tag:blogger.com,1999:blog-14178512.post-59315720316760216072007-05-14T00:14:00.000+02:002007-05-14T18:13:51.684+02:00Efter en intensiv veckas träffande av såväl nya som gamla internet-bekantskaper har jag lyckats klämma in ytterligare en enstaka titel i mitt annars så glesa filmtittanderegister. <br /><br />Tankarna började gå efter att ha sett "The Doors" (-91) med Val Kilmer i rollen som Jim Morrison. Dels var mina ögon efteråt övermätta av den röda färg som dominerade färgskalan, rött i form av eld och blod och rampljus. Shaman-temat var visserligen vackert tänkt men att gång på gång använda sig av den närmast typecastade Floyd 'Red Crow' Westerman och ett gäng andra stereotyper är att ta en genväg förbi en intelligentare berättelsestruktur. <br />Å andra sidan, det befläckade ansiktet (pepparspray, Thanksgiving-röra, spottad sprit, etc) är en intressant form av bearbetning när det gäller status; den till en början så välkomnade men senare så betungande utseende-ikoniseringen. <br /><br />Ikoniseringen påminner mig till stor del om Richard Attenboroughs biopic "Chaplin" (-92). Både Val Kilmers och Robert Downey Junior har ju haft skakiga karriärer genom åren, och de har ju också spelat närmast superhjälteaktiga rollfigurer. Kanske har de drabbats av samma förbannelse som drabbat de som någon gång spelat Superman på film, radio eller i tv. George Reeves (som spelare Superman på tv på 50-talet) senare leverne har ju dessutom blivit ämne för en film med Ben Affleck (som i sin tur även spelat superhjälten vid namn "Red Devil", en filmisk flopp av tyvärr inte så sällan skådat slag). <br /><br />Nåväl, Kilmers porträtt av Morrison var inte direkt varierat - men likväl underhållande - för att inte tala om musiken som dröjer sig kvar som en dystert flummig matta i ens medvetande.<br /><br />(The Doors. 3)cajachttp://www.blogger.com/profile/17551374146525753624noreply@blogger.com