jag lämnat allt från Odyssey And Oracle därhän.

1. Caroline Goodbye (One Year, 1971)
2. Any Other Way (The Ghost Of You And Me, 2009)
3. Leave Me Be (Early Days, 1969)
4. Tell Her No (Early Days, 1969)
5. Her Song (One Year, 1971)
6. Smoky Day (One Year, 1971)
7. Weak For You (Journey, 1974)
8. I Don't Believe In Miracles (Ennismore, 1972)
9. Don't Try To Explain (The Neil MacArthur Singles, 1969)
10. Smooth Operation (Journey, 1974)
11. Though You Are Far Way (One Year, 1971)
12. Exclusively For Me (Ennismore, 1972)
13. Going Out Of My Head (Complete Hits, 2007)
14. Without Her (The Neil MacArthur Singles, 1969)
15. I Love You (Early Days, 1969)
16. It's Not Easy (The Neil MacArthur Singles, 1969)
17. A Sign From Me To You (Ennismore, 1972)

Och för att ta sig ur detta så avslutar vi med att i stället titta på när Russ Ballard framför "I Don't Beleive In Miracles"

The Coloring

2009-03-29T14:08:00.004+02:00

Det har av olika anledningar inte hörts något från mig här på ett tag. Här är dock en demo som jag hoppas kunna spela in igen innan hösten då det förhoppningsvis kommer en ny skiva.

P3 har hunit ikapp!

2009-01-12T22:21:00.002+01:00

P3 verkar vilja mig något. Senaste tre veckorna har dom haft "Got It All" på E-rotation och så ska det vara i tre veckor till om jag förstått allt rätt. Jättekul förstås, hade gett upp hoppet om dylikt för länge sedan. I fredags dök dom dessutom upp på jobbet. Dom pratade med Tore, Emma och Jonas om brevbärarankedoter. Det ska tydligen sändas i morgon i programmet Christer och det tänker jag lyssna på.

Det var en stor demonstration mot massakern i Gaza i lördags i Göteborg. Dryga 4000 räknades det till och nästa lördag blir det av igen. Förhoppningsvis blir vi ännu fler då.

2009-01-06T13:12:00.003+01:00

Protesterna mot Israels övergrepp i Gaza fortsätter i Göteborg. Till helgen är det demonstration igen och förhoppningsvis blir vi ännu fler. Samling 14.00 på Götaplatsen.

Som om inte detta folkrättsvidriga övergrepp vore nog i sig verkar israel dessutom exprimentera med en hel del nya otäcka vapen. Ali Esbati skriver om det här.

PFLP har en sida med nyheter från stirderna på engelska här

Stor demonstration i går

2009-01-04T20:33:00.002+01:00

Gårdagens demonstration mot Israels folkmordpolitik här i Göteborg var ganska stor. 2500deltagare skrev GP. här är en video:

Här skriver Andreas Malm, som var en av talarna på gårdagens demonstration bra om det som sker:
http://newsmill.se/artikel/2009/01/04/vi-bor-stodja-hamas-i-kampen-mot-israels-folkmordspolitik

Det som underligt nog gör mig mest illamående mitt i all misär det rapporteras om är den totala avsaknaden av sans och förnuft som slaktens förespråkar visar här i Sverige. Det spelar inte någon roll hur många civila som dödas, det verkar i högerns värld ändå alltid vara offrens egna fel att dom måste dö. Dom valde fel regering, fel föräldrar eller fel religion och måste således undanröjas.

Demonstrera

2009-01-02T22:19:00.002+01:00

Ockupationsmakten Israel har i några dagar slaktat det palestinska folket på Gazaremsan i ett krig man säger sig föra mot det demokratiskt valda Hamas. Israelerna vill se blod och har så långt lyckats döda flera hundra palestinier varav många är civila och barn. Nu uppmanar man i flygblad palestinierna att lämna sina hem. I fall någon inte redan förstått vinken. Palestiniernas motstånd är legitimt och tappert. I morgon demonsterar vi i Göteborg:

DEMONSTRERA MOT ISRAELS TERROR
samling Götaplatsen 14:00, avmarsch mot Brunnsparken 14:30, arr: Gazakommittén.

2008-12-18T23:15:00.002+01:00

Julen har slagit ner som ett monster över posten och idag delade jag ut den i mörker. Folk har nu börjat skicka julkort till döda peroner, kanske har dom alltid gjort det. Tycker ändå det är magstarkt. Är du osäker på om dina vänner fortfarande är vid liv är de troligen inte dina vänner längre. Förtjänar då inte julhälsning. Skicka inte julkort på vårdslöst sätt. Det finns antagligen bättre sätt att hålla kontakten på även om jag inte är någon expert. Gillar egentligen inte julen. Varken kött, glögg, övertidsarbete eller pepparkakor väcker mitt intresse och jag har i nulägen svårt att visa förståelse. Jag går i barndom genom att bara lyssna på Bear Quartet. Pendlar mellan att tycka att allt är helt lysande och skamkänslor över hur jag var när jag var 16 och i princip inte lyssnade på något annat. Lite väl odräglig och säker på min sak, men jag hade rätt god smak trots allt. Gay Icon kan nog vara en av de bästa skivorna som gjorts även om jag var grymt besviken när den kom. Kommer inte ihåg varför.

Lyssna.

2008-12-02T16:58:00.002+01:00

Här kan man lyssna:
http://srvc.se/catalog/item.php?catno=SRVC007

Pop

2008-11-18T18:42:00.004+01:00

Jag har släppt en ny låt via Service prenumerationstjänst som heter Got It All.
http://srvice.com/coop

2008-11-02T13:43:00.000+01:00

Jag har undertecknat ett artistupprop för gömda flyktingars rätt till vård. Det vimlar av olika sidor på internet om det hela men här kan man nog bäst läsa om den del av uppropet som har med musik att göra:

http://www.ratttillvard.se/

Här är en bra artikel:
http://www.proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1207&Itemid=1

2008-09-17T19:03:00.002+02:00

Läser Aino Trosells första bok Socialsvängen som handlar om livet som socialsekreterare i Göteborg på 70-talet och lyssnar simultant på Glasvegas. Märker att den fantastiska texten till singel Geraldine passar väldigt bra till boken temamässigt. Har inte gillat ett band på detta barnsliga sätt på mycket länge och har svårt att förstå varför. Känns ungefär som en vuxenvariant av Oasis-känslan man hade som tolvåring. Lite av charmen försvann tyvärr med produktionen på fullängdsskivan men sådant får man leva med.

I will, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I'll be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker

Demonstration mot FRA-lagen i Göteborg

2008-09-14T14:08:00.003+02:00

På tisdag blir det demonstrationer mot den nya FRA-lagen i Göteborg, Stockholm och Malmö. De liberaler som fortfarande är emot lagen verkar koncentrera sig på stockholmsdemonstrationen medan det bland de borgliga riksdagspartierna i Göteborg endast är Miljöpartiet som finns representerat i talarlistan. Själv ska jag som vanligt bära PA. Här är lite info om demonstrationen i Göteborg samt lästips:

18:00 Demonstranterna samlas på Gustav Adolfs Torg
ca 18:30 Avmarsch till Götaplatsen
ca 19:00 Tal på Götaplatsen av:

Marlene Svensson, Vänsterpartiet

Balder Lindegård, Piratpartiet

Stefan Kristiansson, Miljöpartiet

Anders Carlsson, ordf. Kommunistiska Partiet

FRA-lagen: Övervakningssamhället är här
FRA-lagen i historiskt perspektiv
Riv upp FRA-lagen!

Postrock

2008-09-11T17:18:00.003+02:00

Här är tre band med medlemmar som jobbar på samma brevbärarkontor som jag i Majorna. Det finns nog ytterligare ett par band som jag inte hunntit kolla upp än men dessa duger fint.

Alarma Man:

Tellus About The Moon:

Burst:

2008-09-04T20:04:00.002+02:00

Hyrde Lars Westmans dokumentär "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" på DVD och märkte att man utöver den fantastiska filmen från 1970 även fick se en intervju med Westman där han berättar om inpelningarna och sina minnen från strejken. Precis i slutet av intervjun börjar han prata om en annan gruva:

"Wallenberg, vår största kapitalist i Sverige, ägde LKAB-gruvan, sålde den till staten. Jobbarna trodde att nu jävlar blir det bra. Det blev värre. Då kom den riktiga utsugningen. För dom pengarna köpte han en gruva, ett helt berg, i Liberia i Afrika.
Järnet var oerhört mycket lättare att ta än uppe i Kiruna. Så han konkurerade ut Svenska staten med att sälja till Rockefeller i USA. Dom behövde det här järnet i kriget då förstås. Runt 5000 man har dött i facklig kamp i den gruvan, medan svenskarna organiserade arbetet. Alltså var chefer. Det var inte dom som sköt eller så, men dom blundade."

Hittade sedan en kort sammanfattning av Björn Kumm i Dagens Arbete som kortfattat beskriver hur det svenska u-landsprojektet LAMCO och Grängesbergsbolaget hamnade i hetluften.

Läs här:
http://www.fackliganyheter.nu/home/da/home.nsf/unid/9F972243D76517134125676500451FFD?open&highlight=kumm

Efter att ha sett dokumentären från gruvstrejken 1969 kan jag verkligen förstå varför så många älsdre kommunister har så svårt för vänsterpartister. Man får dessutom kalla kårar av att höra Westman berätta om hur IB och Socialdemokraterna arbetade för att sabotera under inspelningarna och visningarna av filmen.

2008-08-30T14:46:00.004+02:00

Det är helg och sol och friskt i luften, har egentligen ingen lust att tänka på veckan som gått men hittade en lapp i fickan på mina arbetsbyxor. Den var nerklottrad med stödord och jag minns att jag gjorde det gömd och inlåst på toaletten i början av veckan på jobbet när allt kändes overkligt men ändå så greppbart. I en lucka i den värsta stressen när vi släcker ljuset och stretchar i sju minuter. Så som det kan bli med en kombination av hög arbetsbelastning och för många koppar kaffe. Ibland tänker jag att arbetstempot kan regleras med kaffe, särskilt tidiga måndagar. Naturligtvis är det tvärtom. Arbetsbördan verkar enorm och tiden knapp och man vet av erfarenhet att med en kopp till så kan händerna börja arbeta av sig själv medan man själv kan registrera det hela några centimeter ovanifrån. Knepet är att tvinga händerna framåt mot sorteringsfacken innan man egentligen vet var de ska och efter ett tag märker man att ögonen och händerna kan kommunicera utan att belasta hjärnan nämnvärt. Minnet sitter fysiskt i händerna men överintaget av kaffe får man betala senare på kvällen eller senare i veckan när det känns motbjudande att gå in i det stirriga tillståndet och man får svårt att sova. Denna måndag tänkte jag på detta så familjära men vardagliga rus som mitt eget och hur jag delade det med andra. Hur många liter som egentligen krävs för att först ta oss fram och tillbaka med allt tungt vi ska bära och sedan in i ett nytt rus över helgen som vi älskar och sedan stå där glada att se varandra igen måndag morgon. Vi tillåter några suckar och kan låta varandra vara ifred några timmar men förr eller senare är det fredag igen och då är vi dömda till att vara de lyckligaste i världen. Dyrkar vi fredagen så är det därför att den dyrkar oss, det har inrättats så. På det förra postkontoret jag jobbade, för några år sedan, pratade man bara fotboll. Här är det nästan bara musik som folk verkligen bryr sig om. Jag har svårt att hänga med i svängarna. Olika remastringstekniker, Coltrane, Yes-skivor på ebay och sedan hur antikens ideal och mytologi märks i nutida medelhavsmetal. Hur skulle jag någonsin kunna hänga med när jag inte ens förstått varför jag alltid glömmer bort namnet på det jag älskar och åtrår. Varför jag älskar ansträngningen mer än resultatet men högst av allt resultatet av en speciell sort ansträngning som jag inte kan sätta fingret på utan att bli patetisk. Istället börjar jag prata om hästhoppning ur ett klassperspektiv och lovar av bara farten någon att om jag skaffar barn ska de aldrig få spela hockey. Undrar för mig själv varför jag plötsligt står och ljuger. Måste man inte först spela en hel del hockey för att förstå sig på livet på det sätt som jag tror mig göra? Är det kanske fel anledning att skaffa barn, den att man tror att man skulle ha något att lära dom om sina egna tillkortakommanden?

Dessa tankar och händernas mekaniska letande bryts sedan häftigt av en plötslig svindel och man inser att det bara är den stora bullriga fläkten i taken som tystnat och att man plötsligt hör sina tankar och förstår att man jobbat sig svettig och att hjärtat bultar mer än man trott. Sedan går man ut i kvarteren och får innesluta sig i en talbok eller om man orkar något glatt program på P3. Hanna Fahl i radiostudion är glad varenda dag men ibland tramsas det lite väl mycket och jag känner mig gammal. Ibland, vissa dagar, får man en andningspaus när man får ge sig ut i trafiken i en postbil. Svänga runt på sina egna små genvägar runt husen. Bäst är det när det regnar och arbetsbördan är så stor att det kvittar hur lugnt man tar det, det kommer ändå aldrig bli någon chans att vila innan man kommit hem och kan slå på studio ett och hoppas att dom pratar om något riktigt ointressant så man kan få somna en stund med öppet fönster. Radiosändningarna i bilen bryts av en långsam och nervös trafikinformatör som på klumpig göteborgska hastar sig igenom olika olyckor i morgontrafiken. Det märks att han bryr sig och jag gillar att han blir så nervös av olyckor och bilköer. Jag tänker att detta är min bästa tid på dygnet. När studenterna sover. Ibland spelar dom en riktigt oväntad och bra låt på P4 och sällan blir jag så lycklig som när det händer i postbilen. Jag kan komma på mig själv med att av slentrian längta till havet. Jag som inte ens gillar havet.

På kontoret finns dom som jobbar som om det gällde livet och dom som försöker se nyktert på det hela och ta det lite lugnt. Det är så klart olika med alla, inga riktiga kategorier. Vissa tror sig nog kunna ta sig härifrån genom hårt jobb och oresonligt slit. Det är något som inte går. Möjligtvis kan man hantera sig själv på detta sätt. Hålla någon tanke borta och kämpa sig till ett visst förtroendekapital oberoende av sociala relationer och förtroenden som ju för vissa kan te sig så ohanterliga. Vissa människor verkar betrakta hela livet som en enda lång och pågående domstolsförhandling där dom ständigt måste anföra bevis och vittnen för att bevisa sina personliga oskuld samtidigt som dom insinuerar att alla andra borde skämmas för att dom inte är likadana. Jag retas ibland och jobbar extra långsamt och fumligt när någon är i närheten. Jag vet att vissa inte riktigt kan hantera det utan helst skulle vilja fräsa och tillrättavisa mig men eftersom jag vet hur man spelar med dåliga samveten och tacksamhetsskulder så låter dom bli. Sedan på fikarasten är det så trevligt. I bland är det tvärt om när jag känner mig svag och otillräcklig, då jobbar jag hårt för att visa att jag är någon att räkna med även om nu ingen riktigt gör det. Sedan kan jag med fasa märka att jag nog blivit likadan själv någonstans där inne. Jag skulle aldrig släppa lös det, men arbetsilskan är något jag har latent och som man måste hålla tillbaka åtminstone inför de nyanställda och oförstörda.

När sommaren är slut märker man vilka som blir kvar. Några pratar alltid om att börja studera och några blir ändå alltid kvar ett år till. Sommarvikarierna försvinner till sina universitetsprogram, någon enstaka blir kvar och verkar nöjd och glad för det. Cheferna kommer från semestern och det blir stramare och hurtigare språkbruk och nya begrepp och förkortningar på informationsmöten på eftermiddagarna. Nya besparingar och fler 11-timmarsdagar. Folk suckar och facket suckar. Facket är allt vi har och de nya orden och de ständiga informationsmötena är det cheferna har. Sen har dom så klart makten och sitt eget fikarum med bra luftkonditionering och riktig kaffebryggare också. Vi har vår fredag tillsammans, men lördagarna och söndagarna vet man mycket lite om. Dom går så snabbt och ska räcka till så mycket så att allt riskerar att bli en enda urblekt röra om man inte andas ut och försöker glömma måndagen så snabbt som möjligt. Detta kräver noggrann planering. En kollektiv glömska följt av ett kollektivt rus. Jag har svårt att skilja dem åt.

2008-08-29T16:08:00.002+02:00

En av de bästa nyheterna på länge dök upp i dagens Svenska Dagblad. Björn Olsson och Alf Robertsson jobbar med en ny skiva på Orust.

Besök

2008-08-27T20:00:00.002+02:00

Idag var en ovanlig dag på jobbet. Först fick jag besök av Magasinet Novell och sedan hälsade vänsterpartisten Lars Ohly på oss på kontoret. Han blev runtguidad i olika trappugångar och fick lära sig att det av olika anledningar är jobbigt att dela ut post. När han till sist kom upp till mina hemtrakter i Högsbohöjd säger skvallret att han var så svettig att brevbäraren av medlidande delade ut posten på egen hand.

På kontoret bjöds det sedan på ovanligt goda bullar och alla var överens om att varken borgarregeringen eller avregleringen är något för oss. Han pratade om att man inte kan vrida tillbaka klockan utan måste hitta nya vägar i kampen mot marknadsanpassning och avreglering. Jag frågade vad han menade med det och om hur han hade tänkt sig hitta dessa nya vägar tillsammans med ett parti som Socialdemokraterna. Hans svar var något vagt om nya regelverk och bestämmelser och hans analys av Socialdemokraterna att "Dom är på väg åt samma håll som oss, fast långsammare."En ganska grund analys av en ganska charmig man. För övrigt följde tydligen även Göteborgs Posten med honom runt i Majorna.

BD

2008-08-09T14:50:00.003+02:00

Med den djupaste respekt och vördnad, Broder Daniel nya låt "Hold On To Your Dreams" från avskedskonserten igår:

Känner mig emotionellt utmattad efter gårdagen men antar att det kommer ordna sig med Håkan Hellström ikväll. Känner mig som sexton igen, även om jag tydligen får ont i benen av att vara på festival numera.

Ölfest!

2008-08-03T20:19:00.004+02:00

Det fanns en tid då jag på riktigt lyckades bli upprörd över reklamjippon där alternativstämplad musik fick agera dragplåster till osmakliga ölhävartävlingar av olika slag. Jag vet inte varför. Kanske var jag naivt troende att människor inom reklambranchen och reklambranchen i allmänhet oundvikligen och hela tiden måste misslyckas och göra bort sig och att tänkande människor förr eller senare också skulle börja tänka rätt. Mer realistiskt vore så klart att inse att det är dom som har alla förutsättningar att lyckas och vi som tycker att musikarrangemang arrangerade av ölmärken känns lite fantasilösa och trista nog kallt får räkna med att öl är lite för gott och lite för lukrativt för att den alternativa scenen på allvar ska orka göra saker på ett alternativt sätt. Jag vet inte om jag vill inse detta.

Här kan man i alla läsa mer om oktoberfestarrangemang i augusti.

mix

2008-08-03T13:40:00.003+02:00

Hittade en ny och praktisk musiksida och här finns nu lite smått och gott som jag uppskattat senaste året att streama.

http://rkdv.muxtape.com/

Rådström vs. Det estetiserande mumlandet

2008-08-02T23:02:00.005+02:00

Kom i dagarna över en bok vid namn "Låt leva sommarens svala". En volym med diverse texter av Pär Rådström vilken jag alltid trott mig tycka något om utan att egentligen ha läst. Det bästa än så länge är helt klart den inspirerade sågningen av filmen "Ifjol i Marienbad" och med den också hela den franska "nya vågen" skrivet för BLM 1961. Nedan är några punchlines ur recensionen och sedan ur det svar han skrev till sina meningsmotståndare 1962, efter att känslor tydligen svallat bland landets filmintresserade

Rådström säger sig briljant och spydigt "Ha märkt en tendens hos de alltför filmintresserade att behandla ämnen och åsikter som framförs på film som intressantare än ämnen och åsikter som framförs på annat sätt." Antagligen skulle jag själv gilla filmen i fråga men Rådström indignation över det "estetiserande mumlandet" i en avskyvärd tid får mig ner på knä. Sånt här är bland det bästa jag vet:

""Ifjol i Marienbad" ger en obehaglig känsla av att vara en estetisk produkt av flyende. (...) Ge den gärna 5 stjärnor. Det är den snyggaste modefilm som är gjord. Men kom ihåg vad mode är för nåt. Det är ett sätt att klä sig och bör kanske icke ta allt för mycket av vår tid. "
- ur "I fjol i Vogue", BLM 1961:10

"Filmen skulle handla om den intellektuelles vanmakt. Kanske är det även Robbe-Grillets avsikt att att filmen skall tolkas så. Ett bättre exempel på intellektuell vanmakt kan i så fall inte tänkas."
- ur "Än en gång i fjol", BLM 1962:2

"Om sanningen skall fram är jag trött på den intellektuelles vanmakt. Alldeles osedvanligt trött bland annat därför att den så uppenbarligen inte går att begränsa till bara Frankrike"
ur "Än en gång i fjol", BLM 1962:2

Texterna är båda fantastiskt ilskna och förtjänas att läsas i sina helheter. Kanske gör sig filmen ifråga också förtjänt av att ses.

Lite förhastat dras mina tankar till filmen "Marie Antoinette" som för något år sedan förorsakade debatt på svenska kultursidor. Skulle nog ge en hel del för att få läsa Pär Rådström ge sig på den filmen från sin grav. Min gissning är att det antagligen skulle kännas oroväckande vitalt och modernt.

Semesterdröm

2008-07-28T12:37:00.004+02:00

Drömmer om jobbet. Alla cyklar och mopeder är borta i garaget när jag ska ut på turen och jag är uppenbarligen bortglömd i planeringen, det finns inget jobb till mig idag. Ambivalens infinner sig. Skönt att slippa jobba, samtidigt inte helt skönt att vara bortglömd. I byggnaden bredvid har i drömmen någon öppnat en ny lunchrestaurang som erbjuder billig vegetarisk buffé. Buffé symboliserar för mig ett löfte om allt gott i världen under prisvärda förhållanden. Det symboliserar också hur detta löfte bryts och hur man istället blir stressad och får ont i magen. Illusionen bryts. Jag går in i restaurangen men gillar av någon anledning inte stämningen. Jag går därför ut igen. Jag går till lunchrummet och börjar där äta upp Dagens Industri sida för sida. Första sidan smakar syrligt, sidorna därefter smakar sämre och sämre. Jag vaknar och mår illa.