Frihet, Fildelning och Feminism

Svalan har lyft

2009-12-01T11:14:00.000+01:00

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

---

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.

Den ständigt närvarande matskulden

2009-11-23T12:38:00.001+01:00

Matdebatten har varit högst närvarande det senaste året. Vi ska helst välja klimatsmart, närproducerad och ekologisk mat i så stor utsträckning som möjligt. Bäst är om den här maten också råkar vara i rätt säsong, och är fri från både kött och tillsatser. Halvfabrikat är dåligt, och den eftersträvansvärda normen består av surdegsbröd och långkok.

På andra sidan står hälsohetsarna och predikar skadligheten i att äta för mycket kolhydrater, och livsmedelsverket ser fortfarande att vi helst äter 6-8 skivor bröd om dagen för att hålla doktorn borta.

Gemensamt för alla parter är att de skuldbelägger gemene man i en utsträckning som annars nästan bara drabbar tonårsflickor. Det blir nämligen fel vad man än stoppar i sig. Halvfabrikat gör att den matlagningströtte kan prioritera om tiden till mer intressanta saker. Den som slänger lite för mycket mat kanske slipper magsjukan i den där nästan-okej tomaten. Och kanske kan mat från andra sidan jordklotet föra oss närmare andra kulturer.

Fel blir det när samhället och politiker pekar pekpinnar och skuldbelägger folk som väljer matkorg efter någon annan norm än tex. hälsa eller klimat. För om man skulle tillfredsställa alla krav är matlagandet snart en heltidssyssla igen, och jag vill i alla fall inte tillbaka till femtiotalet, hur gott långkok och surdegsbröd än må vara. Kan vi bara inte bestämma oss, för att plocka ur politikpaketet från matkorgen, och låta det vara var mans ensak om man väljer tillsatser, märkningar eller närproducerat?

Ge föräldrapengen till barnvakten

2009-11-21T22:57:00.001+01:00

Jag har följt folkpartiets landsmöte lite lätt på nätet under kvällen. En av de mest omtalade frågorna innan var ifall partiet skulle rösta för så kallad "flexicurity", på svenska, tredelad föräldraförsäkring. Förslaget hade lanserats som en sorts kompromiss mellan dagens system och en helt individualiserad föräldraförsäkring. Förslaget röstades ner.

Eftersom jag inte har barn själv, tycker jag nog att det här är det enda argumentet för att engagera sig i frågan. Annars finns det egentligen bara två liberala linjer:

- Den ena är att låta föräldraförsäkringen vara en individuell försäkring som löper ut för att man är förälder, och som är personlig och inte går att överlåta, som du inte kan låta någon annan ta över någon annan av dina försäkringar.

- Den andra är att låta föräldraförsäkringen följa barnet och ge ersättningen till den som är hemma och passar det. Oavsett om det är mamma, pappa, farfar, mormor eller grannen. Med ett sådant system borde också en förälder kunna ta sin ersättning och betala ut den som lön till en professionell barnvakt (varför torka bajsblöjor gratis?).

Men, jag har som sagt inte barn själv, och hade helst sett att hela försäkringssystemet bar upp sig själv i högre grad. Dagens system är både moralistiskt och dyrt.

Real blood is for suckers

2009-11-21T19:59:00.000+01:00

När jag befann mig i mina unga tonårsår fanns inte Twilight-böckerna. Hade de funnits hade jag säkerligen slukat dem med stormfart, och varit en av alla de där tonårstjejerna som protesterat högjutt mot filmernas 15-årsgränser, och deltagit i hysterin om vilken av filmhunkarna som är sexigast.

I stället var vampyrer satta på undantag. Anne Rices böcker blev visserligen till film, men lite tidigare än min tonårsperiod satte igång, och jag fick således klara mig med Buffy. Huvudrollen som visserligen förälskade sig i en blodsugare, men som hade till livsuppgift att döda dem, och där den i dag utbredda vampyrromantiken var nästintill obefintlig.

I dag slår Twilight-filmerna biorekord, får tonårstjejerna att köpa fantasyböcker, och True Blood är en hyllad teveserie även bland de finkulturella kritikerna. Den manliga snygge vampyren som förälskar sig i den lite udda, söta tjejen, blir till en fängslande historia där det fysiska begäret står ovanligt högt i kurs.

För även om Twilight-böckerna är skriven av en konservativ mormon, är de en del av en våg med vampyrberättelser där den kvinnliga sexualiteten står i fokus. I True Blood behöver huvudrollerna kämpa emot en kaskad av fördomar och omgivningens negativa attityder, men det är den mänskliga tjejen som drömmer om, och förför, den äldre gentlemannavampyren.

Vid en första anblick är vampyrhistorierna tämligen könsstereotypa. Yngre oskuldsfull kvinna förälskar sig i äldre man med superkrafter. Det trevliga med den senaste vågen av vampyrberättelser är att liknelsen tenderar att sluta där. Den yngre kvinnan är ofta lite udda, kanske besitter egna superkrafter, är kaxig, och platsar inte in i den vanliga anonyma trista tjejrollen. Hon ser ofta bra ut, men var inte den coolaste tjejen i klassen. Den äldre mannen har visserligen superkrafter, men innehar samtidigt ett gäng svagheter (som ofta gör att han själv behöver bli räddad av den yngre kvinnan med jämna mellanrum), dessutom besitter han ofta ett skarpt intellekt, till följd av alla ensamma nätter i öde bibliotek under 1800-talets tidiga decennier.

Eftersom att vampyrer redan är förföljda och förtryckta av samhällsnormer brukar de vara liberala i synen på frihet och moral. Dekadens och individualism dominerar, i synnerhet de myter som har löst blodproblemet.

Och visst är de snygga?

Nygrönheten och tillväxten

2009-11-17T20:13:00.002+01:00

Jag vill börja att instämma med Norberg och säga att Folins stora diss av miljöpartiet är den mest ambitiösa på länge i debatten om nygrönhet. Tillväxt och teknikutveckling förbigås lite för mycket, för att de personliga frihetsfrågorna skall räcka till. Även om miljöpartister gärna vill vara lika lättsmält mjukliberala som ungsrostade palsternackor, dras partiet fortfarande lite för långt åt den utvecklingsfientliga konservativa vänstern.

Kanske är det samma drag av utvecklingskonservatism som drabbat Sydsvenskan, när de helt okritiskt låter "turismforskaren" Stefan Gössling komma till tals. Enligt Gössling är långa flygresor enbart till ondo, och vi borde helst tillbringa semestern med cykel och tält. (Nej, det senare skriver han inte rätt ut.)

Handelns, resandet och tillväxtens betydelse för miljön skall inte ignoreras. Men frågan är om höga siffror på något av områdena verkligen är till det sämre. Jordbrukaren i Afrika har troligen betydligt större glädje av vår grönsaksbudget än bonden i Laholm. Troligen har de välavlönade Vellingeborna haft råd att åka längre utanför kommungränserna än moderatledarna. Med tillräckligt bra tillväxt och förutsättningar finns det dessutom utrymme att utveckla de där smarta transportlösningarna som vi bara går att vänta på.

Det är inte alltid självklart vad som är bäst för vare sig miljö eller människor i långa loppet. I synnerhet om perspektivet är tillväxts- och utvecklingsfientligt. Då räcker inte ens de bästaste nygröna ideal till.

---

För att avsluta med ett exempel i min egen närhet; I huset jag precis flyttat in i har man prioriterat ett källarbeläget möbelbytarrum, så man slipper släpa sig två kvarter bort till Myrorna och bedriva handel. Miljöhus.

Kina vill väl bara WoW-spelarna väl?

2009-11-06T00:40:00.000+01:00

World of Warcraft har blivit en hetpotatis för det kinesiska regelverket. Vissa vill stoppa spelet helt, något som den senaste veckan verkar ha lyckats mer eller mindre. Om det är intern maktkamp mellan myndigheter som ligger bakom förbudshetsen, eller något annat, kan jag inte tillräckligt om Kina för att veta.

Däremot var det inte länge sedan som landet bestämde sig att storsatsa för att bekämpa onlinespelens skadligheter, och landet försöker regelbundet få bukt med det "datorspelsberoende" som är utbrett i landet. Så utbrett som att svenska (galna) beroendedoktorer använder Kina som ett gott exempel.

Fast det är ju också ett land som ser "internetberoende" som ett allvarligt problem, även om behandlingsmetoderna som elchocker och militärläger börjar ifrågasättas. Här i Sverige har vi förskonats de värsta metoderna, men har ändå beroendebehandlingshemsföreträdare som på fullaste allvar menar att tjejers facebookande är ett samhällsproblem.

Det verkar som att chansen att tjäna pengar på MMO-spel tids nog kommer stoppa WoW-censuren i Kina, men jag skulle inte bli förvånad om spelet får stå ut med att slåss mot beroendekortet ett tag först. De styrande i landet vill ju bara sina medborgare väl, det är ju aldrig dåligt, eller?

(och tack till Daniel för nyhetstipset jag missat)

Nätneutralitet x2

2009-11-04T22:23:00.006+01:00

Det får bli videolänkar i stället för text från senaste tidens händelser. Först ut har moderaterna gjort en youtubefilm där undertecknad pratar nätneutralitet:

På GeekGirl-träffen dagarna efter, filmades alltihopa via bambuser, och återfinns här. Jag pratade nätpolitik, och mina slides finns här.

Och för den som följde mitt desperata lägenhetsletande i slutet av september, kan jag hälsa att jag nu är inflyttad i en egen lägenhet. Lite därav den senaste absoluta tystnaden här. Ska överleva på mobilt bredband i några veckor, så sporaditeten kan fortsätta.

Ett fritt och öppet internet

2009-10-24T11:57:00.003+02:00

Jag ska försöka skriva någonting mer om det frukostseminarium med moderaterna som jag talade på i går, men det får vänta någon dag. Så länge har Tobias och Mikael reflekterat lite. Det ska komma en youtubefilm här också.

Bistånd och nätpolitik

2009-10-18T18:20:00.000+02:00

Jag försökte svara på vad för nätpolitik som egentligen behövs, och gjorde ett försök till att formulera fyra nätprinciper. Återfinns på bloggen Skiften. Länk här.

I det inlägget länkar jag bland annat till biståndsminister Gunilla Carlssons newsmillartikel om ett förändrat biståndsarbete. Jag var utomlands och såg inte artikeln förrän nu. Trots det blev jag otroligt glad av att läsa den, inte minst eftersom hon lyfter upp min idé om e-bistånd och även refererar till Juliagruppens fantastiska arbete. En liten bekräftelse på att det går att påverka politiken som enskild individ, till och med ett sånt stort maskineri som biståndsarbetet...

Dags för Stureakademin

2009-10-08T22:31:00.003+02:00

Jag sökte till Stureakademin när jag var som tröttast på partipolitiken men inte ville ge upp mitt politiska och opinionsbildande engagemang. Nu är det dags att söka igen, och jag kan inte annat än att rekommendera den som tvekar. Timbro står bakom, och om du är runt 20-25år, pluggar på högskola, och tycker att liberalismen är någonting världen behöver mera av, borde du ta och börja skriva på ansökan redan ikväll.

Kursen innebär inte bara spännande seminarier, utan också fantastiska diskussioner, kontakter och möjligheter. Den borde övertyga i sig, men jag svarar gärna på frågor om någon undrar mer.

Sök!

Ligg med en feminist!

2009-10-04T22:24:00.001+02:00

Tidningen Slitz publicerade för någon vecka sedan en uppmärksammad text med rubriken "Ligg med en feminist". En manschauvinistisk guide till hur man som man skall gå till väga för att få en stereotyp alternativ feministflicka på fall.

Jag tycker att texten är så absurd i sitt slag, att det enda som finns att säga, måste vara att skriva motsatsen. Hur man ligger med en feminist, den manliga versionen alltså, om man själv är kvinna. Hur man ligger med mansgrisar är kan man klara av på mindre än två meningar. Högt eller lågt, humor eller blodigt allvar, avgör själva.

För att få män på fall brukar det lättaste knepet vara att rent ut fråga "ska vi gå hem och knulla?". Med lite diskret flörtande innan är det det stensäkra kortet i slutet av en kväll, om man trånar efter orgasmer eller bara vill ha lite sex.

Det finns dock en kategori män som detta inte fungerar på, och det är de "medvetna", "alternativa" feministerna. Ni vet poppojkarna som citerar Judith Butler, tycker Tiina Rosenberg har en sexig frisyr, som inte äter kött och som sprang nakna utanför McDonalds som protest mot multikapitalismen när de var 17 år.

Killarna som bara tittar i urringningar när de är säkra att ingen annan ser, som aldrig sa hora, och som letar efter en fin självständig flicka som kan föda de barn han sedan kommer vara hemma och ta hand om medan han skriver på sitt bokprojekt om papparollens betydelse för klimatet.

Om man inte tillhör den madonnabild av fina flickor som popfeministen vill ha, kanske det är lika bra att ge upp? Nej, då går man nämligen miste om att både kunna ge killen det bästa sexet i hans liv, och själv få njuta av multipla orgasmkaskader.

Bakom det präktiga feministskalet finns en förtryckt libido hos poppojken, en man som lärt sig att slicka fitta, och en karl som väntar efter flickan som kan ta honom med storm och vet vad han vill.

Hemligheten för att förföra feministmannen är nämligen att dominera honom, men utan att han inser det, förrän ni nått sängen. Nicka och le åt hans kamper för ett bättre samhälle, och strunta i att berätta att du tycker ekologiskt mjölk är för dyrt för att du ska köpa den, frossar i tillsatsmat och gärna glufsar i dig en fet hamburgare på Burger King.

Klaga istället lite på hur ointelligenta män är, snacka skit om den välhängde lastbilschaffisen du satte på förra helgen, och baktala alla med sportintresse. Se samtidigt till att vara dig själv, betala din egen dricka och sträck på ryggen i dina högklackade skor.

För även om killen inte vill erkänna det tycker han att dina upppushade tuttar är snyggare än feministtjejens undangömda, och han är attraherad av dina bestämda höga klackar och korta kjol. Glöm bara inte bort att under palestinasjalen är även poppojken en bortskämd medelklassunge som tänder på tuttar och rumpa, och så o-alternativ det bara går.

Dominera honom med stil, och du kan få kombinationen av frustrerad passion och kuvat underläge, och troligen en av de bättre fittslickarna du någonsin har stött på. Tacka mig vid tillfälle.

Bostad sökes!

2009-09-26T10:47:00.000+02:00

Ett avslutat förhållande gör att jag snarast behöver en ny lägenhet i Malmö. Allt under 5000kr är av intresse, men det får gärna vara omöblerat, långvarigt och ha snabb inflytt. Hellre 19 dyra kvadratmeter centralt, än 40 billiga i stans utkant.

All hjälp mottages mer än gärna. Mailadress finns i högra hörnet.

Tekniktillit och ointresserade politiker

2009-09-25T10:32:00.000+02:00

Jag var på konferens i Köpenhamn igår, och lyssnade bland annat på utomordentlige Mark Klamberg. Det hela resulterade i en krönika i dagens Kvällsposten. Av någon anledning har tyvärr signaturen fallit bort, men tills dess att de fixar det, kan ni ju veta att det är jag som skrivit den.

Här hittar ni krönikan. Tekniktillit och otekniska politiker är temat.

Anna Anka och hemmafrudebatten

2009-09-18T12:57:00.001+02:00

Efter sommaruppehållet och Expressen-vikariatet är jag tillbaka med krönikor i Kvällsposten. Denna gången handlar det om lyxfruar, lattepappor och Anna Anka. Här hittar du mitt bidrag till debatten.

För övrigt tycker jag nog att Göran Hägglunds kommentar kring Annas potentiella politiska engagemang är bland de bättre: "Det är väl en storm i en ankdamm kanske. Men jag har inte nåtts av debatten mer än att jag såg en artikel i en tidning."

Rädda Norge

2009-09-12T12:45:00.001+02:00

Pär Gustavsson och undertecknad försökte rädda Norge. Bilden är troligen tagen av Joanna Olsson.

För rätt så precis fyra år sedan befann jag mig i Oslo och valkampanjade med Ung Venstre. Vi var ett gäng unga liberaler från västsverige som ville rädda Norge från en rödgrön sörja till regering. Trots att vi skrev en sång om oljefonden gick det sådär. Vänsterkoalitionen segrade, men Venstres siffror ökade stort. Vår insats var givetvis avgörande (eller inte).

Nu är det dags för val igen, och i de svenska nyhetsflödet har det inte skrivits så mycket om valet. Malin Siwe gäspar lite åt hela cirkusen och på Expressen varnar man för Fremskrittspartiets främlingsfientliga politik, och drar paralleller med Dansk Folkeparti.

Det jag kommer ihåg bäst från valet 2005 var den framåtanda som fanns i Venstre. Ett litet parti som stod lite på kanten vid makten, hade någon ministerpost som de förlorade, men ändå var glada för att de fick med sig rösterna från folket. Venstre höll miljöfrågorna högt, förstod att fildelning och integritet hörde ihop och kombinerade klassisk liberalism med realpolitiska krav. Trots att man då satt med i regeringen drev partiet radikal politik, och ungdomsförbundet var inte bakbundna till politisk korrekthet.

Denna gången har jag inte följt valet alls, men vill ändå önska Norge lycka till, med ett hopp om att den protektionism som både Frp och vänsterblocket står för, får så lite utrymme som möjligt. Det finns alternativ till rödgrön sörja även i Norge...

Matbloggar?

2009-09-06T21:32:00.000+02:00

Nu tänkte jag skriva om någonting helt annat än politik, nämligen om mat. Som dotter till en kock är jag delvis uppvuxen med vardagslyx och mat som smakade gourmet, och lärde mig inte att laga så mycket fler rätter under tiden jag bodde hemma än spagetti och köttfärssås (nästan i alla fall). Trots det är jag sjukligt vardagskräsen, uppskattar riktig genomlagad mat, och skyr färdigrätter och halvfabrikat som en (möjligen) mildare form av pest.

Det här problemet löste sig när jag flyttade ihop med en matlagningsintresserad sambo, men nu behöver jag laga mat själv under ett par veckor, och är tillbaka på studentbudget (hämtmat är uteslutet). Så jag letar matbloggar, och jag har några krav. Jag letar nämnligen efter något mer än alla receptsajter som mest bara är olika oinspirerande varianter av typ tio olika grundrecept. Jag vill lära mig laga mat av någon som berättar varför smaker fungerar som de gör. Lite som matmolekyler, fast på en lättare nivå.

Jag vill hitta recept som kan berätta vad som kan uteslutas, bytas ut och vad som är viktigt, inte bara en bunt ingredienser som blir ett omotiverat bra resultat tillsammans. Finns det sådana, var hittar man dem, och vilka är de bästa matbloggarna?

En sen rapport från Juliagruppen

2009-09-05T19:26:00.000+02:00

Den 19 augusti deltog jag i en paneldebatt på ett seminarium arrangerat av den fantastiska Juliagruppen. Platsen var tekniska museet och det finns en bambusersändning från hela eftermiddagen här. I början av paneldebatten räknade jag antalet i salen till 114 personer, då hade det redan kommit och gått några stycken, och flera tillkom senare under sessionen.

Panelen jag deltog i samtalade om nätaktivism. Joakim Jardenberg, Emma Opassande, Erik Josefsson och jag håller visserligen med varandra i mångt och mycket, men förhoppningsvis var det inte bara givande för oss i panelen, utan även för publiken.

Jag försökte bidra med mitt politiska och opinionsbildande perspektiv, att nätaktivismen måste bli mainstream, och att det inte borde vara krångligt eller svårt att nå ut till våra politiker. Min förhoppning är att nätet kan föra människor närmare varandra, att öppenhet och transparens kan bidra till att vi blir lite mer toleranta mot omgivningen, och att politisk aktivism inte skall behöva vara svårt och krångligt.
Med avstamp i min fusklapp och minnesanteckningar (de fetade meningarna), ska jag försöka sammanfatta mina intryck och mitt bidrag till debatten.

Det krävs öppenhet och transparens från samhället. Kanske det mest självklara och genomgående temat i hela nätaktivistpanelen. Utan ett öppet samhälle med fungerande genomskinlighet mot makten och offentlighetsprinicp mot staten, är det omöjligt att påverka beslut innan de fattas. Öppenhetsaspekten och offentlighetsprincipen. Den svenska älgen att exportera.

Så få regleringar som möjligt. Som liberal tror jag inte att staten är bäst på att sköta samhället. Regleringar måste fattas med medvetenhet och i så låg utsträckning som möjligt. När det gäller öppenhet och integritet borde grundprincipen vara att staten skall ha så lite uppgifter om privatpersoner som möjligt, men att de som finns, skall vara tillgängliga för alla.

Kunskap från politiker. Vi måste opinionsbilda och utbilda våra politiker så att även den som inte är familjär med nätet kan fatta kloka beslut som inte slentrianmässigt bygger på gamla strukturer.

Kluster, kaos och randomness. Nätaktivism består till stor del av arbete i kluster, slump och kaos. Det behöver inte vara blod, svett och tårar för att vara aktivism som gör skillnad. Vi är flera!

Maktdecentralisering. Både rent fysiskt eftersom plats spelar mindre roll, men även strukturellt. Om fler människor får insyn, kan föra information mellan varandra och sprida den vidare blir demokratin mer levande.

Nätet är infrastruktur. Det här avhandlade panelen innan alldeles förträffligt. Jag tror att vi i aktivistpanelen mest höll med.

Vi är deltagare i en ständigt pågående linjär process. Egentligen var det Daniels ord från kvällen innan. Det väcker frågor om vad vi skall förvänta oss av nätet, att anonymitet får fortsätta vara viktigt. Man kan fortfarande vara anonym bortom nätet, och anonymiteten är viktigt för den demokratiska utvecklingen.

Klyftan var ännu större innan deltagarkulturen. Klyftan mellan makten och individen har (i modern tid i alla fall) aldrig varit så liten som nu. Även om det finns ett dåligt maktförhållande mellan den som är van nätanvändare, aktivist eller bara medborgerlig deltagare i det demokratiska samtalet på nätet, och den som tycker att det är svårt och krångligt, är den klyftan ingenting mot den avgrunden som fanns mellan makt och individ före nätet. Det är rätt viktigt att inte glömma bort det när man talar om tekniska framsteg och vikten av bra nätpolitik.

Nätneutralitet och teknikneutralitet. Är det skillnaden mellan ett bra och ett dåligt synsätt på nätet? Teknik kan inte vara neutralt, men nätet skall vara det. Nätets operatörer och transportörer skall inte ha något medlaransvar. Samtidigt måste man ta hänsyn till tekniken när man stiftar regler för att förhindra att döda innovation och utveckling, och tar hänsyn till individers rättigheter och integritet.

Efter panelen hade slutat diskutera öppnades det upp för frågor från publiken. På frågan om nätvänligas roll i partipolitiken svarade jag att man måste stötta vettiga personer i partipolitiken, och att det är lätt att glömma bort hur partiklimat ser ut. Realpolitik handlar om att kompromissa, och man måste tillåta lite tolerans mot dem som vill göra det, även om det kan hända att man förlorar någon fråga på vägen. Samtidigt måste aktivister vara en bra motpol till konservativa partipolitiker, och aktivister måste och skall, alltid driva frågan lite längre, annars finns det inga mål att uppnå.

Under frågostunden talade jag också om den demokratiska potentialen med nätet, att nätet måste bli mainstream och att aktivism måste bli det också. Det får inte vara svårt och krångligt att aktivera sig, och det borde vara våra folkvaldas uppgift att se till att den demokratiska processen fungerar även i ett digitalt format. Alla som försökt förstå sig på EU-byråkratin vet att det är krångligt att hitta så enkla saker som dokument över vad som faktiskt har beslutats. Samtidigt som aktivister knäcker de befintliga systemen, måste vi fortsätta trycka på politikerna att förändra dem inifrån. Byråkratin är inte försvarbar.

En annan av frågorna handlade om hur man hittar balans mellan öppenhet och integritet? Kanske handlar det inte så mycket om nätaktivism, men i samhällsdebatten verkar det ofta som att de två sakerna står i motsatsförhållande till varandra. Jag tror inte det. I alla fall inte om man är lite kritisk mot staten och inte låter den få tillgång till mer än absolut nödvändigt, och att den informationen, i så stor utsträckning som möjligt, också är öppen för alla.

Med mer transparens i systemen får vi tolerans. Förhoppningsvis samma tolerans som när världsliga gränser bryts och människor kommer lite mera närmare varandra. För det är just det som är så fint med nätet. Fler får faktiskt vara sig själva lite, lite, mer. Det tror jag är bra, och får sammanfatta rapporten från Juliagruppen.

Sommaren på Expressen

2009-09-05T18:50:00.001+02:00

Lagom tills att höststormarna tar fart och sommaren drar sina sista krampaktiga andetag över landet, tänkte jag försöka komma tillbaka till bloggen och skriva fler saker än att bara summera vad jag gjort på andra håll. Det ha blivit rätt mycket sånt under sommaren, tyvärr, men det kanske är en naturlig konsekvens av att skriva åsikter på heltid. Resultatet blev 14 signerade krönikor på nio veckor, samt ett antal osignerade ledare, korta stick och blogginlägg:

Första dagen på Expressen fastnade jag inte bara i tidsödande datasupportsbyråkrati, utan skrev min första text som blev en krönika som handlade om Hägglund, apoteksmonopolets avskaffande, och regleringen av avregleringen. Ett ämne som jag avhandlat tidigare, men inte blir mindre viktigt för det, dessutom kändes monopolhat som ett bra ämne att börja sommaren på en liberal ledarsida med.

Ämnesvalen flyttade vidare till barnreklam och nätet. Konsumentföreningen i Stockholm kom med en rapport som förfasade sig över hur reklamen på nätet ser ut. Rapporten i sig är möjligen läsvärd för bakgrundsdelen som till och med får in fildelningsfråga. I övrigt slår den mest på hur matföretag utformar sina webbsidor och hur EU borde rycka in och lagstifta på området. Jag höll givetvis inte med KF.

I slutet av juni åkte jag till Gotland och Almedalsveckan. Därifrån körde jag en klassisk partiledare-ledare från folkpartiets dag och Jan Björklunds tal. Jag hann även med att skriva om fildelning, branschen och framtiden. Hemma från Almedalen ägnades en krönika åt försvarstalet för de nätbingospelande kvinnorna och en reflektion kring konserverande mammasajter.

Prideveckan kom och de politiskt korrekta skuldkänslorna får varenda ledarsida i landet att pliktskyldigt skriva några rader om HBT-frågor. Jag skrev tre artiklar. I min första krävde jag avskaffandet av namnlagen, inte bara för alla transpersoners skull, utan för att lagen är byråkratisk klåfingrig moralism. Artikeln väckte känslor, både för och emot bland både transpersoner och andra. Krönika nummer två från Pride var en rapport från invigningen, om heteronormen och om basala saker som kärlek och respekt.

Den tredje krönikan om HBT-frågor handlar om våld i samkönade relationer och är den svåraste text jag någonsin har skrivit.

Öppen källkod och mjukvarupatent har varit frågor som legat mig nära ända sedan jag började skriva för flera år sedan. Titeln "Microsoft hotar vår demokrati" må vara dramatisk, men så skrev jag också för en kvällstidning. Modeveckan framkallade en text om särskilda branschstöd och politiker som vurmar för kändisar. En kortledare och blogginlägg som jag särskilt vill uppmärksamma är den om Chávez mediefundamentalism, och som jag skrev med stor hjälp av en portugisisk nätaktivist.

Mina sista tre krönikor kretsade till största delen kring nätet och teknikinkompetens. Jag lade fram ett förslag om e-bistånd som ett viktigt verktyg mot censur och en garant för öppenhet. Sedan skrev jag om "dataspelsberoende" och moralpaniken, ett ämne som avhandlats här på bloggen flera gånger tidigare. Min allra sista krönika handlade om svensk censurering av nätet.

Två av mina osignerade texter under sommaren har uppmärksammats på andra håll. Den första handlade om ungdomsförbundens vara eller icke-vara, och jag debatterade även den med SSU:s Jytte Guteland i P1. Den andra osignerade texten var den om folkporr. Den följdes upp både med ett radiosamtal i Studio Ett (P1) och i ett morgonsoffebesök i Gomorron Sverige (svt).

Profit på panik

2009-08-22T10:18:00.000+02:00

Gårdagens expressenkrönika handlar om "dataspelsmissbruk" och den satsning som öppenvården i Malmö skall köra på försök. Krönikan återfinns här.

E-bistånd mot nätcensur

2009-08-17T10:22:00.000+02:00

I går handlade min krönika i Expressen om att vi borde lägga biståndspengar på teknik för att ta sig runt statliga censurfilter. I dag hamnar lite för mycket biståndspengar på tveksamma projekt, så jag tycker att censuruppluckring är ett rätt bra ändamål, som också kan göra praktisk skillnad.

Några kritiker menar att vi inte skall sätta oss över andra länder och prata om censur, när vi har FRA och andra inhemska kontrollmekanismer på nätet. Nej, vi är inte alltid så bra själva, men det innebär ju inte att vi kan smita från ansvaret att hjälpa någon annan när vi kan. Om man dessutom lägger fokus på e-bistånd krävs det ju att vi har bättre mjöl i påsen själva. Dessutom skulle ett tydligt censur-nej kunna sända signaler till filtrerande västländer, och systemen användas av personer i hela världen. Det tror jag är bra.

---

Missa för övrigt inte Juliagruppens seminarie på onsdag om du råkar vara i Stockholm. Seminariet heter "Nät och samtal" och hålls på Tekniska museet mellan kl. 13-19. Jeremie Zimmerman, Nicklas Lundblad, Erik Josefsson, Joakim Jardenberg, Emma Opassande och Jussi Karlgren är några av de som kommer medverka. Själv sitter jag med i nätaktivismpanelen. Du hittar hela programmet här.

Politisk porrdebatt och popkultur

2009-08-12T20:59:00.001+02:00

I går skrev jag en krönika om popkulturella punktsatsningar, såna där som är poppis bland politiker som vill "hänga med". Du kan läsa den här.

Dagens ledare om folkporren, amatörfilmer och porrindustrins kollaps återfinns här, och resulterade också i ett radiosamtal mellan mig och vänsterns Josefin Brinck. Det var Studio Ett i P1, och klippet går att lyssna på här. En jättestor fluga distraherade under början av debatten, och jag ber om ursäkt på förhand till den som är känslig ord. Det är trots allt en debatt om porr.

Och som jag sa i slutet av radioklippet, jag tycker att mina eventuella preferenser och erfarenheter inom området är min ensak, och jag tänker inte ge några tips på sajter. Den som vill hitta sådant klarar säkerligen alldeles utmärkt av att göra det själv.

Microsoft som demokratidödare

2009-08-08T10:50:00.000+02:00

Jag borde kanske skrivit ett homoerotiskt personporträtt på någon av de två (fd.) styrelsemedlemmar från Luf som jag träffade under tågresan i går och samtalade med. Även om jag hade försökt, hade det inte blivit så bra som det här, så jag avstår.

Men, gårdagens krönika handlar om offentliga standarder, öppen källkod och om hur Microsoft är ett hot mot demokratin. Den finns att läsa i sin helhet här. När jag satt och skrev den hade jag aldrig kunnat tro att den skulle skapa så mycket reaktioner som den gjorde. Ämnet klassades som smalt på redaktionen, och jag väntade mig att det max skulle vara en och annan nörd som skulle höra av sig.

Det blev visst inte så. Jag har fått oerhört mycket positiv feedback, både bland kommentarer, i mailboxen och till och med på telefon. Tack allihopa!

Ämnet är inte helt svart eller vitt, och visst, det är inte optimalt att alla kommuner och myndigheter byter till linuxdistributioner, open office och andra fria mjukvaror över en natt. Däremot borde de ha en skyldighet att sträva efter att använda så öppna format och öppna program som det bara går. Om man kan ha det som mål i Usa, borde man kunna lyckas med det i Sverige också. Lärare borde ha en skyldighet att lära ut flera olika system i skolan, och offentliga dokument borde levereras så öppet och digitalt som det bara går. Om sedan någon kommunanställd använder Microsoft eller Apples produkter borde det göra sak samma.

Tobias, Farmor Gun, Martin Bagge och Anna Troberg skriver mer på samma ämne.

Chávez rätta ansikte

2009-08-06T21:39:00.004+02:00

I går (dagens pappersexpressen) skrev jag ett sånt där viktigt inlägg om internet och yttrandefrihet. Ämnet var Chávez maktfullkommlighet och utvecklingen i Venezuela. Nätversionen av texten finns här, och innehåller matnyttiga länkar för internetaktivism och vad man faktiskt kan göra.

Läs och sprid vidare.

I P1 om politiska ungdomsförbund

2009-08-03T07:49:00.002+02:00

I morse var jag med i P1-Morgon och debatterade politiska ungdomsförbund med SSU:s ordförande Jytte Guteland. Debatten var med anledning av den här ledaren, och programmet går att lyssna på här. Det är väl ungefär så sammanhängande det kan bli före klockan sju en måndagsmorgon.

Ett par kommentarer. Det kanske är en olycklig formulering från min sida om att partier skall "ta hand om" unga människor. Jag tror unga människor kan ta hand om sig själva. Däremot borde partierna ta till vara på ungas engagemang, och det är få av de etablerade partierna som gör det i dag. Det märktes inte minst i EP-valet, där de unga väljarnas röster gick till de två partier som varit bäst på att fånga upp, ge plats och och lyfta fram unga personer. Inte för att de är unga, utan för de har relevanta saker att säga.

Sen vill jag poängtera att jag har massvis med fantastiska erfarenheter från min egen tid i ett politiskt ungdomsförbund. Jag lärde mig oerhört mycket, lärde känna några av mina bästa vänner, och hade kul. Luf var (och är fortfarande) en fantastisk organisation. Det jag vänder mig mest emot är moderpartiernas behandling av ungdomsförbunden och slätstrukenheten som verkar drabba de som "fortsätter" in i partierna. Partierna måste släppa in unga (och äldre med för den delen) direkt och låta dem påverka politiken, utan omvägen i ungdomsförbundet.

Jonas Morian och Thomas Hartman är av en annan åsikt. Jag hoppas att fler vill diskutera ungdomsförbundens roll, partiernas förnyelsevilja och partipolitikens baksida. Det lär både partier och politik tjäna på.

---

Sedan sist har jag dessutom hunnit skriva två krönikor. En om prideinvigningen och heteronormen, och en om våld i samkönade relationer.

Mammasajter, namnlagen och Pride

2009-07-26T21:30:00.000+02:00

Jag tänkte fortsätta blogga om vad jag haft för mig sedan senast:

- I tisdags hade jag en krönika i Expressen om mammasajter och småbarnskonservatism. Finns att läsa här. Den genererade en bitsk kommentarstråd på facebook, startad av en ledarskribent på en av konkurrenttidningarna, och i mailboxen blev jag både gratulerad på namnsdagen och inbjuden till en herrmiddag. Inte varje dag det händer. Jag vill poängtera att jag inte föreslår någon lagstiftning, utan propagerar för ett värderingsskifte.

- I dag skrev jag i tidningen om att vi borde skrota namnlagen. Ett tack skall riktas till Hanna och Hanna som bistod med bland annat länken till den här artikeln. Det är inte en slump att Åke är ett exempel-namn i min text. Namnlagen är långt ifrån bara en transfråga. Folk borde få heta vad de vill, och föräldrar borde få döpa sina barn till vad de vill. Det måste finnas smartare sätt att hantera föräldrar som vill kalla sina barn för "Bajsunge", än att byråkratisera frågan till skatteverket. Civilsamhället borde kunna sätta stopp för de fåtal fall det rör sig om - fall som säkerligen har grund i större problematik än namn. Dagens namnlag gör det dessutom svårt för en del barn att få samma efternamn som sina föräldrar. Överförmynderistisk byråkrati så det sjunger om det.

- I morgon börjar Stockholm Pride. Jag kommer hänga lite i krokarna, lyssna på talet och uppfylla stereotypen som faghag. Tipsa gärna om det finns något särskilt jag inte ska missa...